Lillstrumpa och systeryster
Mina vistelser hos familjen är väldigt korta och väldigt få. Ett år sedan var det jag träffade de här busfröna senast. Och nu är det slut på bus för den här gången.
Lånar fasters attribut
Marshmallows-grillning
Kvällsdopp
Lillstrumpa läser för Systeryster
Strandmorgon
Finska dagar
Några finska dagar behöver en alltid, som lisa för själen.
I väntan på att åka på båten
Solnedgång över Stockholms skärgård
Kvällsavslutning
Min favorit-kirpis (loppis). Mycket saker.
Mormor bjöd på fåniga hattar. Här har vi besökt morfars grav.
Bad, 23 grader i Östersjön! Bäst i år
Lite träning hanns med också.
Tacksam
Jag känner en sån djup tacksamhet för att jag har en mormor. Att hon är frisk och pigg fast hon är gammal. Att jag får känna henne som vuxen. Att hon får följa mig.
Under mina första tio levnadsår hade jag alla mina mor- och farföräldrar i livet. Jag och mina bröder tillbringade mycket tid med dem. De tog hand om oss under längre tider, under sommaren och när mamma och pappa var bortresta. Jag kan nu nästan inte förstå hur de orkade. Vi var ändå tre stycken illbattingar.
När jag tänker på allt som jag har fått från min mormor och från de andra gammföräldrarna och allt de har gjort för mig inser jag att jag aldrig kommer att kunna återgälda detta. Alltså, inte till någon. Jag kommer aldrig kunna ge detta till någon annan. Den tanken skaver i mig.
Meditation
Som vanligt är det som en enda lång meditation att vara hos mormor. Allt förflyter som det alltid gör. Vi varvar ätande och vilande med bastande och kortspel. Det bästa i livet. Dessutom behöver jag varken planera eller laga mat vilket är oändligt lyxigt. Så där så att jag nästan inte kan ta in det.
När jag är där önskar jag att jag aldrig skulle behöva åka hem. Jag är tankad. När jag kommer hem känns det som att allt har skett i en helt annan värld. Det är konstigt ändå, hur livets dagar ser så olika ut.
Hade ni vänner-böcker som ni skrev i när ni var små? Det hade mormor också, det här är hennes.
Uppgraderat fika
Mormor må vara 89 år, men hon fixar det mesta själv. Även om hon har en del kreativa lösningar.
Speed
När jag inte sover på nätterna blir min hjärna speedad på dagarna. Jag kan inte tänka långa tankar eller koncentrera mig på något. Däremot blir jag effektiv hemma. Storstädar köket. Jag beskär, ramar in och sätter upp 20 foton på två kvällar.
Nu har jag äntligen fått besök av familjen. De finns i mitt sovrum. Ständigt.
Tomten kom
Lyckliga jag som fått besök av både jultomten och tandfen samma helg. De roligaste presenterna är de oväntade. Särskilt när de är så väl genomtänkta som dessa.
Tack mamma
Sitter och lyssnar på Agneta Fältskog. Direkt ser jag min mamma framför mig. Min mamma på 80-talet. Alltid brunbränd och snygg. Iförd vita, tighta capribyxor. Mamma glad och med energi.
Mamma tyckte om Abba. Men det var nog mest andra som drog igång skivspelaren. Ibland jag. Hon hade alltid läppstift på sig. Ett brunrött läppstift. Jag tycker fortfarande att läppstift luktar min mamma. Hon la en omsorgsfull mejk på morgonen. Kanske med någon prudukt från Pierre Robert, och med håret luktande av Jane Hellen-balsam. Huden luktade Nivea. Mamma hade en handväska i ljusbrunt läder. Väskan var alltid med. Mamma hade permanentat hår och det såg alltid lite blekt ut av solen.
Mamma sydde också mycket när jag var liten. Kläder till mig och mina syskon, kläder till sig själv. Jag kunde sitta i timmar och bara titta på när mamma sydde, nålade och sprättade. Det luktade symaskinsolja. Själv kunde jag ägna mig åt att organisera banden eller leta guldkorn på golvet. Ibland fick jag följa med till Eve's tyger. Kunde underhålla mig själv länge bland knapparna.
