Hannas Plats

Jag ska göra det inatt. Gå upp och titta på när vår egen astronaut flyger iväg ut ur vår atmosfär. Jag känner egentligen att det blivit otroligt upptrissat i media, men vad gör man inte för att få uppmärksamhet. Samtidigt vill jag ju verkligen se när han sticker iväg - om han nu sticker iväg. Det vet vi inte förrän senare.

Jag har i alla fall satt klockan på väckning 3.15 i hopp om att få se en rymdblomma slå ut. Kanske kan han bidra med lite fågelsång i rymden - och hur underbart vore väl inte det?

Så var det då dags att planera en möhippa igen. Jag känner mig som vanligt helt nollställd. Vad vill männskor göra på sin möhippa egentligen? Vad skulle jag vilja göra om jag fick en hel dag devoterad till mig som andra betalade för. Jag kan komma på fler saker, men det känns lite specifikt. Dessutom skulle jag aldrig få göra det eftersom det skulle bli för dyrt.

Saken är den att jag konsulterade denna blivande brud sist jag var med och anordnade en möhippa. Så hypotetiskt sett antar jag att det som hon föreslog också är saker hon skulle kunna tänka sig att göra. Men det var också saker som hon gjorde på en möhippa hon var med och anordnade.

Jag kommer att slita mitt hår åter igen. Jag vill ju alltid att det ska bli fantastiskt.

När städandan nu faller på och jag inte ännu har någon dammusgare får jag ägna mig åt lite alternativ städning. Sånt där som jag märker att jag ofta försakar för andra grejer. Idag rengjorde jag köksfläkten. Det var nog i grevens tid. Jag minns inte hur länge sen det kan ha varit sen jag städade den sist. Men det känns som ett år sen och med tanke på hur snabbt tiden går var det säkert två. Brrr... Mycket stekflott där vill jag lova.

När jag ser mig runt i köket inser jag att det finns en del fläckar att gno på som jag normalt sett inte "ser". Jag skulle behöva gå på med trasan på skåp och kylskåp lite oftare. Jag förstår inte varför det aldrig bli av i vanliga fall. Det tar inte många minuter, men det blir så mycket fräschare efteråt. Det är väl just det där att jag inte ser det oftast.

Håller fortfarande på och funderar på vad jag ska göra med det här stället när studietiden är över (om typ tre veckor!!). Kasta ut datorn och köpa laptop så köper jag loss en hel del yta. Men det är fortfarande ett problem att jag har dåligt med förvaringsutrymme. Min klädstång är ca 50 cm bred och då ska vinterjackorna få plats där. Sen är hyllmetrarna för byxor och tröjor verkligen inte många heller. Ska jag behöva bryta upp och flytta? Snyft. Det är sex år jag har tillsammans med min lägenhet. Men tiden kanske börjar bli mogen. Jag måste bara hitta ett nytt underbart hem med mycket potential. Jag vet ju på vilken gata det ska ligga i alla fall och det är ju alltid något.

Nu ska jag snart iväg och kopiera en bunt papper (bestående av ungefär tre träd) i studielitteratur. Jag hoppas att det inte tar hela kvällen. Sen ska jag iväg till landet, med mellanlandning i min hemstad. Jag ska shoppa en dammsugare förhoppningsvis. Sen blir det landet, landet, landet. Grilla, ta det lugnt och kanske kratta något löv eller så imorgon. Aaah, heliga helg!

Igår såg jag min gamla arbetskompis, Annica, på Singelschoacherna på TV. Aaah, jag mådde så dåligt när jag såg henne i början, tyckte så synd om henne (hon hade tydligen själv tyckt att det var jobbigt att se sig själv på TV). Sen blev jag så imponerad över vad duktig hon var när hon stod inför en massa människor och pratade, som jag vet att hon hatar. Hon såg så lugn ut och hon lät så lugn. Som att hon aldrig gjort annat. Sen måste jag säga att hon överlag gav ett lugnt intryck i TV. Jag skulle tycka att det var fruktansvärt om någon gick igenom min garderob offentligt, till exempel. I alla fall om det var stylisten i programmet för hon verkade vara så dryg (inte bara för att hon sa vad hon tyckte utan för att hon sa allt så spydigt - lite onödigt). Jag tyckte i alla fall att Annica var skitsnygg i hela programmet. Sen att hon utvecklades så otroligt mycket var roligt att se, hon är verkligen värd det. Jag tror att killarna kommer att hänga i klasar efter henne efter det här. All kärlek till dig, Annica!

