Hannas Plats

När jag var i Istanbul såg jag rosa akustiska gitarrer i varje musikaffär jag passerade. I Sverige verkar det betydligt svårare att få tag på en rosa gitarr. Men jag har gjort ett tappert försök.

 

Den första jag blev anvisad hette Cupido. Den var mycket riktigt rosa och hålet till resonnanslådan hade formen av ett hjärta. Nej.

 

Med nästa gitarr jag blev anvisad medföljde klistermärken i form av fjärilar. Jaha?

 

Vem har misshandlat dessa gitarrer?

 

Varför måste färgen rosa vara detsamma som kärlek, hjärtan och fjärilar?

 

 

Och hur kommer det sig att det i musikaffären fanns gitarrer i lite alla möjliga färger, men inte i just rosa. 

 

Jag känner mig faktiskt lite förvånad över detta. Är rosa och gitarr så inkompatibelt? Framför allt: är rosa en så farlig färg? I Sverige 2015.

 

Det är lite som att resa i tiden att resa till Centraleuropa. 

 

Igår skulle jag hyra en cykel. Hela proceduren tog ca 5 minuter och under dessa minuter blev jag förkvinnskligad två gånger. Mannen påpekade att hjälmen jag fick var en damhjälm, och att det var den sista de hade inne. Ååååh, nej, vad ska nästa kvinna som travar in och söker en hjälm göra? Och hur vet man att en hjälm är en damhjälm? 

 

När jag skrivit under kontraktet påpekade mannen att jag hade en (så där härlig) typiskt kvinnlig signatur. Jag bara tittade på honom. Vad innebär nu det?

 

Sedan stegade han fram till en damcykel och frågade om jag ville ha en med sju växlar. Det var aldrig någon tvekan om att det var en damcykel jag skulle ha i alla fall.

 

Jag undrar vad som rörde sig i hans hjärna. Jag kan inte minnas senast någon var så noga med att påpeka för mig att något jag gjorde eller behövde var av dam-variant. Ville han visa att han minsann förstod att jag var kvinna, ifall det nu var oklart? 

 

Jag vill så klart säga något, göra mikrorevolt. Men det är extra svårt att ens koncentrera sig att svara på frågorna när allt som sägs sker på tyska. 

 

Jag befann mig i en lärosituation idag. Ett killgäng. En lärare. En klass. Dessutom tre unga tjejer som var prao-elever i situationen. Läraren presenterade praoeleverna och bad dem säga sina namn. När de gjort det så säger läraren att nu vet vi vilka de är, de är inte längre okända. Samtidigt börjar en i killgänget säga några random tjejnamn helt högt. Som om det var deras namn. Som han medvetet missuppfattat. 

 

Han skrattar och får med sig några andra killar, även om de inte riktigt verkar tycka att det är kul. Läraren uppmanar tjejerna att återigen säga sina namn för att vi alla ska få dem rätt.

 

Och jag står irriterad och tänker att det finns också killar i dans-sammanhang som inte känner behovet av att vara dryga. Han hörde bara inte till denna skara. 

 

För det är ett skämt på deras bekostnad. Men det blir helt löjligt eftersom han är överordnad dem, i alla fall i ålder. Dessutom är han kille som skämtar om tjejer. Det är helt fel position för att skämta nedsättande, eller med en härskarteknik - som det ju är att inte bry sig om att lägga någons namn på minnet. 

 

Det jag känner är: Uppmuntra dem inte! De tar plats. På bekostnad av några stackars praoelever. Så. Himla. Lågt. Inte var det kul heller. Bara nedsättande. Och jättesvårt att bemöta. Jag ville säga något högt, jag kände mig trots allt överlägsen dem i ålder och i självförtroende. Men det hade ju varit en härskarteknik av mig, och jag ville vara en större mäninska. Ibland är det bara så svårt. 

Det finns vissa saker som är konstanta. Till exempel antalet gånger jag får frågan om jag är pojke eller flicka. 

 

Idag kom frågan på kabinbanan. Jag hörde en flicka säga "Ist das ein Mädchen" (är det en flicka). Jag vänder mig om precis lagom för att se henne peka ut mig. I vanlig ordning hör jag inte mammans svar, hon muttrar något tyst. Men jag vänder mig om och ler crazy lady. 