Det är dessa attribut jag tänker mig att en mamma har: Abba-tycke, läppstift, vällagd mejk, handväska, omfattande sykunskaper.
Men jag blir ibland helt fascinerad över hur mycket energi min mamma måste ha haft. Hon jobbade deltid på två olika jobb (mer än heltid totalt?), hon sydde och hade otroligt mycket kreativitet som hon gav utlopp för. Hon tog hand om hushållet och det var nästan bara hon som lagade mat (även om det inte precis uträttades stordåd i det där köket), hon hoppade hopprep flera gånger i veckan.
Tack mamma, för att du orkade med allt och samtidigt uppfostra tre barn! Jag kommer aldrig att kunna överträffa detta stordåd.
Moderskeppet, nutid.
En glad halvfinne
Mormor ringde och undrade när vi skulle komma. Det fanns ingen resa till Finland och mormor inplanerad. Eller åtminstone inte inbokad. Men min semester var snart slut och mormor lät ledsen över att jag skulle hinna åka hem innan hon hann träffa mig. Så en resa bokades direkt. I måndags gav vi oss iväg. Jag är alltid glad över att få åka till mormor. Det är som en meditation. Vi spelar kort. Vi bastar. Vi äter mat. Vi vilar. Vi går i samma gamla butiker i lillstan. Vi besöker en och annan loppis. Framför allt åker vi iväg och tittar på hus som mormor har bott i.
Det bor förstås någon annan i de här husen nu. Men vi åker. Vi knackar på dörren för att se om någon är hemma. Oannonserade. Om ingen är hemma så går vi runt och tittar på huset ändå. Fotar och insuper. Samma historier berättas. "Här föddes mormor. Men även mamma. Den här bersån har stått här sedan dess". Och så vidare. Och när jag åker därifrån så känner jag mig tankad. På mat. På sima. På mormorskärlek. På finskhet. Jag lämnar mormor med stort vemod. Återvänder till svenskheten. Och längtar tills nästa gång. Jag har till och med börjat förlika mig med den där Finlandsfärjan, nästan gilla den. Men det tog nästan 33 år.
Dagfärjan på väg till Finland. Möte med färjan på väg till Sverige.
Mormor rensar vid sina föräldrars grav.
Här föddes mormor. Här föddes mamma. Tapeterna inomhus är fortfarande desamma som då.
Rallarrosorna i full blom.
Två på väg hem.
Nattfärjan på väg hem. Solnedgång över finska skärgården.
Lilla mormor
Mormor ringer ibland.
Hon vill sällan prata särskilt länge.
Men hon vill höra om hur våren fortskrider här, om det går att åka skidor fortfarande, om isen ligger.
Hon vill höra min röst.
Vi skrattar åt saker.
Att det nog blir vår. Någon gång.
Det blir lite långsamt hos henne och ibland känner hon sig lite ledsen säger hon.Klumpen i halsen. Lilla mormor.
Så långt bort ifrån mig och resten av familjen.
Men så säger hon, inte så ledsen. Bara lite.
Sen är hon glad igen.
Så avslutar hon och säger att hon ska fortsätta läsa sina romaner.
Önskar mig en god kväll.
Tre minuter har gått.
Tre minuter och många mil.
Jag har flugit hela vägen till henne och hem igen.
Ändå är det långt tills jag träffar min lilla mormor igen.
Stockholmsminnen
Den här låten påminner mig om Stockholm, hur jag på riktigt blev förälskad i den där staden. Det var när jag besökte min bror när han precis flyttat till Stockholm. Alla de där känslorna jag fick för Stockholm och specifikt Vasastan uppstod den där hösten 1995. Jag var 16 år. Jag kommer ihåg hur jag tänkte mig att ett liv i Stockholm skulle kunna te sig. Vuxet, Eva Dahlgrenskt, med vuxna vänner, vuxna tillställningar, middagar, rödvin.
