Hannas Plats

Jag försöker välja ut en ny bild till jobbets webbplats. Det är jättesvårt när det finns så många som är bra och känns som att de visar upp min mest professionella sida. 

 

Ni vet när en har ett år kvar på ett projekt som en börjar tycka är lite kämpigt. Och en börjar leta efter morötter. Som att till exempel att formulera inbjudan till den fest som potentiellt kommer att avsluta projektet. 

 

Ungefär där har ni mig just nu. 

 

Prokrastinerar som en chef. 

 

Samt läser ljuva serier av Liv Strömquist.

 

Retorisk analys kan användas till så mycket. 

 

Har gått en kurs i veckan om karriärplanering. De flesta på kursen har känt sig ganska nedslagna över hur svårt livet som akademiker kan te sig. Hur svårt det är att få forskningsanslag. Hur prestationsinriktat allt är. 

 

Det lustiga är att jag har blivit peppad. Jag har tänkt ungefär "det där gäller inte mig". Alltså som att "visst det är svårt, men någon kommer ju också igenom det där nålsögat".

 

Egentligen är det orimligt. Men det säger ganska mycket om min attityd. Jag lever efter inställningen att det brukar bli som jag bestämmer. Det är klart att det inte alltid blivit så. Men jag tror att anledningen till att jag fortfarnade har inställningen är att jag snabbt anpassar och justerar mina mål efter vilka möjligheter som ges. Möjligen. 

 

Eller så kan man tänka sig att när allt är som mörkast, framstår inte jag som lika mörk som när bakgrunden är vit?

Sytet med Kroatien är jobb. Men emellanåt har vi lite hopp och lek också. Det behövs.

 

Lustigt ändå att åka iväg 20 personer på charter. Alla andra som bor på hotellet har semester: det är ungdomar, pensiosar och allt däremellan. Och vi ligger och guppar i vattnet i stora sjok av bekanta mellan jobbperioderna. Doktorandkolonien satt i går i solen på stranden och pustade ut efter en dag med tur till vattenfall. Jag undrar vad de andra tror om oss. Det känns som att vi är en grupp med förväxta elever på språkresa. Allt vi väntar på är att ledarna ska spåra ur. 

 

Det är ett märkligt privilegierat liv jag lever. Det är inte första gången jag konstaterar det. Knappast den sista heller. 

 

Jag har tagit hand om mig själv mer eller mindre sedan jag var 14 år. Både mentalt och rent fysiskt. Man kan säga att jag har levt som vuxan sedan jag var 14, det vill säga i snart 20 år. Att då plötsligt befinna sig i ett mentalt tillstånd av tonåring är väldigt märkligt.

 

Jag är doktorand. Jag brukar kalla det akademins tonåring. Man är i utbildning, det finns överordnade - lektorer, disputerade, docenter, och så finns det "far- och morföräldrar" - professorerna. Dessutom finns det en person med ansvar - prefekten. Jag är lägst i hierarkin på institutionen, bland de anställda. Jag är tonåringen, den som får göra fel, som blir ledd på rätt väg och som inte har någon direkt status. 

 

Ibland när jag sitter med mina handledare, som är världsbäst, så får jag tydligt känslan av att vara barn. Jag får frågor som jag inte kan svara på och det är mentalt jobbigt och jag får en regression. Svarar "jag vet inte" frustrerat i olika situationer. Lite som ett barn. 

 

Även på konferenser blir det tydligt att jag är lägst i hierarkin. Och på något konstigt sätt går det alltid lätt att identifiera andra doktorander, andra i samma statusposition. Det initierar ett visst beteende. Dessutom vet ju alla att det är svårt att umgås obehindrat över hierarkigränser. Så doktorander tycks hålla ihop. 

 

Det här är en märklig känsla att ha. Att ha varit vuxen länge och att ha tagit hand om sig själv och sedan att plötsligt ha personer som ska "uppfostra" mig. Den akademiska uppfostran är en märklig sak. Egentligen gillar jag min situation, eftersom jag nästan alltid gjort mig bäst då jag slår lite från underläge, fri från ansvar men ändå vuxen. Samtidigt ska det blil fint att en dag på kliva upp ett steg på pallen. Kanske kommer det att märkas på min kroppshållning. Eller hur kommer det sig annars att jag alltid kan identifiera andra doktorander?

Hell week har börjat. Vi snackar värre än versionen i Mästarnas mästare. Vi snackar akademiker style. 

