Hannas Plats

Text är skickad. Innan lunch till och med. Axlar välkomnas ner från öronen. Jag jobbar sjukt effektivt och snabbt när jag behöver. 

 

Text är förstås inte färdig. Jag vet inte ens vad färdig är. Vad innebär det konceptet? Klurig känsla. Att känna sig färdig. 

 

Men min hjärna har lite paus just nu i alla fall. 

Mormor ringer ibland.

Hon vill sällan prata särskilt länge.

Men hon vill höra om hur våren fortskrider här, om det går att åka skidor fortfarande, om isen ligger.

Hon vill höra min röst.

Det blir lite långsamt hos henne och ibland känner hon sig lite ledsen säger hon.

Klumpen i halsen. Lilla mormor.

Så långt bort ifrån mig och resten av familjen.

Men så säger hon, inte så ledsen. Bara lite.

Sen är hon glad igen.

Så avslutar hon och säger att hon ska fortsätta läsa sina romaner.

Önskar mig en god kväll.

Tre minuter har gått.

Tre minuter och många mil.

Jag har flugit hela vägen till henne och hem igen.

Ändå är det långt tills jag träffar min lilla mormor igen.

Jag tänker ofta på vem jag är med olika människor. Överlag är jag inte så förtjust i människor. Jag tycker det är ganska svårt att umgås, såvida jag inte har en tydligt definierad roll och ett syfte med umgänget. Trots detta tycks jag alltid finna själsfränder. Oavsett om jag ska på konferens i bara några dagar, om jag har ett nytt jobb eller allt möjligt däremellan så tycks jag alltid hitta en person som jag direkt gillar.

 

Dessutom är jag en mycket god människokännare. Jag kan nästan direkt avgöra om jag kommer att gilla en person eller inte. Det är något med utstrålningen, blicken och attityden som gör att jag kan avgöra det här redan innan de har öppnat munnen. Väldigt ofta har jag rätt. Självklart har jag ändå gått på nitar, men det har nästan alltid berott på att jag struntat i magkänslan, för ofta har jag haft det på känn.

 

Det som ändå är intressant med det här är att jag antagligen går in med en helt annan attityd själv om jag tror att jag hittat en person jag tror att kommer att gilla. Eller så är det självklart. Det gör säkerligen dem till en bättre människa, eftersom jag "gör" dem bättre, precis som dessa personer gör mig till en bättre människa. 

 

Så mycket av min person blir en spegling av den person som jag umgås med.

 

Att vara en bra person är en grupp-prestation. Om två nu kan vara en grupp. Och trots att jag inte gillar människor (lätt misantropiskt jag vet) så gillar jag verkligen att få vara i den där bubblan. Bubblan gör mig bra och gör mig gott. 

Jag har möjligheten att stå på scen igen. Dansa på scen. Det var länge sen sist. En mycket mäktig dans dessutom. 

 

Men jag tackar nej. Med ett litet styng i hjärtat. 

 

Tänker ibland att jag borde vara lite mer fri i tanken här. 

 

Eller att jag vill, snarare. 

Jag erkänner. Jag ställde mig i den mycket långa kön. På biblioteket. För att läsa boken. 50 nyanser av honom. Av  E L James. Mest var jag fascinerad över tanken över hur den slagit i så många länder och så stort. Varför? Det ville jag ta reda på.

 

550 sidor tjock är den. Jag kommer direkt att tänka på Twilight-serien. De är väldigt lika i själva storyn. Dessutom är kvinnan oerfaren, rodnar mycket, upplever sig själv som klumpig i sitt sätt samt har dåligt självförtroende. Mannen är kontrollerande, morrar eller muttrar ofta det han säger, har mycket pengar och är världsvan. Hon måste dela med sig av alla tankar och känslor, han knappt av några. Där liknar böckerna varandra. Dessutom är storyn, tonårsmässig. Den är enkelt skriven, vilket ju i och för sig kan vara en anledning till att många kan och vill läsa den. Men jag gissar att det är sexet som lockar. Det dominanta sexet. 

 

Jag har hittills läst 400 sidor. Visst, de har haft mer eller mindre dominant sex ett antal gånger hittills. Men det är mycket story där emellan. Tvivelaktig story. Eller hur man vill se det. Sexet är inte heller så spännande (helt subjektivt förstås) att jag förstår dess popularitet. Ärligt talat finns det mer intressant beskriven dominant sex på internet. Bara att googla. Det är knappast ogooglebart. 

