Hannas Plats

Att man blir hemmablind är knappast någon nyhet. Men att handfatet i badrummet nästan helt ska hinna släppa väggen utan att man ser det är ändå ganska märkligt och lite skrämmande.

Därför är det bra att ha folk hemma med jämna mellanrum. Gärna husägare. De tycks ha en större känsla för att se saker som bör åtgärdas.

Ja, mitt handfat hänger två centimeter från väggen och det är nästan det enda jag kan tänka på. Hålla en tumme för att det inte ska ge upp riktigt än. Dessutom undra i mitt stilla sinne hur lång tid det ska ta den här gången innan fastighetsskötaren tar sig tid att titta på och åtgärda det. Två månader tog det sist jag hörde av mig till dem.

Ännu en insikt om akrobatiken.

Visst har akrobatiken inneburit en massa utmaningar för mig. Den största var dock alldeles oväntad.

Jag tycks lida av ansträningsinkontinens (jaja, googla det om ni vill). När vi gör upphopp på mattan ska vi gruppera (dra upp knäna typ till bröstet) och samtidigt föra ner armarna så att de slår i knäna. Vid landningen ska armarna åter vara raka ovanför huvudet och benen sträckta. Man hinner väl göra kanske tio upphopp över mattan. Dessa ska göras framlänges, baklänges, med ena benet, med andra benet, med båda benen, med vartannat ben - ni fattar. Man gör det väldigt många gånger.

Varje gång håller jag på att kissa på mig.

Fel muskel som ansträngs med andra ord. Framför allt är förnedringsfaktorn väldigt hög. Det känns inte jättekul att känna sig som en kisstant.

Lösningen på problemet stavas tena, eller knipövningar. Främst tycks det drabba kvinnor efter graviditet, vilket gör det hela ännu lite mer förnedrande.

Det finns väldigt lite kunskap om ämnet, eller framför allt hur man kommer till rätta med det, enligt mina källa internet. Det är klart det är så eftersom det främst är kvinnor som drabbas.

Jag hoppas att någon där ute som känner igen sig nu vet att de inte är ensamma. Även drop dead gorgeous kvinnor i sina bästa år som inte fött barn och som är i i sitt livs form kan drabbas av a n s t r ä n g n i n g s i n k o n t i n e n s.

Kul.

Jag har vaknat med en mycket dålig känsla i kroppen. En oro som känns som en sten i magen. Delvis beror på den på att mina grannar bestämde sig för att vråla i trappen i flera timmar. Verkligen vråla rakt ut. Resultatet var en mycket orolig insomning där vrålen fanns i mitt medvetande hela tiden. Varför förlägga festen utanför lägenheten kan man fråga sig.

Som pricken över i visade det sig att min prenumeration på DN gick ut just idag. Ni som följt mig länge vet att lördagskrysset är mitt bästa. Jag blir utan denna morgon.

Jaha, ska man gå i ide tills en bättre dag gryr?

En värk har börjat smyga sig på i munnen. Det började ila i en framtand. Sedan flyttade ilningen till en annan tand. Nu tror jag att jag har lokaliserat roten till det onda i en kindtand. En tand som borrades upp för några år sedan, med förutsikten att den snart skulle bli dålig på riktigt. Behöva rotfyllas.

Så jag går och väntar på att ta tag i att ringa tandläkaren. Det är som bekant ganska dyrt att besöka de där vännerna, och samtidigt är det lite skralt i den där pengar-in-kassan. Men risken är att jag en dag vaknar med en sån smärta att det blir akut.

Man vill inte ha tandvärk. Inte för att jag prövat. Men jag tror verkligen inte att man vill det.

Posten har sjabblat bort en viktig försändelse. Igen.

Jag är inte glad.

Min kropp har loggat ut, tagit jullov redan. Lathet har satt in. Den orkar inget.

Detta är ett mycket dåligt tecken, eftersom min kropp fullkomligen hatar jullov. Ligga och slappa framför tv:n och intag av alldeles för mycket godis. Hur ska jag överleva?

Lite energi tack så jag orkar stiga upp ur soffan.

Läs även andra bloggares åsikter om lat, jullov

Jag blir stressad på kvällarna. Över att jag ska sova. Varje kväll ska man somna och det är förknippat med en stor prestation. Det går inte att lyckas hela tiden.

Varje dag ska man också äta. Hitta på och laga mat.

Cykler är det jobbigaste jag vet. Det gör att saker känns oändliga, som att de aldrig tar slut. Jag vill förstås inte att det ska ta slut, men jag gillar inte känslan av evighet.

En gammal längtan om en egen butler dyker upp. Hur jag ska bli behjälpt med sovproblemet vet jag inte.

Jag önskar att jag hade vinnarskalle. Så att jag kunde vinna varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om stress

Du verkar lite ofukuserad idag. Skärp dig!



Läs även andra bloggares åsikter om glasögonbrott

Jag ser att hösten och kylan är här. Vintern nära.

I mina djupa sprickor på knogarna kan jag se detta. De svider redan.

Ska det vara så här nu i typ sex månader?

Läs även andra bloggares åsikter om narig, självsprickor, vintertrött

När jag insett att jag är dålig på att berätta för någon alls om mina helt galna feel-good-endorfin-upplevelser inser jag att jag borde bryta trenden och åtminstone hålla inne med min negativ-spiral-skitupplevelse också.

