Studentskt gnäll
Jag läste en debattartikel om hur stackars stockholmsstudenter är tvugna att extraknäcka för att klara ekonomin. I min lilla studentska hjärna tänkte jag att "ja, och man hinner inte plugga tillräckligt och man blir stressad av att tvingas till att jobba. Stackars oss som lever under existensminimum.". Sen tänkte jag en gång till. Är det verkligen så fruktansvärt att studera kostnadsfritt och få bidrag från staten och dessutom lån som gör att man får ut 7000 kr i månaden? Ok, pengarna räcker inte till att betala riktigt alla räkningarna, det håller jag med om. Men samtidigt så finns det väl människor i världen som har det värre! Vad fan gnäller vi om egentligen. Lata är vad vi är. Jag har under hela min studietid arbetat extra så att jag fått ut några tusenlappar till. Jag tror att min stress minskat av att ha pengar att röra mig med. Visst hade det varit skönt att slippa och klara sig ändå, men det hade knappast inneburit att jag pluggat mer. Min stress har oftast berott på att jag har något jag måste göra men som jag aldrig tar tag i. Det är sällan jag har saknar tid till att plugga, det är oftare motivationen som brister.
Sen stod det i artikeln att de flesta får pengar hemifrån för att klara sig. Jag har inte fått pengar hemifrån heller under min studietid. Visst har det någon gång kommit något extra bidrag av någon anledning. Men aldrig till mig specifikt och definitivt inte när jag bett om det. Då har snarare alla i syskonskaran fått ett litet bidrag av någon anledning. Däremot har jag förvisso levt över mina tillgångar på mina besparingar. Men dessa har jag också surt förvärvat genom arbete innan studierna. Har man ingen backup förstår jag att det kan vara lite betungande att tänka tankar om att en tand skulle ge upp, eller att man skulle få någon annan oförutsedd utgift. Men är det verkligen synd om studenter? Jag tycker verkligen inte det. Se det snarare som något positivt att komma ut i arbeslivet. Det är aldrig en nackdel att ha kontakter när man väl blir klar. Dessutom tror jag att de flesta studenter som inte arbetar inte gör det för att de inte orkar utan hellre sover länge/degar runt en hel del. I know I do! Jag är ledsen, men jag tror verkligen det. Jag tänker dessutom på andra länder som USA där föräldrarna måste spara hela barnens liv för att ha råd att få in dem på college. De mindre välbergade familjerna får förlita sig på stipendier.
Jag undrar också vad möjliga förslag på lösning är? Några sådana framkom nämligen inte. Ett argument för att studenterna ska slippa jobba är att många inte klarar av att ta sina poäng. Jag känner ingen som har missat poäng på grund av att de har tvingats jobba. Det är alltid andra orsaker som trytande ork att läsa eller brist på motivation. Jag har svårt att se att en dags arbete i veckan ska förta studieorken totalt. Jag kan inte komma på varken en bra lösning eller riktigt bra argument för att motivera den. Vart ska pengarna tas ifrån? Gamlingarnas pension eller? De flesta som studerar är ändå unga och borde orka mer. Jag blir bara så trött på allt gnäll.
Sen stod det i artikeln att de flesta får pengar hemifrån för att klara sig. Jag har inte fått pengar hemifrån heller under min studietid. Visst har det någon gång kommit något extra bidrag av någon anledning. Men aldrig till mig specifikt och definitivt inte när jag bett om det. Då har snarare alla i syskonskaran fått ett litet bidrag av någon anledning. Däremot har jag förvisso levt över mina tillgångar på mina besparingar. Men dessa har jag också surt förvärvat genom arbete innan studierna. Har man ingen backup förstår jag att det kan vara lite betungande att tänka tankar om att en tand skulle ge upp, eller att man skulle få någon annan oförutsedd utgift. Men är det verkligen synd om studenter? Jag tycker verkligen inte det. Se det snarare som något positivt att komma ut i arbeslivet. Det är aldrig en nackdel att ha kontakter när man väl blir klar. Dessutom tror jag att de flesta studenter som inte arbetar inte gör det för att de inte orkar utan hellre sover länge/degar runt en hel del. I know I do! Jag är ledsen, men jag tror verkligen det. Jag tänker dessutom på andra länder som USA där föräldrarna måste spara hela barnens liv för att ha råd att få in dem på college. De mindre välbergade familjerna får förlita sig på stipendier.
Jag undrar också vad möjliga förslag på lösning är? Några sådana framkom nämligen inte. Ett argument för att studenterna ska slippa jobba är att många inte klarar av att ta sina poäng. Jag känner ingen som har missat poäng på grund av att de har tvingats jobba. Det är alltid andra orsaker som trytande ork att läsa eller brist på motivation. Jag har svårt att se att en dags arbete i veckan ska förta studieorken totalt. Jag kan inte komma på varken en bra lösning eller riktigt bra argument för att motivera den. Vart ska pengarna tas ifrån? Gamlingarnas pension eller? De flesta som studerar är ändå unga och borde orka mer. Jag blir bara så trött på allt gnäll.
Arbete utan mål
Nu sitter jag här och skriver det arbete som ska ligga till grund för min examination i skrivdidaktiken. Jag har fortfarande inte utvecklat några tankar om vad jag har kommit fram till inom mig själv, vilket jag alltid brukar när jag läst en kurs. Det är som att jag inte riktigt kan finna mig själv inom detta ämne. Ändå känns det absolut som något jag skulle kunna arbeta med. Det är som att kursen varit för undflyende på något sätt, inkonkret men ändå konkret. Jag vet inte var jag landar helt enkelt. Det är som att Rousseaus cirkel inte var tillämpbar den här gången. Min balans är orubbad, för jag känner inte att det har utbrutit något kaos eller att allt jag visste om skrivande har rivits upp. Det mesta har nog bara känts så självklart. Som att jag inte vet hur jag ska tillämpa det mest självklara av idéer. Aha-uppleveselen har i alla fall uteblivit. Det är svårt att skriva ihop min portfölj utan den. Som att jag får slå in öppna dörrar, precis som vår lärare tycks ha gjort hela kursen.
Jag sitter och skriver i alla fall. Det måste bli ett så totalt inkoherent arbete när jag inte vet vad jag vill säga eller varför. Jag brukar alltid ha tonvikten på reflektionen, men i det här fallet känns mina reflektioner så självklara. Vem kan motsätta sig att responsarbetet är viktigt inom skrivprocessen exempelvis? Det enda jag kan tänka mig att reflektera runt är min egen utbildning på grundskolan inom ämnet. Där finns väl en del slutsatser att dra.
Pust och frust, jag vill bara vara klar. Skriv, skriv, skriv!
Jag sitter och skriver i alla fall. Det måste bli ett så totalt inkoherent arbete när jag inte vet vad jag vill säga eller varför. Jag brukar alltid ha tonvikten på reflektionen, men i det här fallet känns mina reflektioner så självklara. Vem kan motsätta sig att responsarbetet är viktigt inom skrivprocessen exempelvis? Det enda jag kan tänka mig att reflektera runt är min egen utbildning på grundskolan inom ämnet. Där finns väl en del slutsatser att dra.
Pust och frust, jag vill bara vara klar. Skriv, skriv, skriv!
Inre rymd
Vart har min inre trygghet tagit vägen? Jag skakar i själen och det håller mig vaken om nätterna. Det är som att ajg håller på att tappa greppet. Varför sover jag inte ens när jag bara ska till skolan dagen efter. Det är som att sängen skakar och skaver på min kropp. Jag kan knappt ligga stilla när jag går och lägger mig. Det är något fel i min kropp och i min inre styrka. Den som jag alltid varit så stolt över.
Det positiva idag var att min handledare på praktiken ringde idag. Hon ville bara stämma av inför att jag börjar nästa vecka. Hon lät så rar och jag blev så rörd över att hon ringde. Hon ville ha lite detaljer och undrade om jag hade några frågor. Annars ville hon mest stämma av. Det kändes tryggt och skönt att hon inte glömt bort mig. Jag känner mig så välkommen nästa vecka.
Ska jag finna min inre trygghet igen?
Det positiva idag var att min handledare på praktiken ringde idag. Hon ville bara stämma av inför att jag börjar nästa vecka. Hon lät så rar och jag blev så rörd över att hon ringde. Hon ville ha lite detaljer och undrade om jag hade några frågor. Annars ville hon mest stämma av. Det kändes tryggt och skönt att hon inte glömt bort mig. Jag känner mig så välkommen nästa vecka.
Ska jag finna min inre trygghet igen?
Uselt rep
Vi hade det sämsta repet någonsin idag. Inget stämde, vi hittade aldrig tempot, allt skar sig och jag sjöng helt fruktansvärt. Det var som att mitt självförtroende skvalpade runt på botten. Jag kunde inte ta en ton rätt och allt låste sig. Plötsligt var det som att jag kom på att jag inte alls kunde sjunga och att allt lät gapigt. Jag hade panik hela vägen hem. Jag är helt hes nu för att jag skrek halsen av mig. Är det bara en dålig dag eller är det här verkligenheten? Det skulle kunna vara en viss rampfeber som sätter in också. Vi har bara fyra veckor kvar och låter fortfarande skit. Eller jag i alla fall.
Vad ska jag ta mig till för att komma upp ur djupet? Sjunga hela dagarna i ända och tänka positiva tankar. Jag vill att vår spelning ska bli helt mäktig och jag vill vara på min absoluta topp. Trummisen frågade om jag vill trumma på en låt så kunde han sjunga den. Jag sa att jag inte skulle fixa det. Inte skulle fixa det? Vad är det för ny inställning? Jag har väl alltid fixat allt. Framför allt har jag tänkt att jag gör det. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende vad gäller min sång. Min röst är vad den är och jag har alltid arbetat positivt runt den.
Vad är på gång? En liten livssvacka?
Vad ska jag ta mig till för att komma upp ur djupet? Sjunga hela dagarna i ända och tänka positiva tankar. Jag vill att vår spelning ska bli helt mäktig och jag vill vara på min absoluta topp. Trummisen frågade om jag vill trumma på en låt så kunde han sjunga den. Jag sa att jag inte skulle fixa det. Inte skulle fixa det? Vad är det för ny inställning? Jag har väl alltid fixat allt. Framför allt har jag tänkt att jag gör det. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende vad gäller min sång. Min röst är vad den är och jag har alltid arbetat positivt runt den.
Vad är på gång? En liten livssvacka?
Pralin?
Jag har så mycket choklad i mitt hushåll just nu som måste ätas upp för att inte förgås. I slutet av den här veckan kommer jag typ att se ut som en chokladbit. Men vad ska man göra? Det är ju bara den här veckan i alla fall. Framledes ska jag väl ha ett jobb som jag kan terrorisera med rester av den här typen.
Jag och Skruttis
Jag och Skruttis myser lite. Stora födelsedagskramen innebar att hänga på min rygg.
Choklad med choklad
Det blev en lyckad familjetillställning i kväll. Jag lyckades i alla fall leva upp till förväntningarna med chokladen. Jag maximerade verkligen chokladintaget. Det blev choklad med choklad med choklad. En liten favorittrippel jag ofta tillämpar. En liten kaka av chokladbotten med chokladtryffel. Till det tryfflar och sockerkringlor. Vissa fick till det ett mycket trevligt rödvin. Andra fick nöja sig med vatten. Mellanbrorsan vågar aldrig mer dricka vin här. När jag fyllde 25 blev han väldigt full och dagen efter var han så dålig. Han brukar inte dricka ska tilläggas. Sen dess tror jag inte jag har sett honom dricka alls. Men jag kände att kunde få unna mig lite rödvin. Storebrorsan och jag tog en liten whiskey efteråt. Det kändes schysst!
Vi satt och planerade vilket land vi skulle vilja åka till när mamma fyller 60 om ett år. Lillfamiljen sa som vanligt inte så mycket. Men kontentan är väl i alla fall att vi inte ska åka så långt. Skruttis är ju bara knappt tre år då och vill nog inte sitta still så länge på ett flyg. Vi kommer antagligen aldrig att enas. Storebrorsan, jag och mamma kändes hyfsat samspelta. De andra tre vet jag inte vad de vill riktigt. De vet nog inte själva heller.
Nåja, skön middag med god mat. Jag har numer en ny trådlös telefon till mitt hem. Det känns mycket bra. Den är rosa och fin. Den gamla spelade verkligen på sista versen men nu kan jag ringa igen.
Vi satt och planerade vilket land vi skulle vilja åka till när mamma fyller 60 om ett år. Lillfamiljen sa som vanligt inte så mycket. Men kontentan är väl i alla fall att vi inte ska åka så långt. Skruttis är ju bara knappt tre år då och vill nog inte sitta still så länge på ett flyg. Vi kommer antagligen aldrig att enas. Storebrorsan, jag och mamma kändes hyfsat samspelta. De andra tre vet jag inte vad de vill riktigt. De vet nog inte själva heller.
Nåja, skön middag med god mat. Jag har numer en ny trådlös telefon till mitt hem. Det känns mycket bra. Den är rosa och fin. Den gamla spelade verkligen på sista versen men nu kan jag ringa igen.
Min dag
Jag vill göra min dag fantastisk. Men helst inte genom att göra inget, utan snarare genom att fylla den med något kul. Jag vet inte riktigt vad bara. Jag måste ändå tillbringa en del tid i köket - igen. Så resten av dagen borde vara något annat. Har ju fått en bonustimme idag också. Det känns helt underbart. Min dag blir extra lång.
Började läsa Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi igår. Ska nog fortsätta lite idag. Så skulle jag vilja få något i en påse också. Det vore mycket trevligt. Jag har bara inga som helst behov just nu. Får försöka gå till ett ställe där behov kan skapas. Hm, det låter helt bakvänt, jag vet. Men ibland är det bara så att man borde få. Idag borde jag få.
Senare kommer la familia, då får jag busa med lilla skrutten. Jag ser fram emot det väldigt mycket. Hon kan säga mitt namn har jag hört ryktas om. Det känns stort!
Började läsa Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi igår. Ska nog fortsätta lite idag. Så skulle jag vilja få något i en påse också. Det vore mycket trevligt. Jag har bara inga som helst behov just nu. Får försöka gå till ett ställe där behov kan skapas. Hm, det låter helt bakvänt, jag vet. Men ibland är det bara så att man borde få. Idag borde jag få.
Senare kommer la familia, då får jag busa med lilla skrutten. Jag ser fram emot det väldigt mycket. Hon kan säga mitt namn har jag hört ryktas om. Det känns stort!
På staden
Jag har strosat runt i staden i dag. Jag hade glömt hur mycket människor det finns i den. Löningslördag kanske är extrem, men jag tror inte jag har varit ute på en lördag på hur länge som helst. Jag blev lite förvånad över hur mycket sköna människor det finns. Jag brukar väl mest sitta instängd på lördagar, anrätta någon middag, städa, plugga eller annat.
Jag lyckades, om inte springa på, åtminstone se ett antal bekanta ansikten. Både av den lokala och den globala sorten (åtminstone regionala). Det var kändisar och gamla bekanta från hemstaden. Jag gick runt och kände mig helt isolerad i min egna värld. Jag hade mössa (annars fryser mina öron sönder och trillar av när det blåser och är så kallt som det är idag) och halsduk och gick med musik i öronen. Jag blev som i en egen kokong. Ändå lyckades jag alltså observera min omvärld. Det är helt otroligt.
På vägen hem tog jag en lite oväntad väg. Lyckades hitta ställen jag aldrig sett tidigare som ligger fem minuter från där jag bor. Borde kanske utforska min omgivning lite oftare.
Under eftermiddagen har jag i alla fall varit fast i köket. Det har blivit en chokladkaka med tryffel som såg väldigt trevlig ut. Tryffeln smakade också väldigt gott när jag slickade verktygen. Sen blev det sockerkringlor också. Får se hur de artar sig när de är sockrade. Nu väntar en lasagne på mig i ungnen. Är man husmor så är man.
Jag lyckades, om inte springa på, åtminstone se ett antal bekanta ansikten. Både av den lokala och den globala sorten (åtminstone regionala). Det var kändisar och gamla bekanta från hemstaden. Jag gick runt och kände mig helt isolerad i min egna värld. Jag hade mössa (annars fryser mina öron sönder och trillar av när det blåser och är så kallt som det är idag) och halsduk och gick med musik i öronen. Jag blev som i en egen kokong. Ändå lyckades jag alltså observera min omvärld. Det är helt otroligt.
På vägen hem tog jag en lite oväntad väg. Lyckades hitta ställen jag aldrig sett tidigare som ligger fem minuter från där jag bor. Borde kanske utforska min omgivning lite oftare.
Under eftermiddagen har jag i alla fall varit fast i köket. Det har blivit en chokladkaka med tryffel som såg väldigt trevlig ut. Tryffeln smakade också väldigt gott när jag slickade verktygen. Sen blev det sockerkringlor också. Får se hur de artar sig när de är sockrade. Nu väntar en lasagne på mig i ungnen. Är man husmor så är man.
Husmorsdagen
Jag sov som en gud inatt och känner mig fylld med ny engergi idag. Det är bra det för jag har en del att stå i. Jag har dedikerat min dag till bakandet. Jag tänkte att ska man ändå baka kan man väl göra en massa saker samtidigt. Får se hur sönderstressad jag är efter att ha försökt laborera in grejerna i ugnen.
Dessutom vaknade jag upp ur min koma och såg mig runt i lägenheten. Det var inte en vacker syn kan jag berätta. Svårt att veta var man ska börja när man står mitt i kaoset. Men jag drog fram min underbara dammsugare som gör livet till en dröm och betade i alla fall av det värsta. Måste gå ut med returpapper och lite annat innan min lägenhet känns representabel. Och det känns lite viktigt eftersom la familia kommer hit imorgon. Då ska det lagas middag och bjudas på fantastiska bakverk som jag förhoppningsvis ska kreera idag.
Jag fick förresten två kommentarer på min inbjudan till familjen. Den första innebar höga förväntningar på att jag skulle bjuda på mycket choklad. Det är lite av min grej och storebrorsan brukar kommentera det. Han gillar också choklad och jag har en tendens att kunna ta i så man spricker när det gäller att maximera chokladintaget på mina födelsedagsbjudningar. Eftersom han har en tendens att kunna vara kräsen känner jag att jag måste lyckas även denna gång. I värsta fall får jag forstätta baka imorgon. Men jag skulle helst slippa så jag kan göra annat då. Den andra kommentaren var från mellanbrorsan. Den löd: "Finns det någon anledning att det är så 'sent'?" Jag förstod inte frågan och inte fnuttarna. Eller främst förstod jag inte vart han ville komma. Jag svarade helt sonika att det passat mig bäst. På det fick jag inget svar så jag tar det som att det inte var så viktigt hur som. Pratade med mamma senare och hon hade sagt att till honom att jag skulle köra "tidigare". Så jag antar att allt ligger i definitionen av tidigt. För mig är 17 en tidig middag. Men de verkade ha trott att det var vid 13-tiden eller så. Jag antar att vi är i olika faser i livet.
Nu måste jag nog se till att komma igång med min dag. Mot affären!
Dessutom vaknade jag upp ur min koma och såg mig runt i lägenheten. Det var inte en vacker syn kan jag berätta. Svårt att veta var man ska börja när man står mitt i kaoset. Men jag drog fram min underbara dammsugare som gör livet till en dröm och betade i alla fall av det värsta. Måste gå ut med returpapper och lite annat innan min lägenhet känns representabel. Och det känns lite viktigt eftersom la familia kommer hit imorgon. Då ska det lagas middag och bjudas på fantastiska bakverk som jag förhoppningsvis ska kreera idag.
