Hannas Plats

I fredags skulle jag till min favoritplats vid älven. När jag kom dit var den upptagen av en öldrickande man och hans flickvän. När de gått passade jag på att gå dit eftersom jag föredrar att bada där och jag tänkte doppa mig innan jag cyklade hem. Väl där såg jag att de lämnat kvar sina ölburkar på platsen. Jag ropade till, men de var förstås långt borta vid det här laget. Arg var jag. Arg för att de besudlat min favoritplats. Arg för att om man ska ta med sig saker ut i naturen kan man också bära dem hem. Arg för hur ociviliserade människor kan vara.

 

Dagen därpå satt jag på samma plats igen, trots ölburkarna. Tänkte dystra tankar om att människor i alla fall inte återkommer till platser de besudlat. Döm av min förvåning när burkmarodörerna cyklade förbi mig. Den här chansen tänkte jag inte försitta. På väg därifrån stannade jag leende till och undrade om de inte suttit längre upp igår. Jo, det hade de. "Ni verkar ha glömt lite ölburkar kvar." Jo, det kunde stämma. "Tänkte ni ta med dem idag eller?" Jo, det hade de tänkt. "Så bra", sa jag och önskae dem en bra dag.

 

Senare på dagen flöt det förbi en ölflaska i älven. Då hörde jag kvinnan ropa och peka "Titta där flyter en. Så där gör i alla fall inte vi!". Tydligen finns det grader av gott och ont även i nedskräpningsbranschen. Jag log ändå lite inombords.

 

Och - burkarna är nu borta. Frid och fröjd i paradiset. 

 

Min bästa helgaktivitet på sommaren, det är att hänga med älven. Den är så mångfacetterad, det finns något för alla. 

 

Mina vistelser hos familjen är väldigt korta och väldigt få. Ett år sedan var det jag träffade de här busfröna senast. Och nu är det slut på bus för den här gången.

 

Några finska dagar behöver en alltid, som lisa för själen.

 

I väntan på att åka på båten

 

Fina möten och vackra vyer hör sommaren till. This is my Roslagen.

 

Lycka är ju ett något glidande begrepp och som koncept ganska svårfångat. Fick en gång frågan från en kollega om jag var lycklig. Jag svarade ungefär nej, men jag är ganska nöjd ändå. Jag är ju halvfinne och när jag tänker på finsk mentalitet så är den kanske lite mer kärv, praktisk och melankolisk. Lycka passar inte riktigt in där.

 

Däremot tror jag definitivt att lyckliga stunder, eller perfekta stunder som jag väljer att kalla dem, finns, kanske till och med varje dag om en bara låter sig finna dem. För de behöver inte vara särskilt långa. Några sekunder, minuter eller till och med upp till en timme så kan jag känna att livet är fantastiskt och i stunden helt perfekt. Särskilt om jag inte tittar vare sig framåt eller bakåt i tid utan bara är precis här och nu.

 

Här kommer några av de senaste veckornas perfekta stunder som de har fångats på bild.