Hannas Plats

Hösten har bjudit på en hel del fototillfällen. Här är några. Det går att urskilja vissa intressen när jag fotar. 

 

Jag kommer ofta på mig själv med att livet går ut på att vänta. Liksom på småsaker.

 

Jag väntar på att få äta, jag väntar på att gå hemifrån, väntar på att gå hem. Väntar på att dricka kaffe. Väntar på att det ska sluta regna, på att solen ska gå ner. Jag väntar på att gå och lägga mig. På att ska gå och bada. På att torka. På att det ska bli kallare. På att det ska bli varmare. På bussen ibland. På att lönen ska komma. På en bättre låt. På att matchen ska börja. På att den ska ta slut. På att få åka på semester. På att åka hem. 

 

Jag måste ju ha missat något! Det här är väl inte saker att gå och vänta på?

 

 

Jag och städerskan (som jag inte har träffat) har fått ett särskilt förhållande. Eftersom jag är lite rörig av mig när jag bor på hotell försökte jag ställa i ordning mina toalettartiklar innan hon kom första gången. När jag sedan kom till rummet hade hon lagt dem på en liten handduk. Min tvångstanke sa mig att hon kanske tappat tandborsten i toaletten och var tvungen att torka den. Men tydligen hade hon gjort det här i fler rum. 

 

Jag har en liten kaffekokare på rummet med kaffekuddar. Sista dagen tog mina kaffekuddar slut så då hade hon lagt dit några extra. Det tyckte jag kändes fint, att hon lärde känna mig.

 

Jag har också haft med mig egen sked så att jag ska kunna äta yoghurt. Eftersom det fanns en sked på rummet la städerskan de två tillsammans så att de inte skulle behöva vara ensamma. 

 

Överlag konstaterar jag att det är lite märkligt att ha någon som kommer in och städar åt en. Mycket ovanligt. Särskilt när de fixar med ens grejer. 

 

Genom nästan alla tider verkar människor ha haft uppfattningen om att "vi går mot hårdare tider". När  jag tittar på serier från andra tider, som Mr Selfridge eller Downton Abbey från tidigt 1900-tal, så pratas det om att det blir sämre tider. De måste strama upp verksamheter för att få dem att fortsätta gå runt.

 

Ändå måste det väl anses belagt att vi hela tiden går mot bättre tider. Som Bill Gates sa i en intervju i veckan: Vem hade velat ha cancer för 30 år sedan? Vem hade velat vara homosexuell för 50 år sedan? Nej, får man välja så är väl den tid vi lever i nu så god som den kan vara.

 

Varför finns det då någon uppfattning om att det var bättre förr? Är det en allmän inställning hos människan som gör att vi ogillar förändring? 

 

Jag tänker på hur individens valfrihet har ökat explosionsartat. Vi ska ta beslut om precis allt, från vårdinrättning till pensionsfond. Samtidigt som vår valfrihet ökar, ökar också kontrollen. Lagarna stramas åt, säkerhetsföreskrifter förstärks, byråkratin blir mer intrikat. Vi romantiserar över det "enkla livet", som det var i bondesamhälllet eller varför inte i grottan. Men utan att reflektera över det materiella välstånd vi har idag som inte fanns då. Det är som att vi tror att dessa två går att kombinera. Det var också betydligt mer hierakiskt i dessa "enklare" samhällen. Och hierarki har jag svårt att tro att nutidsmänniskan eftersträvar, generellt sett.

 

Jag gillar i alla fall nuet och har svårt att se att jag skulle föredragit en annan tid. Utom möjligen 70-talet. 

 

 

Det här tyckte jag var gulligt av Norrmejerier. 

 

Jag misstänker att det ligger en ledning begraven här.

 

Lämnade fotspår kan säga en del om den som lämnat dem. Är personen utåtfotad, hur långa steg tar den, släpar den fötterna, verkar den osäker på vart den är på väg? 

 

Imorse såg jag fotspår från en katt under köksfönstret. De ledde endast den egna vägen och slutade med tre större hål i snön. Jag undrade om katten legat där och tagit lugnt eller om den helt enkelt bara fått spel.

 

Det händer att jag ser mina egna fotspår även om jag inte direkt blir varse om att det är jag som lämnat dem. De jag lämnade idag verkade undvika något, eventuellt var det droppet från taket. Fotspåren idag lämnades i riktigt blöt snöslask, till skillnad från fotspåren jag lämnade nedan. 