Jag fick förresten två kommentarer på min inbjudan till familjen. Den första innebar höga förväntningar på att jag skulle bjuda på mycket choklad. Det är lite av min grej och storebrorsan brukar kommentera det. Han gillar också choklad och jag har en tendens att kunna ta i så man spricker när det gäller att maximera chokladintaget på mina födelsedagsbjudningar. Eftersom han har en tendens att kunna vara kräsen känner jag att jag måste lyckas även denna gång. I värsta fall får jag forstätta baka imorgon. Men jag skulle helst slippa så jag kan göra annat då. Den andra kommentaren var från mellanbrorsan. Den löd: "Finns det någon anledning att det är så 'sent'?" Jag förstod inte frågan och inte fnuttarna. Eller främst förstod jag inte vart han ville komma. Jag svarade helt sonika att det passat mig bäst. På det fick jag inget svar så jag tar det som att det inte var så viktigt hur som. Pratade med mamma senare och hon hade sagt att till honom att jag skulle köra "tidigare". Så jag antar att allt ligger i definitionen av tidigt. För mig är 17 en tidig middag. Men de verkade ha trott att det var vid 13-tiden eller så. Jag antar att vi är i olika faser i livet.
Nu måste jag nog se till att komma igång med min dag. Mot affären!
Världen stannar
Alltså, när Markus i Idol sjunger stannar hela världen. Hans blick, hur han för sig, hans lugn, hans ödmjukhet - jag smälter som ett isberg. Jag blir typ kär i honom bara av att höra hans fantastiska, starka stämma. My good! Jag får inte tårar i ögonen, men jag sitter och fånler hela tiden och kan knappt titta på honom. Han måste bara vinna. Ingen annan är i närhet - tyvärr. Go Markus! Trodde inte jag skulle kunna känna så starkt för en Idol.
Sömnätarmonstret
Regn, blåst och trötta moln som jagar över himlen. En riktig höst dag i all sin vackerhet. Jag levde med hösten hela natten. Hörde regnet smattra mot rutan för att sedan bytas ut mot vinden som skallrade i fönsterrutorna. Visst låg jag vaken hela natten. Tror jag töcknade bort vid halv 6-tiden. För plötsligt vaknade jag och förstod ingenting. Det var kolmörkt och mina ögon var som torra brunnar. Var det verkligen så att jag skulle upp nu? Musiken stod på ganska högt och jag var förvirrad. Rumlade mig ur sängen och skulle sätta på kaffet. Det blev så ljust av kökslampan att jag var tvungen att blunda. Kunde inte vänja ögonen. Höll inte på att få i sladden till perkolatorn i eluttaget. Fiddlade länge med det där innan jag äntligen fick ställa mig i duschen och försöka vakna. Det var nästan omöjligt. Ändå hade jag lyckats hålla mig vaken hela natten. Trodde inte det var sant hur borta jag var och yr efter en natts vaka. Skulle jag ens klara av att komma till bussen?
Uppenbarligen gjorde jag det. Satt och stirrade på datorskärmen i åtta timmar också. Hade ångest, svår ångest. Mest för att jag var så trött att det var jobbigt att sitta där med huvudvärken molandes. Det var så jag visste att jag skulle må, det var därför jag hade svårt att somna. Grejen är bara att det var sömnbristen som gjorde att jag mådde så där. Rationellt tänkt. Men det är en ond cirkel av cirklar, så förvirrat att jag inte fattar vad jag håller på med.
Nu då? Jag sitter och lyssnar på vinden igen och försöker tina upp. Kanske tar ett glas vin och somnar någonstans obekvämt. Det låter ok. Helst skulle jag krypa ner i badet. Hittade en badbomb i badrumsskåpet. Ska mitt liv alltid behöva vara så här? Aldrig går jag säker från sömnätarmonstret. Rationellt tänk någon?
Uppenbarligen gjorde jag det. Satt och stirrade på datorskärmen i åtta timmar också. Hade ångest, svår ångest. Mest för att jag var så trött att det var jobbigt att sitta där med huvudvärken molandes. Det var så jag visste att jag skulle må, det var därför jag hade svårt att somna. Grejen är bara att det var sömnbristen som gjorde att jag mådde så där. Rationellt tänkt. Men det är en ond cirkel av cirklar, så förvirrat att jag inte fattar vad jag håller på med.
Nu då? Jag sitter och lyssnar på vinden igen och försöker tina upp. Kanske tar ett glas vin och somnar någonstans obekvämt. Det låter ok. Helst skulle jag krypa ner i badet. Hittade en badbomb i badrumsskåpet. Ska mitt liv alltid behöva vara så här? Aldrig går jag säker från sömnätarmonstret. Rationellt tänk någon?
Tröttsamt
Det har slagit slint i hjärnan på utbildningsansvarige på vårt program. Vi börjar vår praktik om en dryg vecka. Programansvarige har lovat oss information och utdelning av mentorer för länge sen. Jag har givit upp det sedan länge och tänkt att det löser sig. Jag såg dock på vår kursweb idag att han behagat ta tag i det nu. En tjej från en tidigare kull kommer och ska träffa oss fredagen innan vi börjar praktiken. Det kanske hade kunnat vara på sin plats innan praktikplatsen var klar. Nu är det väl bara att tuta och köra tänker jag. Vad ska hon berätta för oss nu?
Sedan har han lagt ett seminarium där vi ska tilldelas mentorer efter att praktiken börjat. Det vill säga, vi ska lämna prkatikplatsen andra dagen för att gå till skolan på ett seminarium. Det är ju helt galet! Man vill väl inte börja sin praktik med att behöva gå ifrån och till skolan. Det känns inte genomtänkt.
Det här är kanske små saker när de är ensamstående. Men ihop med all annan dålig information vi har fått i samband med vår praktik så blir det bara droppen. Samma ansvarige skulle lägga upp ett brev på weben som vi kunde använda som mall för vad vi kunde skriva till potentiella praktikplatser. Detta gjordes en bit in i oktober, när de flesta hade skaffat sig praktik redan. Det där med framförhållning är inte hans grej. Men man blir så trött bara...
Sedan har han lagt ett seminarium där vi ska tilldelas mentorer efter att praktiken börjat. Det vill säga, vi ska lämna prkatikplatsen andra dagen för att gå till skolan på ett seminarium. Det är ju helt galet! Man vill väl inte börja sin praktik med att behöva gå ifrån och till skolan. Det känns inte genomtänkt.
Det här är kanske små saker när de är ensamstående. Men ihop med all annan dålig information vi har fått i samband med vår praktik så blir det bara droppen. Samma ansvarige skulle lägga upp ett brev på weben som vi kunde använda som mall för vad vi kunde skriva till potentiella praktikplatser. Detta gjordes en bit in i oktober, när de flesta hade skaffat sig praktik redan. Det där med framförhållning är inte hans grej. Men man blir så trött bara...
Hemma i ljuset
Det är mörkt ute och det regnar. Det konstiga är att jag lider mest när jag är inne. Då kommer det mörka tankar om hösten, jag känner mig trött och vill bara krypa ner i sängen. Egentligen borde jag sitta och plugga ett tag, men det kommer nog inte att bli av.
När jag är ute så lider jag inte jättemycket av småduggandet, så länge jag inte ska ut och långgå. Promenera till tåget eller tuben känns helt ok när jag kan vira in mig i min mysiga halsduk och dra upp huvan. Då tänker jag knappt på att det regnar ens en gång. Det är jobbigare när man kommer in och är helt dyblöt och ska vara i skolan i tre timmar. Faktum är att det idag gick bra det med. Däremot när jag kom hem så kände jag mig verkligen unkig och trött och hungrig och huvudvärkig. Jag tror det handlar om förutsättningarna också. Vad jag förväntar mig av hemmet är annat än vad jag förväntar mig av skolan. Hemmet ska vara mysigt, varmt och fabulöst. Men framför allt torrt.
Helst skulle jag krypa ner i sängen och kolla på Lost in translation tills jag kände för att sova. Men det går ju inte när man ska jobba i morgon. Det ska dessutom bli ännu värre imorgon med Gudrunstorm. Säkerligen för att jag ska jobba. Jag känner mig alltid extra miserabel när jag ska till det där stora kontorskomplexet med en massa halvokända, uttråkade ansikten som komar runt och snackar utlägg och leverantörer. Det kan väl få vem som helst att ligga vaken en hel natt. Gode gud låt mig åtminstone sova inatt! Men när det dessutom är kallt och ruggigt på vägen dit blir jag inte direkt lyckligare.
Antar att det är här jag ska börja tänka positiva tankar.
När jag är ute så lider jag inte jättemycket av småduggandet, så länge jag inte ska ut och långgå. Promenera till tåget eller tuben känns helt ok när jag kan vira in mig i min mysiga halsduk och dra upp huvan. Då tänker jag knappt på att det regnar ens en gång. Det är jobbigare när man kommer in och är helt dyblöt och ska vara i skolan i tre timmar. Faktum är att det idag gick bra det med. Däremot när jag kom hem så kände jag mig verkligen unkig och trött och hungrig och huvudvärkig. Jag tror det handlar om förutsättningarna också. Vad jag förväntar mig av hemmet är annat än vad jag förväntar mig av skolan. Hemmet ska vara mysigt, varmt och fabulöst. Men framför allt torrt.
Helst skulle jag krypa ner i sängen och kolla på Lost in translation tills jag kände för att sova. Men det går ju inte när man ska jobba i morgon. Det ska dessutom bli ännu värre imorgon med Gudrunstorm. Säkerligen för att jag ska jobba. Jag känner mig alltid extra miserabel när jag ska till det där stora kontorskomplexet med en massa halvokända, uttråkade ansikten som komar runt och snackar utlägg och leverantörer. Det kan väl få vem som helst att ligga vaken en hel natt. Gode gud låt mig åtminstone sova inatt! Men när det dessutom är kallt och ruggigt på vägen dit blir jag inte direkt lyckligare.
Antar att det är här jag ska börja tänka positiva tankar.
Fast i ekorrhjulet?
Jag sitter och skriver text till den nya låten jag har skrivit. Jag trodde att jag hade blivit vuxen de senaste fyra åren. Att låttexterna nu borde ha utvecklats jämfört med dem jag skrev för fyra år sen. Men det verkar inte så. Det är samma saker nu, samma ångestar jag kämpar med, samma tankar. Jag trodde att jag gjort en lång resa från där jag var då till där jag är nu. Kanske har jag det, men det verkar inte ha påverkat mig i den riktningen jag hade hoppats. Det är tur att det bara är jag som analyserar texterna i alla fall. Bandet verkar inte göra det i alla fall. Jag fick lite panik när vi satt och powerlyssnade på vår gamla demo hos en kompis i påskas. Det var en kille som faktiskt började kommentera textinnehållet. Jag har aldrig blivit utsatt för kommentarer om texterna förut. Det var lite jobbigt, samtidigt som det var kul. Men han kommenterade mörkret och dekadensen, det nedstämda.
Jag vet inte varför det är detta som kommer ur mig när jag skriver låttexter. Jag tror inte att en enda människa förväntar sig detta av mig. Kanske desto bättre, men ändå. Någon trodde kanske att det var något lite krystat över det när det hände första gången. Men när jag är på tionde texten och den behandlar samma ångest så kan det väl knappast vara det. Eller har jag fastnat i något som verkar omöjligt att ta sig ur? Borde jag ändra mitt liv för att få ändring i texterna? Det kanske det är det det handlar om, eller hur? Det kanske är dags att försöka gå vidare i mitt liv för att sluta slå samma loopar som för fyra år sen. Det verkar så onödigt på något sätt. Samtidigt är det väl lättare sagt än gjort.
Jag vet inte varför det är detta som kommer ur mig när jag skriver låttexter. Jag tror inte att en enda människa förväntar sig detta av mig. Kanske desto bättre, men ändå. Någon trodde kanske att det var något lite krystat över det när det hände första gången. Men när jag är på tionde texten och den behandlar samma ångest så kan det väl knappast vara det. Eller har jag fastnat i något som verkar omöjligt att ta sig ur? Borde jag ändra mitt liv för att få ändring i texterna? Det kanske det är det det handlar om, eller hur? Det kanske är dags att försöka gå vidare i mitt liv för att sluta slå samma loopar som för fyra år sen. Det verkar så onödigt på något sätt. Samtidigt är det väl lättare sagt än gjort.
Så kan jag vara lugn ett tag till
Jag förstår att pengar aldrig kan köpa lycka, i alla fall inte för dem som har en massa pengar. Samtidigt känner jag varje gång jag får lön/studiemedel vilken trygghet pengar faktiskt innebär. Om pengar är trygghet måste det också innebära att de är någon slags lycka. I alla fall jämfört med att inga ha några alls.
Det var lön idag och dessa löningsdagar känner jag alltid att jag inte saknar något i hela världen. Oftast har jag inget shoppingsug på själva löningsdagen eftersom jag vet att det kommer fler dagar. Jag kan alltså bara gå runt och mysa och unna mig lunch ute och såna små saker utan att fundera över om pengarna kommer att räcka. Dessutom passar jag på att köpa frukt och grönsaker i massor. Det gäller att bunkra upp inför de tuffare tiderna om några veckor.
Idag har jag varit och klippt mig. Det kändes så där. Jag är väldigt känslig vad gäller mitt hår och att klippa mig innebär alltid ett visst trauma. Idag tror jag mest att det beror på att hon plattade hela håret. Jag känner mig som en typisk blondin, och jag gillar det inte. Men jag måste erkänna att jag fått ovanligt många blickar denna dag (vilket inte alls behöver vara positivt, ska sägas). Imorgon är jag i alla fall tillbaka till wash, blow and go. Inga extravaganser i mitt hår som syns. Jag gillar inte att det ser fixat ut. Men det är klart att jag fixar med det varje dag.
Resten av dagen har jag myst runt på stan lite. Jag har inte haft något behov att uppfylla och därför har jag känt mig mycket lugn. Det enda som jag känner lite stress över är att det här är en av de sista gångerna jag kan glida runt på stan på dagtid. Sen väntar arbetslivet inrutade vardagar. Som jag har utnyttjat studielivets flexibilitet till max, det måste jag ändå vidstå. Jag har i tre och ett halvt år varit expert på att få dagarna att gå, särskilt genom att spendera dem på stan. Jag har älskat det. Man kanske kan säga att det här är separationsångesten del II.
Det var lön idag och dessa löningsdagar känner jag alltid att jag inte saknar något i hela världen. Oftast har jag inget shoppingsug på själva löningsdagen eftersom jag vet att det kommer fler dagar. Jag kan alltså bara gå runt och mysa och unna mig lunch ute och såna små saker utan att fundera över om pengarna kommer att räcka. Dessutom passar jag på att köpa frukt och grönsaker i massor. Det gäller att bunkra upp inför de tuffare tiderna om några veckor.
Idag har jag varit och klippt mig. Det kändes så där. Jag är väldigt känslig vad gäller mitt hår och att klippa mig innebär alltid ett visst trauma. Idag tror jag mest att det beror på att hon plattade hela håret. Jag känner mig som en typisk blondin, och jag gillar det inte. Men jag måste erkänna att jag fått ovanligt många blickar denna dag (vilket inte alls behöver vara positivt, ska sägas). Imorgon är jag i alla fall tillbaka till wash, blow and go. Inga extravaganser i mitt hår som syns. Jag gillar inte att det ser fixat ut. Men det är klart att jag fixar med det varje dag.
Resten av dagen har jag myst runt på stan lite. Jag har inte haft något behov att uppfylla och därför har jag känt mig mycket lugn. Det enda som jag känner lite stress över är att det här är en av de sista gångerna jag kan glida runt på stan på dagtid. Sen väntar arbetslivet inrutade vardagar. Som jag har utnyttjat studielivets flexibilitet till max, det måste jag ändå vidstå. Jag har i tre och ett halvt år varit expert på att få dagarna att gå, särskilt genom att spendera dem på stan. Jag har älskat det. Man kanske kan säga att det här är separationsångesten del II.
Vännen, vikarien
Vår danslärare var borta igår. Då kom hans vän, som brukar vara med ibland, och steg in som vikarie. Han har alltid presenterat sig som Benny, den här dagen var han dock Benjamin. Det var som att han ville ge en seriösare framtoning plötsligt genom att ge oss sitt riktiga namn. Han sa att han var väldigt oförberedd, det var det han började med. Han verkarde också osäker på vad han skulle göra som uppvärmning och hur länge han skulle göra det. Så vänder han sig till oss och säger att vi ser helt deprimerade ut. Jag var en millimeter från att säga att det beror på att han ser helt skräckslagen ut. Men jag tänkte att det nog inte var psykologiskt korrekt med tanke på att han antagligen var skräckslagen.
När vi gjorde diagonalövningar var han bra på att ge personlig respons, dock inte till alla. Men det är sällan vi har fått det från vår ordinarie lärare. Jag tycker att det ger mycket.
Överlag är han ju väldigt söt och duktig på att dansa, men inte mycket till pedagog. Han passade även på att säga att det var evigheter sen han ledde klasser. Han glömde att räkna in oss hela tiden vilket ledde till att vi nästan aldrig gjorde början och alltid var osäkra på om det var meningen att vi skulle ha dansat. Det var lite märkligt även med tanke på att han inte själv kunde koreografin särskilt bra. Han visste knappt själv när den började. Ofta visade han oss fel och tyckte ändå att vi borde klara att göra rätt.
Han bad om ursäkt ungefär 50 gånger under klassen. Jag ville gå fram och ge honom en liten microlektion i ethos efteråt. Han var inte dålig, men han verkade själv tycka det. Det viktigaste är att tro på sig själv, annars gör ingen det. Men å andra sidan minns jag honom som killen som presenterade sig första gången med att säga "Jag är ingen talare, men..." Det verkar på något vis vara ett genomgående tema. Jag vill bara peppa honom!
När vi gjorde diagonalövningar var han bra på att ge personlig respons, dock inte till alla. Men det är sällan vi har fått det från vår ordinarie lärare. Jag tycker att det ger mycket.
Överlag är han ju väldigt söt och duktig på att dansa, men inte mycket till pedagog. Han passade även på att säga att det var evigheter sen han ledde klasser. Han glömde att räkna in oss hela tiden vilket ledde till att vi nästan aldrig gjorde början och alltid var osäkra på om det var meningen att vi skulle ha dansat. Det var lite märkligt även med tanke på att han inte själv kunde koreografin särskilt bra. Han visste knappt själv när den började. Ofta visade han oss fel och tyckte ändå att vi borde klara att göra rätt.
Han bad om ursäkt ungefär 50 gånger under klassen. Jag ville gå fram och ge honom en liten microlektion i ethos efteråt. Han var inte dålig, men han verkade själv tycka det. Det viktigaste är att tro på sig själv, annars gör ingen det. Men å andra sidan minns jag honom som killen som presenterade sig första gången med att säga "Jag är ingen talare, men..." Det verkar på något vis vara ett genomgående tema. Jag vill bara peppa honom!
Separationsångest
Jag har gått på högskolan i mer än tre år nu. Ändå känner jag mig som en lite främmande besökare när jag väl är där. Inte så att jag känner mig obekväm eller vilse, men inte heller som en som är en av de andra studenterna. Jag har nog alltid trott att det skulle bli så till slut, att man blev ett med sin högskola. I så fall får jag nog skynda mig på.
Jag tror att det kan bero på att jag varit där väldigt lite det senaste året. Klassen har också varit samlad väldigt sällan under det senaste året. Så det har varit 4-5 personer jag har gått med mest. Det har sällan blivit att vi hängt i skolan i onödan. Snabbt därifrån har alltid varit något av ett motto. Jag har inte heller varit på kåren sedan första terminen och det börjar bli ett tag sen.
Jag vet inte om jag sörjer att jag aldrig blev ett med min högskola egentligen. Jag tror mest att det är en massa reflektioner som sker tillsammans med allt jag tänker att jag borde gjort mer av så här i sluttampen av min studietid. Jag har alltid trott att det skulle kännas på ett särskilt sätt att vara student. Att det var något man blev. Men jag har nog missat transformeringen i sånt fall. När jag läser om saker som studenter bör tänka på i och med mathållning, hur man håller nere kostnader eller skaffar sig extrajobb och annat har jag aldrig känt mig riktigt träffad. Jag har tänkt att det är för riktiga studenter. De som har genomgått transformeringen.
