Hannas Plats

I fredags skulle jag till min favoritplats vid älven. När jag kom dit var den upptagen av en öldrickande man och hans flickvän. När de gått passade jag på att gå dit eftersom jag föredrar att bada där och jag tänkte doppa mig innan jag cyklade hem. Väl där såg jag att de lämnat kvar sina ölburkar på platsen. Jag ropade till, men de var förstås långt borta vid det här laget. Arg var jag. Arg för att de besudlat min favoritplats. Arg för att om man ska ta med sig saker ut i naturen kan man också bära dem hem. Arg för hur ociviliserade människor kan vara.

 

Dagen därpå satt jag på samma plats igen, trots ölburkarna. Tänkte dystra tankar om att människor i alla fall inte återkommer till platser de besudlat. Döm av min förvåning när burkmarodörerna cyklade förbi mig. Den här chansen tänkte jag inte försitta. På väg därifrån stannade jag leende till och undrade om de inte suttit längre upp igår. Jo, det hade de. "Ni verkar ha glömt lite ölburkar kvar." Jo, det kunde stämma. "Tänkte ni ta med dem idag eller?" Jo, det hade de tänkt. "Så bra", sa jag och önskae dem en bra dag.

 

Senare på dagen flöt det förbi en ölflaska i älven. Då hörde jag kvinnan ropa och peka "Titta där flyter en. Så där gör i alla fall inte vi!". Tydligen finns det grader av gott och ont även i nedskräpningsbranschen. Jag log ändå lite inombords.

 

Och - burkarna är nu borta. Frid och fröjd i paradiset.