Hannas Plats

Jag går runt och har det ganska bra. Jo, jag har det bra. Mojsar runt och gör mina saker.

Ibland tänker jag att min hjärna håller på mosar ihop helt. Det finns ingen utmaning i tillvaron riktigt när man gör precis som man vill hela tiden.

Eller vill och vill. Det måste finnas något bortom det här, något större. För att planera framåt i tiden tycks omöjligt. Jag måste leva nu och här, har ingen aning vad som väntar mig.

För något är det väl? Jag hoppas det. Något som får det att pirra i mig. Något att längta efter. Något att känna mig lite behövd för.

Visst, min tillvaro är lätt. Men livet ska väl inte vara lätt. Jag behöver något. Vill inte önska mig motgångar, men får man inte kärlek, sysselsättning eller medgång så vill man väl i alla fall ingjuta någon slags känsla i kroppen.

Jag behöver det.

Jag har fått dille på krig. Vi snackar andra världskriget och jag sväljer allt med hull och hår.

Har de senaste veckorna följt dokumentären Världens undergång, samtligt material är restaurerade filmer som modiga personer lyckades fånga krypandes runt bland skyttegravar och annat. Jag tittar även på Band of brothers, även om det känns konstigt när plötsligt Vänner-Ross dyker upp mitt i kriget. Kvalitet på den serien.

Utöver fackböcker om kriget sväljer jag skönlitteratur.

Jag undrar varifrån det här intresset kommer? Min pappa älskade allt som hade med stridsflyg och flottan att göra. Själv svalde jag en 800-sidors skildringar av judarnas liv i Warsawaghettot redan som 15-åring. Så det är inget nytt påfund det här.

Det är verklighet i dess grymmaste och fulaste form. Det är väl det som gör det så fascinerande.

Jag älskar Anja. Jag älskar Anja. Jag älskar Anja.

Fasen vilken grym tjej hon är! Jag tror att hon kommer att sätta det i OS, guld! Tror och hoppas.

Själv vill jag ha ett gäng tränare, någon som administrerar min mat och en som masserar mina ömmande dansmuskler. Prestationsångesten behöver jag dock inte. Lite mer ambition skulle jag också kunna tänka mig att få låna av henne.

Snart böjar OS. Jag längtar. ♥

Helgen gick i minnets tecken. Vi diggade till digeridoo. Kan vara något att återuppta. Det är ett otroligt coolt instrument.

Under morgonen har jag sett Freda´ spela, återförenade.

Vilken tidsresa. Jag fick en klump i magen och nästan tårar i ögonen av gamla minnen till den musiken. Nytt fast ändå gammalt bekant.

Det finns så många minnen till Uno Svenninsons underbara röst. Jag kan tänka mig att få mer av den.

Jag bajsar, alltså finns jag.

Det är väldigt sällan man pratar om att bajsa, vare sig på fikapausen eller på en blogg. Tills skidskytten Björn Ferry (eller om det var Carl Johan Bergman, jag kan inte se skillnad på dem) berättade att hans mage var jetlaggad och han var tvungen att gå upp och bajsa mitt i natten.

Ändå är magproblem något av det vanligaste svensken söker sjukvård för.

Jag tror vi måste utbyta mer i detta ämne, skapa bajschattar, bajsbloggar och bajstwittrar. Hur ska man annars veta vad som gäller i bajsvärlden just nu. What´s in, what´s out - så att säga.

Vilket är ditt vinst-varje-gång-knep när det är dags att bajsa?

Jag tröttnade ganska rejält på Roberg Langdon och hela dramatrugin / upplägget efter att ha läst da Vinci-koden och Änglar och Demoner i rask takt.

Men ändå så sitter jag och sträckläser den Förlorade Symbolen nu, några år senare. Jag snackar förstås om Dan Browns senaste bok.

Det är något med miljön som verkligen fångar mig. Känslan av att Robert befinner sig i trygghet, med mäktiga personer, i mörker, i labyrinter, steget före som gör att det nästan är som en av mina egna drömmar där jag ändrar förutsättningarna själv och gör som det passar. Det finns en trygghetskänsla hela tiden. Självklart vänder sig allt emot honom, saker är inte vad man tror och så vidare. Men det är ju det som skapar spänning.

Så jag är fast igen. Säga vad man vill om Dan Brown, men killen är smart. Vilka tankar han samlar ihop i sina hisnande berättelser.

En arg liten man, skottar frenetiskt, ut sin bil ur en snödriva.

En lyckligt ovetandes Hanna, skottas frenetiskt, in på trottoaren.

Dumpa din snö nån annanstans va! Här Går man faktiskt.

Vid minsta symptom tror jag alltid det värsta. Vad det än gäller. Oftast har jag fel.