Snart är det slut på att sitta och svettas på pendeln till Flemingsberg. Och det är något jag inte kommer sakna. Även om studietiden i sig har varit fantastisk, vacker, skön och helt enkelt underbar. Det här är separationsångesten del I.
Jag tror att det kan bero på att jag varit där väldigt lite det senaste året. Klassen har också varit samlad väldigt sällan under det senaste året. Så det har varit 4-5 personer jag har gått med mest. Det har sällan blivit att vi hängt i skolan i onödan. Snabbt därifrån har alltid varit något av ett motto. Jag har inte heller varit på kåren sedan första terminen och det börjar bli ett tag sen.
Jag vet inte om jag sörjer att jag aldrig blev ett med min högskola egentligen. Jag tror mest att det är en massa reflektioner som sker tillsammans med allt jag tänker att jag borde gjort mer av så här i sluttampen av min studietid. Jag har alltid trott att det skulle kännas på ett särskilt sätt att vara student. Att det var något man blev. Men jag har nog missat transformeringen i sånt fall. När jag läser om saker som studenter bör tänka på i och med mathållning, hur man håller nere kostnader eller skaffar sig extrajobb och annat har jag aldrig känt mig riktigt träffad. Jag har tänkt att det är för riktiga studenter. De som har genomgått transformeringen.
Snart är det slut på att sitta och svettas på pendeln till Flemingsberg. Och det är något jag inte kommer sakna. Även om studietiden i sig har varit fantastisk, vacker, skön och helt enkelt underbar. Det här är separationsångesten del I.
Sömn som livets nektar
Jag behövde inte snuttefilten Lost in translation för att sova igår. Men jag var lite nervös innan jag la mig ändå. Jag sov dock som om jag var i koma. Vaknade till ibland och kände mig helt borta, avdomnad i armarna. Lite obehagligt, men riktigt skönt att få sova ordentligt.
Jag kom på hur min förra höst såg ut. Det var verkligen den bästa tiden jag någonsin har haft tror jag. Jag skrev min C-uppsats i svenska om behämningar på könsorganen. Det var kul att skriva, det var kul att forska och framför allt var det kul att få ta hand om min egen tid i 10 veckor. Jag satt hemma hela dagarna, hade inte ens ett extrajobb. Så jag kunde sova till 9 varje morgon. Skriva på förmiddagarna, läsa City och dricka kaffe, äta lunch, gå ut och promenera vid Årstaviken under den varma hösten och skriva lite mer på eftermiddagen. Jag kände aldrig någon stress utan visste att jag hela tiden var i fas eftersom jag jobbade på. Det var så himla skönt lunk då.
Ibland undrar jag hur jag ska klara av att gå upp före 7 varje morgon när det är helt kolmörkt, blött och kallt ute. Det fungerar inte riktigt för mig helt enkelt. Men det är ju knappast något jag säger till en arbetsgivare. Dessutom har jag varit i arbetslivet förut och det har oftast gått bra. Förutom när jag jobbade på ekomonibyrån förstås, för då låg jag oftast vaken hela nätterna. Nu är det hur som helst annorlunda när jag fått smaka på det ljuva livet. Det är bara för ljuvt för att helt kunna återgå med glädje. Om jag inte får ett fantastisk jobb förstås som jag studsar upp ur sängen på morgnarna över. Då kanske.
Jag kom på hur min förra höst såg ut. Det var verkligen den bästa tiden jag någonsin har haft tror jag. Jag skrev min C-uppsats i svenska om behämningar på könsorganen. Det var kul att skriva, det var kul att forska och framför allt var det kul att få ta hand om min egen tid i 10 veckor. Jag satt hemma hela dagarna, hade inte ens ett extrajobb. Så jag kunde sova till 9 varje morgon. Skriva på förmiddagarna, läsa City och dricka kaffe, äta lunch, gå ut och promenera vid Årstaviken under den varma hösten och skriva lite mer på eftermiddagen. Jag kände aldrig någon stress utan visste att jag hela tiden var i fas eftersom jag jobbade på. Det var så himla skönt lunk då.
Ibland undrar jag hur jag ska klara av att gå upp före 7 varje morgon när det är helt kolmörkt, blött och kallt ute. Det fungerar inte riktigt för mig helt enkelt. Men det är ju knappast något jag säger till en arbetsgivare. Dessutom har jag varit i arbetslivet förut och det har oftast gått bra. Förutom när jag jobbade på ekomonibyrån förstås, för då låg jag oftast vaken hela nätterna. Nu är det hur som helst annorlunda när jag fått smaka på det ljuva livet. Det är bara för ljuvt för att helt kunna återgå med glädje. Om jag inte får ett fantastisk jobb förstås som jag studsar upp ur sängen på morgnarna över. Då kanske.
Mörk dag
Jag har haft en liten småjobbig dag idag. Började att jag vaknade vid 6 med kraftiga magsmärtor. Så jag låg och vred mig till jag skulle gå upp vid 8. Kände mig helt slut då, och lite groggy av smärtan som började klinga av.
Så fick jag stå som en packad sill på pendeltåget. Det var ett långt tåg, men minst två av vagnarna var avstängda, så vi fick trängas i de övriga. Det var svettigt och klibbigt. En tjej höll på svimma på vägen och fick gå av. Jag hade nog kunnat elda upp mig lite ytterligare över min situation där. Men jag lugnade mig för att inte svettas ihjäl. Då stod jag ändå i T-shirt.
Dagen i skolan kändes lång, 6 timmar seminarier. Jag kände mig trött och orkade inte lyssna mer. Till slut tog så skoldagen slut. Då var jag tvungen att säga hejdå till Jenny helt abrupt på pendeln. Det kändes väldigt konstig. Hon sa dessutom: "Ska vi säga hejdå för alltid så här? Jo, men jag kommer ju tillbaka efter jul, definitivt." Det kändes som att det inte alls var helt säkert plötsligt. Jag valde att inte fundera mer över det. Då hade jag blivit allt för nedslagen. Var tvungen att lyssna på tung musik på väg till replokalen som för att trösta mig. Dessutom regnade det ganska hårt. Jag kände mig rätt svår.
Jag känner mig lite nere just nu. Ser på Lost in translation varje kväll för att peppa mig att sova. Älskar den filmen. Blir normalt sett gladare när jag ser på lite nedstämnda filmer också .
Så fick jag stå som en packad sill på pendeltåget. Det var ett långt tåg, men minst två av vagnarna var avstängda, så vi fick trängas i de övriga. Det var svettigt och klibbigt. En tjej höll på svimma på vägen och fick gå av. Jag hade nog kunnat elda upp mig lite ytterligare över min situation där. Men jag lugnade mig för att inte svettas ihjäl. Då stod jag ändå i T-shirt.
Dagen i skolan kändes lång, 6 timmar seminarier. Jag kände mig trött och orkade inte lyssna mer. Till slut tog så skoldagen slut. Då var jag tvungen att säga hejdå till Jenny helt abrupt på pendeln. Det kändes väldigt konstig. Hon sa dessutom: "Ska vi säga hejdå för alltid så här? Jo, men jag kommer ju tillbaka efter jul, definitivt." Det kändes som att det inte alls var helt säkert plötsligt. Jag valde att inte fundera mer över det. Då hade jag blivit allt för nedslagen. Var tvungen att lyssna på tung musik på väg till replokalen som för att trösta mig. Dessutom regnade det ganska hårt. Jag kände mig rätt svår.
Jag känner mig lite nere just nu. Ser på Lost in translation varje kväll för att peppa mig att sova. Älskar den filmen. Blir normalt sett gladare när jag ser på lite nedstämnda filmer också .
Att lämnas igen
Snart är eran slut. J, min Jenny åker snart hem igen. Efter tre år av att vara min största respondent, peppare och vän. Det känns helt galet. Samtidigt så bekant. Viktiga människor i mitt liv försvinner alltid. Den här gången är det mer av att flytta iväg. Det är en välkommen och viktig skillnad. Annars har det varit mer av ett regelrätt försvinnande. Allt för ofta.
Jag kom på mig själv idag med att känna en stor tomhet efter henne (det är två dagar kvar). Just nu undrar jag hur jag ska klara mig. Det är kanske därför jag börjat öva på mina social skills. Hur ska jag annars kunna fylla tomrummet efter henne.
Hon och Karin var här ikväll för att jobba med vårt projekt. Vi satt från halv 6 till 9 här hos mig och drack kaffe, blajade ur oss 3 sidor text och åt glass. Sen började vi komma in på andra viktiga saker som att måla naglarna. Låter otroligt "tjejigt", samtidigt som det var ett obakant beteende i mitt liv. Vi stod och larvade oss till musiken och målade varandras naglar samtidigt som vi gav varandra komplimanger. Det var så otroligt enkelt umgänge och samtidigt så skönt. Alla tre var bakis från igår och lite larviga och trötta. Det var det som var så skönt.
Jag kanske kommer att gråta när Jenny åker. Det är liksom för gott nu. Vinden har inte vänt. Jag behöver mer Dixie chicks!
På repeat
Just nu går Not ready to make nice med Dixie chicks på repeat i mitt hem. Jag får inte nog av den. Det är som att orden bara går rakt in i hjärtat och stannar där. Men jag måste få mer och mer och mer.
I’m not ready to make nice
I’m not ready to back down
I’m still mad as hell and
I don’t have time to go round and round and round
It’s too late to make it right
I probably wouldn’t if I could
‘Cause I’m mad as hell
Can’t bring myself to do what it is you think I should
I’m not ready to make nice
I’m not ready to back down
I’m still mad as hell and
I don’t have time to go round and round and round
It’s too late to make it right
I probably wouldn’t if I could
‘Cause I’m mad as hell
Can’t bring myself to do what it is you think I should
Babysteps
Det var ju det här med det nya sociala jag. J frågade mig igår varför jag har så svårt att socialisera i min vardag. Och faktum är att jag håller på att ta små steg för mänskligheten, men stora steg för mig.
Jag var hemma från jobbet i fredags för att jag var livrädd att bli riktigt sjuk i helgen. Jag skulle ju ha en stor socialisationshelg. Och jag måste säga att det har gått riktigt bra. I fredags träffade jag två gamla arbetskompisar. Det är roligt att vi fortfarande har våra små get togethers fortfarande trots att det är tre år sen vi jobbade ihop. Å andra sidan hörs vi fortfarande i jobbsammanhang också ibland. Marion behöver mig som extrajobbare ibland exempelvis. Hur som helst har vi alltid kul när vi träffas. Det knappa år som vi jobbade tillsammans var väldigt intensivt. Vi jobbade mycket och var alltid stressade. Samtidigt hann vi ha väldigt kul tillsammans. Vi satt i ett pyttelitet rum, tre tjejer, högt ovanför markytan och gjorde galna grejer för att liva upp vår tillvaro. Samtidigt kunde vi vara professionella mot kunderna. Vi var ibland lite väl avslappnade (eller kanske stressade) tillsammans. De brukar påminna mig om att jag kom in i rummet utan att ha knäppt byxorna efter att ha varit på toa. Andra anekdoter som handlar om mig var hur jag satte mig på bordet och gjorde kycklingen, hur jag ramlade av stolen när jag pratade med en torr tant på banken som vägrade skratta åt incidenten, hur jag alltid råkade stå och dansa när vårt grannföretag gick förbi i korridoren och hur jag ställde mig och sjöng en Kentlåt på ett möte vi var inbjudna till av vår ekonomisystemsleverantör (för att nämna några). Vi hade verkligen kul under den där tiden och vi är duktiga på att återminnas anekdoterna. Vi borde nog bara se till att träffas lite oftare.
Igår träffade jag en tjej som jag dansar med. Vi har dansat i samma grupp i ett år men bara snackat det senaste halvåret. Vi har insett att vi aldrig hinner snacka klart före och efter dansen så vi måste nog också träffas i lite andra sammanhang. Det var mitt initiativ att vi skulle ses den här gången. Det visade sig att de två timmarna gick fort och att vi inte hann gå igenom koreografin som vi tänkt. Det måste ju vara ett bra betyg på hur det gick för oss att socialisera.
Igår kväll hade jag bjudit in några på middag här. Jag bjöd in ganska sent så det skulle bli avslappnat och jag skulle slippa stressa runt och göra trerätters och vara den perfekta värdinnan istället för att kunna ha trevligt. En av dem jag bjöd in känner jag knappt men hon blev jätteglad för inbjudan. Och det fungerade också väldigt bra. Alla pratade på och var avslappnade. Även jag hann slappna av men ändå vara den perfekta värdinnan. Vi blev kvar här till tre inatt.
Ja, mitt sociala liv börjar arta sig. Jag kan bara jag vill. Men jag tror att det handlar mycket om att jag inte vill omge mig med vem som helst. Jag vill omge mig med människor som jag känner tillför något på en intellektuell nivå. Jag älskar att prata om "viktiga" saker, alltså sånt som betyder något i längden. Jag blir uttråkad av ämnen som jag inte bryr mig om. Därför är det självklart tacksamt att umgås med människor från utbildningen. De är ofta också pratbenägna i viktiga ämnen.
Jag tror också att min rädsla för att ta hem folk beror på att jag är rädd för att de ska vara obekväma. Eller egentligen kanske att jag ska bli obekväm. Jag vill att folk ska komma hem till mig och vräka sig i min soffa och bara känna sig hemma. Jag vill inte behöva underhålla människor, det är det värsta jag vet. Alltså känslan att det är så.
Ja, men jag har alltså tagit mina första babysteps i rätt riktning. Nu hoppas jag bara att det fortsätter. Den dagen då det är någon som cirkulerar här hemma dagarna i ända vet jag att jag är helt botad. Men jag behöver faktiskt inte någonsin komma dit och ändå vara mycket nöjd med mig själv.
Jag var hemma från jobbet i fredags för att jag var livrädd att bli riktigt sjuk i helgen. Jag skulle ju ha en stor socialisationshelg. Och jag måste säga att det har gått riktigt bra. I fredags träffade jag två gamla arbetskompisar. Det är roligt att vi fortfarande har våra små get togethers fortfarande trots att det är tre år sen vi jobbade ihop. Å andra sidan hörs vi fortfarande i jobbsammanhang också ibland. Marion behöver mig som extrajobbare ibland exempelvis. Hur som helst har vi alltid kul när vi träffas. Det knappa år som vi jobbade tillsammans var väldigt intensivt. Vi jobbade mycket och var alltid stressade. Samtidigt hann vi ha väldigt kul tillsammans. Vi satt i ett pyttelitet rum, tre tjejer, högt ovanför markytan och gjorde galna grejer för att liva upp vår tillvaro. Samtidigt kunde vi vara professionella mot kunderna. Vi var ibland lite väl avslappnade (eller kanske stressade) tillsammans. De brukar påminna mig om att jag kom in i rummet utan att ha knäppt byxorna efter att ha varit på toa. Andra anekdoter som handlar om mig var hur jag satte mig på bordet och gjorde kycklingen, hur jag ramlade av stolen när jag pratade med en torr tant på banken som vägrade skratta åt incidenten, hur jag alltid råkade stå och dansa när vårt grannföretag gick förbi i korridoren och hur jag ställde mig och sjöng en Kentlåt på ett möte vi var inbjudna till av vår ekonomisystemsleverantör (för att nämna några). Vi hade verkligen kul under den där tiden och vi är duktiga på att återminnas anekdoterna. Vi borde nog bara se till att träffas lite oftare.
Igår träffade jag en tjej som jag dansar med. Vi har dansat i samma grupp i ett år men bara snackat det senaste halvåret. Vi har insett att vi aldrig hinner snacka klart före och efter dansen så vi måste nog också träffas i lite andra sammanhang. Det var mitt initiativ att vi skulle ses den här gången. Det visade sig att de två timmarna gick fort och att vi inte hann gå igenom koreografin som vi tänkt. Det måste ju vara ett bra betyg på hur det gick för oss att socialisera.
Igår kväll hade jag bjudit in några på middag här. Jag bjöd in ganska sent så det skulle bli avslappnat och jag skulle slippa stressa runt och göra trerätters och vara den perfekta värdinnan istället för att kunna ha trevligt. En av dem jag bjöd in känner jag knappt men hon blev jätteglad för inbjudan. Och det fungerade också väldigt bra. Alla pratade på och var avslappnade. Även jag hann slappna av men ändå vara den perfekta värdinnan. Vi blev kvar här till tre inatt.
Ja, mitt sociala liv börjar arta sig. Jag kan bara jag vill. Men jag tror att det handlar mycket om att jag inte vill omge mig med vem som helst. Jag vill omge mig med människor som jag känner tillför något på en intellektuell nivå. Jag älskar att prata om "viktiga" saker, alltså sånt som betyder något i längden. Jag blir uttråkad av ämnen som jag inte bryr mig om. Därför är det självklart tacksamt att umgås med människor från utbildningen. De är ofta också pratbenägna i viktiga ämnen.
Jag tror också att min rädsla för att ta hem folk beror på att jag är rädd för att de ska vara obekväma. Eller egentligen kanske att jag ska bli obekväm. Jag vill att folk ska komma hem till mig och vräka sig i min soffa och bara känna sig hemma. Jag vill inte behöva underhålla människor, det är det värsta jag vet. Alltså känslan att det är så.
Ja, men jag har alltså tagit mina första babysteps i rätt riktning. Nu hoppas jag bara att det fortsätter. Den dagen då det är någon som cirkulerar här hemma dagarna i ända vet jag att jag är helt botad. Men jag behöver faktiskt inte någonsin komma dit och ändå vara mycket nöjd med mig själv.
Ödets nyck?
De senaste dagarna har jag lyckats springa på, eller åtminstone se, ett antal killar from the past, så att säga. På gymmet i torsdags såg jag ICA-killen som jag tyckte var så söt. Det var minst fyra år sen han jobbade på ICA. Jag har inte sett honom sen han slutade där. Men nu plötsligt uppenbarar han sig på mitt gym. Mycket märkligt.
Idag såg jag en kille som jobbar som bartender på J:s och mitt gamla stamhak. Vi var där jämt och han jobbade jämt. J hade en ganska långvarig flört med honom som gick igenom ett antal faser men aldrig blev mer. Vi fantiserade om att han förmodligen var gift och skulle få barn när som helst. Idag såg jag honom i alla fall på gatan med en flicka i handen. Hon såg dock inte gravid ut och de såg inte heller ut som att de hade ett barn gömt under kläderna. Men vi har inte varit på "hans" hak på mer än ett år, och nu ser jag honom plötsligt.
På vägen hem från ICA såg jag en kille som var misstänkt lik en kille som jag umgicks med på en kryssning i vintras. Han tittade också ganska länge tillbaka. Det kan dock ha varit för att jag stirrade så på honom. Han såg ärligt talat lite besvärad ut. Men ändå.
Varför dyker plötsligt alla dessa semibekanta personer upp just nu? Har det att göra med att jag har glasögon på mig oftare och faktiskt ser människor och jag därför ser mig omkring snarare än att gå runt i min egen lilla värld. De kanske alltid har funnits runt omkring mig, utan att jag har sett dem. Jag kanske har sprungit förbi folk jag känner hela tiden utan att se dem. Jag tror att det finns en ganska stor risk att det är så. Nåja, i så fall får jag väl se denna nyupplevda värld som något positivt.
Idag såg jag en kille som jobbar som bartender på J:s och mitt gamla stamhak. Vi var där jämt och han jobbade jämt. J hade en ganska långvarig flört med honom som gick igenom ett antal faser men aldrig blev mer. Vi fantiserade om att han förmodligen var gift och skulle få barn när som helst. Idag såg jag honom i alla fall på gatan med en flicka i handen. Hon såg dock inte gravid ut och de såg inte heller ut som att de hade ett barn gömt under kläderna. Men vi har inte varit på "hans" hak på mer än ett år, och nu ser jag honom plötsligt.
