Hannas Plats

Jag är verkligen en förmiddagsmänniska, vem hade någonsin trott det under mina år som ung vuxen?

 

Det är på förmiddagen jag uträttar stordåd, det är då jag är som mest fokuserad, det är då jag uppskattar naturen för att den är som lugnast och stillast. Det finns inget som går upp emot en förmiddagscykeltur uppför älven. Ingen vind. Älven ligger blank. Några motionärer är ute, men mest är det ganska lugnt. 

 

Det är då jag vill stanna tiden.

 

Jag inser att min kamera har vilat sig väldigt länge. Jag gillar att fota natur. Och naturen har inte varit så rolig att fota under denna långa, långa gråkalla så kallade vinter och höst.

 

Men nu är det vår! Kameran har fått följa med ut. Och våren har levererat.

 

Tack.

 

Jag och min institution tycks ha gått i barndom. Idag på "rasten" gick vi ut i solen och hoppade långrep. Vi hoppade klockan. Vi hoppade Fru Klack. Vi gjorde tricks. Kul var det. Människor som gick förbi tittade nyfiket och förvånat på oss. Nästa vecka kör vi igen. 

 

Jag måste försöka komma ihåg hur det var vi gjorde Bondtolvan, samt någon ramsa som det enda jag minns av är "... bara för att..." (inte mycket till ledtråd för hjärnan, jag vet).

 

Dessutom ska jag försöka hoppa singelrep tills nästa gång, som för att tjyvrepa lite. Höhöhö.

 

Hur hoppade ni rep i skolan?

 

Jag hade tänkt olja in utomhusmöblerna i helgen. Men så insåg jag att de helst ska stå och torka i en temperatur över 10 grader. Och det vet en ju aldrig hur det blir med. Så jag sköt det på framtiden. Ändå överambitiöst att göra det redan i april, eller?

 

Men, det ena behöver inte utesluta det andra. Så jag har premiärfikat på balkongen idag. Jag vet, ni har gjort det för länge sen. Bättre sent än aldrig. Och det kommer en bild också, hurra!

 

Som den urkristliga typ jag är har jag förstås ägnat långfredagen åt lidande. Nämligen städande. Samtidigt som jag lyssnat på Nya Testamentet som ljudbok. 

 

En lång dag som denna hinner en städa mycket. Torka väggar, torka lister, dammsuga, torka alla ytor, våttorka golv, tvätta fönster, putsa upp och olja cykeln, tvätta. Och allt detta med huvudvärk. 

 

Nu ska jag vila. För att på den tredje dagen återuppstå. 

Jag har börjat ägna mig åt en ny träningsform. Vem hade trott att jag skulle lyckas hitta en ny hobby?! Well, jag hade väl det, ärligt talat. Jag tycks ju ha talang för det. Den nya hobbyn, tillika träningsformen är Boxfys.

 

Varje gång jag återvinner går jag förbi ett ställe som ser ut som en boxningsklubb. Jag var tvungen att googla det och ja, det visade sig stämma. Men dessutom hade de träningspass som just Boxfys. Mycket mer information än så gav mig inte deras webbplats.Jag måste känt mig lite extra äventyrlig för jag bestämde mig för att gå dit.

 

Sagt och gjort. Jag oroade mig lite över testosteronhalten där inne. Men nivåerna kändes okej när jag kom dit. Alla verkade vara stamkunder som kände varandra, som en liten grupp rent av. På ett sätt är det lite skönt, det blir en familjär stämning. Första gången körde vi cirkelträning. Har inte gjort det sedan skoltiden. Ni vet, 45 sekunder på en station, 15 sekunder vila för att gå till nästa station. Jag var ganska mör i armarna efteråt efter chin-ups, slag på säck och handstående bland annat.

 

Men träningsvärken var ingen ursäkt, så idag var jag där igen. Mycket slående på varandra. Jag är inte en särskilt agressiv person, men av någon anledning faller detta mig i smaken. Det är hård träning, med kroppen som verktyg, och man märker inte att det är jobbigt förrän övning är slut eftersom det är så kul.