Jag gick till tandläkaren i alla fall. Hoppades att ilningarna som gått över skulle komma tillbaka igår, så att besöket åtminstone inte skulle vara förgäves. Men visst var det det. Det är inget fel på mina tänder som inte lite Sensodyn ska kunna reda ut.

Senaste året har jag lyckats vara där fem gånger. Det är ganska ofta (såvida man inte har tandställning för då är det ingenting). En av gångerna råkade jag bita henne i fingret - helt av misstag förstås.

Det västa är att jag tycker det är lite pinsamt att gå dit, särskilt när jag uppenbarligen inte har några tandproblem. Mitt problem är kanske snarare att jag har lite för mycket tid att tänka på mina tänder och på sjukdom. Riktigt känna efter. Jag är mest rädd för att hon tror att jag har en crush på henne.

Som tur är har jag begåvats med världens bästa tandläkare. Jag betalar varannan gång. Men med tanke på hur ofta jag är där blir det ju ändå ganska dyrt. Men hellre hål i plånboken än i tänderna.

Ok, så var drömlägenheten ute igen. Alltså vi snackar dreams of my dreams. Cream of my dreams.

Takvåning, Söder, lokalish, trevlig gård, mycket rymlig.

Tänk att alltid kunna se på världen från ovan. Kunna se ner på folket och upp mot skyarna. Där stjärnorna lyser lite starkare, himmelen är lite blåare.

Den har tre sovrum, så kom igen nu, vem vill joina mitt kollektiv Hjärtat av Söder?

I give you special price!

Jag drömde inatt. Och jag var medveten om att jag drömde. Styrde hur rum såg ut, dörrar dök upp, jag bestämde vem som stod bakom. Jag hade vaknat till innan, höll kvar drömmen och fortsatte in i den, väl medveten om att jag drömde.

Ljud och lukter var verkliga. Jag tänkte: om jag till och med känner lukten, vad spelar det då för roll om detta är dröm eller verklighet?

Det händer att jag minns saker, och sen kommer på att det eventuellt var en dröm.

Så hur vet man vad som är dröm och vad som är verklighet? Och vad spelar det för roll om man upplever saker på riktigt eller i drömmen när känslan i kroppen blir densamma?

Dagens fråga på svt är:

Har du ofta problem med din bil?

Jag känner att en sådan fråga i bloggosfären skulle få ett helt snedvridet resultat. Trötta bilägare tycks vara överrepresenterade bland bloggarna.

Referenslitteratur:
Doc
PapaMac

Vad smörjer vi vår kropp med egentligen? Jag börjar seriöst undra det. För det tycks klia överallt. Jag håller nästan på att klia bort huden och hårbotten.

Finns det ens produkter som är naturliga och inte svindyra? Jag måste börja omvärdera mitt bestånd av schampoo, hårprodukter och hudprodukter. För det känns som att jag blir galen och att kemikalierna ligger och pirrar och irriterar på min hud!

Mitt nyårslöfte i år är att jag ska bli bra på något. Jag har en massa funderingar. Helst skulle det ju vara något som är verkligt användbart eller i alla fall coolt - typ spela cittra. Men jag har ju bara 11 månader på mig.

Det jag har övat på första månaden är att göra saker direkt. Annars är jag expert på att avvakta med saker som att plocka in kläder i garderoben, sortera in papper, gå iväg med återvinning och så vidare. Nu gör jag det direkt. (Oftare.)

Men det känns inte så coolt att bli bra på att plocka upp efter sig själv. Det borde jag behärska redan.

Så mitt nästa projekt är att lära mig göra flickisar, volter och hjula. På lördag börjar jag med akrobatik. Livrädd? Absolut. Jag som inte gillar att göra illa mig och som är riktigt klumpig. Nå, en flickis som partytricks känns värt det.

Idag på tuben kom jag dock på vad jag behärskar med bravur redan. Att stänga av. I rusningstrafik. Människor i mitt ansikte. Totalt mörker i tunnlarna. Musik i öronen. När jag blundade kunde jag låtsas att lysrören var solen och att jag stod lutad mot en palm och inte mot en nedflottad vägg på Stockholms tunnelbana. Verklighetsflykt. En mästare redan.

Tidningsproblematiken fortgår. I lördags löste jag min svåra DN-detox genom att köpa ett lösnummer för ockerpriset 20 kronor.

Under veckorna kan jag ju lika gärna hämta en gratistidning. Enkelt och ... gratis. En snabb uträkning på lördagslösningen (vill ju inte vara utan mitt älskade lördagskryss) ger 1 040 kronor per år, vilket i runda slängar visar sig vara vad jag betalade för min årsprenumeration. Scheisse!

Dessutom känner jag mig mycket uppgiven över nyhetsvärdet på det jag läste i gratistidningen. Den kändes tyvärr mest som reklamen som dyker upp i brevlådan oavsett man vill det eller inte.

Jaha, så längtan efter det där samtalet går vidare.