På vägen hem från ICA såg jag en kille som var misstänkt lik en kille som jag umgicks med på en kryssning i vintras. Han tittade också ganska länge tillbaka. Det kan dock ha varit för att jag stirrade så på honom. Han såg ärligt talat lite besvärad ut. Men ändå.
Varför dyker plötsligt alla dessa semibekanta personer upp just nu? Har det att göra med att jag har glasögon på mig oftare och faktiskt ser människor och jag därför ser mig omkring snarare än att gå runt i min egen lilla värld. De kanske alltid har funnits runt omkring mig, utan att jag har sett dem. Jag kanske har sprungit förbi folk jag känner hela tiden utan att se dem. Jag tror att det finns en ganska stor risk att det är så. Nåja, i så fall får jag väl se denna nyupplevda värld som något positivt.
Vallningar och rastlöshet
Det finns vissa aspekter av den här dagen som har gjort den helt meningslös. Ok, jag var hemma rån jobbet. Då var jag tvungen att straffa mig själv genom att inte göra något som helst vettigt på hela dagen. Hade tänkt att jag skulle sova, men med tanke på den kroppsstress jag hade inatt förstod jag att det skulle vara helt omöjligt. Mycket riktigt! Plugga kunde jag inte heller för att jag var för seg i kroppen. Inte hade jag någon egen bok att läsa heller. Nu sitter jag här med vallningar på grund av att mitt hjärta galloperar av all oro som studsar runt i min kropp. Det är som ett aerbicspass hela tiden och den som försökt frysa på ett sånt vet ju hur det brukar gå.
Nä, så här sitter jag nu med en kopp kaffe och undrar hur jag ska fördriva nästa timme. Att lägga mig i sängen är inte ens att tänka på. Jag börjar vrida på mig innan jag ens har lagt huvudet på kudden.
Jag hade mestämt med tjejerna på mitt gamla jobb att vi skulle ses idag. Det brukar vara helt omöjligt att hitta ett datum som passar alla, så jag ska iväg och träffa dem snart trots allt. Det kommer säkert att straffa sig. Bara jag känner mig hyfsat ok imorgon när jag ska ha middag här. Febern får gärna hålla sig borta. Svettas gör jag ändå.
Nä, så här sitter jag nu med en kopp kaffe och undrar hur jag ska fördriva nästa timme. Att lägga mig i sängen är inte ens att tänka på. Jag börjar vrida på mig innan jag ens har lagt huvudet på kudden.
Jag hade mestämt med tjejerna på mitt gamla jobb att vi skulle ses idag. Det brukar vara helt omöjligt att hitta ett datum som passar alla, så jag ska iväg och träffa dem snart trots allt. Det kommer säkert att straffa sig. Bara jag känner mig hyfsat ok imorgon när jag ska ha middag här. Febern får gärna hålla sig borta. Svettas gör jag ändå.
Vakenhet
När jag som mest behöver sömn är det klart att jag ska ligga vaken. Till 5 låg jag vaken men skenande hjärta och kände hur halsen blev tjockare och tjockare. Jag tror att min kropp mest av allt behöver den läkande vilan, men det blev inget med det. Det måste ha varit som ett aerobicspass med tanke på vilken hjärtfrekvens jag hade.
Jag blev faktiskt hemma från jobbet idag. De blev nog besvikna, men jag kände att jag inte orkar. Jag blir helt spattig i kroppen när jag har legat vaken en hel natt (nästan). Det i kombination med min hals gör mig inte till en rolig människa. Jag vet inte om jag har huvudvärk eller om det är trötthetsmolande som dunkar.
Jag ska äta fruksost och sen försöka se om jag kan få somna en stund. Det är vad jag mest av allt skulle vilja. Ska det vara så svårt då?
Jag blev faktiskt hemma från jobbet idag. De blev nog besvikna, men jag kände att jag inte orkar. Jag blir helt spattig i kroppen när jag har legat vaken en hel natt (nästan). Det i kombination med min hals gör mig inte till en rolig människa. Jag vet inte om jag har huvudvärk eller om det är trötthetsmolande som dunkar.
Jag ska äta fruksost och sen försöka se om jag kan få somna en stund. Det är vad jag mest av allt skulle vilja. Ska det vara så svårt då?
Torsdagswhiskeyn
Idag kom det, efter ett och ett halvt år. Jag känner mig förkyld. Trött i hela kroppen och tjock i halsen. Det vore löjligt dåligt tajmat eftersom jag har bestämt massor med saker i helgen. Jag som annars är så ouppbokad. Jag har ju startat mitt nya sociala liv. Ja, så kommer detta. Jag vägrar, därför var jag och tränade som vanligt. Tror inte det blev bättre. Beklagade mig för mamsen i telefonen. Hon sa: "Klart du inte kommer att bli sjuk!" Så nu sitter jag här och värmer halsen med ett glas whiskey. Snart är det largesize tekanna som gäller. Satte i mig inlagd ingerfära som jag hittade i kylen, en halv burk. Kändes mycket bättre precis efteråt. Jag tror på ingerfärans kraft. Mycket! Snälla!
Några andra dunderkurer som fungerar? Jag vägrar verkligen!
Några andra dunderkurer som fungerar? Jag vägrar verkligen!
Lek med texter
Idag ska jag till Rosenbad och göra ett projekt. Det känns väldigt flådigt att få komma dit. Jag gillar att uppehålla mig och göra skolarbeten i stora välkända organisationer. Det verkar så i alla fall. Själv känner jag mest att jag måste utnyttja alla de sista möjligheterna jag får i skolan att göra diverse olika projekt. Snart är det skarpt läge och då har man inte lika mycket att luta sig tillbaka mot. Det är bara att hoppas att jag blir anställd. Det känns ändå lite tryggare att ha en hel organisation i ryggen än att stå själv som konsult.
Jag har i och för sig redan ett jobb som går ut på ungefär samma sak som det vi ska göra i projektet i den här kursen. Idag ska vi kartlägga hur de arbetar med sina texter på intranätet och utifrån det utforma en skrivkurs. Mitt jobb går ut på att göra texter på ett företags intranät mer läsvänliga och hela strukturen bättre. Det är kul, men förvirrande. Var börjar man, vad behöver de hjälp med och så vidare. Själva textarbetet räds jag inte. Det är själva projekterandet, att det är jag som styr som är lite läskigt.
Nåja, idag är allt bara på lek i alla fall.
Jag har i och för sig redan ett jobb som går ut på ungefär samma sak som det vi ska göra i projektet i den här kursen. Idag ska vi kartlägga hur de arbetar med sina texter på intranätet och utifrån det utforma en skrivkurs. Mitt jobb går ut på att göra texter på ett företags intranät mer läsvänliga och hela strukturen bättre. Det är kul, men förvirrande. Var börjar man, vad behöver de hjälp med och så vidare. Själva textarbetet räds jag inte. Det är själva projekterandet, att det är jag som styr som är lite läskigt.
Nåja, idag är allt bara på lek i alla fall.
Rosa bandet
Äntligen har jag fått tummen ur. Jag har gett min årliga allmosa till Cancerfonden. Eller jag har väl inte gjort det ännu, men betalningen är i alla fall inlagd nu. Den går till bröstcancerforskningen förstås. Det plågar mig hårt att det är så många som drabbas, delvis för att jag själv är kvinna själv förstås. Men det plågar mig också eftersom det är en så åsidosatt forskning som görs på området. De enda pengar de får är de som du och jag ger. Det är väl typiskt eftersom det bara är kvinnor som drabbas. Det är som med allt annat i samhället att kvinnor är lägre prioriterade. Det är faktiskt väldigt typiskt även i forskning, så väl på naturvetenskapliga och medicinska områden som på exempelvis språkvetenskapliga. Man utgår allt som oftast från mannen och sedan eventuellt från kvinnan som det avvikande. Vad ska vi göra för att få ta lika mycket plats som männen i samhället? Jag vet inte, men jag vill uppmana till uppmärksamhet kring denna normbildning kring män. Den är så vanlig att vi oftast inte ser den. Men den finns där, var så säker!
Första åket
Jag är i himlen. Var och hämtade min fina lilla dammsugare och bar hem. Den var inte särskilt tung och jag log hela vägen hem. Var förstås tvungen att provköra den på en gång. När jag packade upp den undrade jag varför jag inte gjort det här för flera år sen. Allt passade precis ihop, allt hade spärrar, det fanns en automatisk sladdvinda, det finns tre olika munstycken och man kan ändra sugeffekten. Jag blev nästan rörd till tårar (ni förstår hur min gamla dammsugare var, eller snarare inte var).
Jag får erkänna att min gamla var lite nättare att komma fram med, uppenbarligen eftersom den satt på min rygg runt midjan (ja, jag veeet!). Men den här kom ändå åt överallt utan att jag var tvungen att böja mig så mycket. Munstycket gled lätt in under elementen. Det som var lite lurigt var att den sög upp allt som kom i dess väg. Det är jag ovan vid som tusan (börjar inse poängen med att dammsuga). Med den gamla dammsugaren kunde jag suga över diverse grejer och hoppas att det blev lite mer dammfritt. Grejerna skulle i alla fall ligga kvar efteråt det visste jag, frågan är alltså hur mycket damm som då egentligen sögs upp. Men den här har jag redan sugit upp diverse lappar som råkade ligga ivägen och lite annat smått och gått. Jag måste bli bättre på att plocka rent efter mig, annars kommer jag nog att få en större vana i att dissekera dammsugarpåsar framöver. Det vill jag helst undvika.
Förutom allt ovan så är den ju väldigt fin. Var tvungen att motstå impulsen att polera den efter att jag dammsugit klart. Så tar den inte särkilt stort utrymme eftersom den kan stå helt själv på en yta av mindre än 25 kvardratcentimeter.
Däremot insåg jag vad friktionen mot mattan innebär. Jäklar vad svettig jag var efter att ha dammat av min gamla IKEA-matta av obestämbart väldigt dammåtsugande material. Men jag tror heller inte att jag någonsin fått den så ren bara genom att dammsuga den. Brukar få köra den med mattvätt med jämna mellanrum och det är rätt trist att inse hur mycket hår det sitter i den vid dessa tillfällen. Jag tror att den är betydligt renare nu än någonsin förut.
Jag ger min nya dammsugare 4 dammråttor av 5 möjliga. Min lilla ultra silencer. Jag vill kalla den husmusen eftersom den är tyst som en mus, liten som en mus och käkar upp alla smulor jag råkar tappa på golvet. Men jag vet inte om det kan misstolkas.
Jag får erkänna att min gamla var lite nättare att komma fram med, uppenbarligen eftersom den satt på min rygg runt midjan (ja, jag veeet!). Men den här kom ändå åt överallt utan att jag var tvungen att böja mig så mycket. Munstycket gled lätt in under elementen. Det som var lite lurigt var att den sög upp allt som kom i dess väg. Det är jag ovan vid som tusan (börjar inse poängen med att dammsuga). Med den gamla dammsugaren kunde jag suga över diverse grejer och hoppas att det blev lite mer dammfritt. Grejerna skulle i alla fall ligga kvar efteråt det visste jag, frågan är alltså hur mycket damm som då egentligen sögs upp. Men den här har jag redan sugit upp diverse lappar som råkade ligga ivägen och lite annat smått och gått. Jag måste bli bättre på att plocka rent efter mig, annars kommer jag nog att få en större vana i att dissekera dammsugarpåsar framöver. Det vill jag helst undvika.
Förutom allt ovan så är den ju väldigt fin. Var tvungen att motstå impulsen att polera den efter att jag dammsugit klart. Så tar den inte särkilt stort utrymme eftersom den kan stå helt själv på en yta av mindre än 25 kvardratcentimeter.
Däremot insåg jag vad friktionen mot mattan innebär. Jäklar vad svettig jag var efter att ha dammat av min gamla IKEA-matta av obestämbart väldigt dammåtsugande material. Men jag tror heller inte att jag någonsin fått den så ren bara genom att dammsuga den. Brukar få köra den med mattvätt med jämna mellanrum och det är rätt trist att inse hur mycket hår det sitter i den vid dessa tillfällen. Jag tror att den är betydligt renare nu än någonsin förut.
Jag ger min nya dammsugare 4 dammråttor av 5 möjliga. Min lilla ultra silencer. Jag vill kalla den husmusen eftersom den är tyst som en mus, liten som en mus och käkar upp alla smulor jag råkar tappa på golvet. Men jag vet inte om det kan misstolkas.
Svårmotiverad
Min dammsugare har kommit och ligger på ICA och väntar på mig. Sen ska här dammsugas medan grannarna sover - den är ju så tyst min fina dammsugare. Moahahah, jag blir så lycklig. Jag måste bara släpa hem det gigantiska paketet på ca 9 kg först. Får ta det lite senare idag när jag har vaknat till lite mer.
Jag känner att jag har lite svårt att motivera mig till att sova på kvällarna när mina dagar ser ut som de två senaste har gjort. Jag har inga riktiga mål med dagen förutom att läsa litteratur. Sen är det också väldigt svårt att komma igång med att göra det, för det finns så mycket annat som är roligare. Jag borde planera in lite andra saker om dagarna än att bara sitta hemma och harva. Men å andra sidan är det bra för mig att inte gå ut, det går mindre pengar då. Jag har faktist inte gjort av med mycket pengar de senaste två veckorna måste jag säga, förutom i helgen då jag gick ut. Men jag har inte shoppat något alls och det är väldigt bra för min ekonomi. Jag shoppade loss rejält när lönen kom och trodde aldrig jag skulle kunna hålla mig resten av månaden. Men jag fick tydligen tillgodose de behov jag hade, för jag har inte ens längtat ut i affärerna de senaste veckorna. Jag kan inte ens komma på något jag verkligen behöver (och det är ovanligt, jag kan alltid skapa nya behov). Förutom ny mössa och halsduk, men det hittar jag inte ändå. Kanske beror shoppingsugfrånvaron på att jag mår så bra ändå att jag inte behöver skapa mig artificiell lycka, som jag ändå måste vidstå att shopping ger för stunden. Eller också borde jag helt hålla mig ifrån att bli hemfreudian. Man ska inte vara sin egen psykolog, det blir aldrig bra.
Jag känner att jag har lite svårt att motivera mig till att sova på kvällarna när mina dagar ser ut som de två senaste har gjort. Jag har inga riktiga mål med dagen förutom att läsa litteratur. Sen är det också väldigt svårt att komma igång med att göra det, för det finns så mycket annat som är roligare. Jag borde planera in lite andra saker om dagarna än att bara sitta hemma och harva. Men å andra sidan är det bra för mig att inte gå ut, det går mindre pengar då. Jag har faktist inte gjort av med mycket pengar de senaste två veckorna måste jag säga, förutom i helgen då jag gick ut. Men jag har inte shoppat något alls och det är väldigt bra för min ekonomi. Jag shoppade loss rejält när lönen kom och trodde aldrig jag skulle kunna hålla mig resten av månaden. Men jag fick tydligen tillgodose de behov jag hade, för jag har inte ens längtat ut i affärerna de senaste veckorna. Jag kan inte ens komma på något jag verkligen behöver (och det är ovanligt, jag kan alltid skapa nya behov). Förutom ny mössa och halsduk, men det hittar jag inte ändå. Kanske beror shoppingsugfrånvaron på att jag mår så bra ändå att jag inte behöver skapa mig artificiell lycka, som jag ändå måste vidstå att shopping ger för stunden. Eller också borde jag helt hålla mig ifrån att bli hemfreudian. Man ska inte vara sin egen psykolog, det blir aldrig bra.
Den nya sociala jag
Jag missade dansen förra veckan eftersom jag var på Marit-konsert, så jag låg lite efter i koreografin idag. Tydligen hade många varit borta så vi gick igenom från början ganska noga. Det gick över förväntan bra och det var en kul koreografi. Slapp golvet för en gångs skull. Mina knän har varit blåa sen terminen började av allt krypande på golvet.
Så var L tillbaka idag, vi har inte setts på de senaste tre veckorna för att antingen hon eller jag varit borta. Det var kul att snacka med henne. Hon hade gjort en massa förändringar i sitt liv. Kom på att vi aldrig hinner prata mer en max fem-tio minuter varje danstillfälle, det blir inte att man hinner säga så mycket. Så jag tyckte vi skulle ses i helgen. Hon tyckte det var en bra idé. Jag måste göra sånt lite oftare, träffa nya människor. Jag måste bli bättre på det, att socialisera. Det är något jag måste jobba på under praktiken också så att jag skapar en massa nya kontakter. Jag är ju snart vuxen liksom, dags att bli det i sinnet också.
Kan jag få vara ok?
Jag hade en sån där upplevelse igår igen. En sån där som gör att jag undrar om jag är den sista singeln eller bara ursingeln. Jag berättade för en i klassen var jag ska vara på min praktik. Hon lyste upp som om hon var solen själv och jag tänkte: "Vad nu? Visst är det jättekul, men är det verkligen så fantastiskt?" Men det var innan jag visste vad som försegick i hennes hjärna. Hon verkade försöka smälta det en microsekund för att sedan komma till det som hon egentligen ville säga. Återigen sa hon "Fan vad kul. And maybe she found love there" Jag tänkte att det skulle man väl kunna göra vad som helst. Jag skulle dock snart bli varse vad hon ville få sagt.
Hon hade en gammal bekant som jobbade där och det enda kriteriet han egentligen hade var att han på den tiden hon umgicks med honom var singel. Sen kom hon på sig själv med att han säkert inte var det längre eftersom han varit en aktiv sökare av livskamrat. Jag var tvungen att skratta högt åt att det var det första hon kom att tänka på när hon visste var jag skulle vara. Men egentligen så blir jag lika irriterad varje gång något sånt här händer. J var till och med tvungen att säga det högt: " Alltså Hanna, är du singel-Hanna eller?" Ja, det är en bra fråga. Och gör det att jag är ett potentiellt objekt för vem som helst? Varför känner människor så ofta att de behöver para ihop mig med någon? I det här fallet vet jag inte ens om det var en kille hon tyckte jag skulle passa ihop med, eller om det enda kriteriet han hade var att han varit singel på hennes tid. Jag är verkligen inte en person som någonsin beklagat mig över att jag är singel, tvärtom är det något självvalt. Det är det förstås ingen som förstår. Men dessutom undrar jag hur personer tänker när de tycker att det enda som krävs nog är att jag blir presenterad för några killar. Normalt sett blir jag ihopparad av människor som inte direkt känner mig. Uppenbarligen har de en bild av hur mina preferenser ser ut, vilket också är konstigt eftersom de aldrig sett mig tillsammans med någon. Men jag menar att även om jag verkligen sökte, skulle jag verkligen bli hjälpt av att bli presenterad för den ena och den andra? Alla verkar inte förstå hur svårt det faktist kan vara att träffa "rätt". Det handlar inte bara om att man ska vara liksinnade på något sätt, det är väl mycket mer som ska klaffa. Det handlar väl inte bara om att man är kräsen utan att det msåte finnas något mer än bara hypotetiskt "passande". Att bara träffa en massa olika personer hjälper inte om motivationen inte finns där. Och den brukar definitivt mattas av om jag blir ihopparad med någon som någon annan anser vara rätt för mig. Jag tror att jag helt enkelt blir lite extra bångstyrig för att jag inte vill att någon ska tro att de vet bättre än jag själv. Sen skulle man också kunna tycka att det var kul att bara få gå på en massa dejter med en den ena en den andra. Om de någonsin skulle fråga mig skulle de veta att jag inte gillar den typen av ickemottagaranpassat sökande. Jag tycker snarare att det är besvärande. Men det handlar också om vem man är - och uppenbarligen har dessa ihopparare ingen aning om vem jag är.