Det är på tiden att vi tar och träffas igen, det har hunnit gå ett helt år sen sist (jag trodde minsta att hon hunnit skaffa familj och barn sen sist, som alla andra :-). Vi var tre tjejer som jobbade på vårt lilla kontor, back in 2003. Den andra tjejen träffade jag nyligt eftersom jag har jobbat för henne den senaste månaden. Men nu är det dags för en riktigt get togehter.

Oron i min kropp är kvar. Den finns där framför allt på förmiddagarna och sår små frön av obehag. Än så länge har den inte tagit ifrån mig aptiten, men det är nog bara för att jag klockar mina mål mat. För jag känner inte direkt någon hunger vid lunch på grund av denna subtila nervositet. Jag undrar bara vad det beror på. Är det rädsla för att inte kunna prestera? Rädsla för att inte ha något att prestera över? Rädsla för vad som finns runt hörnet och för att jag inte vet när hörnet kommer? Eller grundar det sig i något ännu djupare?

Brorsdottern var på sjukhuset i fredags för att hon hade feber och hade fått problem att gå. Hennes ben ville inte lyda henne och hon höll på att ramla hela tiden. Efter att ha följt en liten pojkes blogg med sin kamp mot cancer ser jag dödliga sjukdomar över allt. Den lilla 6-åriga pojken dog. Om en 6-åring kan få cancer, vem kan då inte få det? Dessutom såg jag en tjej i min ålder som fått bröstcancser. Grejen är att jag kan oroa ihjäl mig över sånt där. Det finns så mycket man kan drabbas av att jag grips av panik ibland. Det är som att jag redan vet att jag kommer att få något dåligt över mig. Ibland när jag vaknar och känner den här oron i kroppen är jag tvungen att fundera en stund innan jag kommer på att jag faktiskt inte har någon sjukdom och inte heller någon i min familj. Sen har vi mammas barndomskamrat som just nu kämpar mot en tumör i hjärnan som är av den riktigt dåliga sorten. Tydligen är överlevnaden inte särskilt god. Så ja, han finns ju i min omgivning. Jag tror mest att jag funderar över vem det ska bli härnäst. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av och känna lycka och välgång eftersom det kan dyka upp när som helst. Jag vet att det är helt galet, men min oro är inte heller rationell.

Jag känner i kroppen att det var länge sen jag sov ordentligt. Det känns i huvudet som blir tungt tidigare för varje dag, och det känns i koncentrationssvårigheterna jag har haft de senaste dagarna. Min koncentration är som bäst när jag ska till och sova tyvärr. På helt fel saker bara. Igår låg jag och tvångsnynnade på Come Clarity med In Flames. Mycket irriterande! Aaah, måtte jag få sova inatt då. Lyckan ska väl vända någon gång.

Varför kan jag inte komma till ro på kvällarna längre? Jag har som en inbyggd oro för att jag inte ska kunna komma till ro och självklart gör den att jag inte kan somna. Det har varit så flera nätter på rad nu. Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men ändå kunde jag inte komma till ro. Det är som att jag inte kommer ner i djupandningen. Grrrr... Det är irriterande och beror väl antagligen på den oro jag känner inför allt nu. Det är bara det att jag kände mig så lugn igår kväll. Nåja, bättre lycka nästa gång. Det är bara så irriterande att inte sova ordentligt.

Jag har haft en så skön dag med mamsen. Vi har kollat lite i affärer, ätit lunch, fikat och träffat brorsan med familj. Mamma är förresten också en rätt duktig spendare, det måste ligga i generna. Idag shoppade hon en kappa och en väska som hon hittade och bara var tvungen att ha. Roligt! Igår hade hon köpt stövlar som var mer av boots. Min mamma, snart 60, ser riktigt poppig ut måste jag vidstå. Det är lite roligt.

Fick alltså möjlighet att busa med min lilla brorsdotter idag. Hon har haft feber men var idag väldigt pigg i kroppen. Hon busade runt och pratade på (även om vi inte förstår allt hon säger). Hon kallar mig Na, det är mitt namn i hennes värld. Det duger gott åt mig. Kort och bra! Så var hon väldigt gosig idag, skulle sitta i knät och läsa och var ändå ganska lugn när jag satt och tittade på bilder med henne. Hon satt lugnt och snällt i mitt knä. Väldigt mysigt! 