 

Grenarna?

- Undervisning utan röst

- Konferenspresentation utan motivation

- Ducka för representationsuppdrag

- Mingla med en aspergerdiagnos

- Äta frukost med illamående

 

Vem vinnaren är får ni se senare i veckan. Stay tuned. 

 

 

Text är skickad. Innan lunch till och med. Axlar välkomnas ner från öronen. Jag jobbar sjukt effektivt och snabbt när jag behöver. 

 

Text är förstås inte färdig. Jag vet inte ens vad färdig är. Vad innebär det konceptet? Klurig känsla. Att känna sig färdig. 

 

Men min hjärna har lite paus just nu i alla fall. 

Det här kan roa mig vilken dag i veckan som helst. Jag har börjat skratta lite mindre åt det nu. Men det är fortfarande hysteriskt när jag är på det humöret. Det fina är att det får roa mig varje dag i veckan, om det skulle vara så, eftersom jag jobbar med det här. Från 1.10 är absoluta höjdpunkten. 

 

Jag knep nog den absolut sista biljetten till den här föreställningen. Längst bak, längst ut, där satt jag hällde i mig en halv liter vatten och sög i mig en hel ask halstabletter i desperat försök att hålla tillbaka torrhostningsattackerna som istället kom ut genom ögonen. 

 

Det var stand-up, så det var praktiskt taget arbete. Jo, faktiskt. Femtio procent ironisk generation och femtio procent trubadurhumor. Schyffert hånade in-house-twittrare och (Björn) Gustavsson skrev en låt, som ju är det tiggrar är bäst på. 

 

Och vad säger den här gamle retorikern? Jo, humor är som bäst när den är här och nu. Närvaro. Är det inte det jag alltid har sagt? Jag frågar humor-forskaren vad hen säger. Hen svarar: inget. 

 

Hej, jag heter Hanna. Jag är en kvinnlig människa. I hela mitt liv har andra kvinnliga människor sagt till mig att jag är rolig. Den roligaste de känner. Att jag borde bli komiker. Sedan jag var liten. Och fortfarande. Men aldrig har någon manliga människa sagt det till mig. I alla fall inte rolig som i humoristisk. Möjligen har de sagt till mig att "du är rolig du", som i lite konstig, korkad. 

 

Det här tycker jag är intressant och jag undrar varför. Eller nej, jag tror snarare att jag ses som ett hot som rolig kvinnlig människa. Jag tror det finns många manliga människor där ute som tycker att jag är rolig. De säger det bara inte. Av olika orsaker. Jag kan ju inte vara roligare än manliga människor? Så roliga är inte kvinnliga människor. Generellt sett. 

 

Jag tycker att det är så intressant att jag vigt mitt liv åt detta. I alla fall fem år av mitt liv. Min avhandling heter preliminärt "Jättekul att det är så många tjejer här ikväll - Humor och iscensättande av kön i politisk parodi på TV". Jag vill veta hur kvinnliga och manliga komiker blir stöttade till att vara roliga, att framstå som roliga. 

 

Jag är rolig. Det har jag alltid vetat. Men jag har också alltid vetat att jag aldrig kommer att bli rolig som yrke. Istället ägnar jag mig åt att studera det roliga. 

 

Lyssna gärna på Soran Ismails Vinter-program, det handlar (runt 37 minuter in i podd-versionen av programmet) ganska precis om det jag intresserar mig för. 

 

 

Jag ba skoja.

Tål du inte ett skämt?

Har du ingen humor?

 

Jag vet inte om jag sagt det förut. Men jag forskar alltså på humor. Humor och kön. I TV-programmet Parlamentet. En dag ska jag berätta mer om det. Och varför det är så intressant. 

I veckan har vi undersökt det innersta av akademikerns väsen och vad det tycks gå ut på. 

 

Det går ut på att försöka att inte somna, att äta gott samt att skriva med händerna. Fysiskt arbete alltså. Mycket tungt. 

 

På det har jag ålagt mig själv att lägga tio minuter dagligen på en fokuseringsövning. För säkerhets skull. Det var droppen. Tydligen. Jag var mycket nära att somna in den sista minuten. 

Tid. Jag fick en tidpanik i söndags. Jag kom att tänka på hur snabbt den går. Och hur upplevelsen av tiden är att den går snabbare, med tiden. Ett år nu är 1/33 liv. Ett år när jag var 5 var 1/5 liv. Ett år då - en evighet. Ett år nu - överblickbart. 