Men dessutom blir jag lite illa berörd av att jag inte tycks få vara jag bara och vara ok. Kan jag inte få vara singel och må bra utan att andra ska komma och lägga sig i och tro att de vet bättre. Ingen skulle någonsin komma på tanken att rada upp en massa potentiella killar för en tjej som redan hade en kille, men som de ansåg vara fel för henne. Det skulle gå emot allt och dessutom skulle tjejen i fråga aldrig acceptera ett sådant beteende. Varför ska jag det? Jag tror att jag gör det för att jag inte kan säga ifrån därför att jag skulle behöva förklara mig då. Det skulle antagligen bli ihoppararna som tog illa upp, när det i själva verket borde vara jag som tar illa upp över att inte bli accepterad som den jag är. Singel och stolt verkar vara disparata begrepp. Det gör mig ibland lite illa berörd, för jag har inga planer på att bryta upp från det.
Hon hade en gammal bekant som jobbade där och det enda kriteriet han egentligen hade var att han på den tiden hon umgicks med honom var singel. Sen kom hon på sig själv med att han säkert inte var det längre eftersom han varit en aktiv sökare av livskamrat. Jag var tvungen att skratta högt åt att det var det första hon kom att tänka på när hon visste var jag skulle vara. Men egentligen så blir jag lika irriterad varje gång något sånt här händer. J var till och med tvungen att säga det högt: " Alltså Hanna, är du singel-Hanna eller?" Ja, det är en bra fråga. Och gör det att jag är ett potentiellt objekt för vem som helst? Varför känner människor så ofta att de behöver para ihop mig med någon? I det här fallet vet jag inte ens om det var en kille hon tyckte jag skulle passa ihop med, eller om det enda kriteriet han hade var att han varit singel på hennes tid. Jag är verkligen inte en person som någonsin beklagat mig över att jag är singel, tvärtom är det något självvalt. Det är det förstås ingen som förstår. Men dessutom undrar jag hur personer tänker när de tycker att det enda som krävs nog är att jag blir presenterad för några killar. Normalt sett blir jag ihopparad av människor som inte direkt känner mig. Uppenbarligen har de en bild av hur mina preferenser ser ut, vilket också är konstigt eftersom de aldrig sett mig tillsammans med någon. Men jag menar att även om jag verkligen sökte, skulle jag verkligen bli hjälpt av att bli presenterad för den ena och den andra? Alla verkar inte förstå hur svårt det faktist kan vara att träffa "rätt". Det handlar inte bara om att man ska vara liksinnade på något sätt, det är väl mycket mer som ska klaffa. Det handlar väl inte bara om att man är kräsen utan att det msåte finnas något mer än bara hypotetiskt "passande". Att bara träffa en massa olika personer hjälper inte om motivationen inte finns där. Och den brukar definitivt mattas av om jag blir ihopparad med någon som någon annan anser vara rätt för mig. Jag tror att jag helt enkelt blir lite extra bångstyrig för att jag inte vill att någon ska tro att de vet bättre än jag själv. Sen skulle man också kunna tycka att det var kul att bara få gå på en massa dejter med en den ena en den andra. Om de någonsin skulle fråga mig skulle de veta att jag inte gillar den typen av ickemottagaranpassat sökande. Jag tycker snarare att det är besvärande. Men det handlar också om vem man är - och uppenbarligen har dessa ihopparare ingen aning om vem jag är.
Men dessutom blir jag lite illa berörd av att jag inte tycks få vara jag bara och vara ok. Kan jag inte få vara singel och må bra utan att andra ska komma och lägga sig i och tro att de vet bättre. Ingen skulle någonsin komma på tanken att rada upp en massa potentiella killar för en tjej som redan hade en kille, men som de ansåg vara fel för henne. Det skulle gå emot allt och dessutom skulle tjejen i fråga aldrig acceptera ett sådant beteende. Varför ska jag det? Jag tror att jag gör det för att jag inte kan säga ifrån därför att jag skulle behöva förklara mig då. Det skulle antagligen bli ihoppararna som tog illa upp, när det i själva verket borde vara jag som tar illa upp över att inte bli accepterad som den jag är. Singel och stolt verkar vara disparata begrepp. Det gör mig ibland lite illa berörd, för jag har inga planer på att bryta upp från det.
Blivande rockstjärnor
Vi har fått en så bra energi i bandet. Idag hade vi ytterligare ett riktigt stort rep. En grym trummis måste vara a och o, för vi har aldrig låtit så här bra. Jag blir så inspirerad att bli bättre när vi låter så där mäktiga, tajta och har så mycket energi. Jag tror att det gäller alla i bandet. Låtarna känns helt nya när trummorna sitter där som en smäck.
Hur som helst är det klart nu att det blir en spelning, alla är med på det och alla kan. Jag är så lyckligt. Våra senaste rep gör att jag känner mig mycket hoppfull inför det också. Vårt band är helt grymt just nu, vi toppar repen varje gång. Jag längtar!! 25 november kommer att bli en stor dag i mitt liv.
Hur som helst är det klart nu att det blir en spelning, alla är med på det och alla kan. Jag är så lyckligt. Våra senaste rep gör att jag känner mig mycket hoppfull inför det också. Vårt band är helt grymt just nu, vi toppar repen varje gång. Jag längtar!! 25 november kommer att bli en stor dag i mitt liv.
A beautiful day
Nu minns jag varför jag så ogärna går ut nu för tiden. Det är den där långa ångestfyllda dagen som kommer efteråt som lägger sordin på stämningen. Det krävs ganska lite alkohol för att jag ska drabbas av den stora, molande bakisångesten dagen efter. Inte över något särskilt, men ändå som en stor klump i magen. Det jobbiga är att det oftast är en helt seg dag då jag inte orkar göra något. Igår läste jag mest och det var i och för sig skönt. Men jag hade det ganska svårt att koncentrera mig på det jag läste, tankarna ville inte fokusera på texten utan på helt andras saker som låg längre bort från verkligheten. Dessutom har jag svårt att komma i säng dessa dagar. Jag vet att mina tankar inte precis blir ljusare när jag ligger själv i mörkret och låter tankarna löpa fritt. Alltså drar jag mig i det längsta för att gå och lägga mig. Igår kom jag i säng strax efter 12.
Jag vet inte varför jag drar ut på plågan på det där sättet, för det är ju så skönt att vakna morgonen efter. Imorse kändes det så skönt att få vakna till en ny skön, dag fri från ångest. Fortfarande lätt dehydrerad, men i övrigt är spåren från natten på stan så gott som utraderade i min kropp. Nu har jag en ny, vackert oförstörd vecka framför mig.
Jag vet inte varför jag drar ut på plågan på det där sättet, för det är ju så skönt att vakna morgonen efter. Imorse kändes det så skönt att få vakna till en ny skön, dag fri från ångest. Fortfarande lätt dehydrerad, men i övrigt är spåren från natten på stan så gott som utraderade i min kropp. Nu har jag en ny, vackert oförstörd vecka framför mig.
Det kallas för grannar - oundvikligheter
Jag vill inte verka tjatig, men min granne är antagligen galen eller också hårt ansatt från olika håll. Nyss hörde jag hur hon ökade röststyrkan och plötsligt stod ute i trappen och skrek. Det var tumult en stund och till slut skrek hon "jävla översittare!" och kanske "försvinn!" så att det ekade i trappen. Sen slängde hon igen dörren. Det konstiga är att man aldrig hör att hon får svar, det är alltså en väldigt tyst mottagare av orden eller också finns det helt enkelt ingen.
Jag borde verkligen flytta. Vem vet vad som händer härnäst? Hur länge ska jag stå ut (och hon för den delen). På nyårsdagen kom en pikéstyrka hit och var uppe och "hämtade" henne. Jag antar att någon granne ringt och trott att det var bråk i lägenheten för då skrek hon så gott som hela dagen. Frågan är vad man kan göra om det nu är någon som hon pratar med i telefonen (eller för sig själv). Det är påfrestande för psyket att höra det här hela tiden. Så typiskt stockholmsk av mig att bara tänka på mig själv. Men vad ska jag göra, bjuda henne på fika och en pratstund? Hon skulle nog bli förvånad.
Jag borde verkligen flytta. Vem vet vad som händer härnäst? Hur länge ska jag stå ut (och hon för den delen). På nyårsdagen kom en pikéstyrka hit och var uppe och "hämtade" henne. Jag antar att någon granne ringt och trott att det var bråk i lägenheten för då skrek hon så gott som hela dagen. Frågan är vad man kan göra om det nu är någon som hon pratar med i telefonen (eller för sig själv). Det är påfrestande för psyket att höra det här hela tiden. Så typiskt stockholmsk av mig att bara tänka på mig själv. Men vad ska jag göra, bjuda henne på fika och en pratstund? Hon skulle nog bli förvånad.
Bland sunkbåtar och inpyrda grottor
Jag har haft den bästa helgen på länge. Jag har verkligen varit på bra humör och riktigt peppad på det jag gjort.
I fredags var vi på den lokal där vi ska ha vår spelning om en månad. Som för att reka, men mest för att dricka öl. Det var länge sen det var något arr där, så det var kul att återse lite bekanta ansikten. Jag hade glömt hur det var på den tiden man fick röka på krogen. De har inte infört rökförbudet där nere i sin källarlokal så det var bara att förlika mig med tanken på att behöva kasta kläderna så fort jag kom hem. Jag satt i baren och snackade med M:s pojkvän mest hela kvällen. Han var ganska rolig, för jag kom som vanligt in på språket och att ord glider i betydelse, pejoriseras. Han studsar till och säger: "Ja, men det är ju det du brukar prata om att benämningar på könsorganen har glidit i betydelse vilket gett dem negativa betydelser". Jag satt och gapade en stund och sa sen lyckligt: "Men David, du lyssnar ju på vad jag säger!" Han och jag har en tendens att komma in i ganska tjafisga konversationer som inte sällan handlar om manligt och kvinnligt. Men nu visade det sig att han dessutom lyssnat och kommit ihåg det jag sagt. Det tar jag som ett gott betyg. Vi hade hur som helst väldigt trevligt. Han sa det nästan förvånat efteråt, att det varit trevligt att prata med mig.
Jag var ändå inte bakis igår, det blev en tidig kväll. På kvällen drog jag till J och E på middag. Det var en stillsam bjudning, vi åt chili och drack vin. Men så kom vi igång med diskussioner och det blev mycket politik. Inte helt vanligt att vi pratar politik, men på något sätt har man fått en större anledning eftersom vi bytt regering. Det händer ju inte så ofta och kanske kommer det att ske större förändringar än på länge. Det var lätt att färgbestämma oss allihop, men det roligaste var att ingen precis är expert och alla bytte åsikter hela tiden. Man behöver inte hela tiden ha belägg utan det går bra att kasta ur sig nästan vad som helst.
Jag hade inte tänkt att vi skulle gå ut, men så gjorde vi det. Jag tänkte att det ändå skulle bli stillsamt och att jag skulle komma hem i god tid. Vi gick på Kvarnen och hann bara vara där en timme. Det gjorde att vi sen blev tvugna att gå viare till Patricia! Vi bestämde innan att om vi nu gick dit fick vi köra fullt ut, hela registret. Dansa från det att vi klev in till det att vi klev av. Vi lyckades på kort tid ta oss igenom den kö som var utanför. Vi använde en beprövad metod som gick ut på att låtsas känna alla i kön. Där stod vi och pratade med alla och hade snabbt avancerat i kön, genom att kliva på ett och annat huvud.
Väl inne blev J helt förtvivlad över den dåliga musiken. Så vi gled runt ett tag. Sen struntade vi i hur dåligt det var och körde bara fullt ös på dansgolvet. Folk tittade på oss och undrade om vi var allvarliga. Precis så ska det vara! Det kom fram ett och annat drägg under tiden och vi hann även stöta på folk som vi lärt känna i kön. Men plötsligt öppnade sig himlen och änglarna sjöng. I slow-motion ser jag Killen gå förbi. Där står jag och J medan en trist tönt försöker konversera oss och ger mig spydiga gliringar om hur ointresserad jag verkar vara över hans sällskap. J ler mest överseende och säger att hon är förvånad över hur länge han ändå orkar försöka. Jag ser Killen precis bakom tönten och måste se honom över axeln hela tiden. Till slut går Killen förbi och pekar på mig. Jag fattar inte riktigt, men jag och J passar på att lämna tönten bakom oss. Vet inte vart han blir av. Men Killen kommer i alla fall efter mig och jag vet på en gång att han är störtskön. Hur kan man veta sånt på en gång? Han hade en skön stil och snackade på som tusan och verkade lite galen. (Nu byter jag tempus.) Han hänger i alla fall med till dansgolvet och gör ett ganskas stort intryck även där. Sen hänger jag med honom till klockan är 5. Han visar sig vara den manliga versionen av mig och när han ska beskriva sig själv med några ord är det som att jag beskriver mig själv: flexibel, är inte mycket för fasader, gillar att vara galen spontan och göra oväntade saker, är normbrytare... Jag blir helt hängiven. Dessutom har han ett fint namn.
Efter landstigning äter vi hamburgare i Fredstrappan och hånar människor omkring oss. Han visar sig också vara humaniststudent. Jag kände under hela kvällen att jag skulle vilja se mer av den här killen. Redan efter fem minuter tänkte jag att "ja, sen när vi ses" eller "sen när han får veta det här om mig". Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande. Dessutom bodde han i närheten av mig, inte helt vanligt i storstaden. Samtidigt vet jag något annat. Jag har ingen aning om hur man gör. Jag vet att jag kommer att lämna honom bakom mig som alltid. Han kommer att vara ett väl bevarat minne för att jag inte vill förstöra det. Så blir det också. Jag grämer mig redan innan jag har hunnit lämna honom. Jag grämer mig hela bussresan hem när jag fryser som besatt bland damerna som redan är på väg till sitt jobb på SöS. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna somna under denna ångest. Men vid halv sjutiden på morgonen är det normalt sett inget problem. Ja, och jag grämer mig fortfarande. Känner mig konstigt sorgsen. Samtidigt som jag vet som det är den enda vägen att gå. Det går över om ett tag. Minnet är bevarat.
I fredags var vi på den lokal där vi ska ha vår spelning om en månad. Som för att reka, men mest för att dricka öl. Det var länge sen det var något arr där, så det var kul att återse lite bekanta ansikten. Jag hade glömt hur det var på den tiden man fick röka på krogen. De har inte infört rökförbudet där nere i sin källarlokal så det var bara att förlika mig med tanken på att behöva kasta kläderna så fort jag kom hem. Jag satt i baren och snackade med M:s pojkvän mest hela kvällen. Han var ganska rolig, för jag kom som vanligt in på språket och att ord glider i betydelse, pejoriseras. Han studsar till och säger: "Ja, men det är ju det du brukar prata om att benämningar på könsorganen har glidit i betydelse vilket gett dem negativa betydelser". Jag satt och gapade en stund och sa sen lyckligt: "Men David, du lyssnar ju på vad jag säger!" Han och jag har en tendens att komma in i ganska tjafisga konversationer som inte sällan handlar om manligt och kvinnligt. Men nu visade det sig att han dessutom lyssnat och kommit ihåg det jag sagt. Det tar jag som ett gott betyg. Vi hade hur som helst väldigt trevligt. Han sa det nästan förvånat efteråt, att det varit trevligt att prata med mig.
Jag var ändå inte bakis igår, det blev en tidig kväll. På kvällen drog jag till J och E på middag. Det var en stillsam bjudning, vi åt chili och drack vin. Men så kom vi igång med diskussioner och det blev mycket politik. Inte helt vanligt att vi pratar politik, men på något sätt har man fått en större anledning eftersom vi bytt regering. Det händer ju inte så ofta och kanske kommer det att ske större förändringar än på länge. Det var lätt att färgbestämma oss allihop, men det roligaste var att ingen precis är expert och alla bytte åsikter hela tiden. Man behöver inte hela tiden ha belägg utan det går bra att kasta ur sig nästan vad som helst.
Jag hade inte tänkt att vi skulle gå ut, men så gjorde vi det. Jag tänkte att det ändå skulle bli stillsamt och att jag skulle komma hem i god tid. Vi gick på Kvarnen och hann bara vara där en timme. Det gjorde att vi sen blev tvugna att gå viare till Patricia! Vi bestämde innan att om vi nu gick dit fick vi köra fullt ut, hela registret. Dansa från det att vi klev in till det att vi klev av. Vi lyckades på kort tid ta oss igenom den kö som var utanför. Vi använde en beprövad metod som gick ut på att låtsas känna alla i kön. Där stod vi och pratade med alla och hade snabbt avancerat i kön, genom att kliva på ett och annat huvud.
Väl inne blev J helt förtvivlad över den dåliga musiken. Så vi gled runt ett tag. Sen struntade vi i hur dåligt det var och körde bara fullt ös på dansgolvet. Folk tittade på oss och undrade om vi var allvarliga. Precis så ska det vara! Det kom fram ett och annat drägg under tiden och vi hann även stöta på folk som vi lärt känna i kön. Men plötsligt öppnade sig himlen och änglarna sjöng. I slow-motion ser jag Killen gå förbi. Där står jag och J medan en trist tönt försöker konversera oss och ger mig spydiga gliringar om hur ointresserad jag verkar vara över hans sällskap. J ler mest överseende och säger att hon är förvånad över hur länge han ändå orkar försöka. Jag ser Killen precis bakom tönten och måste se honom över axeln hela tiden. Till slut går Killen förbi och pekar på mig. Jag fattar inte riktigt, men jag och J passar på att lämna tönten bakom oss. Vet inte vart han blir av. Men Killen kommer i alla fall efter mig och jag vet på en gång att han är störtskön. Hur kan man veta sånt på en gång? Han hade en skön stil och snackade på som tusan och verkade lite galen. (Nu byter jag tempus.) Han hänger i alla fall med till dansgolvet och gör ett ganskas stort intryck även där. Sen hänger jag med honom till klockan är 5. Han visar sig vara den manliga versionen av mig och när han ska beskriva sig själv med några ord är det som att jag beskriver mig själv: flexibel, är inte mycket för fasader, gillar att vara galen spontan och göra oväntade saker, är normbrytare... Jag blir helt hängiven. Dessutom har han ett fint namn.
Efter landstigning äter vi hamburgare i Fredstrappan och hånar människor omkring oss. Han visar sig också vara humaniststudent. Jag kände under hela kvällen att jag skulle vilja se mer av den här killen. Redan efter fem minuter tänkte jag att "ja, sen när vi ses" eller "sen när han får veta det här om mig". Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande. Dessutom bodde han i närheten av mig, inte helt vanligt i storstaden. Samtidigt vet jag något annat. Jag har ingen aning om hur man gör. Jag vet att jag kommer att lämna honom bakom mig som alltid. Han kommer att vara ett väl bevarat minne för att jag inte vill förstöra det. Så blir det också. Jag grämer mig redan innan jag har hunnit lämna honom. Jag grämer mig hela bussresan hem när jag fryser som besatt bland damerna som redan är på väg till sitt jobb på SöS. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna somna under denna ångest. Men vid halv sjutiden på morgonen är det normalt sett inget problem. Ja, och jag grämer mig fortfarande. Känner mig konstigt sorgsen. Samtidigt som jag vet som det är den enda vägen att gå. Det går över om ett tag. Minnet är bevarat.
Alternativ städning
När städandan nu faller på och jag inte ännu har någon dammusgare får jag ägna mig åt lite alternativ städning. Sånt där som jag märker att jag ofta försakar för andra grejer. Idag rengjorde jag köksfläkten. Det var nog i grevens tid. Jag minns inte hur länge sen det kan ha varit sen jag städade den sist. Men det känns som ett år sen och med tanke på hur snabbt tiden går var det säkert två. Brrr... Mycket stekflott där vill jag lova.
När jag ser mig runt i köket inser jag att det finns en del fläckar att gno på som jag normalt sett inte "ser". Jag skulle behöva gå på med trasan på skåp och kylskåp lite oftare. Jag förstår inte varför det aldrig bli av i vanliga fall. Det tar inte många minuter, men det blir så mycket fräschare efteråt. Det är väl just det där att jag inte ser det oftast.
