Hannas Plats

Trots att sommaren varit fantastisk ur vädersynpunkt kan en ju känna sig lite nedstämd. När det inte går över kan hjärnan till slut behöva något att fokusera på. Till exempel:

Jo, de där näsdukarna. Det var mycket förutseende av mig att köpa två paket. För nu är de nästan slut.

Om jag skulle räkna antalet gånger jag snutit mig idag skulle jag räkna längre än jag någonsin har räknat. Det är jättesvårt att få något gjort när man måste snyta sig, dricka vatten eller smörja näsan en gång i minuten.

Det var länge sedan jag kände mig så totalhängig. Hade glömt hur otroligt rastlös jag blir.

Det är faktiskt inte så roligt just nu. Skulle vilja att någon kom med godis och pyssel till mig. Nej, just det. Jag är ganska stark på båda de två sakerna. Men lite omsorg då?



Saker som bara råkade finnas i skafferiet. Däremot saknades middag.

Min rygg börjar se ut som ett slagfält. På riktigt. Vintern har tagit mycket hårt på den. Jag kan ändå inte låta bli att klösa på den. Antagligen för att jag slipper se den själv. Men den kommer att vara ärrig och ful när den väl får läka ifred.

Till råga på allt har den nu börjat göra ont. Misstänker att mitt jobb påverkar den negativt. Ibland sitter jag en hel dag framför datorn med musen i hand och drar i saker på skärmen och vare sig ryggen eller armen/axeln gillar nog den typen av aktiviteter.

En massör och en hudterapeut skulle sitta finfint just nu.

Jag har normalt sett inga problem med att gå till doktorn och förnedras inför diverse olika undersökningar. Jag har varit med om lite allt möjligt på temat. Jag ser det som att jag visserligen är något hypokondriskt lagd, men att det är deras jobb att göra det där som de ska göra. Så jag låter mig förnedras med ro.

Idag har jag låtit en okänd man klämma på mina bröst. Jag vet inte om det är stockholmaren i mig, men jag vill helst inte ha ögonkontakt med en okänd man som ägnar sig åt sådant. Den här läkaren kände annorlunda. Han tittade ganska ingående på mig faktiskt. Han fortsatte också diskussionen medan jag satt där med bar överkropp efter att han kände sig färdig med sitt klämmande. Jag har inte så ofta förut känt mig besvärad i en läkarsituation. Det som undersöktes var så litet att han knappt hittade det och utbrast: "Det är ju riktigt bra gjort att du hittade det där!" Nåja, det sitter ju på min kropp, gillar inte saker som plötsligt dyker upp.

Läkaren var sannolikt relativt ny och svängde sig med en del termer. Tror att det lugnade honom att få ur sig dessa termer som jag inte förstod, men utgår från var bra saker. Han avrundade samtalet med att prata om min Kånken-ryggsäck. Det måste vara något norrländskt påfund. Läkarna jag träffat i Stockholm har varit väldigt avståndstagande, nästan så att det blivit obehagligt åt andra hållet.

Han var noga med att han gärna ville skicka iväg mig på mammografi. Det känns ju hur spännande som helst att få se hur de ska lyckas mammografera obefintliga bröst. Jag ser inte fram emot det, men det ska bli intressant att se hur de går tillväga.

Nu ska ni inte oroa er, jag litar på bedömningen att det inte är något. Kände ändå att jag ville dela med mig av den här inte allt för angenäma upplevelsen. Så, nu lägger vi den till handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, läkare, hypokondri

Mitt hjärta fylls av sorg när jag harvar runt på gymmet och plötsligt kommer att tänka på akro. Vad jag saknar akrobatiken - gemenskapen, läraren, vännerna och övningarna. Det blir en speciell träning när man endast har sin egen kropp som verktyg och man hela tiden utmanar sig själv och vänder sig upp-och-ner. Det går liksom inte att återskapa i gymmiljön (kan tilläggas att mattytan på gymmet är mycket liten).

Jag kan rent av skämmas över mänskligheten när jag tittar på maskinerna vi kräver för att motivera oss till att träna. Det är ju egentligen löjligt. Man borde ju kunna lyfta något vettigare än skrot. Eller är det bara min antimaterialistiska sida som gör sig hörd?