 

Tid. Den rusar. Jag har hela tiden haft ett mål i mitt liv. Ett nästa steg. Något jag ska uppnå. Det har gjort att tiden varit min vän. Jag har gått med tiden.

 

Jag har inte längre ett mål. Mitt mål är att leva det här livet jag gör exakt nu. Jag vill inte riktigt att det ska ta slut. Jag vet inte heller vad som kommer efter den. Jag vet inte vad jag vill ska komma efter den. 

 

Jag vill inte att tiden ska gå. Men den gör ju det ändå. Och det är en mycket jobbig känsla. 

Det är på den här platsen mina mest geniala tankar realiseras. 

 

 

Lagom rörigt också.

Rå men hjärtlig. En stämning som kan fungera länge och oproblematiskt. Tills den helt enkelt inte gör det längre. Det är då jag drabbas av autism. Kan inte ta mig ur den där känslan av total underlägsenhet. Allt låser sig. Jag stänger in mig i ångest. 

 

Rå men hjärtlig stämning kräver att man är på topp. Ständigt på tå.

 

Och det är man inte alltid. 

 

 

Går och visslar. Känner mig allmänt nöjd. Knappt två veckor kvar på terminen. 

 

Det vänder snabbt i den här branschen. 

Skåneland, det var inte nyligt jag var här. Det känns fint att komma så långt bort och fortfarande vara i Sverige. Utlandskänsla. 

Och konferenser är alltid speciella. Särskilt ur socialt perspektiv. Jag har haft amerikaner efter mig. De har älskat mitt hår, min klänning och dragit fräckisar för mig inför mitt eget framträdande. 

Lund är fint. Här har varit varmt och soligt. Men jag saknar alltid vattnet. Så idag var jag tvungen att åka till Lomma för att bada i havet. En perfekt utflykt, även om jag är ovan vid så stora stränder med så mycket folk. 



Lomma och havet



Lund domkyrka



Jag och min nya konferensvän Kim på uni



Lunds vackra universitetsbyggnad - jag kommer aldrig att lägga upp en bild av Umeås dito här. Inte av skönhetsskäl i alla fall. 

 

Jag hade en fantastisk vecka. Mycket flow. Livet som grupprestation funkade bra.

Jag har nu en så social vecka att jag inte har sett dess like på många... år? En del människor återkommer i mitt liv, andra uppstår, ytterligare andra vägrar ge upp.

Ibland när jag har riktig flyt oroar jag mig direkt för att jag vet att det otvivelaktigt kan komma att bli dåligt, helt abrupt. Allt för ofta har det också varit så.

Men det går ju upp och ner. Oftast är jag dessutom antingen social eller produktiv på jobbet. Det är som att de tu inte kan leva i symbios.

När jag körde upp för körkortet (en tidig december) sa min besiktningsman att han inte tänkte ge mig körkortet i julklapp. Mitt hjärta ville stanna. Sen tillade han att körkortet hade jag fixat själv genom en bra prestation. Så var det sannolikt, och jag tackar honom i efterhand i tanken för att han gjorde det till MIN prestation.

Men egentligen kan vi inte prestera, eller i alla fall blir det väldigt svårt, om andra inte tillåter oss att prestera. Både genom att uppmuntra, genom att inte ignorera eller modfälla, genom att godkänna, genom att inte underkänna, genom att föredra konstruktiv kritik framför enbart negativ. Saker i livet är ofta svarta eller vita, men ibland handlar det om hur man ser på de där sakerna. Hur man väljer att se på något påverkar utfallet av vad det än må vara, en prestation eller ett problem.

Min inställning till livet och kanske framför allt jobbet, är att jag vill ha så roligt som möjligt. Jag har inga ambitioner om att vara bäst på något över huvud taget. Däremot hoppas jag på att jag när jag har så kul som möljigt, även kan få med mig saker som är bra sett ur prestationssynpunkt. Att jag får möjlighet att lägga saker på min lista, även om jag bara precis passerar över gränsen för vad som är godtagbart.

Och det är då vi talar om en grupprestation. För att jag ska lyckas, behöver jag människor som också vill att jag lyckas runt omkring mig. Oavsett om de gör det av god vilja, eller för att de väljer att se ser något mer än bara the rough surface. 

Det behöver alla.