 

Ikväll invigs Umeå som kulturhuvudstadsår 2014. Under invigningen ska jag vara med och dansa. Föreställningen heter Burning snow och vi kommer att dansa på den isbelagda älven.

 

Igår under genrepet stod vi och väntade i timmar på älvbädden. En lätt vind och snö i luften. Jag var välklädd, men mina tår tappade ändå snabbt känslen av iskylan som trängde upp underifrån. Det var skönt att få komma in i värmen under raster. Jag blev jag helt mosig. Det kändes som att jag tillbringat en heldag i skidbacken. 

 

Många dagar och kvällars rep har det tagit. Men ikväll är det dags. Ni kan se det på SVT 17-18 om ni inte kan vara på plats vid Umeå älv. 

 

Jag gillar att kolla på sport, vintersport, friidrott, fotboll och hockey när det är på landslagsnivå. Det finns en sak som slår mig när jag tittar på alla dessa idrottare på elitnivå: De allra flesta är snygga. Nu menar jag efter någon slags klassisk definition och inte allt för avvikande från ett normativt utseende.

 

Jag menar att snyggheten är på olika nivåer, jag tänker på amerikanska alpinister som Lindsey Vonn och Julia Mancuso som ser ut, inte bara som en high school prom queens, utan nästan som fotomodeller. Jag tänker på Jamaicanska sprinerlöpare som Shelly-Ann Fraser-Pryce Usain Bolt och med stora fina leenden och vackra ansiktsdrag. Jag tänker på norska skidåkare som Terese Johaug och Marit Björgen som ser ut som att de kommer från en TV-reklam om att gå på tur. Vi har våra svenska friidrottsstjärnor som Moa Hjelmer, Johan Wissman och Anglica Bengtsson. Alla ser de bra ut, vad jag skulle klassa som över genomsnittet.

 

Det jag försöker komma till är att ganska få är osnygga elitidrottare eller ser liksom annorlunda ut. Jag tror inte bara att det handlar om att träning gör en snygg, för elitträning är ju inte bara sunt för kroppen. Det måste finnas andra förklaringar. 

 

Jag funderade lite på om det är de personer som är poppis i skolan som dras till idrotten. I många sammanhang är idrott prestigefyllt. I USA är killarna i fotbollslaget oftast poppis. Men vilket kommer först: att vara poppis, eller att börja med fotboll? Och är det främst snygga som blir poppis? (Ja?)

 

En annan parameter tänker jag är: Vilka har möjlighet att satsa helhjärtat på idrott på elitnivå? Antagligen de som har fullt stöd hemifrån, med stöttande föräldrar som har det bra ställt. Jag har svårt att tro att ungdomar som kommer från svåra förhållanden har samma möjligheter. Men skulle det verkligen innebära att de som har det bra ställt är snyggare? 

 

Elitidrott går ju också ofta genom generationer, de som är aktiva idag har ofta föräldrar som varit aktiva på elitnivå, kanske tränas de till och med av dem. Men beror det på miljö och krav hemifrån, eller har det med genetiskt arv att göra att någon har vad som krävs för att lyckas som elitidrottare. Framför allt, skulle dessa gener hänga ihop med utseende?

 

Eller är det bara att jag upplever att dessa idrottare är snygga. Är det också ett utryck för habitus; ett sätt att föra sig och vara som gör dem snygga(re än genomsnittet)?

 

Kanske handlar mycket om normativa krav inom idrotten. Exempelvis har homosexuella haft svårt att komma ut under sin tid som aktiva. Kanske försöker människor också att göra sig så normativa utseendemässigt för att få sponsorer och fans. 

 

Vad vet jag, men det är nog inget jag bör fördjupa mig i. 

Det märks att terminen är igång på allvar när jag plötsligt har en kväll ledig och liksom inte vet vad jag ska göra med den. Har till och med fixat matlådor så att det räcker gott och väl hela veckan, till lunch och middag. Sjukt nöjd med det. Behöver inte tänka på att laga mat. Bara gå och träna, dansa, och sen äta.

 

Samt infoga tid för spänningshuvudvärk. En ny vapendragare. 

Man lär sig alltid något nytt, både om sig själv, om systemet och om världen i stort på sina resor. Det här är senaste resans lärdomar.