 

Så, här föds en boxare. Nej, självklart inte. Jag ska inte boxas. Bara boxfysa. 

Det svåraste med att resa lätt är att försöka anpassa kläder till olika temperaturer. Jag ska gå hemifrån i slask, regn och strax över noll grader. Jag ska vandra runt i tio grader och halv sol en halv dag. Sedan ska jag befinna mig två dagar i uppehåll och nollgradigt med varierande grad av aktivitet. 

 

Det här är en utmaning för saker som skodon och jackliv. 

 

Nu har jag tagit fram sommarcykeln. Eller regalskeppet som jag kallar den. Den rullar så lätt och jag känner mig gigantisk och ståtlig på den rosa faran. 

 

Jag är så nöjd med att kunna varva cykel beroende på väder och väglag. Det är lyxigt. 

 

Men jag misstänker att vintercykeln med dubbdäcken kommer att få komma fram igen i nästa vecka. 

 

Vintern är som vackrast fluffig nu. 

 

Det är skönt att vara ledig. Skönt i kroppen. Det enda svåra är egentligen att upprätthålla ett normalt förhållande till sömnen. För gör man inte av med någon energi är det också svårt att somna normalt.

 

För att inte vända på dygnet ställer jag klockan på 8 och stiger upp samma tid varje dag. Trots att sömnen infaller allt senare på natten. Jag kompenserar sömnbortfallet genom att ta mig en lur. Varje dag. Tricket är att jag lägger mig en stund när jag känner mig trött, men endast tillåter mig att doppa tårna i sömnen. När jag doppat tårna ska jag dra mig upp på torra land igen. I morse misslyckades jag fatalt. Luren inföll redan 9.30. Tårna doppades, det var mjukt och varmt och jag tillät hela kroppen att glida ner. När jag kom ner passade jag på att doppa hela huvudet och simma under vattnet med långa tag. Till slut var det ändå dags att dra sig upp. 

 

Jag var förstås väck i huvudet i säkert en timme efteråt. Hur det blir med sömnen ikväll återstår att se. För att inte tala om hur det ska gå att återgå till det vanliga livet så småning om. 

Nu har jag varit social tre kvällar på raken. 

 

Frågan är vem som ska få tapperhetsmedalj: jag eller de jag umgåtts med?

 

 

Nästan varje sommar tänker jag: Den här sommaren har varit så fantastisk, hur ska jag någonsin kunna toppa den här? Den här sommaren är inget undantag. Det har varit en helt fantastiskt sommar. Bra start, fantastisk mitten och en underbar avslutning. 

 

Här kommer en kort summering i bilder. 

 

Fina kollegor och vackra vyer i Kroatien.

Hem och vända. Vidare till älskade Zell am See i Österrike. 

 

Fina dagar i mitt Roslagna paradis.

 

En tur över Ålands hav för att träffa...

 

Lite den känslan, som att se allt från ovan. Fast ändå huka sig under massiven.

 

Jag har levt längs med älvdalen i helgen. Det finns många godbitar där. Jag förstår inte att jag bor där det är så här vackert. Gör ni?

 

När jag är vid älven är jag nära stan. Men det känns inte nära stan. Vid min plats råder totalt lugn. Ibland glider några ungdomar på flottar förbi. En och annan båt brummar förbi. Ett flygplan eller två går in för landning. Men mest kan jag sitta i fred på min sten, med skogsdunge bakom mig.

 

Idag blev jag väldigt förvånad när jag fick celebert besök. Först såg jag en liten simmare i vattnet och undrade vem det var. Sen kröp simmaren upp på en sten. Därefter såg jag simmarens käresta. Två små minkar simmade sen runt och övade livräddning på varandra och busade runt precis vid mina fötter. 

 

Stiliga djur. Det kändes lyxigt att få träffa dem. Men jag är också glad att de inte dök upp medan jag simmade. Det är trots allt rovdjur.