 

Jag undrar vad det är. Är det mina enorma muskler som får pojkar och flickor världen över att undra över mitt biologiska kön? I så fall kanske jag genast bör se till att sluta styrketräna så mycket

 

Redan innan jag visste om vad patriarkatet var kände jag av det. Jag förstod att jag hade andra möjligheter än killar redan när jag var 5 år, att människor såg på mig annorlunda än de såg på killar. Men jag förstod det inte. Vad var skillnaden?

 

Hela min skolgång, grundskolan och gymnasiet, gick jag och kände det utan att någonsin veta något om det. Ingen pratade om det. När jag sa något som visade på dess existens blev jag betraktad som rabiat, jobbig, tjej. Det skulle ta mig tills jag var 25 innan jag hittade andra människor som hjälpte mig att sätta ord på det jag alltid sett och känt, hitta människor som förstod och som också såg. 

 

Jag har träffat kvinnor som sagt att de minsann aldrig känt av något förtryck eller hur de känt sig underordnade. Jag kan bara säga grattis. Herregud, vad skönt att slippa den känslan! Själv har jag alltid mina genusglasögon på mig, oavsett jag vill eller inte. Nu för tiden har jag också många människor runt omkring mig som ser. Ändå känner jag mig ensam. Jag känner mig ensam med mina insikter. För ingen tycks riktigt förstå, eller kanske vilja förstå, eller vilja/orka bry sig på samma nivå. Och även människor som ser kan ibland göra eller säga saker som gör att jag misströstar. 

 

Men jag har börjat skriva mer. Arga texter. Jag vet bara inte vad jag ska göra av dem. 

Har bloggat och twittrat så mycket om mens att någon kände ett behov av att straffa mig. Hårt. Nämligen min egen kropp.

 

Min mensvärk har en överväxel. Smärtan från helvetet. Överdjävulskap. Den fick jag smaka på imorse. Den där smärtan har återkommit allt sedan jag var 13 år. Inte varje gång, och framför allt mer sällan. Men ändå, till och från. Alldeles för ofta för att det ska kännas okej. 

 

Jag vaknar. Känner att det börjar göra ont. Tänker att det nog inte är någon fara. Tio minuter senare är jag fast på toaletten. Ingen idé att lämna den, alldeles oavsett kan jag inte resa mig upp. Så jag lägger mig på golvet. Drar ner en handduk som jag ömsom ligger på, ömsom torkar svetten med. För jag svettas. Över precis hela kroppen. Linnet jag har på mig är genomblött. Efter en halvtimme har jag nått smärtpeaken. Det är då jag börjar kräkas. Fast min kropp är precis tom. På allt utom på smärta. Hade jag inte vetat att det var mensvärk, det vill säga normal värk, hade jag för länge sedan ringt en ambulans. Nu ligger jag istället där, halvt i hallen, halvt på  toaletten, över tröskeln insnurrad i en matta och en handduk men endast ett linne på mig. Jag profylaxandas och gnyr. 

 

Jag vet att det brukar ta en timme ungefär. Och mycket riktigt börjar det klinga av när jag har kräkts några gånger. Eller "kräkts". Jag börjar frysa där på badrumsgolvet. Till slut kan jag ta de sista resterna av energi och släpa mig till sängen. Vira in mig i täcket, torka av de sista svettdropparna, vänta på att de sista kramperna går ur kroppen och längta efter att få dåsa bort i sömn innan det är över.

 

Så är det här då normalt? Inte vet jag, jag har aldrig tagit upp det med någon. Ingen har någonsin heller berättat liknande berättelser för mig. Men jag har upplevt det 10-15 gånger i mitt liv. Det är ovärdigt och vedervärdigt. Normalt. Fast helt sjukt. Kanske alldeles särskilt att inte berätta.

Året var 1994. Den varmaste sommaren i mannaminne. För mig var det kanske andra sommaren jag upplevde som menstruerande varelse. Fylld av, ja men ni vet, mens-tabut. Man pratar inte om att man har mens. Man bara har det och hanterar det efter bästa förmåga.

 

Och förmågan var kanske inte så stor den där tiden i mitt liv. Jag försökte ändå hantera kombinationen extrem värme, magsmärtor från helvetet och syndafallet i blod som tog vägen lite varstans. Och det på en torrtoalett. Det hände små olyckor i sängen. Jag använde mammas lurviga bindor utan vingar. Men framför allt var det svårt att uthärda den där värmen utan svalka. Och bada var det inte tal om. Hur skulle det ens gå till? Så jag försökte åka båt fort. Det hjälpte inte det minsta, jag blev bara ännu varmare.