Min sentimentalitet har i alla fall tagit priset. Jag började nästan gråta när jag såg Skärgårdsdoktorn nyss. Det var helt löjligt. Jag hann knappt mer än slå på TV:n förrän jag kände hur det stockade sig i halsen. Orsaken: Doktorn (Samuel Fröler är för all del väldigt snygg) förlöste en baby med rumpan först i en båt som var vilse i dimman. Där satt jag och lipade nästan. Ja, vad säger man? Det har varit en känslomässig helg...

Det regnar idag. Det känns som att det var länge sen sist.

Jag ska dra till gymmet och sen kommer mamma hit. Vi ska äta lunch tillsammans. Känns som en lagom ambitiös dag för mig.

Grannen har varit igång halva natten minst. Det är något som rullar fram och tillbaka på golvet och det springs en hel del. Alldeles nyss trodde jag att det åskade. Jag blev mäkta förvånad. Sen insåg jag att det var något som föll i golvet där uppe. Hur står hon ut med sig själv? Och framför allt, hur ska jag kunna stå ut med henne?

Jag är ganska väl medveten om mitt hems tillkortakommanden. Därför önskar jag mig alltid något till mitt hem när jag fyller år. Det är alltid en del dyra grejer som aldrig blir av att jag köper, men om någon annan gör det blir jag väldigt glad.

Min telefon är helt kaputt, displayen har givit upp helt och ibland vill den inte koppla fram. Den var aldrig direkt bra, men nu är den usel.

Jag har två TV-apparater i min lilla enrummare. Den ena är en ca 20-årig Bang & Olufsen där bilden faller utanför själva rutan. Den saknar scartuttag vilket gör att jag inte kan koppla in DVD:n och dessutom kan jag bara se de "normala" kanalerna (svt, fyran och säkert någon finst kanal) eftersom TV:n är före den tid då de nya kom. Jag antar att den saknar vissa band eller så. Den andra TV:n är en 14'-are. Jag vann den på Det kommer mera ( ja, jag vet..) för en massa år sen. Den funkar, men den är väldigt liten.

Min stekpanna är helt skev och beläggningen förstörd, alternativ har något bränt fast i den för gott.

Det här är alltså saker jag vet att jag behöver göra något åt. En stekpanna skulle jag mycket väl kunna få när jag fyller år, men det andra måste jag nog åtgärda själv. TV:n är verkligen inte högt prioriterad. Jag har levt så här i sex år, jag är inte så TV-fixerad ändå. Jag är dessutom inte särskilt intresserad av film, har inte hyrt en rulle sen jag började plugga för tre år sen - minst. Telefonen kan jag fixa själv, det behöver ju ändå inte bli så dyrt.

Det jobbiga är att något som känns i allra högsta grad viktigt precis pajade. Min dammsugare. Dyrt! Det var iofs bara slangen och jag öppnade för att se om man inte bara kan mata ner den lite så att den blir kortare men ändå fungerar fortfarande. Det verkade inte så. Även dammsugaren har säkert 15 år på nacken så den skulle med lätthet kunna bytas ut utan att fälla tårar. Men det är som sagt lite dyrt och det känns inte prioriterat. Nog för att jag vill ha rent hemma, men det är ju å andra sidan bara det den används till. Jag får väl go back to sweep. En sopborste har jag fortfarande så att så länge jag fortfarande pluggar lär jag få hålla mig till den.

Jag blev uppsliten av porttelefonen vid 6-tiden imorse. Eftersom jag inte väntade något besök stängde jag snabbt av den och gick och la mig igen. Undrar vad det var för en desperat liten människa som stod där ute och vem den skulle till? Tidningen hade redan kommit så det var inte tidningsbudet i alla fall.

Igår råkade jag av en händelse få reda på att mannen med stort M lämnat ön. Vart han har tagit vägen har jag ingen aning om, men han finns inte kvar där jag vant mig vid att han finns. Knytnävsslag i magen - igen. Jag vet inte varför det är så jobbigt egentligen. Det var inte så att jag sprang på honom särksilt ofta ändå. Jag tror det är själva grejen att folk går vidare i livet och jag bara är kvar, kvar, kvar. Vem som helst som har känt mig sen jag flyttade till Stockholm kan fortfarnade söka upp mig ganska lätt. Jag bor ju liksom kvar. Kanske borde flytta bara ifall att det finns någon som håller koll. Bara för att visa att det händer något i mitt liv också.

Det här innebär i alla fall två stora förflyttelser på samma år. Det känns inte bra *magont*.

