Hannas Plats

Jag hade en fantastisk vecka. Mycket flow. Livet som grupprestation funkade bra.

Jag har nu en så social vecka att jag inte har sett dess like på många... år? En del människor återkommer i mitt liv, andra uppstår, ytterligare andra vägrar ge upp.

Ibland när jag har riktig flyt oroar jag mig direkt för att jag vet att det otvivelaktigt kan komma att bli dåligt, helt abrupt. Allt för ofta har det också varit så.

Men det går ju upp och ner. Oftast är jag dessutom antingen social eller produktiv på jobbet. Det är som att de tu inte kan leva i symbios.

Jag och min vän C "syr" våra egna breda bälten. Samt matchar varandra.

Allt har gällt den här helgen.

Jag har suttit inne och tittat på Vinterstudion och sett solen där ute och sytt klänning av små blommor. Jag undrar vad som ska underhålla mig framöver när jag syr på helgerna.

Klänningen gav mig ovanligt mycket huvudbry. Ni ser fodret upptill, det var en utmaning. Nästa helg blir klänningen helt klar.

Hur långt har vi kommit år 2012? Och hur kan människor fortfarande anse att vi lever i ett samhälle där "allt" är okej - hur vi vill vara eller hur vi väljer att se ut.

Vi är konformistiska varelser. Människor vill att andra människor ska rätta in sig i fållan. Det blir så mycket enklare att leva om alla liknar varandra och inte avviker allt för mycket. Sådana är vi människor. Hundratusentals år av evolution har inte ändrat på det.

Så kom inte och säg att allt är okej i den här världen. För vi vet att varje avvikelse är en kamp.

När jag körde upp för körkortet (en tidig december) sa min besiktningsman att han inte tänkte ge mig körkortet i julklapp. Mitt hjärta ville stanna. Sen tillade han att körkortet hade jag fixat själv genom en bra prestation. Så var det sannolikt, och jag tackar honom i efterhand i tanken för att han gjorde det till MIN prestation.

Men egentligen kan vi inte prestera, eller i alla fall blir det väldigt svårt, om andra inte tillåter oss att prestera. Både genom att uppmuntra, genom att inte ignorera eller modfälla, genom att godkänna, genom att inte underkänna, genom att föredra konstruktiv kritik framför enbart negativ. Saker i livet är ofta svarta eller vita, men ibland handlar det om hur man ser på de där sakerna. Hur man väljer att se på något påverkar utfallet av vad det än må vara, en prestation eller ett problem.

Min inställning till livet och kanske framför allt jobbet, är att jag vill ha så roligt som möjligt. Jag har inga ambitioner om att vara bäst på något över huvud taget. Däremot hoppas jag på att jag när jag har så kul som möljigt, även kan få med mig saker som är bra sett ur prestationssynpunkt. Att jag får möjlighet att lägga saker på min lista, även om jag bara precis passerar över gränsen för vad som är godtagbart.

Och det är då vi talar om en grupprestation. För att jag ska lyckas, behöver jag människor som också vill att jag lyckas runt omkring mig. Oavsett om de gör det av god vilja, eller för att de väljer att se ser något mer än bara the rough surface. 

Det behöver alla.

För två år sedan slutade jag dricka alkohol

Idag slutar jag dricka kaffe.

Kött, det var inte ett särskilt svårt beslut. Jag gillade det inte längre. Vin var inte heller ett särskilt svårt beslut. Jag gillade det, men kände att det var något fel när jag kunde gå hela veckan och se fram emot det där glaset vin jag skulle få ta på fredagen. Jag tänkte att om jag tar bort det där som skapar en så stor längtan borde jag hitta bättre saker att längta till.

Utan kaffe, ett dygn. En lätt spänning i huvudet. En stilla undran vad "fika" egentligen innebär nu. När jag slutade dricka alkhol slutade jag helt gå på lokal, det kändes helt enkelt inte roligt längre. Kommer jag nu helt att sluta fika?

Jag har inordnat mitt liv på olika sätt runt det där kaffet. Två gånger om dagen. Inte så att jag kan dricka vilket kaffe som helst hur som helst. Det krävs vissa ritualer och vissa förutsättningar. Jag inser att mitt liv blivit helt inrutat på grund av mitt kaffeliv. Då anser jag att det är läge att ta bort kaffet. Som ett sätt att komma närmare lyckan.

Så nu börjar det, mitt liv utan kaffe.

de Beauvoir har en utläggning om menstruationen och jag sitter och gapar lite. Boken är visserligen från 1949, och tyvärr är min kunskap om kunskapsutvecklingen runt menstruation mycket mycket liten. Kunskapen också, tydligen.

I alla fall känns det så när de Beauvoir beskriver hur man innan blödning kan få högre puls, ömmande underliv, tendens till förstoppning och sedan diarré, levern kan svälla, det kan uppstå besvär med att kasta vatten. Många får ont i halsen och andra får hörsel- eller synrubbningar. Ämnesomsättningen ökar. Centrala nervsystemets automatiska kontroll minskar, vilket utlöser reflexrubbningar och kramper, något som medför stor ombytlighet i humöret, ofta uppstår huvudvärk. Kvinnan blir känsligare, nervösare och lättretligare än vanligt och kan visa tecken på allvarliga psykiska besvär. Det är under denna period som hon intensivare och obehagligare upplever sin kropp som något främmande och svårförståeligt.

Nu ska jag säga att vissa av dessa symptom har jag förvisso noterat, men hur många av dem, eller orsakerna till rdem togs upp under biologin eller sexualkunskapen i skolan? I alla spalten man plöjde i ungdomen? Vi fick höra om själva funktionen och om att mycket var normalt. Faktum är att vi fick höra så mycket om att det var normalt att jag började misstänka att det fanns en presupposition, alltså att det inte alls var normalt!

Vissa av de där sakerna hade jag kunnat behöva höra när jag var 14. Och 16. Och 18. Och nu.

14 år senare sitter jag och skriver på en avhandling som handlar om humor, om samtalsstöd och om vem som skrattar åt vem.

Om det är en tillfällighet? Knappast.

Men jag kan inte bestämma mig för om de är snygga eller inte. Tänker att de förhoppningsvis ska passa in i 70-talsstugan (även om det mesta från 70-talet rensats ut av en nitisk mamma).