Hannas Plats

De senaste veckorna har jag passat på att turista runt i hemstan. Jag har försökt se den från nya perspektiv och vinklar. Samma vyer är det ju i stort, av de uppenbara anledningarna. Men jag tycker ändå jag lyckats hitta lite nya platser och abrovinklar.

 

Hundar, älven, von oben och von unten verkar ha varit temat. Och evig sol förstås. 

 

Inget kunde nog ha gjort min julafton mer magisk än att jag fick se norrskenet (samt förfrysa fingar och tår). Eller är det spåren efter tomens släde?

 

Det är vackert ute nu. Mycket vackrare än det var för ett år sedan. Då fann jag inga anledningar som helst att vara ute och fota. Nu är jag ute dagligen. Förfryser fingrarna och är ute och trampar i djupsnön för att hitta lustfyllda vinklar och perspektiv. 

 

Kameranörderiet fortsätter. Äntligen har jag blivit med stativ. Detta underlättar mitt mörkerfotande, framför allt, avsevärt. Varför har jag väntat så här länge?! 

 

I tisdags såg jag det mäktigaste norrskenet jag någonsin sett. Jag fotade det. Utan stativ. Det var väl därför jag fick så bråttom att skaffa ett stativ. Till nästa gång. Då är jag redo. 

 

Efter att ha haft ett hektiskt tempo några veckor försöker jag nu att varva ner.

 

Det som är lustigt är hur mycket jag får gjort när jag har det där höga tempot. Jag hinner arbeta mycket, jag hinner plockar undan i mitt hem i högre utsträckning än normalt, jag passar på att fylla i enkätundersökningar som inte är obligatoriska av bara farten. Högt tempo är produktivt. Men i längden kanske inte så hållbart.

 

Igår när jag skickat den text jag arbetat med och blev ledig städade jag snabbt skrivbord och inkorgen i högt tempo. Sen gav jag mig ut med kameran i högsta hugg för att försöka fånga hösten på bild. 

 

Idag ska jag försöka hålla ett lågt tempo. Bara det.

 

Igår var det lite turistande. Jag begav mit till Topkapi palace. Det var det många andra som gjorde också. Folk köade runt för att se utställningarna som var inomhus. Själv gillade jag utomhuset. Där var det betydligt mindre folk. Efter en promenad hem blev det lite jobb. Dagen avslutades med middag på ett tak, med utsikt över hela härligheten. 

 

Jag gillar Istanbul, har jag sagt det eller?

 

 

 

Istanbul är vackert, myllrande och varmt. Det är en stad som lägger sig betydligt senare än mig, och som även vaknar senare än mig. 

 

I huset bredvid mitt lever familjen mer eller mindre i gränden. Där skrikpratar de, hänger tvätt och leker. På taket i huset bredvid ligger en restaurang som spelar enformig housemusik större delen av dygnet. Inomhus är det varmt, det gör att det mesta av de här ljuden också befinner sig i mitt sovrum.

 

Nåväl. Istanbul är som sagt det där andra också: vackert, myllrande och varmt. Dessutom finns här sjukt god kebab!

 

Jag är ute på eskapader i jobbet igen. Som vanligt fick jag tjurrusa på Arlanda för att hinna med min anslutning. Mer regel än undantag. Nåväl. Jag hann. Jag kom till Istanbul. Jag har det varmt. Och jag travar runt och bara okynnesler. Käkar turkisk delight och dricker äppelte.

 

Livet är så fantastiskt ibland. 

 

Från boxfys till boxning är steget inte långt. I alla fall inte avståndsmässigt eftersom det är i samma lokal.

 

Nu har jag kört tre boxningspass. Teknik. Steg. Slagkombinationer. Guard. Jabb. Krok. Uppercut. Och jag får beröm. För att jag lär mig snabbt. Borde jag inte börja boxas på riktigt? Nå, tydligen får en bara tävla till en är 35 år. Och ja, helt krasst, infaller detta ganska snart för min del.

 

Men charmen är ju själva nötandet av teknik. Jag har inte behov av att köra ronder där någon slår tillbaka. Så det känns ganska okej. Att jag ska bli 35 år.

 

Ni vet väl att Västerbottens kust är som en enda lång sandstrand med vit finkorning sand. Inte? Jag fick besöka en sådan strand igår. Ligga på en klippa. Ljuvla. Livsnjuta.

 

Önskar mig dit idag igen. Men man kan väl inte skolka från vardagen varje dag. Antar jag.

 

Min bästa helgaktivitet på sommaren, det är att hänga med älven. Den är så mångfacetterad, det finns något för alla. 

 

Fina möten och vackra vyer hör sommaren till. This is my Roslagen.

 

Lycka är ju ett något glidande begrepp och som koncept ganska svårfångat. Fick en gång frågan från en kollega om jag var lycklig. Jag svarade ungefär nej, men jag är ganska nöjd ändå. Jag är ju halvfinne och när jag tänker på finsk mentalitet så är den kanske lite mer kärv, praktisk och melankolisk. Lycka passar inte riktigt in där.