 

Så jag förstår inte riktigt grejen. Ärligt talat. Är det för att det är "rumsrent" att läsa en skönlitterär bok som handlar om dominant sex? 

 

Någon annan som har någon tanke?

 

För övrigt var det väl ren galenskap att låna boken på biblioteket. Tur att det nog främst är kvinnor som har lånat den. (Varsågod för mentala bilder.)

 

Det här kan roa mig vilken dag i veckan som helst. Jag har börjat skratta lite mindre åt det nu. Men det är fortfarande hysteriskt när jag är på det humöret. Det fina är att det får roa mig varje dag i veckan, om det skulle vara så, eftersom jag jobbar med det här. Från 1.10 är absoluta höjdpunkten. 

 

Ljuset förvånar mig varje år det dyker upp efter att vi har ställt om klockan till sommartid. Min kropp förstår inte kvällningen. 

 

Det är ju ändå ett kärt besvär. 

Två vänner från förr, en obruten bibel och ett välanvänt kors, båda från konfirmationen. På insidan av bibeln står det "Som minne av konfirmationen i Norrtälje kyrka den 7 maj 1994 Joh 3:16". Jag citerar Joh 3:16. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv". Och över detta fälldes en liten tår.  

 

Korset har åkt på och bibeln har för första gången lästs. Matteusevangeliet först. Sen blir det Markusevangeliet. 

 

Är Jesus vägen?

 

Min påskhelg har, som vanligt, varit av det sekulariserade slaget. Det vill säga, den har stått helt ofirad, passerat som vilken långhelg som helst. 

 

Jag har sett filmatiseringen av The Bible, mycket fascinerat. Igår kom jag så till den sista delen. När Jesus återuppstod var det som att jag förstod. Jag förstod allt, vad kristendomen egentligen handlar om. Som om all tidigare kunskap, även om jag vetat exakt lika mycket, nu plötsligt fått en helt ny innebörd. Det var som att möta Jesus. Ni kanske inte tror mig. Jag har knappast gett uttryck för religositet tidigare. Jag är 33 år. Jag lever i det högst sekulariserade Sverige där "alla" firar påsk, dock utan att skänka Jesus större eftertanke. Men plötsligt så förstod jag Jesu kärlek, och ville ha en del av den. 

 

Kombinationen av att läsa Scum manifest och en bok om judendom, lyssna på Madonna, se The Bible på TV och gå och ha allmänt existentiella frågor snurrande i huvudet var tydligen det som gjorde att jag föll. Det gjorde mig helt mottaglig. Mottaglig för Jesus. 

 

Jag vet inte exakt vad jag ska göra med det här. Men jag behövde få det sagt. Nästan så att det förtjänar en egen kategori här på bloggen. Nå, det återstår väl att se. 

 

Kanske behöver jag bara en ny hobby.

En sak som jag sörjer (okej, starkt ord i sammanhanget, men ni fattar) är att jag inte har något bra promenadstråk i Umeå. Jag går gärna, men endast mot ett mål. Eller längs ett vackert promenadstråk. Detta låter sig näppeligen göras om man som jag bor på Haga. Inte nu i alla fall. 

 

På sommaren och vintern promenerar jag gärna längs med skogsvägarna på regementet. Inte jättevackert, eftersom stora delar av "skogen" utgörs av kalhyggen. Men skog är skog, vindars sus, mygg osv. Alternativet är att gå i husområden, och det känns ju bara sorgligt.

 

Nä, helst av allt vill jag ha Årstaviken, eller något annat vatten går bra, att flanera längs med. Sätta mig på en sten, känna solen i rygg eller på kind. Höra änder kvacka förbi. Spegla mig i vatten. Allt det där mycket poetiska. 

 

I Umeå har jag lite för långt till vatten. Om det nu är promenerflanera jag vill ägna mig åt så vill jag inte först behöva cykla alternativ gå en halv promenad först för att sedan strosa längs vattendraget. Nej, då får det faktiskt vara. Visst, på somrarna kan jag cykla ner till älven bara för att sitta på min favoritsten. Men dit är det i ärlighetens namn ganska långt kvar i utomhusgrader. 

 

Så några promenader blir det knappast här. Såvida det inte är outgrundligt vackert på träden och jag får med mig kameran. Våren är inte en vackert-på-träden-period. Så jag blir mest inne. Bland bokträden. Alltså, böckerna. Och det går också bra. Bara man inte säger något till mamma. 

Ni tror kanske att det är ett påskuppror på gång här. Snarare är det här ett pågående uppror, inombords. Enda skillnaden är att ni nu får ta del av det. 

