Hannas Plats

Jag blev uppsliten av porttelefonen vid 6-tiden imorse. Eftersom jag inte väntade något besök stängde jag snabbt av den och gick och la mig igen. Undrar vad det var för en desperat liten människa som stod där ute och vem den skulle till? Tidningen hade redan kommit så det var inte tidningsbudet i alla fall.

Igår råkade jag av en händelse få reda på att mannen med stort M lämnat ön. Vart han har tagit vägen har jag ingen aning om, men han finns inte kvar där jag vant mig vid att han finns. Knytnävsslag i magen - igen. Jag vet inte varför det är så jobbigt egentligen. Det var inte så att jag sprang på honom särksilt ofta ändå. Jag tror det är själva grejen att folk går vidare i livet och jag bara är kvar, kvar, kvar. Vem som helst som har känt mig sen jag flyttade till Stockholm kan fortfarnade söka upp mig ganska lätt. Jag bor ju liksom kvar. Kanske borde flytta bara ifall att det finns någon som håller koll. Bara för att visa att det händer något i mitt liv också.

Det här innebär i alla fall två stora förflyttelser på samma år. Det känns inte bra *magont*.