Mitt liv i Stockholm blev inte alls så. Förstås. Men alla de där förväntningarna bor i den här låten. De kommer tillbaka till mig varje gång jag lyssnar på den.
Internetskugga
Jag har misslyckats med #blogg100. Men jag är inte ledsen för det. Inte när anledningen heter internetskugga. Tvärtom. Jag har varit utan internet i tre dagar och det har varit väldigt avslappnande. Har knappt tänkt på internet (true story).
Anledningen? Kvinnorna i mitt liv.
Mormor.
Mamma och jag.
Hemmavid
Har åkt till Sörlandet. Busat barn. Förberett jul. Vilat upp.
De bästa lekarna börjar på k. Kurragömma, koja och kull.
Någon får julklappar i år. Det är inte jag.
Har dessutom bunkrat tandtråd. Sorten som nästan är omöjlig att komma över i perioder.
Salus per mormor
Jag har det oförskämt bra hos mormor. Det har jag alltid. God mat med stor regelbundenhet. Bastu. Jag blir påprackad grejer som jag behöver och vill ha. Det är lugnt och skönt, eller i alla fall så lugnt det kan vara när tre generationer hetsbyxor (som det heter på finska) umgås. Det här är som balsam för själen. En kroppens systemåterställning.
Mormor har bestämt sig för att flytta. Mycket saker får hon med sig till nya lägenheten med sparkcykeln. Hon är 87 år.
Tre generationer tanter.
Snart går startskottet för min ekologiska nästa växel. Näsdukar. De har nästan mitt namn på sig.
En livsviktig produkt. Kaffeburken. Ska få nytt liv i annan skepnad.
Motsatser
För att stävja det onda på insidan behövs något gott på utsidan. Exempelvis två kramiga brorsdöttrar.
Festligt
När jag var liten hade vi en låda i köket som innehöll roliga saker. Bland annat tårtljus, serpentiner, sugrör och annat festligt. Det var alltid så spännande och glatt att kika ner i den där lådan. Kanske drömma lite om nästa gång sakerna skulle tas fram och användas.
Jag har inte haft någon festlig låda sedan dess. Men senast på affärn hittade jag dessa och bara var tvungen att slå till. Så nu är det bara att bygga vidare på lattjolajbanlådan.
Jag har inte haft någon festlig låda sedan dess. Men senast på affärn hittade jag dessa och bara var tvungen att slå till. Så nu är det bara att bygga vidare på lattjolajbanlådan.
Roslagen mammas lag
På besök i modernes land. Eller inte precis, men där moderskeppet bor i alla fall. Lite blixtvisit, men det gäller att utnyttja tiden väl.
Med eftermiddagsdopp.
Hämta dagisbarn i spöregn.
Samt upptäcka att en del lekplatser har samma grejer kvar som jag lekte med i barndomen. Grodan var "min".
Skottpeng på den här dagen
Mormor ringde just och informerade mig mycket upprymt om att jag idag borde fria till en man. Jag tackade bestämt nej till det erbjudandet. Men hon var ivrig. Jag borde verkligen göra det, för om mannen nu skulle behaga tacka nej skulle han bli tvungen att köpa mig en klänning.
Det kan det väl vara värt. Men risken är ju att han tackar ja. Eller? Om jag inte gör det idag måste jag vänta ytterligare fyra år på den där klänningen, menade mormor. Jag skulle slippa sy en själv. Det kan eventuellt råda delade meningar om varför jag ägnar mig åt att sy.
Men antagligen råder det delade meningar om fler saker i det här samtalet.
Det kan det väl vara värt. Men risken är ju att han tackar ja. Eller? Om jag inte gör det idag måste jag vänta ytterligare fyra år på den där klänningen, menade mormor. Jag skulle slippa sy en själv. Det kan eventuellt råda delade meningar om varför jag ägnar mig åt att sy.
Men antagligen råder det delade meningar om fler saker i det här samtalet.