Pluppen på min perkolator håller nu på riktigt på att trilla av på riktigt. Den har liksom brutits av på grund av för många borttaganden av locket antar jag. Men hur ska man annars gå tillbäga när man gör sitt kaffe? Ska man helt sonika plutta in lite vatten genom pipen och koka på sumpen *huäh*? Hur som helst är jag lite oroglig för om jag ska få något morgonkaffe alls. För att inte tala om alla kommande dagars kaffe som är helt i farosonen. Rotade fram garantibeviset igår och insåg att garantin går ut om tre veckor. Yes! Sån tur brukar jag då aldrig ha. Det brukar alltid vara tvärtom, att den har gått ut för tre veckor sen. Jag måste alltså ringa dit idag och fråga om det är någon mening att komma in med den för ett pluppbrott så att säga. Men det borde väl ingå i garantin som alla andra problem - eller?

Det bästa med den här morgonen är att jag kan få läsa hur Göran Persson förlorade valet. Det är många bilder på honom när han sitter och tar det lugnt på Harpsund. Kan det vara anledningen till att han förlorade? Nåja, jag följer nära debatten om han efterträdare. Om det inte blir en kvinna så smäller jag av och tappar förtroendet för socialdemokratin på riktigt (som att det alls behövs så mycket mer?). Jag drömde appropå det att jag vann presidentvalet i USA inatt. Hur stort vore inte det? Jag har inte ens övervägt det som ett potentiellt jobb tidigare. Hur kan det komma sig? En ung, kvinnlig, icke-amerikan som president. Undrar om jag skulle ha någon chans? I så fall skulle jag nog få göra något drastiskt för att ha råd med kampanjen först är jag rädd.

Bullmamma blev jag idag. Bakade en plåt bullar (efter att ha satt i mig halva degen - I love dough) som jag nu funderar på att sätta i mig. Egentligen är jag inte så sugen (särskilt inte efter att ha ätit en massa deg), men de är ju som godast när de är nybakade. Vet inte varför sockret alltid fastnar i bakduken. För mina bullar har aldrig något socker på, allt sitter fast i bakduken. Inte hela världen, men lite irriterande.

Om en stund ska jag få se Liar, liar. Ja, jag erkänner, jag är tröstlöst förälskad i Jim Carrey. Jag blev det, helt oväntat, härom året. När han kom och plötsligt blev stor var jag inte särksilt imponerad. Sen råkade jag se en hel rad filmer med honom på raken och *pladask* så var jag helt nere i honom. Inget får mig att bli som förälskad som gummiansikten och överspel (i alla fall när det gäller honom). Han är min idol och förebild. Snygg? Nej, kanske inte. Men som sagt, gummiansiktet är hela grejen. Av någon anledning gillar jag även Maura Tierney också. Antagligen mest för att jag är förälskad i Cityakuten (de lite äldre avsnitten i alla fall), för egentligen vet jag inte om hon är så fantastisk. Hennes grej är i alla fall att stå med armarna i kors. För hon gör det heeeeeela tiden.

*Bing och bong* så var kaffet slut. Let the show begin!

Jag har suttit på bryggan och läst i solen. Det var verkligen varmt. Min hud blev alldeles solvarm och luktar nu solhud. Det är ändå slutet av september och jag har redan både vinterjacka klar och vinterskor utsedda. Jag är redo för kyla och så är det så här. Jag klagar inte, men det känns lite ironiskt. Kyla är annars något jag är dålig på. Jag har glidit runt i shorts och linne idag och det var inte precis igår. Inte jag hade det i stan i alla fall. Skönt var det. Hur ska jag egentligen stå ut med kylan?

Igår fick jag ett nej från den första praktikplats jag sökt (panikplats). Det kändes lite betungande. Tillbaks på ruta ett då. Jag måste verkligen ta tag i det idag eller nästa vecka senast.

Jag jobbade för övrigt igår och då berättade chefen att hon rekryterat en ny assistent som börjar om två veckor. Ja, så jag har med andra ord bara två veckor kvar där. Det känns lite trist. Men jag e-postade förstås snabbt min arbetsplats från i våras och frågade om de ville ha mig. De svarade snabbt att de ville det. Så var det klart. Tyvärr är min arbetsgivare (bemanningsföretaget) lite snål så jag får samma lön som alltid - det vill säga en rätt låg sådan. Det är lite snålt med tanke på att de inte gjort ett skit för att få det här uppdraget. Det var helt min förtjänst. Arbetsplatsen vill inte ha vem som helst från bemanningsföretaget men är alltid villiga att ta in mig. Tycker jag borde kunna få synas i lönekuvertet - men icke!

