Hannas Plats

I min ungdom var det mest alternativa människor som handlade på second hand. Jag var ibland på Myrorna och rekade, men lyckades nog aldrig riktigt hitta något. Det är svårt. Det kräver tålamod och någon form av strategi.

 

På senare tid har second hand blivit vintage, som låter lite mer flådigt. Men det har också blivit mer utspritt, både att handla och att lämna in till second hand-försäljning.

 

Och jag har blivit en bättre second hand-handlare. Så gott som alla möbler på senaste halvdecenniet har inhandlats i loppissammanhang. Dels för att jag gillar gamla möbler som är tunga och genuina, dels för att jag gillar tanken på återbruk. Faktum är att jag verkar ha tumme med loppisguden. Varje gång jag tillber den och ber om något tycks jag finna det också. Särskilt när det gäller möbler. 

 

Framför allt har jag blivit loppisbiten. Jag tycker själva jakten är kul. Jakten på fina saker. Jag tycker också att det känns okej att konsumera saker som redan är, så att säga, konsumerade. När jag hittar något så svider det inte i konsumtionssjälen om jag hittar det på loppis. Ångrar jag mig får det återgå i loppiskosmos. Hittar jag dessutom kläder som sitter bra så är det som att jag måste köpa. Jag har hittat två par byxor som sitter som en smäck, för runt 50-lappen styck. De ser nästan oanvända ut. Det är väl konsumtionens baksida för vår planet, att människor köper saker utan att sedan använda dem. Men för second hand-galningar som mig är det ju fyndläge.

 

Går det att leva hela sitt konsumerande liv i andrahandshandeln?

 

Jag har fått en ny bästis. Sofia II kallar jag henne. Hon har fått mig att överväga att bli modebloggare. 

 

Att leka med dockor är tydligen något som jag aldrig kommer bli för gammal för. Dockan har bara vuxit. Det är väldigt praktiskt eftersom det innebär att vi kan ha samma kläder, Sofia och jag. En annan lite lustig grej som slår mig är att min docka som barn hette (och heter fortfarande) Sofie. 

 

Temat på Hannas mode är egensytt, second hand och återbruk. 

 

Jag har kommit att känna mig mycket nöjd med min nya hudvårdsserie, som jag kallar face-guck. Det är produkter som funkar, som är anpassade för min hud och som är naturliga. 

 

På sistone har jag funderat på om jag ska köpa en cykelvagn. Med en cykelvagn skulle jag kunna få med mig större saker på cykeln.

 

Samtidigt undrar jag om det är värt det. Jag menar, jag kan ändå inte få med mig mer saker från ett ställe än jag kan bära till cykeln. Nackdelen med att t.ex. handla med cykel jämfört med bil är att det inte går att riskfritt lämna kvar saker på cykeln eftersom de inte går att låsa in. Därför måste jag kunna bära med mig allt jag ska inhandla om jag åker på stan. 

 

Fördelen med en cykelvagn är dock att jag kan frakta större saker, som paket eller så.

 

Men hur ofta har jag det behovet? Är det här bara ett nytt infall i mitt cykelnörderi (ja, jag har tre cyklar: Draken, Myggan och Drottningen)?

 

 

Jag älskar fackhandel. Jag har alltid älskat fackhandel. Jag har jobbat i fackhandel. Jag växte upp i fackhandel. Grejen med fackhandel är kunniga personer säljer saker. Punkt.

 

När jag ska köpa något är det oftast för att jag behöver något. (Ja, det är knappast självklart i det här konsumtionssamhället.) Jag vet vilken funktion jag är ute efter och jag är kräsen med detaljerna. För att hitta rätt krävs en kunnig person och en fackhandel.

 

Många gånger har jag gått in i affärer och beskrivit vad jag behöver. Får jag god hjälp av en intresserad och kunnig person så kommer jag nästan alltid till köp. Men går jag till en affär som kanske är billigare men där personen inte kan besvara mina frågor så blir det inget köp.

 

Grejen är att jag själv aldrig hade kunnat skaka fram de där sakerna som fackpersonerna kan skaka fram, hur länge jag än surfat internätet. Eftersom jag inte kommit att tänka på hybriderna, eller inte känt till materialen.