 

Jag fortsätter citera Valerie Solanas eftersom jag tycks uppslukad av SCUM. Och eftersom jag kan. Idag har vi kommit till kärlek och sex. Två aspekter som Solanas främst kretsar runt. Solanas menar att kvinnor och män inte kan ha kärlek. "Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man."

 

Dessutom är mannen besatt av sex, detta medan: "Kvinnan kan enkelt - mycket enklare än hon tror - förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lung klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter". Är det det som driver mannen till gränslösa sexuella handlingar? "Mannen är icke desto mindre besatt av att knulla; han simmar genom en flod av snor, vadar näsan i mil av spyor, om han tror att det finns en vänlig fitta som väntar på honom. Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst och dessutom betalar han för möjligheten." 

 

Det må vara skruvat. Men det är icke desto mindre underhållande. Och skrämmande. 

 

 

Jag fortsätter på inslaget spår. 

 

För en tid sedan läste jag Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk och tänkte på de normer vi lever efter i den här världen, vilka egenskaper vi värderar. Vi nedvärderar egenskaper som traditionellt ansetts kvinnliga: omhändertagande, omvårdande, känsliga. Att jobba inom yrken som vård och omsorg är dåligt betalda. Många yrken har blivit det så fort de har blivit kvinnodominerade (läraryrket är ett typexempel). 

 

Det stämmer ganska väl överens med synen vi har på vad vi anser oss styrda av. Vi anser oss styrda av vårt förnuft. Förnuft trumfar känslor. Om man frågar någon vad de går på när de ska ta ett beslut tror de oftast att de styrs av förnuftet. Sen hur det verkligen ser ut med det är en helt annan sak - ni kan ju rannsaka er själva vad som får er att välja det ena jobbet, lägenheten eller resan framför det andra. Om förnuftet trumfar känslor, om vi nedvärderar känslor, vilka är de motsatta egenskaperna - de vi premierar och värderar högt? Jo, motsatsen är ickeomhändertagande, känslolösa och kalla. Samma egenskaper som startar krig och utlöser våldsamheter. Jag frågar er nu: vilken värld skulle ni helst leva i - den känslosamma eller den känslokalla?  

 

Jag vill gärna återknyta till Valerie Solanas, som resonerar runt detta: "Mannen är uppäten av spänningar, av frustration över att inte vara kvinna, över att inte vara förmögen att någonsin nå tillfredsställelse eller njutning av något slag. Han är uppäten av hat - inte rationellt hat riktat mot dem som skadar eller förolämpar honon - utan irrationellt, urskillningslöst hat... i grund och botten avsky för sitt eget värdelösa jag."

 

I vår kultur är det förknippat med svaghet att vara känslosam, med styrka att vara känslokall. Men hur tar man egentligen de bästa besluten? Med eller utan känsla? 

 

 

Idag har jag spisat musik. Ni minns: CD-skivor, stereo, dansa, byta låt, dansa.

 

Jag är inne i en Madonna-period. Madonna har varit en del av mitt liv så länge att varje skiva definierar en tid av mitt liv. Like a prayer och Like a virgin är barndomens partyn. Erotica och Bedtime stories är högstadiet. Ray of light gymnasiet och året efter. Den toppar alla andra för mig. Känslan jag får när jag lyssnar på hela skivan. Skivan är solid. Den påminner om studenten. Den påminner om London. Så mycket känslor bor i varenda låt på den skivan. Snacka om throwback thursday. 

 

Skivorna efteråt har jag inte lyssnat lika ambitiöst på. Visst finns det godbitar, men de liknar inte alls skivorna från 80- och 90-talet. 

 

Förstå hur lysande den kvinnan är. Madonna, I love you!. 

 

 

Jag inser att jag har tillbringat (minst) två påskar med Anna. Förra året satt jag och C på Annas mammas altan i solen och drack kaffe och åt smörgås. Solen värmde i ansiktet. Llivet var gott. 

 

För tre år sedan åt jag påskmiddag med Anna and friends. Vi blåste ägg. Och vi målade ägg. Det föranledde en hel del kreativitet. Jag tänkte dela delar av den med er. 

 

 

 

 

Käkar honung från sked som en slickepinne. 

Har kommit över en spännande broschyr. I den finns följande text att läsa:

 

"Sista torsdagen varje månad fylls Klubbstugan av x:ka klubbens Aktiva kär(r)ingar och diverser kvinnliga aktiviteter som har med handarbeten och utseendet att göra

 

I mitten av månaden samlas Herrklubben ofta för att se på film, spela dataspel eller utöva andra pub-lika aktiviteter."

