Hannas Plats

Jag har som vanligt en hel trave böcker som ska läsas. En fin tanke är att jag skulle kunna skriva lite om dem sedan. Men det får vi se. Planen för året är att läsa 100 böcker. Hittills är jag uppe i 20, så än finns det chans att hinna. 

 

Vad läser du just nu?

 

Nu går vi back to basics. Jag har gjort min första egna deo. Varför? För att undvika användning av kemikalier framför allt, de är dåliga både för mig och för naturen. 

 

Jag har provat kroppstalk tidigare. Det funkar inte om man lever ett aktivt liv och kombinerar det med kontorsliv. Det vill säga, när jag cyklar till jobbet så blir jag lite väl svettig för att det ska kännas okej för mina kontorskollegor.

 

Men så hittade jag ett recept på deo. Den innehåller framför allt ingredienser som jag har hemma och som är ätbara. Det tar ca 3 minuter att röra ihop den. Bättre kan det inte bli. 

 

2 msk bikarbonat

1 rågad msk stärkelse (maizena eller potatismjöl)

1 msk kokosolja

5 droppar eterisk olja

ev några droppar vatten

 

Blanda ihop ingredienserna. Tänk på att inte använda redskap av plast eftersom de kan ta åt sig av lukten. Förvara i glasburk med lock. Sen är det bara att stryka på huden. 

 

Många tror att kön är något biologiskt, något vi är. Men nej, det är något vi blir. Kön är ett verb, ett görande. Vi iscensätter kön hela tiden. Jag tänker på hur mycket saker vi helt tar för givna.

 

Varför dansar tjejerna i Let's dance utan kläder och i höga klackar? 

Varför sitter killar bredbent?

Varför har inte killar klänning/kjol?

Varför skrattar tjejer åt skämt mer än killar?

Varför förväntas tjejer vara gulliga och tillmötesgående (och får skit om de inte är det)?

Varför uppfattas killar som roliga och de busar och är roliga på mötet men tjejer som irriterande eller löjliga?

 

Ja, jag generaliserar. Men fundera över dina egna förväntningar på människor du inte känner sedan tidigare.

 

Fundera på vad du gör på dagarna, när du gör vad, vad du iscensätter. Jag funderar på det hela tiden. Blir förbannad på mig själv, både på mina förväntningar på andra och vad jag gör själv. Hur jag har internaliserat allt jag gör, mitt beteende, på grund av mitt kön. Men bara när jag är med andra. För jag går inte runt och iscensätter något när jag är själv hemma. Tänk så få som känner mig när jag bara iscensätter mig själv. 

Kom till Norrtälje. Fick en oväntad sängkamrat. Är det Valborg så är det. 

 

Det som är praktikst när man måste tvätta igenom hela sin garderob är att man helt sonika tar allt som är grönt och kör in det i maskinen. Sen tar man allt rosa. Sen tar man allt blått. Sen tar man... ja, ni fattar. 

 

Byggdamm är inget man skojar bort. 

Att bära piano är ändå inte så kul som man skulle kunna tro. Jag ska inte göra det nu på ett litet tag. Lyckades få blåmärken i händerna!

Jag har så många saker att skriva, men inget av det blir skrivet. Så jag funderar på att utmana er. Eller rättare sagt låta er utmana mig. 

 

Vad ska jag skriva om? Jag hoppar på allt. Typ.  

Jag har lärt mig mycket den här veckan.

 

Att det går utmärkt att leva på en mycket liten bostadsyta.

Att sova trots ljus

Att sova bredvid en kyl

Att städa en hel lägenhet från byggdamm på en kväll

Att det är otroligt lyxigt med ett sovrum

Att jag bör plasta in varenda tygpinal innan renovering

 

Som sagt, en lärorik och ganska lång vecka. Jag känner mig glad att den är över. För lärdomar gör en också ganska trött. Först ska jag bara städa lite mer i helgen.