Håller fortfarande på och funderar på vad jag ska göra med det här stället när studietiden är över (om typ tre veckor!!). Kasta ut datorn och köpa laptop så köper jag loss en hel del yta. Men det är fortfarande ett problem att jag har dåligt med förvaringsutrymme. Min klädstång är ca 50 cm bred och då ska vinterjackorna få plats där. Sen är hyllmetrarna för byxor och tröjor verkligen inte många heller. Ska jag behöva bryta upp och flytta? Snyft. Det är sex år jag har tillsammans med min lägenhet. Men tiden kanske börjar bli mogen. Jag måste bara hitta ett nytt underbart hem med mycket potential. Jag vet ju på vilken gata det ska ligga i alla fall och det är ju alltid något.
När jag ser mig runt i köket inser jag att det finns en del fläckar att gno på som jag normalt sett inte "ser". Jag skulle behöva gå på med trasan på skåp och kylskåp lite oftare. Jag förstår inte varför det aldrig bli av i vanliga fall. Det tar inte många minuter, men det blir så mycket fräschare efteråt. Det är väl just det där att jag inte ser det oftast.
Håller fortfarande på och funderar på vad jag ska göra med det här stället när studietiden är över (om typ tre veckor!!). Kasta ut datorn och köpa laptop så köper jag loss en hel del yta. Men det är fortfarande ett problem att jag har dåligt med förvaringsutrymme. Min klädstång är ca 50 cm bred och då ska vinterjackorna få plats där. Sen är hyllmetrarna för byxor och tröjor verkligen inte många heller. Ska jag behöva bryta upp och flytta? Snyft. Det är sex år jag har tillsammans med min lägenhet. Men tiden kanske börjar bli mogen. Jag måste bara hitta ett nytt underbart hem med mycket potential. Jag vet ju på vilken gata det ska ligga i alla fall och det är ju alltid något.
Vad är det med min granne?
Grannen ovanför har varit igång hela natten. Det har tappats saker i golvet, flyttats möbler, spelats konstig musik (i och för sig på låg volym, men ändå så att den enformiga melodislingan hördes) och haft sig. Jag vaknade flera gånger under natten av stort obehag eftersom mina lakan tydligen är lite riviga fortfarande - trots att jag haft dem flera gånger nu. Jag var till slut tvungen att hämta min fleecefilt att lägga emellan för att alls kunna sova. Hur som helst gjorde det att jag hann ta del av cirkusen där uppe vid flertalet tillfällen. Imorse vaknade jag så av att hon skrek i telefonen ett par gågner. Hon verkar inte kunna ha en normal samtalston. Det visade sig att hon skulle träffa någon utanför porten (så mycket förstod jag av samtalet) och när jag kikade ut stod Box Delivery där med en säng utanför bilen. Sen tog det en jäkla massa tid innan hon började bära upp den. Det visade sig att hon väntade på någon annan som skulle bära upp den åt henne, Box-killen fick snällt vänta på att han kom.
Sedan dess har det stampats runt där uppe med skor ganska länge. Det kan väl vara läge att ta dem av sig när man väl kommit in och ställt ifrån sig sängen. Eller? De har också vält ner sängen på golvet väldigt oförsiktigt och tappat benen i golvet ett par gånger innan de till slut skruvats fast. Men mannen som hjälpte henne att bära är kvar för de skriker till varandra där uppe med jämna mellanrum. I bakgrunden till allt det här är den enformiga melodislingan igång på låg volym. Jag undrar bara hur hon står ut med sig själv. Det måste vara så mycket ljud uppe hos henne hela tiden. Kan hon inte sluta tappa saker hela tiden i alla fall?
Sedan dess har det stampats runt där uppe med skor ganska länge. Det kan väl vara läge att ta dem av sig när man väl kommit in och ställt ifrån sig sängen. Eller? De har också vält ner sängen på golvet väldigt oförsiktigt och tappat benen i golvet ett par gånger innan de till slut skruvats fast. Men mannen som hjälpte henne att bära är kvar för de skriker till varandra där uppe med jämna mellanrum. I bakgrunden till allt det här är den enformiga melodislingan igång på låg volym. Jag undrar bara hur hon står ut med sig själv. Det måste vara så mycket ljud uppe hos henne hela tiden. Kan hon inte sluta tappa saker hela tiden i alla fall?
Otäck telefonmusik
Min dammsugare är ännu inte inhandlad eftersom den är slut i lager hos internetbutiken. Den har varit det ett tag nu och jag undrar hur länge det ska behöva vara. Ska jag ta och köpa den på den andra internetbutiken för ca 150 kr mer? Hur länge kan man vara utan en dammsugare? Hur som helst satt jag för en sekund sedan i telefonkö till den billigare internetbutiken för att få svar på dessa stora existentiella frågor. De passade på att spela skränig, jobbig musik på hög volym i mitt öra. Väldigt otäckt. Kan bero på att min telefon är dålig, men varför väljer man annars detta skrän? Jag har ingen aning om vad det var för musik, lyckades inte koncentrera mig på att lyssna. Alltså, är deras syfte att försöka få mig att lägga på eller? Det blir ju billigare för dem om färre människor ringer och ställer dumma frågor. Jag skulle i alla fall hellre se (eller höra) en skön tystnad i luren i min väntan. Ibland få ett meddelande om hur många som är före mig i kön. Det vore ultimat. Så är det när man ringer till Skatteverket :-) Statliga verk vet hur folket ska tas!
Jaha, svaret på min fråga var i alla fall att dammsugaren återkommer i lager sista oktober. Jag sitter redan nu och nyser. Körde ett varv med sopborsten härom dagen för att få bort det värsta. Det vill säga gruset och smulorna. Dammet yrdes nog bara runt så att det blev värre än att låta det ligga. Kanske får köra ett varv med moppen istället. Men orkar jag verkligen göra det varje vecka till början av november. Det kan väl få vara värt de där 105 kronorna mer. Det är trist att alla mina internetshoppingturer alltid ska sluta lite snöpligt.
Jaha, svaret på min fråga var i alla fall att dammsugaren återkommer i lager sista oktober. Jag sitter redan nu och nyser. Körde ett varv med sopborsten härom dagen för att få bort det värsta. Det vill säga gruset och smulorna. Dammet yrdes nog bara runt så att det blev värre än att låta det ligga. Kanske får köra ett varv med moppen istället. Men orkar jag verkligen göra det varje vecka till början av november. Det kan väl få vara värt de där 105 kronorna mer. Det är trist att alla mina internetshoppingturer alltid ska sluta lite snöpligt.
Flow
Jag fick göra sånt där som jag är bra på idag. Jobbmässigt alltså. Jag satt med texter i flera timmar och tittade och funderade och skrev. Det var helt underbart. Tiden gick så fort. Det är så det ska vara när man jobbar för då vet man att man är helt uppe i det man göra. Jag måste ha kommit rätt. Däremot är det svårt att få fram det jag vill från arbetsgivaren. De har lite svårt att precisera saker som syfte och mottagare och det är ju av yttersta vikt när man skriver texter. Men jag känner i alla fall att jag har hamnat rätt i livet. Lite rätt i alla fall.
Spelning!?
Som jag har väntat på den här dagen. Dagen då jag fick veta att det är dags för en ny spelning. Vi har fått möjlighet att spela på en privat dartklubb som har haft sporadisk verksamhet i en lokal i många år. Nu är det slut på denna fina tradition, och på grande finale-dagen ska vi eventuellt få spela. Jag är helt till mig och bara helt överlycklig. Vår basist skickade just ett e-brev med en förfrågan och jag undrade bara: "Finns det några alternativ?" Jag har lite panik över att det är någon i bandet som ska vara uppbokad denna fantastiska kväll 25 november. Det vore en mardröm och ett nederlag jag skulle ha svårt att komma över. Jag vill det här så mycket, det var två år sen sist! Nu har vi ett fulltaligt band och jag är säker på att vi kan repa ihop oss på en och en halv månad. Vi får helt enkelt satsa på några låtar och sätta dem helt.
På förra spelningen hade vi en trummis som var väldigt hemlig, så till den milda grad att man aldrig kunde veta om han skulle dyka upp eller inte. Jag var tvungen att pressa honom hårt för att få en bekräftelse på att han skulle dyka upp på spelningsdagen. Faktum var att han dök upp sent till roddningen och då utan trumstockar. Så har var tvungen att försvinna iväg för att köpa det och skulle på vägen passa på att lämna bilen och annat. Det gjorde mig väldigt nervös att inte ha koll på honom. Med rätta, för det visade sig att han inte skulle dyka förrän betydligt senare. Vi fick nästan vänta in honom. Det vill jag helst inte uppleva igen.
Jag har passat på att börjar fundera på såna där viktiga saker som låtordning och klädsel. Kanske rent av måste införskaffa mig något nytt plagg. Vilka måste jag e-posta redan nu så att de inte bokar upp sig? Vilken är den ultimata spelordningen för min röst? Den får ju inte paja efter halva spelningen. Det är rätt svårt att få till ett en bra balans mellan instrumenten i den där lokalen, ett problem vi tampades med sist (förutom att jag tampades med att jag höll på att tappa rösten redan dagen innan - något jag alltid kommer att behöva oroa mig för eftersom jag "lätt" gör det). Jag var ibland tvungen att ta i from the top of my lungs. Mycket att fundera över, men tid finns det ju. Nu ska jag spåna fram den perfekta låtordningen.
På förra spelningen hade vi en trummis som var väldigt hemlig, så till den milda grad att man aldrig kunde veta om han skulle dyka upp eller inte. Jag var tvungen att pressa honom hårt för att få en bekräftelse på att han skulle dyka upp på spelningsdagen. Faktum var att han dök upp sent till roddningen och då utan trumstockar. Så har var tvungen att försvinna iväg för att köpa det och skulle på vägen passa på att lämna bilen och annat. Det gjorde mig väldigt nervös att inte ha koll på honom. Med rätta, för det visade sig att han inte skulle dyka förrän betydligt senare. Vi fick nästan vänta in honom. Det vill jag helst inte uppleva igen.
Jag har passat på att börjar fundera på såna där viktiga saker som låtordning och klädsel. Kanske rent av måste införskaffa mig något nytt plagg. Vilka måste jag e-posta redan nu så att de inte bokar upp sig? Vilken är den ultimata spelordningen för min röst? Den får ju inte paja efter halva spelningen. Det är rätt svårt att få till ett en bra balans mellan instrumenten i den där lokalen, ett problem vi tampades med sist (förutom att jag tampades med att jag höll på att tappa rösten redan dagen innan - något jag alltid kommer att behöva oroa mig för eftersom jag "lätt" gör det). Jag var ibland tvungen att ta i from the top of my lungs. Mycket att fundera över, men tid finns det ju. Nu ska jag spåna fram den perfekta låtordningen.
Marit, oh Marit
Marit, vilket charmtroll hon är! När hon släntrade upp på scen en timme sent glömde jag allt annat.
Jag förundrades över hur klientelet har förändrats under åren. När vi såg Marit på Kalas var det vi och en massa fjortisar. Vid Vinterviken var det ganska varierat, men de flesta såg lite äldre ut och mer som mysmänniskor. Igår på Berns var det en massa "innemänniskor" och förstås inga yngre. Men jag undrar om dessa varit med hela tiden.
Min bror kallade henne kuf efter att ha sett henne på Rival för två år sen. Kanske det, men hon är i alla fall en väldigt begåvad sådan. Det strålade om henne igår och det var en sån energi på scen. Jag stod och funderade på hur de får in hela tiomannabandet i replokalen. Det är mycket folk där på scen får man ju tillstå. Sen verkar de köra med jobrotation ockå, det är olika personers uppgift att stå på olika ställen. Plötsligt kom körtjejen fram och ställde sig längst fram bredvid Marit. De två tamburinförarna sprang runt en hel del och hoppade på stärkarna och hade sig. Ibland var jag lite nervös att de skulle snurra in sig i Marit och fälla henne. Det hade kunnat gå ganska illa!
Dessutom verkar deltagarna i bandet vara med lite varstans. I det första förbandet var både basisten och keyboardisten med. De är förvisso båda två alldeles underbara, så varför inte.
Jag tycker att trummisen är jäkligt cool. Hon har en egen stil när hon trummar. Hon sitter liksom och skakar med hela hon, men ansiktet är otroligt koncentrerar. Hon ser jäkligt cool ut helt enkelt. Så har hon en del póser som är rätt sköna. Ett tag stod hon på trumpallen.
De verkar vara ett skönt gäng och tillsammans får de en otrolig och medryckande energi. De verkar dessutom pasas ihop bra stilmässigt. De är alla ganska egna. Igår spelade de också några av de bästa låtarna: From now on, This is the year, I will always be your soldier som några av de gamla godingarna. Jag var helt salig.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Marit är inte en person som brukar låta vänta på sig. Men igår fick vi stå bra länge och sukta efter henne. Vi kom därifrån vid halv ett och jag var glad att M fortfarande var vaken. Hon brukar somna betydligt tidigare på kvällarna och hade mycket väl kunna knoppa in någonstans på vägen. Jag lyckades i alla fall hitta en buss som gick hela vägen hem från Kungsan. Det var jag mycket nöjd med. M fick snällt gå ner på värmdöterminalen och invänta sin buss. Jag är glad att jag bor i stan. Och jag är glad att jag hittat och lyckats bli förälskad i Marit.
Jag förundrades över hur klientelet har förändrats under åren. När vi såg Marit på Kalas var det vi och en massa fjortisar. Vid Vinterviken var det ganska varierat, men de flesta såg lite äldre ut och mer som mysmänniskor. Igår på Berns var det en massa "innemänniskor" och förstås inga yngre. Men jag undrar om dessa varit med hela tiden.
Min bror kallade henne kuf efter att ha sett henne på Rival för två år sen. Kanske det, men hon är i alla fall en väldigt begåvad sådan. Det strålade om henne igår och det var en sån energi på scen. Jag stod och funderade på hur de får in hela tiomannabandet i replokalen. Det är mycket folk där på scen får man ju tillstå. Sen verkar de köra med jobrotation ockå, det är olika personers uppgift att stå på olika ställen. Plötsligt kom körtjejen fram och ställde sig längst fram bredvid Marit. De två tamburinförarna sprang runt en hel del och hoppade på stärkarna och hade sig. Ibland var jag lite nervös att de skulle snurra in sig i Marit och fälla henne. Det hade kunnat gå ganska illa!
Dessutom verkar deltagarna i bandet vara med lite varstans. I det första förbandet var både basisten och keyboardisten med. De är förvisso båda två alldeles underbara, så varför inte.
Jag tycker att trummisen är jäkligt cool. Hon har en egen stil när hon trummar. Hon sitter liksom och skakar med hela hon, men ansiktet är otroligt koncentrerar. Hon ser jäkligt cool ut helt enkelt. Så har hon en del póser som är rätt sköna. Ett tag stod hon på trumpallen.
De verkar vara ett skönt gäng och tillsammans får de en otrolig och medryckande energi. De verkar dessutom pasas ihop bra stilmässigt. De är alla ganska egna. Igår spelade de också några av de bästa låtarna: From now on, This is the year, I will always be your soldier som några av de gamla godingarna. Jag var helt salig.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Marit är inte en person som brukar låta vänta på sig. Men igår fick vi stå bra länge och sukta efter henne. Vi kom därifrån vid halv ett och jag var glad att M fortfarande var vaken. Hon brukar somna betydligt tidigare på kvällarna och hade mycket väl kunna knoppa in någonstans på vägen. Jag lyckades i alla fall hitta en buss som gick hela vägen hem från Kungsan. Det var jag mycket nöjd med. M fick snällt gå ner på värmdöterminalen och invänta sin buss. Jag är glad att jag bor i stan. Och jag är glad att jag hittat och lyckats bli förälskad i Marit.
Marit och middag = perfekt dejt
Jag har sovit som en stock inatt. Jag älskar det! Blir helt lycklig när jag får sova riktigt djupt. Jag brukar vakna helt groggy och ganska trött, men den allmänna känslan i kroppen är så skön.
Idag ska jag ha en liten middag med M. Vi ska ju på Marit ikväll, så det kan vara trevligt att samla oss lite först. Jag har inte bestämt vad jag ska bjuda på ännu, men förmodligen något med köttfärs. Kanske lasagne. Det är så skönt att den tillagar sig själv på slutet och att man inte behöver synka två olika saker eftersom allt är i ett. Måste ta mig iväg och handla senare, efter gym och lunch. Det kan bli lite rödvin till också. Måste ju förgylla sin tisdag!
Mäktigt rep
"Bättre än så här kommer vi aldrig att låta!" sa basisten i halvtid på dagens rep . Vi regerade verkligen idag. Trummisen var tillbaka och alla var taggade till max. Alla gav alltså 150 %, vi var tighta (-re än vanligt) och låtarna satt som en smäck. Det är kul att repa när det är så.
Sen var det någon som ville ha kolhydratpåfyllning när det var en halvtimme kvar. Efter det var det förstås kört. Man ska aldrig sluta när man är i bra flow och det var vi verkligen. Inget kunde stoppa oss. Ja, förutom den där jäkla pausen då. Så onödigt!
Vi har i alla fall gjort en del med låtarna och de egna blir bara bättre och bättre. Både Stripped och From now on har blivit ganska tunga. Jag tror att vi har inspirerats mer av Rammstein än Depeche när det gäller stripped. Bra låter det i alla fall. Jag längtar redan tills nästa måndag och nästa rep. Jag vill ha en spelning snart också. Vi börjar nog bli mogna för det.
Sen var det någon som ville ha kolhydratpåfyllning när det var en halvtimme kvar. Efter det var det förstås kört. Man ska aldrig sluta när man är i bra flow och det var vi verkligen. Inget kunde stoppa oss. Ja, förutom den där jäkla pausen då. Så onödigt!
Vi har i alla fall gjort en del med låtarna och de egna blir bara bättre och bättre. Både Stripped och From now on har blivit ganska tunga. Jag tror att vi har inspirerats mer av Rammstein än Depeche när det gäller stripped. Bra låter det i alla fall. Jag längtar redan tills nästa måndag och nästa rep. Jag vill ha en spelning snart också. Vi börjar nog bli mogna för det.
Med ett leende på läpparna
Jag lyckades stressa upp mig själv lite imorse. Jag hade kollat upp närmaste resvägen och allt som skulle kunna skita sig på vägen dit så att jag ändå kunde vara ute i tid. Sen så blev det förstås lite stressigt hemifrån i alla fall. Men när jag satt på bussen som skulle ta mig till slutstationen så kände jag mig lugn. Jag knatade in på det stora kreddiga företaget och frågade efter min kontaktperson. Sen satt jag lugnt och väntade i tio minuter och såg diverse kändisar passera förbi mig tills hon dök upp. Det kändes så skönt när hon kom gående. Det var som att inget kunde gå fel. De ville gärna att jag skulle komma dit, men jag skulle veta hur förutsättningarna såg ut. De sa att de får många förfrågningar om praktikplatser, men att de fastnat för min för att jag var retorikinriktad. Det gjorde mig väldigt glad och hoppfull inför framtiden. Förutsättningarna är i alla fall att jag kommer att få diverse olika projekt som jag får arbeta självständigt med. Jag tycker att det känns skönt. Jag brukar oftast inte känna mig helt bevkäm i att ha rollen som skuggan. Det är förvisso kul att se vad andra gör, men att göra själv får dels tiden att gå snabbare, dels så lär man sig mer av det praktiska. Hon sa att jag förvisso kunde få följa med på andra tilldragelser också, som presskonferenser och annat som händer i huset. Det känns också kul.