 

Smärtorna, kramperna, det var som att de upphöjdes i två i den där tryckande värmen. 

 

Hur gör man när man är 14 år och har mens, blöder som en stucken gris och det är så där varmt att man inte står ut på land? Man ställer sig i vattnet till knäna. I övrigt vet jag inte. Men på något sätt överlevde jag. 

"Femininity as spectacle is something in which virtually every woman is required to participate in".

 

Jag läser Sandra Lee Bartkys ord och begrundar. Jag har funderat mycket på det där med vad kvinnor förväntas göra, att deras kroppar aldrig duger som de är. De förväntas sminka sig, smörja sig, banta sig, raka sig osv. Dessutom ska de vara sexiga, allt för att attrahera män. 

 

Samtidigt så är det väl allmänt vedertaget att mäns drift anses starkare än kvinnornas. Det är män som framför allt tjatar sig till sex, som våldtar och så vidare. Så varför måste kvinnorna vara sexiga? Männen verkar ju vilja ha en kvinna till vilket pris som helst, hon behöver inte ens själv vilja. Det tycker jag är extremt låga krav från männens sida. För att citera Valerie Solanas Scum-manifestet "Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst, och dessutom betalar han för möjligheten". Varför är det då ändå så att kvinnor som ska bli framgångsrika i stor utsträckning behöver vara sexiga, lättklädda, ha högklackat och så vidare? Vad är det i respekt som detta kan ge hos männen?

Om det är något jag har stålsatt mig för hela mitt liv så är det negativa kommentarer om mitt utseende. De tycks alltid ha haglat. Och varit legitima från avsändaren. Jag har haft för stora ögon, varit för mager, haft för stora fötter, fel frisyr, klena armar och så vidare.

 

Kommentarerna har kommit från alla möjliga. Familj, vänner, bekanta och obekanta. Många är de som varit med och kommenterat min kropp. På något sätt har jag slutligen låtit det passera förbi mig. De allra flesta kommentarerna når mig inte längre, för jo, de fortsätter att komma. 

 

Dessutom, detta till trots, så är min egen inre bild av mig själv att jag är snygg. Alltså inte klassiskt snygg eller så, men ändå normalsnygg. Jag anser att jag ser stark och stolt ut. När jag ser bilder av mig själv så brukar den inre bilden av mig själv visa sig ha viss diskrepans. Jag uppfattar inte alls mig själv så smal (spenslig?) som bilderna av mig tycks avslöja. Det är ganska märkligt att jag har en mer positiv inre bild av mig själv. Det verkar som att många människor uppfattar sig som mindre snygga än vad de faktiskt är.

 

Alldeles oavsett är jag helt fascinerad över det här. Vad är det som tillåter andra människor att kommentera mig nedsättande, rakt framför mig? Alltså, vi pratar både om fysiska förutsättningar som jag inte kan rå för (storlek på fötter och ögon, vikt) och fysiska attribut som jag har valt själv (frisyr). 

 

Framför allt undrar jag vad det gör dem hur jag ser ut? Varför måste andra trycka ner mig (eller andra) för utseendet skull? Jag gissar att svaret är ganska enkelt. Något med mig provocerar, och det behöver inte vara mitt utseende. Men något med mig gör att jag måste sättas på plats. Antagligen lyckas människor också. För otillräcklig kan jag känna mig. Men oftast inte ful. Och jag känner oftast inte alls igen mig i andras (negativa) beskrivning av mig. Alltid något.

Många tror att kön är något biologiskt, något vi är. Men nej, det är något vi blir. Kön är ett verb, ett görande. Vi iscensätter kön hela tiden. Jag tänker på hur mycket saker vi helt tar för givna.

 

Varför dansar tjejerna i Let's dance utan kläder och i höga klackar? 

Varför sitter killar bredbent?

Varför har inte killar klänning/kjol?

Varför skrattar tjejer åt skämt mer än killar?

Varför förväntas tjejer vara gulliga och tillmötesgående (och får skit om de inte är det)?

Varför uppfattas killar som roliga och de busar och är roliga på mötet men tjejer som irriterande eller löjliga?

 

Ja, jag generaliserar. Men fundera över dina egna förväntningar på människor du inte känner sedan tidigare.

