Själsfränden i mig

Jag tänker ofta på vem jag är med olika människor. Överlag är jag inte så förtjust i människor. Jag tycker det är ganska svårt att umgås, såvida jag inte har en tydligt definierad roll och ett syfte med umgänget. Trots detta tycks jag alltid finna själsfränder. Oavsett om jag ska på konferens i bara några dagar, om jag har ett nytt jobb eller allt möjligt däremellan så tycks jag alltid hitta en person som jag direkt gillar.
 
Dessutom är jag en mycket god människokännare. Jag kan nästan direkt avgöra om jag kommer att gilla en person eller inte. Det är något med utstrålningen, blicken och attityden som gör att jag kan avgöra det här redan innan de har öppnat munnen. Väldigt ofta har jag rätt. Självklart har jag ändå gått på nitar, men det har nästan alltid berott på att jag struntat i magkänslan, för ofta har jag haft det på känn.
 
Det som ändå är intressant med det här är att jag antagligen går in med en helt annan attityd själv om jag tror att jag hittat en person jag tror att kommer att gilla. Eller så är det självklart. Det gör säkerligen dem till en bättre människa, eftersom jag "gör" dem bättre, precis som dessa personer gör mig till en bättre människa. 
 
Så mycket av min person blir en spegling av den person som jag umgås med.
 
Att vara en bra person är en grupp-prestation. Om två nu kan vara en grupp. Och trots att jag inte gillar människor (lätt misantropiskt jag vet) så gillar jag verkligen att få vara i den där bubblan. Bubblan gör mig bra och gör mig gott. 

Kommentarer
Postat av: Matilda

Jag saknar nog den magkänslan. Det har hänt ofta att folk jag tror att jag ska komma överens med fungerar jag inte alls ihop med. Och personer jag fått ett märkligt intryck av är ofta de jag kommer bäst överens med (så fort den tröskeln är borttagen). Jag är ingen bra människokännare. Dessutom har jag nog en dålig ovana att desperat bli accepterad och sedd som vän att jag kanske är för vänlig, det har många gånger slutat med att jag blivit utnyttjad eller starkt ogillad. Men jag jobbar på det, att ha en mer avslappnad attityd.

Kanon att du lyckas hitta de där guldklimparna trots din människoskeptism ;)
Instämmer för övrigt att man blir en bättre människa i samspel med andra. Bra vänskap blir till positivt självförtroende som gör under för personen man är.

2013-04-10 @ 21:44:51
URL: http://mystiskt.blogspot.com
Postat av: smultron

:-)

Jag är väldigt dubbel, alltså jag är inte särskilt förtjust i människor men samtidigt är jag det mycket. Människan fascinerar mig, men är ganska skrämmande och ofta inte att lita på.

Jag kan vara ganska social (även om det tar massor av energi) men jag känner mig mer som en ensamvarg. Det är mer okomplicerat att bara vara själv.

2013-04-11 @ 18:50:43
URL: http://mammamummel.blogspot.com
Postat av: Hanna

Matilda: Men usch för att bli utnyttjad :( Jag antar att jag är allt för odesperat av människor för att hamna där. Fast utnyttjad kan man för all del bli av andra människor.

Smultron: Egentligen är jag också dubbel. För när jag väl har sammanhang som jag trivs i så älskar jag det ju. Jag älskar uppmärksamheten och dynamiken. Den är svår att uppnå själv. Men själv är ju alltid skönt. Jag kan aldrig vantrivas när jag är själv.

2013-04-11 @ 19:06:35
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: Fia

Jag har läst om intressanta forskningsprojekt där människor som aldrig har träffat varandra har fått göra en bedömning efter de första minuternas kontakt, och därefter har de fått umgås ganska intensivt under ett år (jag tror att det var en grupp studenter som visste att de skulle ingå i en studie), och efter det året har de fått beskriva varandra. De flesta hade glömt bort vad de hade skrivit vid det allra första mötet, men det visade sig att det var väldigt många som hade samma uppfattning efter ett års frotterande som de hade efter bara några minuters kontakt.

2013-04-11 @ 21:27:38
URL: http://neverkeso.blogg.se

Skicka flaskpost

Namn:
Kom ihåg mig till nästa flaskpost

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0