 

Däremot tror jag definitivt att lyckliga stunder, eller perfekta stunder som jag väljer att kalla dem, finns, kanske till och med varje dag om en bara låter sig finna dem. För de behöver inte vara särskilt långa. Några sekunder, minuter eller till och med upp till en timme så kan jag känna att livet är fantastiskt och i stunden helt perfekt. Särskilt om jag inte tittar vare sig framåt eller bakåt i tid utan bara är precis här och nu.

 

Här kommer några av de senaste veckornas perfekta stunder som de har fångats på bild.

 

Jag har idag gjort en ganska cool promenad som sträckte sig över många trappsteg över och runt om en gorge. Ja, jag kan säga att jag har stött på en del gorges i mina dagar, i olika länder. I Sverige tycks vi dock inte gjort en särskild grej av detta naturfenomen, inte som jag stött på i alla fall, vilket gör att jag aldrig vetat vad jag ska kalla det på svenska. Ett pass? En bergsskreva? 

 

Vägen har tidigare använts av arbetare som byggde kraftverkat som ligger vid vattenfallet/forsen. Trevlig promenad på jobbet? Ungefär lika säker som min promenadväg i humanisthuset har varit det gågna året. Nå, kanske inte riktigt lika.

 

Vemodet har lagt sig. Och jag har tagit mig upp på alperna. Närmare bestämt har jag gått Pinzgauer spaziergang. Jag har inte gjort det förut och det var en otroligt vacker och skön promenad på bergen. Det gick mer längs med än upp eller ner och bara det var ju ganska skönt.

 

Jag var där med två österrikare och en hund. Allt samtal sköttes på tyska. Och jag klarade av det. I fem timmar. Jag är själv ganska imponerad faktiskt.

 

Äntligen har jag lyckats bada i det Pacifiska havet. Det var min största mission idag, att komma i det där vattnet. 

 

Jag åkte ut till Horseshoe bay och hittade där till slut en eländigt stenig strand med ebb. Pga ebben var alla stenar täckta med sjögräs och snäckor. Men jag var enveten när jag fått syn på det där havet. Och i kom jag. 

 

Måste säga att vattenkvaliteten var oväntat låg. Men antaglien inte sämre än Östersjön. Fast salt.

 

Utöver det har jag gått i skogar med gigantiska träd och längs klippor med utsikt över Vancouver. Nu har jag sett staden ut väldigt många vinklar. 

 

Jag har idag lämnat storstaden och turiststråken för Deep Cove. Pittoreskt och vackert. 

 

Jag har inte riktigt sett ett ställe förrän jag har sett det från ovan. Idag passade jag på att gå många tusen trappsteg för att se Vancouver från ovan. Trappstegen fick mig att känna mig lite som en hobbit eftersom de var helt godtyckliga i storlek. Riktigt bra träning. Tydligen en grej folk här gör, tävlar för att se hur snabbt de kan ta sig upp. Lite stressande på vägen när folk flyger förbi en. 

 

Dessutom har jag sett grizzlybjörnar, inhängnade. Måste ju få se inhemska djur. 

 

Jag tror hela tiden att jetlagen har klingat av, men den fortsätter att ge sig tillkänna när jag minst anar det.

 

Som jag skrev förra året (herregud har det redan gått ett år!) så undrar jag alltid hur jag ska kunna toppa förra s sommaren. Den här sommaren är inget undantag. Så jag försöker att hålla förväntningarna nere, det kan ju ändå aldrig blir lika bra som förra sommaren.

 

Samtidigt gör jag allt för att ge mig själv de bästa förutsättningar för en supersommar. Så klart. Jag har börjat med att åka till Vancouver. Där är jag nu. Det känns lite som Auckland - Nya Zeeland, lite som något Europeiskt och ändå som något helt nytt. Jag har ännu bara varit här i knappt en dag, men jag tror det kan bli riktigt bra.

 

Idag har jag bland annat:

 

- Sett en man gå barfota i stan med en död råtta i näven.

- Sett en man sova på en plats där det var "no parking" (hade inte sinnesnärvaro/mod nog att fånga någon av dessa på bild)

- Varit nära cykla på turister som inte har någon som helst koll på sig själva eller sin omgivning

- Trott att jag blivit av med plånboken, två gånger inom loppet av två minuter

 

Jo, imorgon och två dar till ska jag förresten jobba. Men sen tror jag mest det blir hopp och lek igen.

 

Vem hade trott att jag skulle komma att bosätta mig längs med världens vackraste älv? Det är ju ingen ö, men ibland känns det nästan som att jag är på en. Jag måste utnyttja det läget maximalt.

 

Igår hade jag en hjärnbrytande dag på så många sätt att jag idag behövde återhämtning. Vid älven låter det sig nästan alltid göras. Även om mina favoritsittstenar hade slukats av älven. Det är ju det. En vet aldrig hur det kommer att se ut, hur hög eller låg älven är just för dagen. Men den här stenen var ju också väldigt bra. Måste jag säga.