Ja, så jag börjar min praktik på en stor kommunikationsavdelning i november helt enkelt. Jag gick därifrån med ett brett leende på läpparna. Inget stoppar mig idag (hoppas jag i alla fall). Det känns så roligt att få vara på ett stort företag som har en helt annan huvudsysselsättning än just det som jag gör. Det gör att man har möjlighet att få inblick i något helt nytt och annorlunda. Jag tycker verkligen att företaget har ett av de starkaste varumärkena i Sverige. De kanske inte är oantastliga, men där i närheten (hoppas nu inte att det ska dyka upp en skandal precis nu som kastar omkull allt jag sagt). Nu kan jag i alla fall känna mig lugn fram till jul. Jag har något att göra helt enkelt. Sen blir det väl dags att hitta ett jobb, men det får bli en lite senare fråga.
Julstämning
Det var länge sen jag lagade det senast, men det luktar jul när man gör det. Så jag kände att det var dags idag. Jag fick solgul kyckling till middag. Den lagas i ugn med creme fraiche, ost, dragon och saffran. Och det luktar så gott med saffran, för att inte tala om hur det smakar. Jag skulle kunna använda den i min matlagning lite oftare. Yum, yum. Det luktar nu jul här hemma och jag kom på att det ska bli lite mysigt med höst och vinter ändå.
När jag var och handlade idag kikade jag förresten in en sväng på bön- och linshyllan. Det är inte precis så att de där påsarna med torkat innehåll retar ens aptit, men de kostar då definitivt inte många kronor. Jag var inne på Anna Skippers sida på www.tv3.se för att se om hon hade några bra recept på rätter med bönor och linser. Där laddade jag ner en hel kokbok med recept från programmet. Så jag hittade ett och annat med bönor och linser. Nu ska det lagas linsbiffar och böngrytor. Det är hur mycket proteiner som helst i de där produkterna och de är som sagt betydligt billigare än kött. Så nu ska här byggas muskler (eller i alla fall ätas proteiner :-). Undrar hur mycket proteiner man kan få i sig på en dag utan att överdriva...?
När jag var och handlade idag kikade jag förresten in en sväng på bön- och linshyllan. Det är inte precis så att de där påsarna med torkat innehåll retar ens aptit, men de kostar då definitivt inte många kronor. Jag var inne på Anna Skippers sida på www.tv3.se för att se om hon hade några bra recept på rätter med bönor och linser. Där laddade jag ner en hel kokbok med recept från programmet. Så jag hittade ett och annat med bönor och linser. Nu ska det lagas linsbiffar och böngrytor. Det är hur mycket proteiner som helst i de där produkterna och de är som sagt betydligt billigare än kött. Så nu ska här byggas muskler (eller i alla fall ätas proteiner :-). Undrar hur mycket proteiner man kan få i sig på en dag utan att överdriva...?
Dietfunderingar
I fredags passade jag på att snacka diet med min svägerska, dansaren/hälsopedagogen. Jag är jättesugen på att gå till en dietist vid tillfälle. Eller kanske mer än en dietist, snarare någon som mäter hela balansen mellan fett, muskler och annat i kroppen. Jag tycker det skulle vara kul att se hur det ser ut och vad personen tycker om det jag äter nu och hur jag kan förändra min kost. Jag har tänkt på att alla du-är-vad-du-äter-betonade program på TV handlar om människor som har problem med övervikt. Jag tycker att det blir väl enkelspårigt. Det finns smala människor som äter dåligt också men som ändå inte går upp i vikt. Jag antar att de inte får vara med eftersom de inte kan göra en lika stor synbar förändring. Men det skulle vara lika viktigt att lägga om deras kost. Men dessutom finns det personer som skulle behöva få en översikt över kosten för att gå upp i vikt, eller kunna bygga muskler och så. Jag skulle vilja bli bättre på att bygga muskler. Jag tränar en del men tycker inte att det händer så mycket. Dels tror jag att jag skulle behöva hjälp med att lägga upp en träningsprogram avsett för mig och där jag kan få hjälp att välja vikter. Ibland är det som att jag är för klen för att kunna bli starkare. Jag orkar helt enkelt inte ta i maximalt. Ja, svårt att förklara hur det funkar men. Dels tror jag att jag helt enkelt skulle behöva någon som ser över min kost. Får jag i mig tillräckligt med proteiner? Jag skulle vilja ha konkreta förslag på olika bön- och kikärtsbaserade maträtter så att jag inte behöver stå och undra vad jag ska göra med dem.
Jag tycker att det är kul med mat och att äta. Men jag är nog ganska mycket av en vanemänniska. Jag äter på det sättet som jag har gjort och ibland hittar jag lite nya recept. Jag tycker att jag blir hungrig allt för snabbt och jag skulle behöva äta var tredje timme. Det är ofta lite opraktiskt. Men om jag åt annan mat kanske jag inte skulle behöva det. Mer proteiner gissar jag, men jag vill att någon ska vara konkret.
Jag tycker att det är kul med mat och att äta. Men jag är nog ganska mycket av en vanemänniska. Jag äter på det sättet som jag har gjort och ibland hittar jag lite nya recept. Jag tycker att jag blir hungrig allt för snabbt och jag skulle behöva äta var tredje timme. Det är ofta lite opraktiskt. Men om jag åt annan mat kanske jag inte skulle behöva det. Mer proteiner gissar jag, men jag vill att någon ska vara konkret.
Kvinnor och bryggupptagning
Jag har haft en helg på landet för att vara med på höstmöte med stugföreningen. Helgen har varit rätt så skön, men den har kantats av en del krockar av genuskaraktär. Det var väldigt tydligt på mötet med föreningen hur strukturerna där ser ut. Det är främst män i styrelsen (bara) och det har alltid varit ett överskott av män i styrelsen. Jag undrar om kvinnorna verkligen inte har intresse av att vara med eller om det bara är svårt att röstas fram som kvinna i ett sammanhang där medelåldern är runt 65. Hur som helst kände jag min kvinnliga plikt då de frågade vem som kunde tänka sig att köra röjsåg. Det var bara två män som räckte upp handen så jag tänkte: "Hur svårt kan det vara?" Ja, jag räckte upp handen och anmälde mig som frivillig att köra röjsåg. Min mamma höll först på att gå i taket och jag skulle absolut inte köra röjsåg. Sen kom hon på vad jag höll på med, så hon och några kvinnor till räckte också upp handen. Det gäller att börja med de små förändringarna. Det är omöjligt att ändra på samhälleliga strukturer om man inte ens kan förändra stukturer i det lilla sammanhanget. När det sen var dags för lite hederligt gammalt kroppsarbete var jag inte sen att hugga i. Jag bar bryggor och hade mig. Det är ändå väldigt tydligt vem det är som "ska" jobba i de där sammanhangen. Många av kvinnorna på området tar inte precis något steg fram för att få vara med och arbeta. Det kan mycket väl bero på att de inte kan av olika anledningar, men det är omöjligt att veta att det är så. Jag tror att många anser att det är jobb för männen. Jag vill gärna vara snabb att säga att jag kan göra allt och jag vill ogärna att min förmåga bedöms utefter mitt kön. Jag undrar om de tycker att jag är obstinat. Några stod och pratade om att det varit härligt att se när kvinnorna erbjöd sig att köra röjsåg. Jag hade kunnat ge mig in i en lång diskussion om varför kvinnorna inte skulle göra det. Jag förstår samtidigt att de inte alltid får plats eller förväntas att ta plats, men det blir såna jobbiga krockar i mitt huvud som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vad är orsak och vad är verkan. Männen vill nog gärna i teorin ha hjälp med allt sånt här, men sen står de ändå och "snackar ihop sig" utan att bjuda in kvinnorna. De är de som "kan bäst".
För övrigt passade brorsan och jag på att röka cigariller. Vi var tvugna att göra det efter att vi burit bryggor. Även där tror jag att det lite var en kvinnogrej, ingen förväntade sig mig med en cigarill. Mycket riktigt kom en man fram och sa: "Det luktar man, men jag ser ingen". Det var spydigt mot brorsan, men ändå. Det visade också ganska väl hur förväntningarna på mig som kvinna ser ut. Inte ska jag röka cigariller i alla fall. Kommentaren passade ganska bra ihop med en annan jag fått om att akta naglarna.
För övrigt passade brorsan och jag på att röka cigariller. Vi var tvugna att göra det efter att vi burit bryggor. Även där tror jag att det lite var en kvinnogrej, ingen förväntade sig mig med en cigarill. Mycket riktigt kom en man fram och sa: "Det luktar man, men jag ser ingen". Det var spydigt mot brorsan, men ändå. Det visade också ganska väl hur förväntningarna på mig som kvinna ser ut. Inte ska jag röka cigariller i alla fall. Kommentaren passade ganska bra ihop med en annan jag fått om att akta naglarna.
Miljö- och upphovsrättsbov
Nu ska jag snart iväg och kopiera en bunt papper (bestående av ungefär tre träd) i studielitteratur. Jag hoppas att det inte tar hela kvällen. Sen ska jag iväg till landet, med mellanlandning i min hemstad. Jag ska shoppa en dammsugare förhoppningsvis. Sen blir det landet, landet, landet. Grilla, ta det lugnt och kanske kratta något löv eller så imorgon. Aaah, heliga helg!
Längtan skala
Min dator höll på att packa ihop igår. Ja jo, jag vet, det har plockats hem en hel del saker det senaste halvåret. Men inte så mycket att minnet skulle vara fullt, det är ju helt osannolikt. Så jag började städa disken från skräp. Visst rymde jag ut lite yta av det, men det var fortfarande lite tight med plats. Jag funderade vidare vad det skulle kunna bero på. Då kom jag på att mitt administrerande av musik kan ha blivit lite platsoekonomiskt. Jag har all musik två gånger i olika kategoriseringar. Det var bara till att börja städa upp och ta bort. Nu känns det lite tryggare igen. Men jag tror att det är dags att börja se sig om efter en ny dator när möjlighet ges. Den här har verkligen ett par år på nacken. Jag har aldrig köpt en dator förut, så det ska bli kul. Jag får nog vänta till efter jul ändå och se om jag skaffar mig ett jobb.
Jag känner för övrigt att jag lever ganska mycket för efter jul. Det är då livet kommer att börja, hmmm. Förväntningarna jag har fått på hur det är att ha ett jobb kan ha blivit lite väl stora. Jag trivs ju egentligen väldigt bra med att plugga. Jag tror bara att den ekonomiska delen kommer att kännas lättare. Köpa en dator blir en möjlighet och inte ett ekonomisk självmord. Jag vet inte hur jag tänker egentligen. Jag är expert på att göra av med pengar och det spelar ingen roll hur mycket jag får in för allt kommer naturligtvis hinna gå åt innan månaden är slut. Förhoppningsvis kommer jag inte ha tid att göra av med så mycket pengar när jag jobbar.
Jag känner för övrigt att jag lever ganska mycket för efter jul. Det är då livet kommer att börja, hmmm. Förväntningarna jag har fått på hur det är att ha ett jobb kan ha blivit lite väl stora. Jag trivs ju egentligen väldigt bra med att plugga. Jag tror bara att den ekonomiska delen kommer att kännas lättare. Köpa en dator blir en möjlighet och inte ett ekonomisk självmord. Jag vet inte hur jag tänker egentligen. Jag är expert på att göra av med pengar och det spelar ingen roll hur mycket jag får in för allt kommer naturligtvis hinna gå åt innan månaden är slut. Förhoppningsvis kommer jag inte ha tid att göra av med så mycket pengar när jag jobbar.
Innan allting tar slut
Nya kursen innebär nya projekt. Jag gillar den arbetsformen otroligt mycket. Den här gången ska vi dock både redovisa projektet och göra en portfölj. Jag tror helt enkelt att det kommer att bli mer jobb än i förra kursen, dessutom mer litteratur (som för övrigt är svåråtkomlig) att läsa. Hur som helst har jag gruppat mig med J (i vanlig ordning) och K. Det känns kul med en ny konstellation av människor. Det innebär alltid nya infallsvinklar och för mig och J kan det vara bra. Vi är lite för vana vid varandra tror jag. Hur som helst vill vi till Regeringskansliet och snacka med en tjej där om hur hon arbetar med texter. Det är vårt projekt, att se på hur en arbetsplats arbetar med texter. En liten kartläggning helt enkelt. Jag känner mig oerhört peppad på vår sista uppgift på den här utbildningen (praktiken borträknad). Nu först verkar jag inse vad jag ska göra med all kunskap som jag har tagit till mig och nu först börjar jag undra varför jag inte lagt ner lite mer energi på att ta in mer kunskap. Jag borde ha haft bättre system för lärande och tillägnande av ny information. Jag borde ha antecknat under all läsning, skrivit rent den och katalogiserat den på datorn. Jag vet - det skulle aldrig ha hänt även om jag fick göra om allt. Jag hade aldrig orkat. Dessutom har jag en massa kunskap som sitter i huvudet, det gäller bara att kunna lirka fram den. Misslyckas jag med det finns google och en massa litteratur att läsa.
Det här måste vara något som alla människor som ska slutföra sin utbilning tampas med. Vad har jag lärt mig? Vad kan jag egentligen? Är jag sämst i hela världen på det här? När ska folk komma på att jag är en bluff? Jag har en stor tro på mig själv, och att det kommer att ge sig när jag väl sitter och ska göra något. Praktiken kommer att bli en bra introduktion till att se vad jag faktiskt kan. Det får vi hoppas i alla fall.
Jag kom på idag att J drar hem om ca 3 veckor. Då börjar hennes praktik och sen har hon egentligen ingen anledning att komma tillbaka till Stockholm. Det känns jättekonstigt! Vi har verkligen hängt ihop i 3 år och på den tiden gjort de flesta arbeten tillsammans. Snart är den eran slut. Vi snackade idag om första gången vi var ute och drack öl, jag och hon. Vi fick i oss 6-7 öl på en kväll och knatade sedan vidare ut. Vi har många gånger diskuterat hur vi kunde få i oss dem. Helt galet! Vi höll ett ganska bra tempo också. Den här sista tiden som är kvar ska vi försöka att umgås lite mer. Sista chansen! Det blir nog inga såna tilltag, men vi måste gå ut lite mer innan allting tar slut. Har varit dåligt om det på sistone.
Det här måste vara något som alla människor som ska slutföra sin utbilning tampas med. Vad har jag lärt mig? Vad kan jag egentligen? Är jag sämst i hela världen på det här? När ska folk komma på att jag är en bluff? Jag har en stor tro på mig själv, och att det kommer att ge sig när jag väl sitter och ska göra något. Praktiken kommer att bli en bra introduktion till att se vad jag faktiskt kan. Det får vi hoppas i alla fall.
Jag kom på idag att J drar hem om ca 3 veckor. Då börjar hennes praktik och sen har hon egentligen ingen anledning att komma tillbaka till Stockholm. Det känns jättekonstigt! Vi har verkligen hängt ihop i 3 år och på den tiden gjort de flesta arbeten tillsammans. Snart är den eran slut. Vi snackade idag om första gången vi var ute och drack öl, jag och hon. Vi fick i oss 6-7 öl på en kväll och knatade sedan vidare ut. Vi har många gånger diskuterat hur vi kunde få i oss dem. Helt galet! Vi höll ett ganska bra tempo också. Den här sista tiden som är kvar ska vi försöka att umgås lite mer. Sista chansen! Det blir nog inga såna tilltag, men vi måste gå ut lite mer innan allting tar slut. Har varit dåligt om det på sistone.
Min vän, singeln
Igår såg jag min gamla arbetskompis, Annica, på Singelschoacherna på TV. Aaah, jag mådde så dåligt när jag såg henne i början, tyckte så synd om henne (hon hade tydligen själv tyckt att det var jobbigt att se sig själv på TV). Sen blev jag så imponerad över vad duktig hon var när hon stod inför en massa människor och pratade, som jag vet att hon hatar. Hon såg så lugn ut och hon lät så lugn. Som att hon aldrig gjort annat. Sen måste jag säga att hon överlag gav ett lugnt intryck i TV. Jag skulle tycka att det var fruktansvärt om någon gick igenom min garderob offentligt, till exempel. I alla fall om det var stylisten i programmet för hon verkade vara så dryg (inte bara för att hon sa vad hon tyckte utan för att hon sa allt så spydigt - lite onödigt). Jag tyckte i alla fall att Annica var skitsnygg i hela programmet. Sen att hon utvecklades så otroligt mycket var roligt att se, hon är verkligen värd det. Jag tror att killarna kommer att hänga i klasar efter henne efter det här. All kärlek till dig, Annica!
Det är på tiden att vi tar och träffas igen, det har hunnit gå ett helt år sen sist (jag trodde minsta att hon hunnit skaffa familj och barn sen sist, som alla andra :-). Vi var tre tjejer som jobbade på vårt lilla kontor, back in 2003. Den andra tjejen träffade jag nyligt eftersom jag har jobbat för henne den senaste månaden. Men nu är det dags för en riktigt get togehter.
Det är på tiden att vi tar och träffas igen, det har hunnit gå ett helt år sen sist (jag trodde minsta att hon hunnit skaffa familj och barn sen sist, som alla andra :-). Vi var tre tjejer som jobbade på vårt lilla kontor, back in 2003. Den andra tjejen träffade jag nyligt eftersom jag har jobbat för henne den senaste månaden. Men nu är det dags för en riktigt get togehter.
Den ljusnande framtid
Livet känns trots allt ganska bra idag måste jag tillstå. Jag har hunnit läsa min underbara bok av Åsa Larsson, jag har varit på uppstartsmöte inför mitt första konsultjobb och det kreddiga företaget vill träffa mig för en eventuell plats för praktik.
Från början då, ja, alltså jag skippar boken. Den har jag redan skrivit om här. Jag var på projektstartsmöte hos min gamla arbetsgivare. De behöver hjälp med sitt intranät som är rörigt, ostrukturerat och ogenomtänkt. Jag var där och började prata om vad vi kan göra, vad jag kan göra och vad jag vill ha i lön :-) Jag blev anställd, så antagligen blev jag också lurad. Nej, så känns det faktiskt inte, dessutom får jag ett ganska stort ansvar och fria händer med deras intranät. Det som var lite jobbigt var att killen som är webredaktör verkar tro att det är jag som ska göra allt. Det är nog inte så chefen vill ha det. Hon vill att jag ska driva dem till att ta tag i det här och få dem att göra bra och genomtänkta saker. Det känns som att det är det jag vill göra också. Nog för att jag kan sätta mig och skriva texter, men jag tror inte de har störst behållning av det. De behöver helt enkelt rutiner för att se till att hålla det där intranätet uppdaterat. Det är nog det främsta. Sen behöver verkligen deras texter ses över också. Jag har massor med kommentarer efter att ha klickat mig igenom det en knapp timme. Men det känns roligt att få göra det här. Det kan bli ett litet problem att jag har två hattar på avdelningen, dels ekonomiassistenthatten, dels retorikkonsulthatten. Men det är bra att de har två olika timtaxor, så att jag kan redogöra för när jag tar på mig retorikkonsulthatten. Den är betydligt dyrare för dem - men roligare för både dem och mig.
Det andra gäller alltså utveckligen på praktikfronten. Imorse ringde jag det kreddiga företaget igen och frågade hur det kändes på praktikfronten. Chefen där sa att hon var tvungen att se över hur det ser ut hos dem under den tiden jag eventuellt ska vara där. Hon ville att det skulle finnas något vettigt för mig att göra och någon som kunde ta hand om mig så att min tid där kunde bli givande. Bara där jublade jag lite. Hon förstod definitivt vad det handlade om. Så sa hon att hon skulle höra av sig senare under dagen. En timme senare ringde hon och frågade om de kunde få träffa mig. Självklart! Bara att de vill träffa mig bådar gott, då måste de så gott som ha bestämt sig om jag inte scruwar up. Men det har jag inte för vana att göra, om jag får säga det själv (och det är ju min blogg så det får jag). Det skulle vara om de inser att de inte har behov av det jag kan erbjuda. Men något måste de ju ha fått ut av mitt e-brev. Dessutom sa hon att även om jag har läst en massa intressanta saker så är det inte givande för mig om de inte kunde "ta hand om mig". Så något måste det väl finnas som jag kan göra.