Finsk sommar
Sol eller regn - vi är förberedda på allt. Vad vi väntar på? Tja, vem vet. Det är ju semester.
Konvalescens
Lillen är lagad. Vi försöker lära känna varandra igen. Ni vet hur det kan bli efter en svår sjukdom. Lillen har tappar vissa egenskaper, vi känner inte igen varandra. Det är som att lillen glömt saker vi pratat om förut.
Jag arbetar på att få minnet att komma tillbkaa.
Huvudsaken är att lillen är frisk igen.
Hur ska jag någonsin kunna tacka datordoktorn för att han återförde lillen till livet?
Jag arbetar på att få minnet att komma tillbkaa.
Huvudsaken är att lillen är frisk igen.
Hur ska jag någonsin kunna tacka datordoktorn för att han återförde lillen till livet?
Den där sommaren
Jag minns så väl när farmor blev sjuk. Jag var 8 år. Den sommaren skulle bli den sista i huset i Ångermanland. Två veckor utan mamma och pappa, med farmor och farfar, med kulliga berg, vidsträckta ängar och djupa skogar. Med hemlagad mat och saft och kakor i skuggan. Sovkammaren på vinden och handmangeln i boden. Leka tjuv och polis och få hjälp av farfar/domaren att rymma genom fönstret. Köra åkgräsklippare och springa genom vattenspridaren varma sommardagar. Dagsturer till Näsåker och besök hos grannarna nere vid järnvägen. Fruktfat till Rapport och ibland smyga ner i källaren och hämta glasspinnar åt allihop.
De där somrarna tog slut.
För farmor blev väldigt sjuk.
Jag visste att hon skulle dö. Hon hade blodproppar i benet och i lungan. När vi åkte ut till landet med mamma blundade jag varje gång vi åkte förbi en kyrka, det fanns tre stycken på vägen, för jag ville inte tänka på att farmor skulle dö. Jag besökte farmor på sjukhuset och det luktade sjukhus. Om min farmor, som skulle lukta rosentvål och stekta pannkakor.
Jag ville inte gå och lägga mig på kvällarna. Satt i hallen medan brorsan spelade Roxettes Listen to your heart. Jag drabbades ofta av svåra ångestattacker i mörkret i sängen. När dödsångesten drabbar en finns inget som tröstar, inget som gör det bättre. Jag var bara 8 år när jag började drabbas av de där ångestattackerna regelbundet.
Hösten 1989 dog hon, min farmor. Jag fick veta först en vecka senare. Även om jag inte förstod varför jag sett min bror gråta i mammas famn så visste jag. Att det inte skulle bli någon mer spenatsoppa, inga fler pappersdockor från Allers och ingen farmor som sjöng Mors lilla Olle ur sångboken.
Huset i Ångermanland, farmor & farfar, bröderna & kusinerna.
De där somrarna tog slut.
För farmor blev väldigt sjuk.
Jag visste att hon skulle dö. Hon hade blodproppar i benet och i lungan. När vi åkte ut till landet med mamma blundade jag varje gång vi åkte förbi en kyrka, det fanns tre stycken på vägen, för jag ville inte tänka på att farmor skulle dö. Jag besökte farmor på sjukhuset och det luktade sjukhus. Om min farmor, som skulle lukta rosentvål och stekta pannkakor.
Jag ville inte gå och lägga mig på kvällarna. Satt i hallen medan brorsan spelade Roxettes Listen to your heart. Jag drabbades ofta av svåra ångestattacker i mörkret i sängen. När dödsångesten drabbar en finns inget som tröstar, inget som gör det bättre. Jag var bara 8 år när jag började drabbas av de där ångestattackerna regelbundet.
Hösten 1989 dog hon, min farmor. Jag fick veta först en vecka senare. Även om jag inte förstod varför jag sett min bror gråta i mammas famn så visste jag. Att det inte skulle bli någon mer spenatsoppa, inga fler pappersdockor från Allers och ingen farmor som sjöng Mors lilla Olle ur sångboken.
Huset i Ångermanland, farmor & farfar, bröderna & kusinerna.
