Musiker som husbyggare

Jag var och såg Våroffer på Norrlandsoperan förra helgen. Jag blir helt glad i kroppen av att se en orkester live. Jag satt dessutom nästan längst fram så jag kunde verkligen beskåda musikernas arbete ingående. Det slog mig plötsligt hur jag ville se på de olika musikerna som olika delar i ett husbygge. Varje instrument symboliserade en yrkeskategori vid husbygge. Som att vilket instrument en person väljer att spela avspeglas också i dess personlighet, vilket förstås gäller alla yrkeskategorier. Det här var vad jag kom fram till:
 
Kontrabas - de spelade med hela kroppen med stora rörelser som kändes som de stora penseldragen. Jag tänkte på dem som träsninarna
 
Fiol - Lite tysta och nedtonade i sitt sätt, arbetssamma, som elektrikerna
 
Tvärföljt - försiktiga, lite sköra, för finlir, konstnärerna som målar eller skapar detaljer på bygget
 
Cello - bohemer, stora färgglada kläder, galna idéer, som inredningsarkitekterna
 
Trumbon - ordningssamma, alltid i slips och kavaj, säkert moderater, projektledarna
 
Slagverkare - stora, tunga, trygga, starka, hantverkarna
 
Dirigent - ledaren, gör på sitt sätt, arkitekten
 
Oboe - solist, går sin egen väg, gör kontroversiella val, byggets alltiallo som får viktiga uppdrag
 
Det är sådana saker jag har tid att fundera över när jag intar kultur. Som att hjärnan töms på allt annat, potentiellt viktigt i vardagen. Jag tyckte själv att det kändes ganska kreativt. 

Madonna

Idag har jag spisat musik. Ni minns: CD-skivor, stereo, dansa, byta låt, dansa.
 
Jag är inne i en Madonna-period. Madonna har varit en del av mitt liv så länge att varje skiva definierar en tid av mitt liv. Like a prayer och Like a virgin är barndomens partyn. Erotica och Bedtime stories är högstadiet. Ray of light gymnasiet och året efter. Den toppar alla andra för mig. Känslan jag får när jag lyssnar på hela skivan. Skivan är solid. Den påminner om studenten. Den påminner om London. Så mycket känslor bor i varenda låt på den skivan. Snacka om throwback thursday. 
 
Skivorna efteråt har jag inte lyssnat lika ambitiöst på. Visst finns det godbitar, men de liknar inte alls skivorna från 80- och 90-talet. 
 
Förstå hur lysande den kvinnan är. Madonna, I love you!. 
 
 

Stockholmsminnen

Den här låten påminner mig om Stockholm, hur jag på riktigt blev förälskad i den där staden. Det var när jag besökte min bror när han precis flyttat till Stockholm. Alla de där känslorna jag fick för Stockholm och specifikt Vasastan uppstod den där hösten 1995. Jag var 16 år. Jag kommer ihåg hur jag tänkte mig att ett liv i Stockholm skulle kunna te sig. Vuxet, Eva Dahlgrenskt, med vuxna vänner, vuxna tillställningar, middagar, rödvin. 
 
Mitt liv i Stockholm blev inte alls så. Förstås. Men alla de där förväntningarna bor i den här låten. De kommer tillbaka till mig varje gång jag lyssnar på den. 
 

Jag är min egen ö

Den här låten får mig att le inombords samtidigt som jag känner ett stort vemod.
Jag vill också känna så här inför en plats. Ha ett ställe att längta till. En egen ö.

Tills dess får jag vara min egen ö.


Winnerbäck



När Winnerbäck kommer till stan går man och tittar. Det är som ett gammalt djungelordspråk. Och han är helt fantastisk. Trummisen var så cool. Hon spelade trummor och trumpet samtidigt.

Jag hade tårar i ögonen när den lilla sparsmakade ensemblen spelade "Om du lämnar mig nu". Det är en av de finaste låtarna jag vet.

Jag har börjat längta efter mitt band. Jag har börjat längta efter att spela trummor. Jag har börjat längta efter att gå på bra konserter.


Piano staccato

Pianot och jag har vår högsäsong tillsammans.

Jag spelar Marit Bergman, Kent och Melissa Horn. Allt är vackert och skört. Jag sjunger. Grannarna gråter.

Men, tack för att ni stannar.


Pianot

Till slut fick jag och pianostämmaren kontakt.

Nu har jag ett stämt piano.

Jag har hunnit spela igenom ett antal Mozardianska Sonater, Chopinska valser samt Theme from Pianot (The heart asks pleasure first) och känner mig nu helt utbränd.

Det låter inte fantastiskt. Men det beror främst på mig. Däremot är jag förvånad över hur långt muskelminnet är.

Marit gånger 1000

Sista veckan och jag checkar av de sista viktiga sakerna att göra, de sista viktiga mötena.

Igår var ett mycket viktigt möte och en mycket viktig konsert. Marit Bergman. Förstås. Det har hunnit gå några år sedan jag senast såg henne, jag som förut såg varenda spelning hon gjorde i Stockholmstrakten. Antingen har hon haft färre konserter här eller också har jag legat av mig.