 

Därför vill jag också gynna fackhandlar. De behövs. De är med och skapar mångfald. 

 

Den här nya loppiskoppen har fått mig att bli plötslig storkonsumet av te. Vill använda den hela tiden. Till allt.

 

Behövde jag den? Tveksamt. Samtidigt fyller den en funktion som jag har saknat. Tunn kopp, lite mindre, men inte pytteliten. 

 

Jag gillar också att kika in i mina köksskåp. Det ser fint ut. En blandning av gammalt och nytt. Loppisfynd och släktklenoder. Många generationer finns representerade. Finland. Sverige. 

 

Det gör mig så glad att jag till och med har börjat tillbringa mer tid i mitt kök. Jag sitter i min fåtölj och läser och dricker te. Och livet känns gott.

 

Jag fick en mycket obehaglig överraskning i glasspaketet idag. En extra pinne, liksom som en bonus som jag inte ville ha. Jag är glad över att pinnen i alla fall sticker ut så att jag såg den innan jag högg in på glassen.

 

Vem vet vad annat som slinker ner i glassmeten som vi inte ser?

 

Extra "lustigt" är det att det är andra gången på ett år som jag får obehaliga överraskningar med köpeglass, och då köper jag inte glass särskilt ofta eftersom jag tycker att den hemgjorda är mycket godare. 

 

Det här är min kompis sedan 2008. Den fungerar hur bra som helst, alla funktioner är intakta och den kan göra nästan allt som en smartfån kan. Den är bara betydligt mindre än en smartfån. Och eventuellt lite långsammare.

 

För några dagar sedan ringde Tele2 mig och meddelande mig att mitt abonnemangs bindningstid gått ut, för 9 år sen. Nu ville de ge mig en ny mobil och binda mig till ett nytt abonnemang. Jag: Jag vill inte ha någon ny mobil. Han: Nähe... (Tystnad. Tystnad). Ja, men då får du väl ha en bra dag då. Jag: Taaack.

 

Det är verkligen så att jag är nöjd med den här och framför allt dess hållbarhet. Den har följt med mig ett och ett halvt varv runt jorden så den är dessutom en liten globetrotter.

 

Det gäller att hålla fast vid saker som håller så här länge. Det är min inställning.

 

Så jag.

 

Maskinparken tycks ge upp medan min kropp är på bättringsväg. Alltid är det något.

 

Mina båda datorer, lillen och storen är ovilliga. Den ena är stendöd, den andra kraschar med jämna och täta intervaller. Otryggt. 

 

Frågan är hur jag ska göra. Att köpa två nya datorer känns ju märkligt. Men en resedator vill jag inte behöva klara mig utan.

 

Suck.

Den senaste veckan har jag skaffat mig lite nya kompisar. Någon skulle kanske påstå att det är odygdigt i längden att ha så här mycket tid. Men jag känner mig nöjd. Kompisarna är i ganska olika kategorier, men nästan allt känns lite old school. Som jag, alltså.

 

Det ena problemet med lakan är alltså att de går sönder lite för fort. Eventuellt beror det på hur hårt jag använder dem, har bara två set som jag varvar nu för tiden. Men å andra sidan beror det på att jag verkligen inte har lyckade påslakansköp bakom mig. 

 

Det andra problemet med lakan, är att man inte vet vad man får när man köper dem. Jag känner och stryker över dem med handen. Gnuggar lite lätt på det hårt spända lakanet. Bestämmer mig. Går hem. Tvättar. Torkar. Bäddar. The moment of truth. Sänggående. Ganska snabbt känner jag om det är rätt eller fel. Och de senaste gångerna har det varit fel. Det sticks. Är strävt. Så jag tvättar igen. Och igen. Och igen. Med samma resultat. Och då köper jag ändå inte de billigaste påslakanen.

 

Nu har jag i alla fall gjort ett nytt försök, betalat mer. De hänger fortfarande på tork. De är mycket fina. Mina förhoppningar är höga.

 

Annars undrar jag mest: Hur gör man? Hur gör djur?

