Hannas Plats

Förutom att träden utanför mig har knoppat sedan jul, finns ett annat tydligt vårtecken att finna väldigt nära min lägenhet. I luftintaget under fönsterbläcket har svalorna börjat komma till liv igen. De snackar ganska mycket på dagarna. De har bott där sedan länge, men det går i perioder hur mycket man hör av dem.

Om man föds som något annat i sitt nästa liv är jag ganska säker på att det är min farfar som har flyttat in där. Jag tror att han skulle kunna ha återfötts som en svala. Sen flyttade han in där för att hålla lite koll på mig.

På somrarna när jag var liten var vi ofta på deras landställe i Ångermanland, precis vid Ångermanälven. Där var det mycket svalor och när jag hör svalor skrika ljusa sommarkvällar tänker jag mycket på det där stället. Det är klart att han är en svala som ger mig antydningar om huruvida det kommer att regna eller inte. Hoppas det inte regnar idag.

Idag sticker jag iväg till Dalarna för att gå på bröllop. Det blir en helhelg på hotell. Ser väldigt mycket fram emot mitt singelrum och poolområde. Dessutom hoppas jag att min gigantiska tyllkjol ska göra lika stor succé som den gjorde sist jag hade den på mig – och att den inte ska vifta ner för mycket saker på golvet som jag passerar förstås. Den har annars en tendens att göra det...

Känner mig lite piggare i kroppen idag. Ser fram emot ett par timmar i bil som kan förmöra mig. Eller också kan jag kanske ta mig en liten lur. Beror på vem jag hamnar i baksätet med.

Jag återkommer imorgon med en rapport från en stor helg – förhoppningsvis. Tjingeling!

Jag gillar vintern, men vad gör man åt sina löjligt torra händer? Det känns som att mina knogar självspricker i kylan. Det blir knappast bättre av att jag tvättar händerna stup i kvarten. Varför tvättar man händerna oftare när man är hemma än när man jobbar? Hmm...

Nu har jag precis smort in dem i babyolja. De känns lite bättre, men det är jobbigt att halka runt på tangenterna. Det är på något vis lite opraktiskt att vara oljig om händerna om man vill kunna använda dem till någonting. Men det gjorde så himla ont på knogarna att jag var tvungen att göra något. Kanske blir till att shoppa upp mig på någon form av intensivkur för händer imorgon. Ska ju ha ett litet spa här hemma på kvällen tänkte jag. Innan bröllopet så att jag känner mig pigg, utvilad och bekväm i min hud.

Vet inte hur jag ska kicka igång den här dagen riktigt. Det snöar ute så jag vill helst inte gå ut. Det är liksom vackrare lite på avstånd (läs: när man är inomhus). Jag startade dock upp en projekt igår som kräver att jag tar mig till en butik för att kunna fortsätta det. Som den perfekta projektledaren jag är måste jag ju se till att projektet fortlever.

Men det ska bli lite kul att få pälsa på sig riktigt ordentligt för en gångs skull. Jag har ju faktiskt både ordentlig vinterjacka och ordentliga vinterskor, vilket hör till ovanligheterna. Det är ju en riktig vinter jag har väntat på. Nu är den här. Jag kan knappast önska mig mycket mer...

Oftast undviker jag att säga att jag inte har för avsikt att skaffa barn. Det verkar vara så känsligt. Enda gången jag säger det är när folk försöker övertyga mig om hur fantastiskt det är. Och då får jag alltid samma kommentar: det kommer att ändra sig. Argument: du kommer att bli en bra mamma.

Varför? Varför väljer människor att säga det? Vad spelar det får roll om jag inte vill ha barn. Jag har känt så här sedan jag var ganska ung och jag har en massa orsaker till varför jag känner så. Och om det mot förmodan skulle ändra sig så får det väl göra det, men varför kan människor inte bara acceptera att det är så här jag känner. Det är som att jag skulle säga till folk som har fått barn och berättar hur fantastiskt det är, att det kommer att ändra sig. Jag skulle aldrig komma på tanken.  

Ingen kan veta vad det är för orsaker som ligger bakom att människor inte vill skaffa barn. Det finns människor som vet att de inte kan få barn och som har accepterat det och därför säger att de inte vill skaffa barn. Det är kanske inget man pratar om, men det kan vara känsligt. Ändå väljer barnförespråkarna att de måste pracka på en den där kommentaren. Jag undrar om det är för att de själva ska må lite bättre. Att de känner sig lite nedvärderade för att de har/vill ha barn. Eller om de bara tycker att jag är en halv och onormal människa för att jag inte vill ha barn. De säger att de kommer att ändra sig för att jag ska känna att jag kommer att bli normal, även om jag just nu är onormal. Men om jag nu inte ändrar mig, är det så fruktansvärt att jag ska vara "onormal"?