 

- Det går bra att åka till Tyskland och tillbaka utan giltigt pass eller annan legitimation. Tack Schengen! (Samt tack flygbolagspersonalen som jag lyckades uppehålla med svåra frågor, kanske fick det dem att glömma fråga efter passet.)

- Även om flygbolaget säger att bagaget går hela vägen ska man alltid själv hämta ut det på Arlanda.

- Gamla och nya pass som är förvillande lika, så när som på hålen de gjort genom det gamla, bör ICKE ligga på samma ställe. 

Har en inget bättre för sig kan en alltid hålla koll på hur det går för strutsen Pip. 

 

En varning. Det kan skapa existentiell ångest. Jag har efter en dag då jag kikat in till hen då och då börjat fundera över meningen med hens liv. Det ser ju inte jätteroligt ut att ligga där, trots att det tillkommit tre nya nallar under dagen. 

Många talar ju om resfeber. Min mamma lider av svårartad resfeber bara vi ska ta bilen till landet. Själv tror jag att jag lider av en lätt hemvändarfeber. Jag blir helt stissig när jag kommer hem. Allt ska göras. Helst på en gång. Efter fem veckors bortvaro blir det lite extra häktiskt.

 

Prio-ordningen ser ut ungefär så här:

 

- Lämna av väskor

- Cykla och handla med andan i halsen

- Koka saft på från Roslagen medhavda svartvinbärsblad

- Koka kaffe (och fundera över vilka proportioner just min perkolator vill ha)

- Twittra

- Tömma väskan och dricka kaffe

 

Samtidigt är det en jojokänsla i kroppen. Lyckan att vara hemma. Att veta var saker är. Och samtidigt inse att autopiloten fortfarande efter tre år i Umeå är inställd på lägenheten i Stockholm. Att kunna handla vad jag vill. Vetskapen om att inte behöva prata på hela helgen. Sen känslan som jag lämnade Roslagen med. Den var inte bra. Mamma har börjat prata om att sälja sommarstugan. Hon har haft den i 40 år, är nu pensionär och känner att hon inte orkar mer. Förståeligt. Men en så oerhört smärtsam upplevelse. En smärta jag inte alls vill dela med mig av. 

Känsliga läsare varnas och ombeds rulla vidare neråt i listan.

 

Jag är alltså 33 år, har haft mens i mer än hela mitt vuxna liv och ändå tycker jag alltid att det känns meckigt. Jag tänkte resonera lite om det och om förväntningarna jag fått med mig från unga år gällande mensen.

 

Det är ju inte bara det att man plötsligt blöder och, i mitt fall, aldrig med säkerhet kan avgöra när jag kommer att börja blöda. Det kan diffa ganska kraftigt. Utöver att kunna ta hand om blödningen, känna mig säker på att ha tillgång till hyfsade toaletter och så vidare så påverkas även resten av kroppen. Hela magen lever ett annat liv än under resten av månaden. Den hamnar i annat "lag" och ibland gör den dessutom ont. 

 

Det här vet jag nu. Det innebär att jag kanske inte vill göra riktigt vad som helst när jag har mens. Eftersom jag aldrig riktigt vet hur jag kommer att må. Jag fick lära mig genom att läsa kropp & knopp-spalter och annat i min ungdom dels att "allt är normalt" och dels att "även om man har mens kan man göra precis samma sak som annars". Det är det jag har med mig. Det är den typen av inställning som tycks råda, i alla fall i spalterna. Men faktum är att jag kanske inte alls känner för att göra precis vad som helst. Inte alls. Men under hela min ungdom fick jag leva med känslan av att jag kunde och därmed också förväntades kunna delta i allt. En sån enkel sak som skolgymnastik var faktiskt inte alla gånger så lätt när man blödde. 

 

Nu är jag vuxen, och ibland kan jag avgöra själv vad jag vill och kan göra när jag har mens. Jag kanske väljer att inte gå upp på bergets högsta topp om jag blöder. Inte om jag inte måste. Men det kan ju hända att jag har en resdag på mensens första dag och det är en sån sak som inte alls gör mig nöjd. 

 

Jag tycker att det ska få vara okej för alla att faktiskt inte göra vad som helst när man har mens. Nej, jag är inget vårdpaket. Men ibland är jag faktiskt det också. Jag tycker att det allt för sällan är en godtagbar ursäkt, alltså att ha mens. Jag önskar att det kunde få vara det. 