Om jag får den praktikplatsen kommer jag bli själaglad. En fot i det företaget är inte fy skam. Snälla, älska mig!!
Från början då, ja, alltså jag skippar boken. Den har jag redan skrivit om här. Jag var på projektstartsmöte hos min gamla arbetsgivare. De behöver hjälp med sitt intranät som är rörigt, ostrukturerat och ogenomtänkt. Jag var där och började prata om vad vi kan göra, vad jag kan göra och vad jag vill ha i lön :-) Jag blev anställd, så antagligen blev jag också lurad. Nej, så känns det faktiskt inte, dessutom får jag ett ganska stort ansvar och fria händer med deras intranät. Det som var lite jobbigt var att killen som är webredaktör verkar tro att det är jag som ska göra allt. Det är nog inte så chefen vill ha det. Hon vill att jag ska driva dem till att ta tag i det här och få dem att göra bra och genomtänkta saker. Det känns som att det är det jag vill göra också. Nog för att jag kan sätta mig och skriva texter, men jag tror inte de har störst behållning av det. De behöver helt enkelt rutiner för att se till att hålla det där intranätet uppdaterat. Det är nog det främsta. Sen behöver verkligen deras texter ses över också. Jag har massor med kommentarer efter att ha klickat mig igenom det en knapp timme. Men det känns roligt att få göra det här. Det kan bli ett litet problem att jag har två hattar på avdelningen, dels ekonomiassistenthatten, dels retorikkonsulthatten. Men det är bra att de har två olika timtaxor, så att jag kan redogöra för när jag tar på mig retorikkonsulthatten. Den är betydligt dyrare för dem - men roligare för både dem och mig.
Det andra gäller alltså utveckligen på praktikfronten. Imorse ringde jag det kreddiga företaget igen och frågade hur det kändes på praktikfronten. Chefen där sa att hon var tvungen att se över hur det ser ut hos dem under den tiden jag eventuellt ska vara där. Hon ville att det skulle finnas något vettigt för mig att göra och någon som kunde ta hand om mig så att min tid där kunde bli givande. Bara där jublade jag lite. Hon förstod definitivt vad det handlade om. Så sa hon att hon skulle höra av sig senare under dagen. En timme senare ringde hon och frågade om de kunde få träffa mig. Självklart! Bara att de vill träffa mig bådar gott, då måste de så gott som ha bestämt sig om jag inte scruwar up. Men det har jag inte för vana att göra, om jag får säga det själv (och det är ju min blogg så det får jag). Det skulle vara om de inser att de inte har behov av det jag kan erbjuda. Men något måste de ju ha fått ut av mitt e-brev. Dessutom sa hon att även om jag har läst en massa intressanta saker så är det inte givande för mig om de inte kunde "ta hand om mig". Så något måste det väl finnas som jag kan göra.
Om jag får den praktikplatsen kommer jag bli själaglad. En fot i det företaget är inte fy skam. Snälla, älska mig!!
Gnagande oro
Oron i min kropp är kvar. Den finns där framför allt på förmiddagarna och sår små frön av obehag. Än så länge har den inte tagit ifrån mig aptiten, men det är nog bara för att jag klockar mina mål mat. För jag känner inte direkt någon hunger vid lunch på grund av denna subtila nervositet. Jag undrar bara vad det beror på. Är det rädsla för att inte kunna prestera? Rädsla för att inte ha något att prestera över? Rädsla för vad som finns runt hörnet och för att jag inte vet när hörnet kommer? Eller grundar det sig i något ännu djupare?
Brorsdottern var på sjukhuset i fredags för att hon hade feber och hade fått problem att gå. Hennes ben ville inte lyda henne och hon höll på att ramla hela tiden. Efter att ha följt en liten pojkes blogg med sin kamp mot cancer ser jag dödliga sjukdomar över allt. Den lilla 6-åriga pojken dog. Om en 6-åring kan få cancer, vem kan då inte få det? Dessutom såg jag en tjej i min ålder som fått bröstcancser. Grejen är att jag kan oroa ihjäl mig över sånt där. Det finns så mycket man kan drabbas av att jag grips av panik ibland. Det är som att jag redan vet att jag kommer att få något dåligt över mig. Ibland när jag vaknar och känner den här oron i kroppen är jag tvungen att fundera en stund innan jag kommer på att jag faktiskt inte har någon sjukdom och inte heller någon i min familj. Sen har vi mammas barndomskamrat som just nu kämpar mot en tumör i hjärnan som är av den riktigt dåliga sorten. Tydligen är överlevnaden inte särskilt god. Så ja, han finns ju i min omgivning. Jag tror mest att jag funderar över vem det ska bli härnäst. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av och känna lycka och välgång eftersom det kan dyka upp när som helst. Jag vet att det är helt galet, men min oro är inte heller rationell.
Jag känner i kroppen att det var länge sen jag sov ordentligt. Det känns i huvudet som blir tungt tidigare för varje dag, och det känns i koncentrationssvårigheterna jag har haft de senaste dagarna. Min koncentration är som bäst när jag ska till och sova tyvärr. På helt fel saker bara. Igår låg jag och tvångsnynnade på Come Clarity med In Flames. Mycket irriterande! Aaah, måtte jag få sova inatt då. Lyckan ska väl vända någon gång.
Brorsdottern var på sjukhuset i fredags för att hon hade feber och hade fått problem att gå. Hennes ben ville inte lyda henne och hon höll på att ramla hela tiden. Efter att ha följt en liten pojkes blogg med sin kamp mot cancer ser jag dödliga sjukdomar över allt. Den lilla 6-åriga pojken dog. Om en 6-åring kan få cancer, vem kan då inte få det? Dessutom såg jag en tjej i min ålder som fått bröstcancser. Grejen är att jag kan oroa ihjäl mig över sånt där. Det finns så mycket man kan drabbas av att jag grips av panik ibland. Det är som att jag redan vet att jag kommer att få något dåligt över mig. Ibland när jag vaknar och känner den här oron i kroppen är jag tvungen att fundera en stund innan jag kommer på att jag faktiskt inte har någon sjukdom och inte heller någon i min familj. Sen har vi mammas barndomskamrat som just nu kämpar mot en tumör i hjärnan som är av den riktigt dåliga sorten. Tydligen är överlevnaden inte särskilt god. Så ja, han finns ju i min omgivning. Jag tror mest att jag funderar över vem det ska bli härnäst. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av och känna lycka och välgång eftersom det kan dyka upp när som helst. Jag vet att det är helt galet, men min oro är inte heller rationell.
Jag känner i kroppen att det var länge sen jag sov ordentligt. Det känns i huvudet som blir tungt tidigare för varje dag, och det känns i koncentrationssvårigheterna jag har haft de senaste dagarna. Min koncentration är som bäst när jag ska till och sova tyvärr. På helt fel saker bara. Igår låg jag och tvångsnynnade på Come Clarity med In Flames. Mycket irriterande! Aaah, måtte jag få sova inatt då. Lyckan ska väl vända någon gång.
The man and his crew
Det har börjat bli lite besvärande på dansen nu. Vår danslärare tar med sig kompis och flickvän varje gång och kommer dit med hela sin crew. Det blir en annan stämning som nästan är lite väl uppsluppen. Resultatet är att alla tjejera pratar på järnet och en massa tid går åt till att stå och bjäbba. Det retar mig lite. Jag är där för att dansa och lära mig något, inte för att höra tjejerna ställa en miljard frågor. Men jag är inte heller där för att lärarens och hans danspolare ska få gå runt och showa. Det blev lite så igår. Framför allt kompisen höll på och gick runt och grejade hela tiden, det tog så mycket mer tid.
När kompisen skulle presentera sig så började han med "Jag är ingen talare men..." Förhoppningsvis på skämt, men grejen är att det aldrig blir kul ändå. Folk som säger det har tyvärr allt för ofta rätt. Han kanske skulle behöva sig en retorikkonsult?!
Men det värsta var när danslärare frågade en tjej om hennes namn för att han tyckte att hon gjort en väldigt bra grej. När jag vänder mig om ser jag att han har frågat tjejen som kom med honom och som stod med handen i hans ficka i receptionen! Det var alltså hans flickvän/groupie och han gjorde en liten fuling, kanske för att peppa oss att bli bättre och göra mer som hon. Men det blev inte så bra när minst en person i rummet visste att de redan kände varandra . Hon hängde dessutom kvar i salen efteråt.
Jag hade ändå kul på dansen, men det fanns en del irritationsmoment som jag gärna skulle vara utan. Jag tog i alla fall ner dansläraren till hans vanliga status igen efter att jag varit lite lyrisk förra veckan. Degraderad.
När kompisen skulle presentera sig så började han med "Jag är ingen talare men..." Förhoppningsvis på skämt, men grejen är att det aldrig blir kul ändå. Folk som säger det har tyvärr allt för ofta rätt. Han kanske skulle behöva sig en retorikkonsult?!
Men det värsta var när danslärare frågade en tjej om hennes namn för att han tyckte att hon gjort en väldigt bra grej. När jag vänder mig om ser jag att han har frågat tjejen som kom med honom och som stod med handen i hans ficka i receptionen! Det var alltså hans flickvän/groupie och han gjorde en liten fuling, kanske för att peppa oss att bli bättre och göra mer som hon. Men det blev inte så bra när minst en person i rummet visste att de redan kände varandra . Hon hängde dessutom kvar i salen efteråt.
Jag hade ändå kul på dansen, men det fanns en del irritationsmoment som jag gärna skulle vara utan. Jag tog i alla fall ner dansläraren till hans vanliga status igen efter att jag varit lite lyrisk förra veckan. Degraderad.
Dagens låt
Dagens låt är In Flames Come clarity. Den är verkligen hur underbar som helst. Jag är helt kär i den.
I want you to lead me
Take me somewhere
Don't want to live
In a dream... one more day
I want you to lead me
Take me somewhere
Don't want to live
In a dream... one more day
Insomnia
Varför kan jag inte komma till ro på kvällarna längre? Jag har som en inbyggd oro för att jag inte ska kunna komma till ro och självklart gör den att jag inte kan somna. Det har varit så flera nätter på rad nu. Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men ändå kunde jag inte komma till ro. Det är som att jag inte kommer ner i djupandningen. Grrrr... Det är irriterande och beror väl antagligen på den oro jag känner inför allt nu. Det är bara det att jag kände mig så lugn igår kväll. Nåja, bättre lycka nästa gång. Det är bara så irriterande att inte sova ordentligt.
Lugnare
Jag känner mig lite lugnare nu till kvällen. Dagen har varit mest bra. Min nya arbetsgivare hade inget ekonomijobb den här veckan men däremot ska jag få starta deras nya projekt med att utveckla texterna på intranätet på onsdag. Det ska bli kul och spännande. Mitt första konsultjobb!
Däremot har inte de två potentiella praktikplatserna hört av sig. Det stora kreddiga företaget har nu haft en vecka på sig. Är det månne dags att höra av sig igen. Det andra företaget ringde jag imorse. Hon lät inte allt för entusiastisk, men sa att hon skulle låta mig veta. Om det hade varit nej inbillar jag mig att hon e-postat mig direkt och sagt det. Så jag kan trots allt känna mig lite hoppfull.
Nya kursen verkar smått hysterisk i alla fall. Skrivdiaktik. Det verkar kul och lärorikt, men vårt externa projekt ska vi göra redan nästa vecka. Inte mycket tid att fundera på med andra ord. Dessutom är det mycket litteratur som är svår att få tag i. Men det brukar lösa sig i slutändan. Vi har delat upp texterna lite också så att man inte behöver lusläsa allt. Min motivationsnivå, sista kursen inför praktiken, är inte gigantisk kan jag erkänna.
Så var det kul att repa idag, även om jag blev väldigt sen från skolan. Det gick riktigt bra även om trummisen var sjuk. Jag älskar att sjunga. Älskar, älskar, älskar!
Däremot har inte de två potentiella praktikplatserna hört av sig. Det stora kreddiga företaget har nu haft en vecka på sig. Är det månne dags att höra av sig igen. Det andra företaget ringde jag imorse. Hon lät inte allt för entusiastisk, men sa att hon skulle låta mig veta. Om det hade varit nej inbillar jag mig att hon e-postat mig direkt och sagt det. Så jag kan trots allt känna mig lite hoppfull.
Nya kursen verkar smått hysterisk i alla fall. Skrivdiaktik. Det verkar kul och lärorikt, men vårt externa projekt ska vi göra redan nästa vecka. Inte mycket tid att fundera på med andra ord. Dessutom är det mycket litteratur som är svår att få tag i. Men det brukar lösa sig i slutändan. Vi har delat upp texterna lite också så att man inte behöver lusläsa allt. Min motivationsnivå, sista kursen inför praktiken, är inte gigantisk kan jag erkänna.
Så var det kul att repa idag, även om jag blev väldigt sen från skolan. Det gick riktigt bra även om trummisen var sjuk. Jag älskar att sjunga. Älskar, älskar, älskar!
Längtan efter nytt
Jag känner mig helt galet nervös inför den här dagen. Jag måste ringa till en praktikplats jag sökt och antagligen få ett nej till. Så har jag frågat min blivande arbetsgivare om jag kan börja på onsdag utan att få svar. Dessutom börjar en ny kurs idag som jag känner mig lite nervös över. Det verkar vara hur mycket som helst att läsa och dessutom litteratur som är svår att få tag på. Efter skolan måste jag dessutom direkt till replokalen och dit kommer jag att vara sen. Jag kommer någonstans på vägen att stressa ihjäl mig och även att hungra ihjäl. Det krävs alltså en del planering för att alls kunna ro hem den här dagen. Pust!
Jag tror jag längtar efter att börja jobba ändå. Jag har inte mycket motivation kvar till studier känner jag. Jo, att bli klar, men inte direkt att lägga ner hela min själ i det jag ska lära mig. En termin till klarar jag bara inte. Tack gode gud för att det här är sista! Sen är det ju det där med ifall jag skulle vilja ha mig en magister. Då är det bara att köra en termin till. Men jag tror faktiskt inte jag är motiverad att skriva en uppsats just nu.
Igår satt jag och planerade min framtida liv som konsult. Eller rättare sagt min framtida lägenhet när jag inte längre är student. Det finns vissa element som då kommer att åka ut och ersättas av nya. Då kanske jag har råd att köpa något lite roligare också. Det planerade jag igår. Hur min lägenhet ska se ut. Man måste ju ha någon morot för att orka, eller?
Jag tror jag längtar efter att börja jobba ändå. Jag har inte mycket motivation kvar till studier känner jag. Jo, att bli klar, men inte direkt att lägga ner hela min själ i det jag ska lära mig. En termin till klarar jag bara inte. Tack gode gud för att det här är sista! Sen är det ju det där med ifall jag skulle vilja ha mig en magister. Då är det bara att köra en termin till. Men jag tror faktiskt inte jag är motiverad att skriva en uppsats just nu.
Igår satt jag och planerade min framtida liv som konsult. Eller rättare sagt min framtida lägenhet när jag inte längre är student. Det finns vissa element som då kommer att åka ut och ersättas av nya. Då kanske jag har råd att köpa något lite roligare också. Det planerade jag igår. Hur min lägenhet ska se ut. Man måste ju ha någon morot för att orka, eller?
Nu brakar min hy samman också
Det är ganska illa ställt med min hy just nu. Den har blivit värre under sommaren och det är så det brukar vara. Men det är lite konstigt för min läkare säger att hyn ska må bättre under sommaren och värmen. Min blir bara finnigare och tristare. Jag har börjat med antibiotika igen. Förra gången blev den lite finare efter någon månad, eller lugnare i alla fall. Det blossade inte upp saker plötsligt. Men efter ytterligare en tid fick jag utslag över hela kroppen, 6-veckorsros enligt läkaren. Jag har haft den typen av utslag tidigare, men inte så kraftigt över hela kroppen. Det var utslag över hela bålen och mycket på armar och lår. Jag såg ut som en spetälsk och det var rätt trist. Jag vill helst inte vara med om det igen.
Jag har fått lite nya tips om mediciner som skulle kunna hjälpa. Måste nog ringa min läkare igen. Det är lite trist att hon inte kan remittera mig, för husläkare är verkligen inte experter på något. Om jag kunde få komma till en hudspecialist så skulle jag kanske kunna bil behjälpt på riktigt. Det är trist att ha så här dålig hy. Någon gång i livet kunde den väl få se fin ut!
Bus och mys
Jag har haft en så skön dag med mamsen. Vi har kollat lite i affärer, ätit lunch, fikat och träffat brorsan med familj. Mamma är förresten också en rätt duktig spendare, det måste ligga i generna. Idag shoppade hon en kappa och en väska som hon hittade och bara var tvungen att ha. Roligt! Igår hade hon köpt stövlar som var mer av boots. Min mamma, snart 60, ser riktigt poppig ut måste jag vidstå. Det är lite roligt.
Fick alltså möjlighet att busa med min lilla brorsdotter idag. Hon har haft feber men var idag väldigt pigg i kroppen. Hon busade runt och pratade på (även om vi inte förstår allt hon säger). Hon kallar mig Na, det är mitt namn i hennes värld. Det duger gott åt mig. Kort och bra! Så var hon väldigt gosig idag, skulle sitta i knät och läsa och var ändå ganska lugn när jag satt och tittade på bilder med henne. Hon satt lugnt och snällt i mitt knä. Väldigt mysigt!
Min sentimentalitet har i alla fall tagit priset. Jag började nästan gråta när jag såg Skärgårdsdoktorn nyss. Det var helt löjligt. Jag hann knappt mer än slå på TV:n förrän jag kände hur det stockade sig i halsen. Orsaken: Doktorn (Samuel Fröler är för all del väldigt snygg) förlöste en baby med rumpan först i en båt som var vilse i dimman. Där satt jag och lipade nästan. Ja, vad säger man? Det har varit en känslomässig helg...
Fick alltså möjlighet att busa med min lilla brorsdotter idag. Hon har haft feber men var idag väldigt pigg i kroppen. Hon busade runt och pratade på (även om vi inte förstår allt hon säger). Hon kallar mig Na, det är mitt namn i hennes värld. Det duger gott åt mig. Kort och bra! Så var hon väldigt gosig idag, skulle sitta i knät och läsa och var ändå ganska lugn när jag satt och tittade på bilder med henne. Hon satt lugnt och snällt i mitt knä. Väldigt mysigt!
Min sentimentalitet har i alla fall tagit priset. Jag började nästan gråta när jag såg Skärgårdsdoktorn nyss. Det var helt löjligt. Jag hann knappt mer än slå på TV:n förrän jag kände hur det stockade sig i halsen. Orsaken: Doktorn (Samuel Fröler är för all del väldigt snygg) förlöste en baby med rumpan först i en båt som var vilse i dimman. Där satt jag och lipade nästan. Ja, vad säger man? Det har varit en känslomässig helg...
Dagens prospekt
Det regnar idag. Det känns som att det var länge sen sist.
Jag ska dra till gymmet och sen kommer mamma hit. Vi ska äta lunch tillsammans. Känns som en lagom ambitiös dag för mig.
Grannen har varit igång halva natten minst. Det är något som rullar fram och tillbaka på golvet och det springs en hel del. Alldeles nyss trodde jag att det åskade. Jag blev mäkta förvånad. Sen insåg jag att det var något som föll i golvet där uppe. Hur står hon ut med sig själv? Och framför allt, hur ska jag kunna stå ut med henne?
Jag ska dra till gymmet och sen kommer mamma hit. Vi ska äta lunch tillsammans. Känns som en lagom ambitiös dag för mig.
Grannen har varit igång halva natten minst. Det är något som rullar fram och tillbaka på golvet och det springs en hel del. Alldeles nyss trodde jag att det åskade. Jag blev mäkta förvånad. Sen insåg jag att det var något som föll i golvet där uppe. Hur står hon ut med sig själv? Och framför allt, hur ska jag kunna stå ut med henne?