 

Fundera på vad du gör på dagarna, när du gör vad, vad du iscensätter. Jag funderar på det hela tiden. Blir förbannad på mig själv, både på mina förväntningar på andra och vad jag gör själv. Hur jag har internaliserat allt jag gör, mitt beteende, på grund av mitt kön. Men bara när jag är med andra. För jag går inte runt och iscensätter något när jag är själv hemma. Tänk så få som känner mig när jag bara iscensätter mig själv. 

Jag kräks lite på normer just nu. Eller det är väl ganska generellt i och för sig. Jag har bara haft mer anledning att tänka på det på sistone. Framför allt kräks jag på hur vi pratar om normer. Det går inte att vinna över dem. För så fort vi pratar om dem reproducerar vi dem.

 

Jag önskar inget mer än att människor bröt normer lite mer i vardagen. Både stort och smått. Men framför allt stort. 

 

Jag önskar att människor gjorde fler annorlunda val. Val som fick oss att lyfta på ögonbrynen. Första gången. Och som sen utvecklade våra normer. Jag vet, det händer redan. Dagligen. Men mest känns livet som ett lämmeltåg. Folk tågar på.  

 

Om normbrottning någonsin blir en OS-gren vill jag bli normdrottning. Eller normbrottningsdrottning, okej. 

 

Om ni ser ett åskmoln så är det för övrigt säkert mitt. 

Ni tror kanske att det är ett påskuppror på gång här. Snarare är det här ett pågående uppror, inombords. Enda skillnaden är att ni nu får ta del av det. 

 

Jag fortsätter citera Valerie Solanas eftersom jag tycks uppslukad av SCUM. Och eftersom jag kan. Idag har vi kommit till kärlek och sex. Två aspekter som Solanas främst kretsar runt. Solanas menar att kvinnor och män inte kan ha kärlek. "Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man."

 

Dessutom är mannen besatt av sex, detta medan: "Kvinnan kan enkelt - mycket enklare än hon tror - förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lung klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter". Är det det som driver mannen till gränslösa sexuella handlingar? "Mannen är icke desto mindre besatt av att knulla; han simmar genom en flod av snor, vadar näsan i mil av spyor, om han tror att det finns en vänlig fitta som väntar på honom. Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst och dessutom betalar han för möjligheten." 

 

Det må vara skruvat. Men det är icke desto mindre underhållande. Och skrämmande. 

 

 

Jag fortsätter på inslaget spår. 

 

För en tid sedan läste jag Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk och tänkte på de normer vi lever efter i den här världen, vilka egenskaper vi värderar. Vi nedvärderar egenskaper som traditionellt ansetts kvinnliga: omhändertagande, omvårdande, känsliga. Att jobba inom yrken som vård och omsorg är dåligt betalda. Många yrken har blivit det så fort de har blivit kvinnodominerade (läraryrket är ett typexempel). 

 

Det stämmer ganska väl överens med synen vi har på vad vi anser oss styrda av. Vi anser oss styrda av vårt förnuft. Förnuft trumfar känslor. Om man frågar någon vad de går på när de ska ta ett beslut tror de oftast att de styrs av förnuftet. Sen hur det verkligen ser ut med det är en helt annan sak - ni kan ju rannsaka er själva vad som får er att välja det ena jobbet, lägenheten eller resan framför det andra. Om förnuftet trumfar känslor, om vi nedvärderar känslor, vilka är de motsatta egenskaperna - de vi premierar och värderar högt? Jo, motsatsen är ickeomhändertagande, känslolösa och kalla. Samma egenskaper som startar krig och utlöser våldsamheter. Jag frågar er nu: vilken värld skulle ni helst leva i - den känslosamma eller den känslokalla?  

 

Jag vill gärna återknyta till Valerie Solanas, som resonerar runt detta: "Mannen är uppäten av spänningar, av frustration över att inte vara kvinna, över att inte vara förmögen att någonsin nå tillfredsställelse eller njutning av något slag. Han är uppäten av hat - inte rationellt hat riktat mot dem som skadar eller förolämpar honon - utan irrationellt, urskillningslöst hat... i grund och botten avsky för sitt eget värdelösa jag."

 

I vår kultur är det förknippat med svaghet att vara känslosam, med styrka att vara känslokall. Men hur tar man egentligen de bästa besluten? Med eller utan känsla? 

 

 

Två skönlitterära intryck från igår kommer att prägla det här inlägget (samt mitt fortsatta liv).