Splint. Om jag får en liten, liten träbit i fingret så är det en träsplint jag får. Splint har jag nu också introducerat som plåtsplint. Sånt som jag fick i mina cykeldäck ofta för några år sedan. 

 

Fast mest har jag nog sagt spint. Träspint. 

 

Nå, oavsett var det ingen som kände igen detta ord. Så vad får du i fingret om du drar det över ohyvlat trä?

Varje gång jag ser en smältande snöhög kommer jag att tänka på den avslutande frågan jag fick på ett fysik-prov jag skrev i åttonde klass. Frågan var en fempoängare och löd ungefär: "Vilken snöhög smälter snabbast, den rena eller den med grus i, om de i övrigt har exakt samma egenskaper". Frågan kunde ge full pott oavsett svar, bara man motiverade svaret med hjälp av fysikens förutsättningar. 

 

Jag svarade att snöhögen med sten och grus i skulle smälta fortare eftersom solens strålar skulle värma upp stenarna så att snöhögen skulle smälta snabbare. Ungefär. 

 

Anledningen till att jag fortfarande tänker på detta så fort jag ser en snöhög är dock att jag aldrig fick veta "rätt svar". Är det läge att kontakta min gamla fysiklärare? Visste han kanske inte svaret?

 

 

 

Jag sitter i köket och tittar på Vita stenen. Älskar öppet arkiv på SVT. 

 

Gillar inte känslan av smuts. Dammet ligger som en dimma över Lützen, ett tjockt lager över allt jag äger. Torkade mig just på en dammig handduk. 

 

Går runt i flipflop inomhus. Var glad att det var dansklass idag så att jag fick komma iväg, slippa vara hemma. Vet ändå inte hur jag ska fördriva kvällen riktigt. Mer än att andas. 

 

Jag är inget fan av att ha ett hem i kaos. Jag blir kaos då. 

Ärligt talat. Man sover inte bra i ett kök. Det finns ungefär 30 olika sorters ljud (ja, jag har räknat och sorterat dem) som ett kylskåp kan göra. Dessa har olika tonlägen, olika rytmik och olika tempo. När dessa ljud pågår ca 50 cm från örat på en trouble sleeper, ja, då är det svårt för John Blund att hälsa på.

 

Snart går jag in i dammolnet. Ska först krypa in i min mycket lilla TV-hörna. 

 

Om man har tråkigt i vardagen kan man alltid muntra upp sig med lite ovanliga möbleringar. Som att ställa sängen i köket. Eller vända pianot fel så att det endast går att spela på ovanifrån. 

 

Vad brukar du göra?

 

 

 

Det har kanske inte undgått er att jag gillar att basta. Jag går gärna till badhuset enkom för att basta en stund. Min stund för det andra kallar mindfulness. 

 

Jag gillar framför allt när jag får ha bastun för mig själv. Eller åtminstone dela den med andra som är tysta. När jag går dit på "konstiga" tider får jag nästan alltid ha den själv. Särskilt eftersom torrbastun som jag föredrar är impopulär jämför med den som kallas bastun (Är det alltid underförstått att bastu innebär ångbastu? Själv är jag van vid att själv få ånga på genom att kasta vatten på aggregatet - vilket nu inte ska misstolkas för dess eufimistiska betydelse). 

 

Jag gillar att vara själv för att det är tyst och för att människor överlag beter sig konstigt i bastun - kommer in iförd badkläder men utan handduk, har mat med sig osv). Idag kom det in en kvinna. Hon kastar upp dörren, stiger in och lägger in många handdukar i bastun, ursäktar just det "jag ska bara lägga in några handdukar här". Dörren står under tiden öppen. En person till kommer in. Kanske är dörren öppen i 15 sekunder. Fem minuter senare kommer två barn in och virar in sig i handdukarna men stänger inte dörren. Efter en stund stänger jag den. De tittar storögt på mig. En av de vuxna kommer in, sätter sig, virar in sig i en handduk men stänger inte dörren. Ena barnet säger "man måste stänga dörren". Den vuxna stänger. En vuxen till kommer in. Virar in sig i handduk... ja, ni fattar. Till slut stänger hon dörren självmant. Den ena vuxna tycker det är för varmt, den andra att det är härligt varmt. Själv har jag svalnat av avsevärt under hela sejouren. 