 

 

Jag har funderat en del på det här med lakan och hur de nöts. Jag uppfattar det som att mina lakan nöts ner väldigt snabbt. Särskilt jämfört med gamla lakan från 70-talet och tidigare.

 

Jag har ett par påslakan som jag skaffade under tidigt 2000-tal. De är nötta så där så att fibertrådarna helt försvunnit. Framför allt de vita trådarna i det rutiga mönstret. Det finns flera vita rutor som helt enelt är fyrkantiga hål. Men bara just högst upp där huvudet sticker ut under täcket, alltså på mitten av kortsidan. I övrigt är lakanet fortfarande tjockt och utan hål eller skavanker.

 

Hur... går det till? Är det för att jag dreglar syra på nätterna?

 

Jag har en vän som kommer från Iran. När jag idag visade upp min nya huvudbonad blev hon alldeles till sig av lycka. Hon tyckte att jag lyckats få till den iranska looken perfekt. Jag är själv ganska nöjd också. För det värmer ganska bra i kylan på jobbet. Jag undrar om det var kylslagna, hårlösa nordbor som uppfinnaren av denna huvudbonad hade i åtanke?

 

Vissa helger går det nästan att få förnimmelse av nuet. Ni vet, det där omtalade. När måstena nästan inte alls finns (eller åtminstone kan förträngas för stunden) och när jag har hunnnit ladda energi några helger på raken samt ändå haft produktiva arbetsveckor så är det som att min kreativitet åter igen kan få utlopp. Kreativiteten var i helgen tillbaka. Lite i lagom dos. Inga mastodonprojekt som skulle sjösättas. Mest husmorsgrejer.

 

Jag har haft lakan som varit väldigt söndertvättade. Dessa fick nytt liv i och med att jag klippte trasor av dem. Nu kan jag putsa många skor framöver. 

 

 

Jag har äntligen inköpt min första gryta. Samt lagat mat i den. Förstår inte hur jag klarat mig utan tidigare! Så enkelt. Så gott. Här kommer det nog bli många grytor framöver, jag har redan köpt på mig lamm som ska lagas nästa helg. Till och med fryst in det! (Ni förstår kanske inte hur stort det är att jag lagt olagad mat i frysen, men ändå.)

 

En timme extra en söndag och vad hittar jag på? Jo, storstädning i källaren. Är generellt sett bra på att röja ur där med jämna mellanrum, och nu var det dags. Det som händer är oftast att några saker får följa med upp, andra får följa med ner och ganska mycket får följa med till Myrorna. Saker kan verkligen få nytt liv av att vila några år. En gammal bag från tonåren som jag tycker är retro har vilat länge. Vet inte när jag ska använda den, men jag skulle vilja. Detsamma gäller ett par svarta manchesterbyxor som är minst 10 år gamla, som jag fortfarande kan ha men som jag skulle vilja gå insydda i de vansinnigt utsvängda benen. Sen har andra saker som gamla skor och andra väskor vilat klart och följt med till Myrorna. 

 

 

Och plötsligt andas jag lite lättare. Feng shui är det bästa jag vet. 

Jag har kommit på svaret. Vad var frågan, undrar nu ni. Jo, frågan är: hur blir saker bäst skrivna?

 

När jag arbetade i Stockholm för några år sedan hade jag en fantastisk kontorsbutik i närheten av arbetsplatsen. Där hade de en speciell typ av skrivböcker som jag alltid höll mig med. Dessa har funnits kvar i mina gömmor och har nu kommit fram igen. Det jag upptäcker är hur mycket som blir skrivet när denna anteckningsbok ligger framme. Den vill bli skriven i. Min rosa ballograf-penna glider perfekt över dess vita, randade yta. 

 

Så jag insåg att jag måste ha fler. Kontorsbutiken visade sig finnas på nätet och levererar fraktfritt även till privatpersoner. Morgonen har därför tillbringats hemma, eftersom det är DHL som levererar - till dörren. Idag levererade de två block till min dörr. En viss framtid är säkrad. Och så länge de finns kvar på nätet är jag lugn. Saker kommer att bli skrivna även framöver.

 

Jag har de senaste tre åren lyckats förstöra många skor. Varför då? Jo, för att de senaste tre åren har jag haft cykeln som främsta transportmedel.