Glöm och gå vidare.

Men jag kan säga så mycket.

Helvetes jävla kuk!

Läs även andra bloggares åsikter om mental träning

Att det är söndag idag, det spelar ingen roll. Varje dag ser likadan ut för mig, på gott och ont.

Att solen lyser ute idag, det påverkar inte min dag. Jag sitter ändå inne, mest framför datorn.

Självförtroendet är verkligen på botten. Känslan likaså. Jag känner mig lite trasig faktiskt. Minst sagt naggad i kanten och utan någon tröstande famn i sikte.

Jag behöver allvarligt talat något att göra. Något vettigt. Något som ger betalt. Något som betyder något. Eller i alla fall ger en gnutta förtroende på mig. För just nu tror jag inte på vad jag säger eller på vad jag skriver eller på vad jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om förtroende, sänkt

Note to self: Bit inte det finger som ser över din mun. Det kommer bara surt efteråt.

Ja, jag bet tandläkaren i fingret igår. Det gick av bara farten. Mycket, mycket dumt. Det var ändå gratis att vara där. Men nu har jag nya problem med en ny tand.

Vågar man sig tillbaka efter problem med att ha bitit tandläkaren i fingret?

Detta är de små problem jag tampas med.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, bitglad, problem

En ny dag, ett nytt monster.

Monstret är förstås jag. Och det där som bor inuti mig just nu.

Det var länge sen jag bröt ihop så totalt över något. En dag i tårar har aldrig hjälpt. Inte mig i alla fall.

Om jag ska rikta min vrede någonstans just nu så är det mot Bologna. Sjugradiga betygsskalor kanske funkar på tentor, men är de relevanta för skrivna alster verkligen? Jag tror inte det. Oavsett vad jag själv presterade måste det vara en omöljig uppgift att säga vart någon hamnar på den skalan. Utan Bologna hade jag inte blivit lika krossad, åtminstone vill jag tro det.

Den andra ilskan får jag rikta mog mig själv och synen på mig. Delvis vet jag exakt vad tårarna handlar om. Jag kan fortfarande knappast vare sig prata om eller tänka på detta utan att gråta. Men jag tänker att synen på mig förändras i och med vad jag presterar. Man är aldrig bättre än sin senaste prestation. Jag tänker också att det finns människor som blir nöjda när andra misslyckas. Det vill jag sluta gråta över.

Hur lång tid tar det egentligen för monsteruppsynen att försvinna efter en hel dags tårar?

Läs även andra bloggares åsikter om självbild, jante, bologna

Just nu landar det saker hos mig som rejält rumsterar om i min grand plan.

Jag gillar det inte. Jag gillar inte att yttre förutsättningar, rubbar mina planer. Planer som jag har smitt helt utan att ta något utom mig själv i beaktande.

Förutsättningar ändras, jag vänjer mig vid tanken, så ändras de igen och jag vänjer mig igen. Just nu vet jag inte vad status är.

Jag vet, jag vet, jag vet, min plan är sån till utformningen. Allt handlar om yttre förutsättningar, sånt som jag inte råder över.

Men jag vägrar låta mig dras ner i avgrunden. Inte nu. Jag vill njuta lite. Jag tänker att det fortfarande kan lösa sig. Det finns tid. Samtidigt känns den knapp.

Jag vet inte hur jag ska fixa det här. Men på något sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om grand plan, jordskalv

Det här är anledningen till att jag inte litar på posten!



Det är bara att gratulera någon på posten som numer är en Baker street kylskåpsmagnet rikare.

Läs även andra bloggares åsikter om posten, snopet

En vän jag träffade i lördags är nu kräksjuk.

Hur många timmar har jag kvar att arbeta på innan jag ska börja slicka porslinskanten?

Läs även andra bloggares åsikter om vinterkräksjuka, inkubationstid

Dåligt idag:

Ont i halsen = ingen dans idag heller = inga endorfiner = ännu mindre energi = ännu mer yrsel.

Då kan man lika gärna käka dumleklubbor...

Läs även andra bloggares åsikter om ja, jag är PMS:ig också

Hela världen håller andan.

Vet inte vad jag ska skriva, inte vad jag ska göra idag. Det blev blankt igår. Så jag sitter. Så meningslöst.

Min kropp står på stand-by. Varje muskel känns som en fiolsträng, magen i kramp, halsen som ett sårigt, tyst skrik, andningen i bröstet, pupillerna små små, ögonen torra, håret på ända, mina sinnen på helspänn, ändå luddiga.

Panikångestattack light.

Jag väntar. Håller andan. Det har passerat.

Only monsters in my head. Eller?

Jag håller andan.

Läs även andra bloggares åsikter om lugn

Note to self:

Stäng alltid toalettlocket innan du öppnar skåpet ovan. Alltid!


Läs även andra bloggares åsikter om tappa saker i toaletten

De har börjat dyka upp igen. Som de alltid gör. Finnarna.

Och aldrig på särskilt bra ställen, inte där man kanske anar ett litet problem. Hellre där man minst anar det och där det syns mest och gör mest ont.

Gärna en stor ömming vid näsan, och en rejäl en på kinden. Där gör det ont, där syns det och där ska jag inte kunna glömma mitt ursprung.

Varför slutar de aldrig poppa upp?!

Läs även andra bloggares åsikter om hudproblem