Dagen innan kunde jag önska en låt av henne på FB. Det blev förstås From now on, låten som på något vis definierade mitt 00-tal. Det blev den första låten hon spelade, vackrare än jag någonsin hört den förut. Det var bara hon och ett piano.

Stockholmsnatten var vacker och varm och jag kände mig upprymd. Både över staden och sällskapet men också över att jag snart lämnar den här staden. Jag börjar bli mätt.



Marit och ett piano



Stockholm från färjan hem

En plats i solen

Sol. Somrigt. Allsång de lux. När jag är på sommarkonsert med Kent är det som att alla andra sommarkonserter som jag varit på med dem kommer tillbaka till mig. Den första 1996, sedan dess har det blivit många, i Norrtälje, i Stockholm, i Strömstad och i London. Jag minns dem alla, alla låtar ger mig olika sinnesstämningar, överensstämmande med den tidsepok i mitt liv de kommer ifrån.

Igår bjöd de på disco och den eviga kärleken. Mina mungipor höll på att få mig att sväva. Promenaden hem genom sommarljumma Stockholm i månsken var oslagbar. Så oslagbar att jag var tvungen att dokumentera den. Filmen kommer inom kort.



Konsertliv i sol.



Kent bjöd på röda höstlöv.

Höstvisa

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Finsk melankoli och Tove Janssons ord i Höstvisa. Jag har dem i huvudet hela tiden, men med Marit Bergmans röst.

Nu är det mitten av juni, så skynda.



Deportees

After Dance fredag. Deportees på Debaser med två fina och favoritlåten Damaged goods. Det är en bra fredag.




Kalinka

Jag såg Marit igår. Hon sjöng på ryska. Fina, fina Marit Bergman under hot.


Trad.

En intressant iakttagelse jag gjort är att enda gången jag verkligen går igång på låtar inom genren schlager är när de har något slags traditionellt inslag. Läs Pontare eller Orsa spelmän. Här poppas det När Vindarna viska mitt namn och Underbart för glatta livet. Och jag gillar det! (Kom med Timotej finns inte på Spotify!!)

Det enda faktum som känns pinsamt är just att de kommer från Melodifestivalen. Det gör att legitimiteten minskar drastiskt och pinsamheten ökar lika smärtsamt mycket.

Daterat

Sen Spotify entrade mitt liv har jag knappt uppdaterat min egen musik över huvudtaet (Kent undantaget förstås). Det innebär att min i-pod innehåller minst 1+ år gammal musik. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Tur att den mesta musiken i i-poden i alla fall är från tidigare årtionden.

Kamera i kubik

Torsdag blev konsertdag. Mosebacke var stället. Kamera bandet. Inte den i handen, utan på scen. Jag poppade. Och kände mig som fjorton år igen. För första gången på länge fylldes jag av en nostalgi för 90-talet. Det sköna 90-talet, fyllt av bra pop. Dansa, dansa, dansa.


Mellandag

Jag har otroligt svårt att fokusera tankarna idag. När jag tar upp en tanketråd kommer det liksom inga ord, inga formuleringar alls. Bara ett kaos.

Jag är inte trött, men inte heller pigg.
Jag är inte uttråkad, men inte heller motiverad.
Jag är inte slö, men inte heller energisk.
Jag är inte hungrig, men inte heller mätt.
Jag väntar, men vet inte på vad.

Resultatet är en rastlöshet. Jag vandrar runt, småäter lite, vill ha kaffe hela tiden, lyssnar på musik men grips inte av den, skriver lite utan att det kommer något vettigt alls, ligger på soffan men utan att komma till ro. Istället sitter jag mest och kliar mig i huvet.

Är det nu jag ska börja återanvända gamla inlägg, tänka gamla vana tankar, göra något som sitter i muskelminnet.

Igår lyssnade jag förresten på mitt bands gamla inspelningar av tre låtar jag skrev för åtta år sen. Med skräckblandad förtjusning. Musiken är verkligen något jag vill återuppta. Får väl dra fram diggeridoo igen, som för tillfället är det enda instrumentet här hemma som är riktigt funktionsdugligt.

Diggade

Helgen gick i minnets tecken. Vi diggade till digeridoo. Kan vara något att återuppta. Det är ett otroligt coolt instrument.


Freda fast Söndag

Under morgonen har jag sett Freda´ spela, återförenade.

Vilken tidsresa. Jag fick en klump i magen och nästan tårar i ögonen av gamla minnen till den musiken. Nytt fast ändå gammalt bekant.

Det finns så många minnen till Uno Svenninsons underbara röst. Jag kan tänka mig att få mer av den.


Topplistan

Alltså Bengt, börjar det inte va dags för min 5-i-topp-lista?

Veckans lista handlar om musik man dansat till som man skäms för, men som man nu börjar inse storheten i.

På femte plats. Jennifer Lopez.

Säga vad man vill om det tidiga 2000-talet, men nog hängde Hanna mer på klubbar på den tiden. Det både skakades och trycktes en hel del till JLo. Vem som helst kan dansa till Waiting for tonight. JLo får upprättelse i mitt protokoll.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

I am the lonely runner



Jag får inte nog av den här låten. Kanske har den rent av blivit ett mantra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tidigare inlägg
RSS 2.0