 

När jag pratar med andra om det här verkar ingen förstå vad jag menar. Men jag ser på andras skor att åtminstone en del faktiskt har samma problem. Det verkar dock finnas låg eller ingen reflektion runt det, särskilt som det inte finns skoskydd att köpa, särskilt ämnat för det här problemet. Vilket det borde göra!

 

Till problemet: Mina skor, eller snarare vänsterskon, blir svart på sidan. Det kommer från kedjan. Jag har ändå kedjeskydd, men det sitter på den andra sidan. Hur mycket jag än putsar så blir de aldrig helt rena. Däremot är själva skorna inte skadade, förutm på ytan.

 

Idag har jag äntligen rått bot på problemet. Hoppas jag i alla fall. Jag har sytt skoskydd, medelst resårband och vaxad duk. Jag hoppas att det ska kunna skydda mina skor lite grann framöver. Även om det ser lite crazy ut. Men crazy lady är ju mitt mellannamn, så why not.

 

Här slutar den blå eran. Den har varit lång. 

 

Jag har just köpt, vad som skulle kunna vara, världens skönaste och mest fantastiska byxor. Ett par vindbyxor med fleece på insidan. Träningsbyxor. Jag vill flytta in i dem. De är perfekta för alla utomhusaktiviteteter vid just den här årstiden och ett tag framöver. Nu undrar jag: varför ska det vara så svårt att få både funktion och socialt accepterade kläder i ett?

 

Jag skulle gärna ha dessa byxor på mig även på jobbet. Men det är helt uppenbart att de är träningsbyxor. Och träningsbyxor har man inte på sig på jobbet, det är inte socialt accepterat. "Vanliga" byxor har aldrig någonsin funktionsduglighet för alla temperaturer. De flesta är i bomull eller andra material som inte lämpar sig när det är kallt. Dels suger de upp kylan när man cyklar snabbt, dels torkar de inte om man nu skulle börja svettas efter ett tag. 

 

Varför har vi inte kommit längre inom det här, som ju ändå måste vara ett problem som gäller de allra flesta i Sverige (och stora delar av världen)? Jag vill ha funktion och social acceptans i samma plagg. Tack! 

 

Tills dess går jag i dessa till jobbet. 

 

Jag lever mitt liv på det sättet att jag oftast när jag måste välja (hela tiden med andra ord) försöker välja det som är bäst. De flesta gör väl det. Men hur kan jag egentligen klassa vad som är bäst? Bäst enligt vad?

 

Efter sommaren har jag börjat handla på stora Coop en gång i veckan. Jag kände mig duktig när jag tog det beslutet. Det känns vuxet. Men jag ifrågasätter det ständigt. På vilket sätt är det bättre att handla på stor-Coop än på mellanstora Ica på stan? Så här har jag resonerat. 

 

- Lite billigare (med betoning på lite, vissa saker är faktiskt dyrare)

- Jag får motion när jag cyklar dit, uppförsbacke hela vägen, känner mig också duktig som cyklar längre bara för att handla

- Jag kan självscanna vilket både går snabbt och gör att jag har koll på totalbeloppet hela tiden

 

Varje gång jag är på Ica slås jag dock av följande.

 

- Trevligare atomsfär

- Mycket bättre fukt- och grönt. Den är mindre, men på Coop har jag kommit hem med dåliga överraskningar ganska ofta

- Lite dyrare ibland, men å andra sidan känns det som att jag då gynnar den lite mindre trevligare butiken samtidigt - de har sannlikt andra förutsättningar än stor-Coop.

- Det går snabbt att ta sig igenom butiken eftersom den är mindre

 

Så vad är rätt? Jag känner mig bättre när jag gynnar Ica, det känns som ett mer genuint ställe att vara på. Men privatekonomiskt känner jag mig duktig när jag handlar på Coop.

 

Nu handlar jag bara på Coop max en gång i veckan så det är kanske inget problem. Grejen är att det här är ett resonemang som går igen i alla val jag gör i vardagen. Rätt - enligt klimat/antikonsumtion/värderingar eller rätt enligt privatekonomi och annat mer ytligt?

 

Hur resonerar du?