Hannas Plats

Jag fortsätter på inslaget spår. 

 

För en tid sedan läste jag Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk och tänkte på de normer vi lever efter i den här världen, vilka egenskaper vi värderar. Vi nedvärderar egenskaper som traditionellt ansetts kvinnliga: omhändertagande, omvårdande, känsliga. Att jobba inom yrken som vård och omsorg är dåligt betalda. Många yrken har blivit det så fort de har blivit kvinnodominerade (läraryrket är ett typexempel). 

 

Det stämmer ganska väl överens med synen vi har på vad vi anser oss styrda av. Vi anser oss styrda av vårt förnuft. Förnuft trumfar känslor. Om man frågar någon vad de går på när de ska ta ett beslut tror de oftast att de styrs av förnuftet. Sen hur det verkligen ser ut med det är en helt annan sak - ni kan ju rannsaka er själva vad som får er att välja det ena jobbet, lägenheten eller resan framför det andra. Om förnuftet trumfar känslor, om vi nedvärderar känslor, vilka är de motsatta egenskaperna - de vi premierar och värderar högt? Jo, motsatsen är ickeomhändertagande, känslolösa och kalla. Samma egenskaper som startar krig och utlöser våldsamheter. Jag frågar er nu: vilken värld skulle ni helst leva i - den känslosamma eller den känslokalla?  

 

Jag vill gärna återknyta till Valerie Solanas, som resonerar runt detta: "Mannen är uppäten av spänningar, av frustration över att inte vara kvinna, över att inte vara förmögen att någonsin nå tillfredsställelse eller njutning av något slag. Han är uppäten av hat - inte rationellt hat riktat mot dem som skadar eller förolämpar honon - utan irrationellt, urskillningslöst hat... i grund och botten avsky för sitt eget värdelösa jag."

 

I vår kultur är det förknippat med svaghet att vara känslosam, med styrka att vara känslokall. Men hur tar man egentligen de bästa besluten? Med eller utan känsla?