Hannas Plats

Ständiga väntan. Det känns som att jag går runt och väntar, jag vet bara inte på vad. Det är inga upptåg på gång, inget särskilt evenemang som ska till, ingen skola som börjar eller just något annat som står i min kalender. Den är liksom tom. Vad fasen är det då jag väntar på?

Det känns som en i högsta grad relevant fråga. Livet passerar mig förbi och här går jag och väntar. Med den insikten att det inte finns något att vänta på blir det på något vis lättare att aktivera sig. Jag blir plötsligt mer motiverad att komma på en massa saker jag ska göra, något att fylla tiden med. Jag har oftast inga problem att fylla tiden, men det är ju bättre att faktiskt planera något som jag vill fylla den med. Ett jobb jag gärna vill ha och om jag inte får det kan jag väl volontera med något. Ett ställe att besöka och om jag inte har råd får jag väl se till att skaffa mig pengar. Ett event att gå på och om jag inte har något får jag väl se till att fixa ihop något själv. Jag måste sluta vänta och börja göra. Jag är 27 år, har jag inte väntat länge nog? När ska det bli dags att ta tag i saker? Att bestämma mig!