 

Men ärligt, vad är meningen med att stiga in i en bastu om man inte gillar värme. Och för det andra undrar jag: brukar de sitta där med dörren öppen? Barn är ju väldigt receptiva och de förstod att jag ville ha dörren stängd, men det verkade inte vara något de i vanliga fall tillämpade. 

 

Dörren till bastun ska vara stängd, och det gäller för samtliga trafikanter. Basta.

Ibland kommer jag att tänka på vilken fantastisk plats i mitt liv jag är på just nu. Jag har verkligen hamnat rätt till slut. Aldrig har jag omgett mig med så många fina kollegor samtidigt, där jag liksom gillar och kan underhållas av vem som av dem på lunchen. Jag har ett jobb jag gillar och som inte allt för ofta går ut över sömnen. Jag har balans i livet och även om dansen fått stryka lite på foten så har jag hittat många nya träningsformer som jag verkligen gillar, kanske lite oväntat. Jag har en bra lägenhet, som snart ska få nya tapeter (även om hyresvärden har bestämt att endast tapetsera om EN vägg i sovrummet, hur nu det ska bli). Jag tar mig snabbt runt i stan till de flesta ställen på mina wheels. Jag har nära till naturen, även om jag ibland saknar det vattennära läget.

 

Ja, jag vet. Allt det där är bara på ytan. Det är framför allt inuti som jag har hittat balansen. Ibland vippar förstås den där gungbrädan också. Mörkret kommer över mig. Ibland känns allt misär. Men idag är allting strålande. Jag tar vara på det eftersom jag inte vet hur det är imorgon.

 

Jag älskar det här livet.

 

Jag kräks lite på normer just nu. Eller det är väl ganska generellt i och för sig. Jag har bara haft mer anledning att tänka på det på sistone. Framför allt kräks jag på hur vi pratar om normer. Det går inte att vinna över dem. För så fort vi pratar om dem reproducerar vi dem.

 

Jag önskar inget mer än att människor bröt normer lite mer i vardagen. Både stort och smått. Men framför allt stort. 

 

Jag önskar att människor gjorde fler annorlunda val. Val som fick oss att lyfta på ögonbrynen. Första gången. Och som sen utvecklade våra normer. Jag vet, det händer redan. Dagligen. Men mest känns livet som ett lämmeltåg. Folk tågar på.  

 

Om normbrottning någonsin blir en OS-gren vill jag bli normdrottning. Eller normbrottningsdrottning, okej. 

 

Om ni ser ett åskmoln så är det för övrigt säkert mitt. 

I vårt övermedierade samhälle undrar jag var ventilerna finns. 

 

Jag längtar plötsligt ut. Till den där stugan. I skogen. Med ett litet lantbruk för eget bruk. Isolera mig helt. Bli kuf på riktigt. Jag tror det är målet. Och att jag skulle göra det jäkligt bra. 

Jag lät kaffe komma in i mitt liv igen. Det blev destruktivt. Så nu vinkar jag återigen adjö.

 

Men det är synd på en så fantastiskt god dryck. 

Jag har varit på min första högmässa på minst ett halvt liv. Definitivt den första i Umeå. 

 

Det första som slog mig var hur välbekant kyrkorummet känns för mig. Trots att jag bara varit i Umeå stadskyrka två gånger förut så är hela miljön varm och bekant. Det luktar kyrka och det är välkomnande. Jag tillbringade ganska mycket tid i kyrkomiljö som barn. Jag gick på kyrkans barntimme, miniorerna och juniorerna, jag sjöng i två olika kyrkokörer och jag konfirmerade mig. Allt har gjort att jag är inskolad i den kristna traditionen. Även om jag inte kommer från en kristen familj.