Skulle behöva en vän av akro eller en akrobatikgrupp här. Ganska snart.

Idag fick jag gå till jobbet. En rask, uppfriskande promenad i småduggande.

Min andra punka på en månad (trots att jag curlar cykeln och ställer den i garaget varje kväll). Jag hade glömt att det är så här det är med mig och cyklar. Vi får punka ihop. Ofta.

Ska jag behöva lära mig laga punka nu, är det så det är? Alltså jag betalar gärna för att leja bort det, men jag kan inte hålla på att knata runt med en punkad cykel fram och tillbaka och sedan vänta dygn på att få cykeln åter. JAG KLARAR MIG INTE UTAN CYKEL!

Jag ska se om det här kan inspirera mig på något sätt.

En av dessa dagar. Jag har känt mig oförklarligt ledsen. En av dessa nätter. Då  jag ska behöva lyssna på torktumlaren som går med jämna intervaller för att någon inte tömt den. Det gör mig ledsen. Att jag ska behöva acceptera att de kommer då och då. De här nätterna. När hjärtat aldrig går ner i puls för att min hjärna jävlas med mig.

Just nu gör det mig ovanligt ledsen. Eftersom jag inte tycker att jag har någon anledning att ligga vaken. Eftersom allt är bra.

Det är ju det. Men jag är ändå ledsen.

En dålig dag väntar.

I wish I could sleep.

Så skönt det är med vår. Jag menar, när ska man annars passa på att sova ut så totalt. Fast utan att bli pigg.

Idag provar jag att strunta i allergimedicinen för att se om jag slipper vara trött hela dagen.

Alltså, jag gillar ju att sova, men 9 timmar per natt och sedan en timme på eftermiddagen utan att bli riktigt pigg känns faktiskt inte ok.

Ok?

Jag fick panik när jag skulle sova igår. Varför? Jo, för att någon håller på att dränka in Mexikanska golfen i olja. Helt galna mängder läcker ut där. Sånt ger mig panik. Så minns jag plötsligt att vi ska få vår egen gasledning genom Östersjön. Är det en bra idé verkligen?

Under tiden i Sverige. SL kommer på att de vill byta ut samtliga busskurer för några miljoner. Varför? För att alla ska ha en bra resa. I så fall föreslår jag att man lägger pengarna på själva trafiken hellre än busskurerna, där man bara ska stå och frysa i väntan på själva högtiden - det vill säga färden.

Vart är den här världen på väg? Varför är människor idioter?

Vaknade många gånger. Till slut tänkte jag att det måste vara dags att gå upp. Tittade på klockan. 6.45. Nej, det är inte uppstigningstid. Ett rakblad i halsen varje gång jag svalde. Ett molande pirr i magen. Jag känner mig allmänt gnällig. Försökte mig på en promenad som slutade med både frossa och svettattacker.

Tror jag bäddar ner mig en stund istället.

Inte blir det någon dans heller. Gnäll.

Staten. Ett ord fyllt med obehag.

Den senaste tiden har jag fått många brev från Staten. Om det ena och det andra. Staten har kopplat ett helthetsgrepp om mig. Jag fyller i blanketter. Gör beräkningar. Svarar på frågor. Misstrodd från alla håll. Jag som bara försöker göra rätt för mig.

Drömmen är att kunna checka ut sig från staten. Bli en fri radikal. Utan insyn. Utan skyldigheter. Utan rättigheter.

För den där Staten tror sig se allt. Tror sig ana en uggla eller två begravda. En hundspann i mossen.

Farbror Staten. Jo, jag är helt säker på att det är en farbror. Aldrig har jag råkat ut för så mycket byråkrati, från så många olika håll på så kort tid.

Jag känner mig som lepra.

Det verkar som att jag fått ont i högerarmen. Det verkar som att jag inte kan lyfta den. Det verkar som att det kan vara något muskelfäste eventuellt. Det verkar som att jag inte kan göra vad jag vill. Det verkar som att akrobatik inte är något man bör kombinera med denna smärta.

Det verkar också som att smärtan följer mig in i sömnen även om jag inte lyfter armen i sömnen.