 

Jag såg filmatiseringen av bibeln på SVT igår. Jag satt och kände mig nöjd över att de olika händelserna faktiskt är bekanta. Min bibelkunskap är det alltså inga större fel på. Det som ändå slog mig är den fanatism som berättelserna ger uttryck för och som skett i guds namn. Människor har varit beredda att offra sina söner. Män, har varit beredda att offra sina söner. Män har haft uppenbarelser av gud. Mycket har gjorts okej helt enkelt för att det gjort i guds namn. Och det är framför allt män som har handlat. 

 

Jag läste även SCUM manifest igår. Valerie Solanas skriver: "Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinsikten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion." 

 

Det var ganska många saker som slog mig när jag läste SCUM. Religion är som så mycket annat uppfunnet och upprätthållet av män, eftersom kvinnor har haft små möjligheter och liten makt historiskt. Vad går religion ut på i stora drag? Det går ut på att begränsa människors möjligheter, exempelvis emotionella. Kvinnor har blivit (och blir fortfarande) bortgifta till (ibland betydligt äldre) män. De är en handelsvara. Kvinnor (framför allt) blir begränsade i sin sexualitet eftersom de ska vara oskulder vid giftermålet. Kvinnan är också den som åt av den förbjudna frukten och den som straffas för detta. Stackars Adam gjorde ingenting. Enligt berättelsen. 

 

Och det här är ändå en religion som är alive and kicking två tusen år senare. Någon har upprätthållt och gött den väl. 

 

Ibland önskar jag att jag inte kände behovet att vara så politiskt korrekt, att jag kunde ösa ur mig av min ilska. För ni ska veta att det finns en del att ösa ur den brunnen. Vad jag är rädd för? Inte för att vara feminist. Men för att vara en feminist som "gör ner", skuldbelägger och hatar mannen. Det är inte det jag vill. Men hur många gånger har jag inte varit utsatt för det motsatta. Jag vill att feminism ska handla om att strukturerna gör både kvinnor och män till offer. För det är det jag anser. Jag vill att alla ska inse det. Ingen vinner på att lägga hela skulden och offerbördan på mannen. Samtidigt, känner jag ofta att det här är den politiskt korrekta versionen. 

 

Är det slut på smekmånaden?

Vintern går mot sitt slut. Det märks inte minst på att Vinterstudion är inne på sin sista helg. Det är sorgligt. Vinterstudion är som en lägereld för mig under vinterhelger. Något att värma sig vid och glädjas åt. Men det finns en  sak som gör mig lite nedslagen när det gäller Vinterstudion. Som lägger sordin på vintersportstämningen. Jag talar förstås om normer inom sportvärlden.

 

I Vinterstudion är det alltid mycket män. Det finns några kvinnliga experter som bjuds in också, men överlag är det männen som dominerar; i kommentarsbåset (nästan uteslutande män), bland experterna och bland programledarna. Det kan finnas anledningar till det, främst tror jag att dessa heter tradition. 

 

Men det som ändå gör mig mest nedslagen är hur kvinnorna som ändå är inbjudna får "vara med". Framför allt tycker jag att det märks i uppvärmningarna, det vill säga det som sänds på webben innan sädningen. Männen busar runt, gör roliga saker och bygger vidare på varandras berättelser och inspel. Ibland tilltalas kvinnorna, men av någon anledning ligger ljudet från andra samtidigt ute. Dessa andra (män) talar på om sina saker och dränker kvinnornas inlägg. Eller också negligeras det kvinnorna säger. Ingen spinner vidare på detta. 

 

Jag säger inte att det här sker medvetet. Tvärtom. Jag tror att det sker omedvetet. Men det blir väldigt olyckligt så att kvinnorna ofta (absolut inte allitd) marginaliseras. Med tanke på att det fortfarande är en manlig domän (ingen kan motsäga detta) så gör det saken ännu svårare. Om man nu ska tala om dominans kan man säga att det blir väldigt svårt för kvinnorna att få eller skapa dominans i samtalen och i interaktionen när de inte blir uppmuntrade i sina utspel. Återigen, det gäller inte när de talar om sina expertisområden, anledningen till att de blivit inbjudna. Här har får de oftast stöd i sina uttalanden från övriga. Jag talar framför allt om helhetsupplevelsen. 

 

Så nästa år önskar jag mig en sak. Jag önskar att de kvinnor som blir inbjudna att delta också blir inbjudna i samtalen. Oavsett det är runtbusandet eller annat. Nu kanske någon invänder, "jamen de vill/kan inte vara med och busa för att de inte vet hur man gör". Och det kanske är så. Men för att vilja/kunna måste man också vara bevkäm i den rollen. Och det blir man aldrig om man aldrig blir inbjuden och uppmuntrad i den.