Min anledning till att inte vill skaffa barn är rent osjälvisk. Jag vill inte överföra en massa dåliga saker på oskyldiga barn som jag själv dras med. Men människor har en tendens att tycka att det är själviskt att inte vilja ha barn. Det kan jag absolut inte förstå. Jag vet människor som absolut inte borde ha skaffat barn men som ändå gjorde det - det tycker jag är mer själviskt. Och stackars barn. Dessutom blir väl ingen en bra förälder om de inte alls vill bli en förälder. Det är på något vis grundläggande enligt min filosofi.

Jag tycker bara att det känns konstigt att det verkar vara så oaccepterat - att inte vilja ha barn. Är inte världen överbefolkad ändå? Måste barn vara enda meningen med livet? Jag är helt övertygad om att det finns en annan mening med mitt liv.

Som ett led i min lathet blir det en liten laxbit tillagad i ugn med bulgur till middag. Gott, snabbt och lagar sig själv. Det är skönt. Då slipper jag uppehålla mig i köket så mycket. Istället kan jag göra något annat oviktigt. Som att blogga. Det är iofs viktigt i mitt liv verkar det som.

Väntar med spänning in min svullarkväll. Nöt- och bärmixen ligger och väntar på mig. Kanske ska få äta det medan jag tittar på något meningslöst. Som Let´s dance. Det är trots allt bara min första dag i frihet. Jag behöver inte göra viktiga och vettiga saker precis idag. Jag har massor av dagar på mig att göra viktiga och vettiga saker. Sen. Inte idag.

Fick frukost hemma idag. Som på sängen, fast ändå inte. Men brödet kom i alla fall personligen levererat från ett bageri. Med tillhörande sällskap. Det var mysigt att vakna och direkt få sällskap och äta frukost. Då behöver man faktiskt ingen DN.

Jag tror att det är en bra start på dagen. Oavsett var frukosten i sig innehöll. Men bra sällskap till sin frukost är nog svårare att få, än en bra frukost.

Så kan jag checka av den första sysslan idag.

Det känns smått dekadent att gå på bolaget och inhandla två boxar vin en onsdagförmiddag. Jag fick en och annan blick på väg därifrån.

Eftermiddagen ska jag storhandla mat inför helgen - för hand och gående förstås. Inga bilar till förortsdjungeln och stormarknadskomplexen för mig inte. Sen ska jag försöka röja upp lite i lägenheten. Det är nog bara idag jag har tid. Imorgon ska jag ju till skolan med eventuell utgång som följd.

Sen är det bara fredagen kvar och då har jag också en del att stå i.

Konstigt nog, med tanke på min stressade sömn inatt, känner jag mig lugn idag. Jag har en del att göra, men allt är sånt som man bara gör. Ingen tanke eller reflektion behövs. Det känns bra med tanke på att jag satt med rapporten och stötte och blötte varje tanke igår.

Tanken är fri idag.

På torsdag är det dags. Vi har vårt sista seminarium på programmet. Tydligen vill de att vi muntligt ska presentera vad vi har gjort på praktiken. Vår kära lärare har som krav att den ska bygga på docere, movere och delectare - det vill säga det som vi under våra tre år med retoriken knappast har kunnat undgå att använda eftersom det är det första som slår på i våra hjärnor så fort vi öppnar munnen, utan att vi behöver använda en enda hjärncell. Det är märkligt vilka låga förväntningar de har på oss nu när vi examineras. Hoppas omvärlden har lite högre förväntningar om vad vi kan åstadkomma, annars lär vi aldrig få oss ett jobb.

Dessutom var det viktigt att vi arbetade med rubriker i rapporten. Tror de att vi går på dagis eller? Efter sju terminer på högskolan har jag nog skrivit en och annan rapport, och redan på högstadiet lärde jag mig att frenetiskt använda rubriker. Återigen, förväntningarna. Känns så förlöjligande att de inte tror att vi klarar av att göra just någonting.

Hur som helst tänker vi avsluta torsdagen som det anstår ett par programstudenter. Med ett avslut och en avsup. Hoppas de förstår att de knappast kan ha mage att underkänna någon av oss. Med tanke på hur vi har blivit behandlade under den här terminen: förringade, förnedrade och förträngda. Punkt.

Och snart väntar det stora tomrummet.

Jag hade lunchdejt på stan idag också. Det är rätt skönt att komma iväg ut när man bara sitter på sin kammare och skriver hela dagarna annars. När lunchen innebär sushibuffé är det inte sämre. Jag sitter fortfarande och drömmer om den där laxen som är så tunn så att den bara smälter i munnen. Jag kunde äta hur många som helst idag. Det gör mig glad när jag helt kan bortse från räkorna - de är de minst eftersträvansvärda på en sushibuffé. Jag skulle kunna äta lax uteslutande. Men det blev lite tonfisk och annat också.

Har tillbringat ovanligt mycket tid på Ö-malm senaste tiden. Mitt hår kommer snart att bli blått och jag kommer att finna ett koppel i min hand tillhörandes en pudel. Det är lite läskigt att stiga in i den där världen. Den känns så obekant och "fin" på ett lite konstlat sätt. Så är det när man mest hänger på Söder hela veckorna. Kanske är bra för mig att ta mig ur min bubbla ibland. Bara det inte blir en vana.