Hannas Plats

Har gått en kurs i veckan om karriärplanering. De flesta på kursen har känt sig ganska nedslagna över hur svårt livet som akademiker kan te sig. Hur svårt det är att få forskningsanslag. Hur prestationsinriktat allt är. 

 

Det lustiga är att jag har blivit peppad. Jag har tänkt ungefär "det där gäller inte mig". Alltså som att "visst det är svårt, men någon kommer ju också igenom det där nålsögat".

 

Egentligen är det orimligt. Men det säger ganska mycket om min attityd. Jag lever efter inställningen att det brukar bli som jag bestämmer. Det är klart att det inte alltid blivit så. Men jag tror att anledningen till att jag fortfarnade har inställningen är att jag snabbt anpassar och justerar mina mål efter vilka möjligheter som ges. Möjligen. 

 

Eller så kan man tänka sig att när allt är som mörkast, framstår inte jag som lika mörk som när bakgrunden är vit?