Ja, jag ska skriva något här idag. Det finns några saker som underhåller min hjärna.

 

- Krisen jag har med feminismen. Igen. Gör inte dumheter in the name of feminism. Det blir inte bra. Och då menar jag faktiskt andra och inte jag själv. Men krisen blir min. 

 

- Känslan av att vilja något så otroligt mycket, men inte våga säga något. Tänk att det alltid blir så när jag måste blanda in människor i det jag vill. Annars brukar jag bara fixa det direkt. 

 

- Obehaget över att ha sagt något dumt. Fast liksom bara ett ord (okej två). Märktes de ens? 

 

Dessutom glädjen i hela kroppen efter ett danspass. Jag vill bara ha mer. 

 

Kluvenheten i den här kroppen ikväll. Lycklig och olycklig. I ett. I evighet. Amen. 

Hej, jag heter Hanna. Jag är en kvinnlig människa. I hela mitt liv har andra kvinnliga människor sagt till mig att jag är rolig. Den roligaste de känner. Att jag borde bli komiker. Sedan jag var liten. Och fortfarande. Men aldrig har någon manliga människa sagt det till mig. I alla fall inte rolig som i humoristisk. Möjligen har de sagt till mig att "du är rolig du", som i lite konstig, korkad. 

 

Det här tycker jag är intressant och jag undrar varför. Eller nej, jag tror snarare att jag ses som ett hot som rolig kvinnlig människa. Jag tror det finns många manliga människor där ute som tycker att jag är rolig. De säger det bara inte. Av olika orsaker. Jag kan ju inte vara roligare än manliga människor? Så roliga är inte kvinnliga människor. Generellt sett. 

 

Jag tycker att det är så intressant att jag vigt mitt liv åt detta. I alla fall fem år av mitt liv. Min avhandling heter preliminärt "Jättekul att det är så många tjejer här ikväll - Humor och iscensättande av kön i politisk parodi på TV". Jag vill veta hur kvinnliga och manliga komiker blir stöttade till att vara roliga, att framstå som roliga. 

 

Jag är rolig. Det har jag alltid vetat. Men jag har också alltid vetat att jag aldrig kommer att bli rolig som yrke. Istället ägnar jag mig åt att studera det roliga. 

 

Lyssna gärna på Soran Ismails Vinter-program, det handlar (runt 37 minuter in i podd-versionen av programmet) ganska precis om det jag intresserar mig för. 

 

 

Jag ba skoja.

Tål du inte ett skämt?

Har du ingen humor?

 

Jag vet inte om jag sagt det förut. Men jag forskar alltså på humor. Humor och kön. I TV-programmet Parlamentet. En dag ska jag berätta mer om det. Och varför det är så intressant. 

Min kropp är fantastisk. Den har funkat bra nu i 33 år. Jag kan dansa med den, jag kan gå med den, jag kan åka skidor med den, jag kan simma med den, jag kan sitta med den, jag kan springa med den, den sover ganska bra oftast, den ger mig inga större obehag och är generellt sett inte mindre än fantastisk.

 

Det enda negativa med den som jag kan komma på är att människor alltid tagit sig rätten att ha åsikter om den. Ibland ganska nedsättande sådana. Som om den inte vore tillräckligt. Och det är ju jättekonstigt. För det är faktiskt bara jag som känner den här kroppen. 

Jag är feminist. Det kan ingen ta ifrån mig. Ingen kan ta ifrån mig mina erfarenheter, säga att jag inte har upplevt det som jag har upplevt. Och upplevelserna har verkligen varit på alla nivåer. 

 

Ändå är feminismen inom vissa kretsar lite på utdöende, har tjänat ut sitt syfte, överdriven.

 

Krävs det att vara kvinna för att kunna förstå feminismen? Det tror jag inte. Men det kanske underlättar. Eller så underlättar det att vara en person som faller utanför normen, bara lite, lite. Ett förslag är att som man gå in på ett forum som second life eller liknande som kvinna för att se hur det är. Det kan vara ganska övertygande. 

 

Eller klipp av dig håret som kvinna. Gör något radikalt. Gå mot strömmen. Tror du att du inte bedöms för ditt yttre, för ditt kön och resten av paketet - tänk om!