Hannas Plats

Jag har länge letat efter en axelväska i canvas, utan lycka. Min gamla väska är så trasig och sunkig att den helt enkelt inte går att använda längre. Jamen, i canvas går det ju bra att sy. Så varför inte sy en kopia. 

 

Sagt och gjort. Det som är "lustigt" är att jag misstänker att materialet kostade mig lika mycket som den gamla väskan kostade mig. Men å andra sidan har jag haft nöjet att ägna dagen åt problemlösning, samt varit i flow. Och sånt är ju trevligt.

 

Det var dock väldigt tjockt att sy genom vissa delar. Rekordet låg på 12 lager tyg samtidigt. Vid ett tillfälle lossnade nålen från symaskinen och satte sig så hårt i tyget att jag var tvungen att dra ut den med en tång. Var lite svettigt där ett tag.

 

Jag är faktiskt väldigt nöjd. Lite synd är det att axelbanden finns i så få bredder. Samt att det är nästan omöjligt (i Umeå) att få tag på de ringar som gör att axelbandet reglerbart på längden. 

 

Jag och min institution tycks ha gått i barndom. Idag på "rasten" gick vi ut i solen och hoppade långrep. Vi hoppade klockan. Vi hoppade Fru Klack. Vi gjorde tricks. Kul var det. Människor som gick förbi tittade nyfiket och förvånat på oss. Nästa vecka kör vi igen. 

 

Jag måste försöka komma ihåg hur det var vi gjorde Bondtolvan, samt någon ramsa som det enda jag minns av är "... bara för att..." (inte mycket till ledtråd för hjärnan, jag vet).

 

Dessutom ska jag försöka hoppa singelrep tills nästa gång, som för att tjyvrepa lite. Höhöhö.

 

Hur hoppade ni rep i skolan?

 

Jag hade tänkt olja in utomhusmöblerna i helgen. Men så insåg jag att de helst ska stå och torka i en temperatur över 10 grader. Och det vet en ju aldrig hur det blir med. Så jag sköt det på framtiden. Ändå överambitiöst att göra det redan i april, eller?

 

Men, det ena behöver inte utesluta det andra. Så jag har premiärfikat på balkongen idag. Jag vet, ni har gjort det för länge sen. Bättre sent än aldrig. Och det kommer en bild också, hurra!

 

Dagen till ära har jag tagit fram lite pyssel. Vem vill inte ha en silkespappersboll i sitt hem liksom?! Fort var det gjort också.

 

Ta silkespapper i fina färger. Jag använde 5 av varje så att det blev 10 ark totalt. 

 

Klipp dem i kvadrater.

 

Som den urkristliga typ jag är har jag förstås ägnat långfredagen åt lidande. Nämligen städande. Samtidigt som jag lyssnat på Nya Testamentet som ljudbok. 

 

En lång dag som denna hinner en städa mycket. Torka väggar, torka lister, dammsuga, torka alla ytor, våttorka golv, tvätta fönster, putsa upp och olja cykeln, tvätta. Och allt detta med huvudvärk. 

 

Nu ska jag vila. För att på den tredje dagen återuppstå. 

Jag har börjat ägna mig åt en ny träningsform. Vem hade trott att jag skulle lyckas hitta en ny hobby?! Well, jag hade väl det, ärligt talat. Jag tycks ju ha talang för det. Den nya hobbyn, tillika träningsformen är Boxfys.

 

Varje gång jag återvinner går jag förbi ett ställe som ser ut som en boxningsklubb. Jag var tvungen att googla det och ja, det visade sig stämma. Men dessutom hade de träningspass som just Boxfys. Mycket mer information än så gav mig inte deras webbplats.Jag måste känt mig lite extra äventyrlig för jag bestämde mig för att gå dit.

 

Sagt och gjort. Jag oroade mig lite över testosteronhalten där inne. Men nivåerna kändes okej när jag kom dit. Alla verkade vara stamkunder som kände varandra, som en liten grupp rent av. På ett sätt är det lite skönt, det blir en familjär stämning. Första gången körde vi cirkelträning. Har inte gjort det sedan skoltiden. Ni vet, 45 sekunder på en station, 15 sekunder vila för att gå till nästa station. Jag var ganska mör i armarna efteråt efter chin-ups, slag på säck och handstående bland annat.

 

Men träningsvärken var ingen ursäkt, så idag var jag där igen. Mycket slående på varandra. Jag är inte en särskilt agressiv person, men av någon anledning faller detta mig i smaken. Det är hård träning, med kroppen som verktyg, och man märker inte att det är jobbigt förrän övning är slut eftersom det är så kul.

 

Så, här föds en boxare. Nej, självklart inte. Jag ska inte boxas. Bara boxfysa. 

Så jag.

 

Genom nästan alla tider verkar människor ha haft uppfattningen om att "vi går mot hårdare tider". När  jag tittar på serier från andra tider, som Mr Selfridge eller Downton Abbey från tidigt 1900-tal, så pratas det om att det blir sämre tider. De måste strama upp verksamheter för att få dem att fortsätta gå runt.

 

Ändå måste det väl anses belagt att vi hela tiden går mot bättre tider. Som Bill Gates sa i en intervju i veckan: Vem hade velat ha cancer för 30 år sedan? Vem hade velat vara homosexuell för 50 år sedan? Nej, får man välja så är väl den tid vi lever i nu så god som den kan vara.

 

Varför finns det då någon uppfattning om att det var bättre förr? Är det en allmän inställning hos människan som gör att vi ogillar förändring? 

 

Jag tänker på hur individens valfrihet har ökat explosionsartat. Vi ska ta beslut om precis allt, från vårdinrättning till pensionsfond. Samtidigt som vår valfrihet ökar, ökar också kontrollen. Lagarna stramas åt, säkerhetsföreskrifter förstärks, byråkratin blir mer intrikat. Vi romantiserar över det "enkla livet", som det var i bondesamhälllet eller varför inte i grottan. Men utan att reflektera över det materiella välstånd vi har idag som inte fanns då. Det är som att vi tror att dessa två går att kombinera. Det var också betydligt mer hierakiskt i dessa "enklare" samhällen. Och hierarki har jag svårt att tro att nutidsmänniskan eftersträvar, generellt sett.

 

Jag gillar i alla fall nuet och har svårt att se att jag skulle föredragit en annan tid. Utom möjligen 70-talet.