Så är vår diskursanalys nästan klar. Eller rapporten i alla fall. Jag vet inte riktigt vad vi kommit fram till i diskursväg, men det verkar finnas en del i materialet i alla fall. Det innebär att nästa vecka är semiledig. Vi ska endast lämna in rapporten på hela veckan och det blir inte mycket kvar att göra. Förstå hur mycket pengar (av lönen som kommer in redan på måndag) som jag kommer att hinna spendera. Det är hur farligt som helst. Jag borde försätta mig själv på landet, låsa om mig och kasta bort nyckeln. Men antagligen kommer jag mest sitta där och vara rädd - och det blir dyrt att ringa mobilsamtal hela nätterna.

Ja, så står det till med sysselsättningsgraden i mitt liv. Jag får väl hoppas att det regnar nästa vecka i alla fall så jag inte ids gå ut. Eller att jag begraver mig i mitt sökande efter den perfekta (eller just vilken som helst) praktikplatsen.

Jag var och såg Rent ikväll. Jag älskade Angel när jag såg den engelska versionen i London för många år sen när jag bodde där (och vi köpte biljetter för 10 pund och fick se musikalen i kraftig vinkel). Tyvärr blev jag inte lika kär i den svenska versionen av Angel. Det var mer drag i englandsversionen (och då menar jag drag som i dragqueen). Kvällens Angel tog sig förvisso väldigt bra ut i sin roll, men englands-Angel verkade älska sina platåklackar lite mer helt enkelt. Det var, som jag minns det, high-jumps och annat.

Ikväll förstod jag dock lite mer av handlingen. Den är överlag lite rörig och på engleska blev det än svårare att hänga med i sångtexterna. Men jag fick förtroendekonflikter hela tiden. Linda Bentzing (eller hur det nu stavas), denna prettotjejen (vilket jag menar i en positiv anda även om ordet ger andra associationer) som crackhora. Det kändes inte riktigt som att hon var helt bekväm i det helt enkelt. Det gjorde att jag fick svårt att tro på henne. Men hon kanske växer med rollen (inte allt för mycket bara :-). Linus Wahlgren kändes också lite för snäll för den här rollen. Han ska vara lite svår och så är han bara mysig. I övrigt är det en bra musikal, jag gillar den rockiga och trashiga tonen i den. Det är få musikaler jag vet som har dessa ingredienser. Jag gillar tjejer som har riktigt kraftfulla röster. Det var dessutom mäktigt när hela ensemblen sjöng på slutet. Sånt blir jag rörd av. Det bästa är att jag har dubbelalbumet sedan englandsmötet. Så jag kan fortfarande få musiken...

Jag vaknade upp med ett ryck imorse vid 4-snåret. Jag undrade var jag var någonstans och fick först för mig att jag var i mitt föräldrahem. Jag trodde dessutom att någon knackat på dörren och hoppades att någon annan skulle öppna. Jag var ju helt yrvaken. Sen insåg jag att jag var hemma i min egen lägenhet där bara jag bor och att jag således skulle bli tvungen att öppna. Jag insåg dock att chansen att någon knackar på hos mig vid 4 på natten är väldigt liten. Alltså började jag i mitt sinnesförvirrade tilsstånd börja försöka lokalisera ljudet. Snabbt insåg jag att det var galna tanten ovanför mig som tappat  något som studsade i golvet. Därav "knackningarna". Vad gör hon uppe 4 på natten? Sen hörde jag henne sätta sig i sin knarrande säng igen. Jag hade lite svårt att somna om av någon outgrundlig orsak. Senare måste jag dock ha gjort det för jag lyckades vakna av samma ljud vid flera tillfällen fram till 9 då jag skulle upp på riktigt. Someone make her stop - eller åtminstone sleep. Om hon nu ska vara vaken kan hon väl undvika att ta i saker som hon lätt kan tappa - eller i något överhuvudtaget. Varför är hon vaken och varför envisas hon med att hålla mig vaken? Grrr...

Så går han faktiskt, Göran. Äntligen!

Plus-Sverker ursäktade sig med att han var lite hård när han använde ordet bufflig om GP. LO-Vanja tycker att GP kan anses bufflig för att det är så han utmålats av motståndarpartierna. Eeeeh, är det någon mer än jag som tycker att karln är en översittare. Det behöver ingen påvisa för mig, det räcker helt att studera honom en microsekund. Han är dryg och överlägsen och sitter och småflinar hela tiden som för att underminera andras åsikter. Ta bort honom från politiken för gott! Han kan väl sitta i sitt casa i Sörmland och gotta sig i stora biffar och goda viner. Det är det han verkar ha gjort den senaste tiden i alla fall.