 

Nej tack, jag har mens. 

Varje gång jag är i ett nytt land försöker jag avgöra hur pryda människor är när det gäller framför allt ombyte på stranden. Allt för att anpassa mig. Britterna är ju väldigt pryda, det minns jag från omklädningsrummen på badhusen där. Tyskarna gillar nudistbad. Men hur är det i Österrike? 

 

Idag blev jag varse. På min favoritplats vid sjön var det tre personer och jag på den lilla gräsplätten. En kvinna som solade topless och en man som precis var på väg att byta om från badkläder - utan att skyla sig alls. 

 

Det slog mig att det är en ganska skön inställning ändå. Ingen av dem tycktes göra det liksom av exhibitionistiska skäl. De bara brydde sig inte. Och visst är det väl lite tramsigt ändå. Att hålla på med handduken och kämpa för att lyckas snirkla av de blöta kläderna och sedan på med de torra. Alltså, alla ser ju mer eller mindre likadana ut och med tanke på att vi nog ändå är lite pryda kan jag inte tänka mig att någon ställer sig och stirrar om man gör det snabbt och diskret.

 

Ändå stod jag där med handduken och bytte om sen. Men någon gång kanske jag gör någon lite mer halvvariant. Alternativet är alltid att skaffa en strandburka. 

Några reflektioner jag gjort på flygplan på senaste tiden: 

 

- Varför är toalettsitsarna hästskoformade istället för ringformade som i resten av samhället?

- Varför finns det askkoppar på toalettdörrarna (även på nyare flyg)? Det är ju förbjudet att röka även på toaletterna. 

- Varför är flygvärdinnorna kvinnliga (i traditionell bemärkelse) i kubik? Jag träffar aldrig lika välfriserade, välsminkade, välklädda kvinnor i några andra sammanhang.

 

Jag tycker att flygplanen och livet på och kring dem borde utvecklas med resten av samhället. Människor som arbetar där borde få se ut som människor i största allmänhet.Rökning borde inte uppmuntras. Kissandet borde få ske riskfritt. Och så vidare. 

En veckas arbetsläger lider mot sitt slut. Jag har funderat mycket på gruppdynamik, personkemi, samtalskompetenser, ordbajsande och annat viktigt under veckan. Jag tror också att jag har lyckats komma ner i varv.

 

Jag är väldigt ovan vid att resa med andra människor, alldeles särskilt en hel grupp. Det har jag inte gjort på många år. Men det har verkligen varit en bra upplevelse. Jag trodde framför allt att det skulle bli en utmaning. Men utmaningen blir kanske snarare att komma hem och återanpassa mig. Nåja, det blir inte många dar för det, eftersom det snart är semester.

 

 

När jag flyttade in gjorde jag en adressändring. Skatteverket hjälpte mig att avgöra vilket lägenhetsnummer jag hade eftersom det inte stod på dörren. Nu, nästan tre år senare, visar det sig att jag varit skriven på fel lägenhetsnummer. 

 

Så jag ringer till skatteverket för att ändra. Och blir nästan utskälld. "Det är JÄTTEVIKTIGT!"

 

Jag kände att vi kanske har olika prioriteringar om vad som är jätteviktigt. 

 

Men jag förstår om lillasyster vill ha koll på mig. 

Det är den här tiden när världen luktar skolavslutning. Om man kunde samla på lukter skulle jag vara ute och samla nu. Jag kan längta efter den här lukten hela året. Lukten av björk, gräs, hägg, maskrosor och mylla. 

 

Det finns inget ljuvligare än att kunna sitta behagfullt på balkongen fortfarande vid 19 på kvällen och läsa, iförd linne. Det är trots allt bara maj! Och det här är mellersta Norrland. Jag förstår knappt att det är sant. 

 

Det är bara badet som saknas. Jag har ännu inte tagit mitt första dopp och det är förstås något av en besvikelse. 

 

Min pulsklocka har fått tonårsattityd. Den lägger av precis när jag stänger av den efter avslutat pass. Och ni vet hur det är med Tamagotchin - har den inte fått mat så måste den matas. Det innebär att jag måtse mata den snart igen! Ett pass missat av pulsklockan är inget pass.

 

Det blir irriterande många pass i längden. Som aldrig loggas.