 

Gissa nationaliteten. 

 

Vintern går mot sitt slut. Det märks inte minst på att Vinterstudion är inne på sin sista helg. Det är sorgligt. Vinterstudion är som en lägereld för mig under vinterhelger. Något att värma sig vid och glädjas åt. Men det finns en  sak som gör mig lite nedslagen när det gäller Vinterstudion. Som lägger sordin på vintersportstämningen. Jag talar förstås om normer inom sportvärlden.

 

I Vinterstudion är det alltid mycket män. Det finns några kvinnliga experter som bjuds in också, men överlag är det männen som dominerar; i kommentarsbåset (nästan uteslutande män), bland experterna och bland programledarna. Det kan finnas anledningar till det, främst tror jag att dessa heter tradition. 

 

Men det som ändå gör mig mest nedslagen är hur kvinnorna som ändå är inbjudna får "vara med". Framför allt tycker jag att det märks i uppvärmningarna, det vill säga det som sänds på webben innan sädningen. Männen busar runt, gör roliga saker och bygger vidare på varandras berättelser och inspel. Ibland tilltalas kvinnorna, men av någon anledning ligger ljudet från andra samtidigt ute. Dessa andra (män) talar på om sina saker och dränker kvinnornas inlägg. Eller också negligeras det kvinnorna säger. Ingen spinner vidare på detta. 

 

Jag säger inte att det här sker medvetet. Tvärtom. Jag tror att det sker omedvetet. Men det blir väldigt olyckligt så att kvinnorna ofta (absolut inte allitd) marginaliseras. Med tanke på att det fortfarande är en manlig domän (ingen kan motsäga detta) så gör det saken ännu svårare. Om man nu ska tala om dominans kan man säga att det blir väldigt svårt för kvinnorna att få eller skapa dominans i samtalen och i interaktionen när de inte blir uppmuntrade i sina utspel. Återigen, det gäller inte när de talar om sina expertisområden, anledningen till att de blivit inbjudna. Här har får de oftast stöd i sina uttalanden från övriga. Jag talar framför allt om helhetsupplevelsen. 

 

Så nästa år önskar jag mig en sak. Jag önskar att de kvinnor som blir inbjudna att delta också blir inbjudna i samtalen. Oavsett det är runtbusandet eller annat. Nu kanske någon invänder, "jamen de vill/kan inte vara med och busa för att de inte vet hur man gör". Och det kanske är så. Men för att vilja/kunna måste man också vara bevkäm i den rollen. Och det blir man aldrig om man aldrig blir inbjuden och uppmuntrad i den.

Hela dagen går jag och tänker på det där jag ska skriva här. Formulerar i huvudet, men inte med tangentbordet. Sen när jag har väntat klart är jag för trött i hvuudet för att formulera det på riktigt. 

 

Men imorgon. Kanske. 

Norrlands inland avfolkas. Om utveckligen i Åsele håller i sig kommer samhället vara helt dött om 55 år. Jag tycker det känns otroligt sorgligt. Särskilt som det ju faktiskt finns människor som vill bo där. Men förutsättningarna gör det svårare och svårare för varje år då vård och omsorg läggs ner och tvingar människor att resa längre och längre för att få sina behov tillgodosedda. Hela syftet med att bo i ett litet samhälle är väl just att ha nära till det som man behöver mest. Detta tas ifrån många inlandsbor i Dorotea, Åsele och på andra platser. 

 

Det känns också sorgligt att samhällen ska dö medan människor i storstäderna trängs och betalar hutlösa priser för boende. 

 

Jag kommer från Sveriges mellanland. Har bott nära eller i Stockholm 30 år av mitt liv. Jag flyttade till Umeå och konstigheten i detta märks på vilka frågor människor har ställt mig i och med att de förstått att jag lämnat Stockholm för Västerbotten. Varför? Ingen skulle fråga mig detta om resan varit den motsatta. 

 

Det känns trist att det som är normen också är det som är lättast. Ger det oss mest livskvalitet att bo i en storstad? Det har jag svårt att tro. 

 

Min dröm har länge varit en egen ö. Och för fyra år sen blev det lite lite tydligare. Jag vill komma närmare naturen, så där som man gör om man flyttar norröver. För 2,5 år sen flyttade jag norröver, om än till Umeå. Det var steg ett. Vi får se när jag lyckas iscensätta steg två. 

 

Till dig vill jag säga: Gör något unikt. Gå mot strömmen. Flytta till Norret. Bara göre.