Hannas Plats

Det är den här tiden när världen luktar skolavslutning. Om man kunde samla på lukter skulle jag vara ute och samla nu. Jag kan längta efter den här lukten hela året. Lukten av björk, gräs, hägg, maskrosor och mylla. 

 

Det finns inget ljuvligare än att kunna sitta behagfullt på balkongen fortfarande vid 19 på kvällen och läsa, iförd linne. Det är trots allt bara maj! Och det här är mellersta Norrland. Jag förstår knappt att det är sant. 

 

Det är bara badet som saknas. Jag har ännu inte tagit mitt första dopp och det är förstås något av en besvikelse. 

 

Jag har tagit hand om mig själv mer eller mindre sedan jag var 14 år. Både mentalt och rent fysiskt. Man kan säga att jag har levt som vuxan sedan jag var 14, det vill säga i snart 20 år. Att då plötsligt befinna sig i ett mentalt tillstånd av tonåring är väldigt märkligt.

 

Jag är doktorand. Jag brukar kalla det akademins tonåring. Man är i utbildning, det finns överordnade - lektorer, disputerade, docenter, och så finns det "far- och morföräldrar" - professorerna. Dessutom finns det en person med ansvar - prefekten. Jag är lägst i hierarkin på institutionen, bland de anställda. Jag är tonåringen, den som får göra fel, som blir ledd på rätt väg och som inte har någon direkt status. 

 

Ibland när jag sitter med mina handledare, som är världsbäst, så får jag tydligt känslan av att vara barn. Jag får frågor som jag inte kan svara på och det är mentalt jobbigt och jag får en regression. Svarar "jag vet inte" frustrerat i olika situationer. Lite som ett barn. 

 

Även på konferenser blir det tydligt att jag är lägst i hierarkin. Och på något konstigt sätt går det alltid lätt att identifiera andra doktorander, andra i samma statusposition. Det initierar ett visst beteende. Dessutom vet ju alla att det är svårt att umgås obehindrat över hierarkigränser. Så doktorander tycks hålla ihop. 

 

Det här är en märklig känsla att ha. Att ha varit vuxen länge och att ha tagit hand om sig själv och sedan att plötsligt ha personer som ska "uppfostra" mig. Den akademiska uppfostran är en märklig sak. Egentligen gillar jag min situation, eftersom jag nästan alltid gjort mig bäst då jag slår lite från underläge, fri från ansvar men ändå vuxen. Samtidigt ska det blil fint att en dag på kliva upp ett steg på pallen. Kanske kommer det att märkas på min kroppshållning. Eller hur kommer det sig annars att jag alltid kan identifiera andra doktorander?

Min pulsklocka har fått tonårsattityd. Den lägger av precis när jag stänger av den efter avslutat pass. Och ni vet hur det är med Tamagotchin - har den inte fått mat så måste den matas. Det innebär att jag måtse mata den snart igen! Ett pass missat av pulsklockan är inget pass.

 

Det blir irriterande många pass i längden. Som aldrig loggas. 

Jag har haft en fin helg. Solig och social. En bra kombo. 

 

Tant har till och med varit på lokal. Bara att jag kallar det för att gå på lokal är tydligen tantvarning. För mitt sällskap menade att det är ett ålderstecken att jag aldrig går på lokal. Att jag håller på att fasa ut ungdomen. Jag undrade vad alla andra som var äldre då gjorde där. Men de är i en annan fas i livet, en då man hittar anledningar till att lämna hemmet. Det känns rimligt. 

 

Den senaste tiden har jag sett citronbiskvier lite var stans. Nu har jag börjat crava dem. Och då finns de ingenstans. Jag har letat på bagerierna, caféerna och på affärn. Men ingen har dem.

 

Var det bara en superkort hype som inte blev bra? Varför kunde jag inte cravat dem lite tidigare? 

Jag ligger och lyssnar på stadsljuden i Helsingfors. De påminner om andra städers ljud. Men jag har vant mig vid Umeås, eller i alla fall Hagas, tystnad. Det är varmt högst upp i hotellet och fönstret står öppet. Det luktar stad. Det luktar vår. Det luktar skolavslutning. Det luktar pollen. 

 

Jag gillar Helsingfors. Jag skulle kunna tänka mig att hänga här lite mer. Så känner jag jämt. 

Som om tiden har stått stilla i Helsingfors. 

 

 

Jag har noterat att mina mjölkpaket ofta läcker. Det innebär mjölkspill i kylskåpet. Det här irriterar mig å det grövsta. För det är inte mycket att göra åt förutom att i maklig takt tömma mjölkpaketet och hoppas att nästa inte läcker. Men ofta gör ju även nästa paket det.

 

Är det bara jag som har det här problemet med NorrMejeriers tetror?

Hell week har börjat. Vi snackar värre än versionen i Mästarnas mästare. Vi snackar akademiker style. 

 

Grenarna?

- Undervisning utan röst

- Konferenspresentation utan motivation

- Ducka för representationsuppdrag

- Mingla med en aspergerdiagnos

- Äta frukost med illamående

 

Vem vinnaren är får ni se senare i veckan. Stay tuned. 

 

 

Inatt drömde jag att "verkligheten" dragits på mitt konto. 300 kronor kostade den. 