 

Jag har absolut ingen aning om när man ska ställa sig upp. Men jag följde hjorden och det gick bra.

 

Jag kunde inte psalmerna. Men mannen bredvid mig kunde samtliga och han sjöng bra. Jag sjöng med.

 

Prästen hade en otacksam publik när han skämtade. Men han gjorde det ändå. Han skämtade om ett stort "men", "trots att det mest är kvinnor i kyrkan". Han skämtade även om "Härlig är jorden, även om hjorden med h kan vara ganska svårhanterad". Mannen bredvid mig skrattade till lågt. De andra skrattade inombords, om de alls noterade skämten. 

 

Det måste vara jobbigt att vara präst om man inte kan eller vill sjunga. Nå, prästen sjöng nu i alla fall. Inte precis som det skulle vara. Men Jesus älskar honom som han är.

 

Nattvarden innebär numer glutenfria oblater och alkoholfritt vin. Så jag tog förstås emot både Kristi kropp och Kristi blod för mig utgjutet. 

 

Jag kan inte den nya versionen av Fader vår. Jag är olds school och föredrar det ärligt talat. Den gamla versionen är mer rytmisk. 

 

Högmässan var texttolkad. Det måste vara ett vansinnigt otacksamt och svårt jobb. Men spökskrivaren kämpade på. Vid ett tillfälle blev Umeå Luleå, men det är sånt man får ta.

 

På det hela taget, en varm och positiv upplevelse. Kyrkan var mer eller mindre fullsatt. Det är en väldigt allvarlig situation, skämten till trots. Och jag kan uppskatta att det får vara allvarligt.

 

Mest satt jag och tänkte på kyrkorummet, trots allt. Hur jag skulle vilja spela och sjunga i den där underbara ackustiken. Så jag bestämmer mig för att jag ska göra det. På något sätt. 

 

Jag har tillbringat hela eftermiddagen med en bok. Inte vilken bok som helst, utan Gul utanpå av Patrik Lundberg, alias Pudding.

 

Pudding ingick i samma bloggkluster som mig och som jag var med och startade 2007. Vi kallade oss Blogmafia. Det var en fantastisk tid, bloggarna vi hade blomstrade. Vi träffades med jämna mellanrum hela gänget. En del reste över halva landet för att vara med på våra bloggdejter.

 

Alla i bloggklustret hade sin specifika historia, sin anledning till varför de bloggade. Någon hade precis börjat livet efter en cancerbehandling, någon kämpade stenhårt mot skador och för att nå drömmen om att bli polis, några var nyskilda och trevade efter ett liv efter det, någon var nyhemkommen från att ha levt utomlands många år, någon längtade efter barn osv. Jag följde alla deras liv via bloggen med skratt och gråt.

 

De flesta av dem har de nu slutat blogga. Det känns på ett sätt lite sorgligt, eftersom det betyder att jag inte är med dem dagligen längre. På ett annat känns det fantastiskt. Anledningen till att de slutat är i de flesta fall att den där anledningen till att de började blogga, deras mission i livet, nu har uppfyllts. De är på den plats där de hela tiden hoppades att hamna. Jag följer fortfarande några av dem, fast lite mer på avstånd. Jag var den som blev kvar i bloggen. Betyder det att jag fortfarande har min mission kvar? Mycket möjligt. Eller antagligen är det så. Jag letar fortfarande efter min ö.

 

Gul utanpå är i alla fall den resa som jag delvis fick följa via Puddings blogg, live så att säga. Hans resa tillbaka till Sydkorea, landet där han föddes och därifrån han reste 9 månader gammal för att leva sitt liv i Sölvesborg. Det är en hisnande resa. Jag får en känsla av Haruki Murakami. Det är miljöer som jag inte förstår och känslor som jag inte har någon erfarenhet av. 

 

Jag tycker förstås att du också ska läsa den. Den höll mig fast från sida ett till sida 220.