Hannas Plats

Sitter och lyssnar på Agneta Fältskog. Direkt ser jag min mamma framför mig. Min mamma på 80-talet. Alltid brunbränd och snygg. Iförd vita, tighta capribyxor. Mamma glad och med energi. 

 

Mamma tyckte om Abba. Men det var nog mest andra som drog igång skivspelaren. Ibland jag. Hon hade alltid läppstift på sig. Ett brunrött läppstift. Jag tycker fortfarande att läppstift luktar min mamma. Hon la en omsorgsfull mejk på morgonen. Kanske med någon prudukt från Pierre Robert, och med håret luktande av Jane Hellen-balsam. Huden luktade Nivea. Mamma hade en handväska i ljusbrunt läder. Väskan var alltid med. Mamma hade permanentat hår och det såg alltid lite blekt ut av solen. 

 

Mamma sydde också mycket när jag var liten. Kläder till mig och mina syskon, kläder till sig själv. Jag kunde sitta i timmar och bara titta på när mamma sydde, nålade och sprättade. Det luktade symaskinsolja. Själv kunde jag ägna mig åt att organisera banden eller leta guldkorn på golvet. Ibland fick jag följa med till Eve's tyger. Kunde underhålla mig själv länge bland knapparna. 

 

Det är dessa attribut jag tänker mig att en mamma har: Abba-tycke, läppstift, vällagd mejk, handväska, omfattande sykunskaper.

 

Men jag blir ibland helt fascinerad över hur mycket energi min mamma måste ha haft. Hon jobbade deltid på två olika jobb (mer än heltid totalt?), hon sydde och hade otroligt mycket kreativitet som hon gav utlopp för. Hon tog hand om hushållet och det var nästan bara hon som lagade mat (även om det inte precis uträttades stordåd i det där köket), hon hoppade hopprep flera gånger i veckan.

 

Tack mamma, för att du orkade med allt och samtidigt uppfostra tre barn! Jag kommer aldrig att kunna överträffa detta stordåd.