 

Det är väl ändå ett ganska billigt pris, kan man tänka, för verkligheten. 

Det var länge sen jag blev så totalt uppslukad av en bok. Men Engelsforsböckerna av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har verkligen slukat mig. Jag har aldrig direkt sett mig som en sci-fi-person, men det här går hem.

 

Delvis är jag fascinerad av att läsa om tonåringar. Alla är de så totalt olika mig, när jag gick på gymnasiet, även om de också är olika varandra. Samtidigt är känslan av tonår så otroligt bekant. Allas deras berättelser har spår av igenkänning. Minus att jag inte var häxa. Men nog hade vi häxor hos oss också, på högstadiet i alla fall. Flera stycken faktiskt. Däremot vet jag inte om de väntade på apocalypsen, vilket de här häxorna gör. Böckerna är 600 sidor långa men det märks inte. 

 

Så strax ska jag krypa ner i sängen igen och läsa om häxor, ektoplasma, svart rök, familiaris och annat som hör den magiska världen till. Jag kan inte annat än rekomendera dem. Så inget ont i den här vansinnesförkylningen som ändå har något gott med sig.

 

Så himla 90-tal, det här med feber. Borde det inte vara något som bortrationaliserats genom evolutionen. Nej, förstås inte, det har väl någon funktion. Men jag hade glömt hur det känns att ha feber. Nu minns jag. Hela kroppen minns. Smärtorna. Frossan. Svettattackerna. Pendlingarna. Det är jättesvårt att få något gjort med feber. Ändå har jag gjort saker idag. Sovit. Varit på återkontroll. Varit på middag. Jomenvisst. Känner mig rutinerad. 

 

Men mer rutin än så här behöver jag inte, känner jag. Det får gärna räcka med feber nu. Jag gillar inte att känna mig som ett vårdpaket. 

Jag har gjort mig av med glasögonen nu. För gott enligt plan. Dagen har tillbringats under lasern, sedan blundandes i sängen med nurse C vid min sida. Vi har sovit och lyssnat på Spanarna i mörkret. 

 

Imorgon kommer domen. Det vill säga hur pass väl jag ser. Det skulle vara skönt att slippa uppleva laserbehandlingen igen. Så kul var det ärligt talat inte. 

 

Jag känner mig lite lyckligare i mitt hem nu. Det känns ljusare efter omtapetseringen. Även om jag bara fick en ny vägg i sovrummet piggar den väggen upp. 

 

Ibland tänker jag på spåren av mina gamla liv som finns inrymt i mitt hem. Stereon har hängt med sedan flickrummet. Likaså spegeln som dessutom är från den blå perioden, målad av mig. Den kommer från min mamma som köpte den i sin ungdom. Den hör ihop med byrån som nu står i vardagsrummet med en sjuarmad ljusstake. Ljusstaken kommer från mamma. Vi gör så där ibland. Roterar grejerna när vi tröttnat på dem. Ljusstaken gillar jag fortfarande. 

 

Så är det farfars röda fotölj och soffbord. Jag har matchat dem med den röda lampan som morfar gjort. Just nu separeras de av en kökssoffa som jag fyndat på Myrorna. Myrorna har också levererat bland annat byrån som stereon står på och byrån med foton. 

 

I vardagsrummet skymtar lite rött till vänster. Det är en säng som jag har sovit i på landet sedan jag var liten. När jag monterar isär den tar den nästan ingen plats alls. 

 

I sovrummet hänger gardinerna som heter Gudrun. Namnet talade inte alls till mig, men färgerna var precis desamma som jag hade i mitt dåvarande rum. Därför köpte jag dem. De får hänga med. Även om jag fortfarande är tveksam till om jag gillar dem så går färgerna in även i det här rummet. 

 

Pianot köpte jag när jag gick i fyran, av min syssling Petra för 7000 kronor. Mamma klädde om pianostolen och så har den sett ut sedan dess. Nu skulle jag sannolikt få skänka bort det, om jag ens skulle lyckas med det (en tanke som ibland oroar mig).

 

Pallen i sovrummet finns i fem-sex exemplar. De kommer sannolikt från farmor och farfar och är utspridda i familjen. Alla har minst en hemma. Kanske skulle min kunna få nytt tyg tillsammans med pianopallen. Nå, här finns sittplatser i alla fall. Och ganska mycket utrymme också, jämfört med att bo i köket. 

 

När jag kommer i min standardutstyrsel, rosa cykel, rosa vattenflaska, rosa penna och normalt sett rosa skor och eller scarf får jag ofta frågan om min favoritfärg är rosa. Om jag kommer helsvart är det aldrig någon som frågar om svart är min favoritfärg. Nej, aldrig.

 

Svart är norm, rosa är avvikande. En gubbe kom en gång och berättade för mig om en tjej som hade allt i rosa. Alltså allt. Jag reagerade inte nämnvärt så han förtydligade. Alltså allt. Jag undrade varför det skulle vara konstigare än att som han komma med allt i svart. Han skrattade nervöst och sa, nehej precis. 

 

Det är dags att göra rosa till norm. Eller grön. Eller vilken färg som helst. Men varför ska svart vara norm. Så sjukt trist.