 

Jag gillar att komma tillbaka från semestern och ha varma, soliga dagar. Det innebär att jag får ut det mesta av dagarna. Det är inte sommar på riktigt förrän jag har cyklat runt på kvällen i klänning och utan kofta. Då är det tillräckligt varmt. Det är den här korta perioden jag lever för hela året. Och sedan lever på hela året. 

 

Min bästa plats i Umeå är vid älven. Den är vacker, svalkande och fridfull. Att sitta där soliga sommarkvällar är som att tanka energi, rakt in i hjärtat. 

 

Igår var jag på Väddö kyrka och fick en rundvisning invändigt. Jag har åkt förbi den där kyrkan hela mitt liv, men aldrig varit inuti den. Det är en verkligt fin kyrka som stod klar 1842 och som blivit renoverad två gånger under 1900-talet. En stenkyrka med välvt trätak. Kyrkan har därmed inte några pelare. Det ger ett luftigt intryck och verkar praktiskt när man ska använda kyrkan.  

 

Jag gillar konceptet med öppna kyrkor. Jag gillar att få gå in i dem och kika runt. Helst vill jag sätta mig och spela piano. Men, det går ju inte. 

 

 

Välvd inuti

Idag besökte jag Färghandlare Nordströms museum i Norrtälje. En historiskt intressant plats för mig personligen eftersom min pappa ägde färghandeln under 25 år innan den lades ner. Jag har tillbringat många timmar av min barndom i dess lokaler. På nedre våningen var själva färghandeln som Torsten Nordström en gång ägde och drev. Men Torsten var även en samlare av hög kaliber. Hans dröm var att en gång göra ett museum av sina samlade föremål. Själv bodde han en trappa upp från färghandeln. Där höll han hov för diverse kulturpersonligheter samt samlade på allt man kan tänka sig. 

 

När jag var liten var jag uppe i Torsten Nordströms lägenhet och hjälpte till att dammsuga och damma några av hans samlingar. Det gjorde att jag nästan kände mig lite stolt över att gå runt uppe på muséet och titta på sakerna. Men jag kände viss sorg över hur många av hans hela servis-set stod där någonstans på vinden, oanvända samt hur nära dem jag en gång varit (rent fysiskt). Eftersom Torsten hade så många sidensjalar använde han dem i lådor, där andra hade papper. 

 

Det är förstås extra kul att återse kulturarv där man själv har en del, om än mycket avlägset. Men framför allt tycker jag alltid det är spännande att kliva in i gamla hem där andra bott och levt hela sitt liv. Det känns speciellt. Att få komma dem så nära, trots att de varit döda i över 50 år. 

 

Några minnen från min barndom i färghandeln:

 

- Med kompisar brukade vi smaka av sortimentet av sodastream-smaksättningar

- Bland vaxduksrullarna som satt på flyttbara stänger på väggen brukade jag gömma mig

- Parfymerna brukade jag lukta av med jämna mellanrum

- Skakmaskinen, jätterolig, bara man satte på locket ordentligt

- På lördagar brukade jag hälsa på pappa på affärn bara för att det ibland köptes fikabröd på Tösse bageri. Om inte så fixade jag det självklart.

- Det hände att jag slog in små saker, bara för att det var kul. En gång slog jag in tvål som jag sedan gav till en kund. Han blev väldigt glad.

- Lukten av gummihandskar, lösningsmedel, klor och kaffe. 

 

Igår när jag kom fram till mamma i Roslagen läste jag att det var 8 grader i Zell am See som jag precis lämnat bakom mig. Sedan läste jag att det kommit nysnö på ett av bergen där jag varit och vandrat. Nysnö i slutet av juni. 

 

Själv har jag haft en superfin dag i Roslagen. Vindstilla. Sol. Favoritklippa. Bad. 

 

Ibland undrar jag om jag har det för bra. 

 

 

 

 

 

 

Det är med tyngre hjärta än väntat som jag vinkar av Österrike. Vem vet när vi ses igen.

 

En sista bästa stund under träden i Zell am See.