Hannas Plats

Dubbel. Svävande. På jakt.

 

Ibland drar jag på mig min cylinderhatt och går ut som en kvinniska med hatt. 

 

2014 är till ända. Lika glad är jag för det. Som tidigare år (läs om 2013, 2012, 2011, 2010 och 2009) ska jag försöka sammanfatta det.

 

Det är ett år som har varit ganska tufft för mig, men också med inslag av mycket fint. Det har kantats av mer sjukdom än jag är van. Många resor till vackra platser. Möten med fina människor. Nya fina sociala sammanhang. Men också av tunga avsked. Bäst skulle det kanske kunna sammanfattas med en låtlista med Abba som har varit min följeslagare hela året. 

 

 

Under vintern såg jag stjärnor. 

 

Kreativiteten bubblade, gamla saker fick nytt liv och mina foton hamnade på väggarna

 

Plötsligt och från ingenstans kommer det, muskelminnet. Får mig att hänga perkolatorsladden istället för att lägga den i lådan där den hört hemma de senaste fyra åren. Hängde den gjorde jag hemma på Söder. Men inte i Umeå. En obevakad sekund av hjärnan och musklernas minne och gärningen är gjord.

 

Köket är en plats där muskelminnet från Söder sätter in med jämna mellanrum. Jag gissar att mina ticks och manéer är som starkast i just köket. Dessutom liknar köken varandra i disposition. Men även i badrummet händer det ibland. Handen trevar efter ljusknappen på fel sida. 

 

En gång kom jag på hjärnan med att tänka på "mitt badrum hemma" och mena det som jag hade på Söder. 

 

De där musklerna tycks ibland vara hemma på en plats som inte längre är hemma för den här kroppen. Lite märkligt är det ändå.

 

 

Jag känner historiens vingslag över den här bilden. Rättare sagt, allt är sig likt: lite mindre hår, lite äldre, lite visare, lite bättre syn. Annars är det mesta som vanligt. 

 

Så här känner jag mig. Över att sommaren känns slut. Över att jag redan har haft min första möss-session på kontoret. Över att jag inte kan fokusera på viktiga saker just nu. 

 

Som ett litet kinderägg, och kanske inte helt oväntat, upplever jag att jetlag ihop med språklig förvirring och ensamresande som en mycket dålig kombo att inleda semestern med. 

 

Jag brukar alltid (i alla fall de senaste tre gångerna..) känna glädje och pirr när jag kommer till min favoritplats i Österrike. Denna gång ligger det som som en filt av melankoli över den första dagen. Det är kallare och sämre väder än jag är van vid här i juni. Jag kommer från en fantastisk resa i Kanada som var både social, gastronomisk och upplevelserik. Och eventuellt påverkar tidsskillnaden fortfarande min hormonella balans. Effekten är ett lätt obehag i magtrakten.

 

Vanligtvis älskar jag att resa ensam, men efter att ha varit social i flera dagar (!) blir de interna skämten på ensamresan mycket interna, så att säga. 

 

Jag har ingen mission här denna resa. Så jag tänkte att min mission ska vara att försöka leva i nuet. Känna efter vad jag vill göra, känna efter hur jag mår och se mig omkring när jag är ute och strosar istället för att bara jaga runt. 

 

Det kommer att bli bra, det blir det alltid. Får ju se fotboll kommenterad på tyska, och vem blir inte glad av det?

 

Att hålla på att resa i 18 timmar är inget jag någonsin längtar efter. Men nu är det gjort. 

 

Jag undrar varför:

 

- En del människor på 10-timmarsflygningar inte reser sig ur flygplansstolen en enda gång?

- Frankfurts flygplats stressar runt mig på en färd med tåg, språngmars, buss och världens långsammaste kroppsvisitering av bister kvinna när flyget jag ska med står 100 meter bort ifrån där jag landat?

- Det kommer sig att det är så ohyggligt skönt att sedan stiga på en SAS-flygning? Personalen pratar svenska, har svensk mentalitet vilken jag förstår fullt ut och delar ut svenska tidningar. Men ändå? Som att komma hem.

 

Saker som är bra med att komma hem:

 

- Gott perkolerat kaffe

- Att få tvätta rent

- Tysnaden i huset

- Borsta tänderna med eltandborsten

 

Men jag skulle behöva lite mer kanada i mig. Alltså mentaliteten. Det skulle kanske alla svenskar. Bara en gnutta. Jag skulle vilja beskriva skillnaden mellan Kanada och Sverige ungegär så här:

 

Kanada: Thank you for not smoking

Sverige: Rökning förbjuden

 

Vi är rakt på och det gillar jag. Men en liten gnutta mer Kanada. Är det bara jag?

Jag minns ett avsnitt av Sex and the city där Carrie annonserar att hon lovar tillbringa livet med sig själv och registrerar ett par dyra skor till icke-giftermålet. Jag tänker ofta på hur människor som väljer att leva tillsammans med någon har många tillfällen att få andra att fira för/med dem. Det är att träffa någon, sammanflyttning, husköp, förlovning, giftermål, graviditeter, födslar, dop, husdjursinköp, årsdagar för bröllop och så vidare i evigheten. 

 

Människor som istället väljer att leva ensamma har väldigt få milstolpar som andra vill gratulera till. På temat, saker man nästan aldrig hör:

 

- Jag har bestämt mig för att leva ensam under en överskådlig framtid. 

- Grattis!

 

- Jag har bestämt mig för att inte skaffa barn.

- Grattis!

 

- Jag gillar inte husdjur och kommer aldrig att införskaffa ett.

- Grattis! 

 

Jag har faktiskt vid några tillfällen gratulerat människor till skilsmässor, men det kräver sina tillfällen. I övrigt tycks gratulationer och hurrarop framför allt höra till att någon bestämmer sig för något som innebär att inkludera någon eller något i sitt liv. 

 

Som ni antagligen gissar tycker jag att det här är lite trist.

 

Jag har (för mycket länge sen) bestämt mig för att leva ensam under en överskådlig framtid.

 

Jag reser lätt. 

 

Jag gillar runda saker. 

 

Vissa dagar är jag i flow. Saker blir gjorda. Saker som väntat i många, många månader eller möjligen år. 

 

Idag var en sån dag. Igår lyckades jag äntligen köpa en gardinstång. Idag skruvades fästen till stången upp medelst handkraft. Jag har blodblåsor i handen to prove it. Dessutom har jag både ramat in och spikat upp bilder. 

 

Känner mig orimligt nöjd.

 

Har sett fram emot jullov så länge. Två veckor bara mojsande hemma. Inte behöva klä sig. Inte behöva gå ut.

 

Kroppen ba: Gaaaaaaaaaaah! Ämlig sjukdomskänsla hela tiden. Ingen energi. Vill äta men är inte ens hungrig (jag som alltid är hungrig!). Och ändå en gnagande rastlöshet. Är det så här pensionärer känner sig?

 

Försöker mig på mindfulness. Alltså, ahahahah! Ja, men att ligga stilla och försöka att inte tänka på något i stearinljusets sken medan sockret studsar runt i kroppen, det är nog bra för mig. Försöka få oron att lägga sig. Ska göra det nu, i en vecka till. 

 

När det nu fortsätter att vara varannandagsväder: regn eller blåst. Ibland en kombo. Hade det åtminstone varit skidväder...

 

I år ser min jul ut så här: 

 

Av någon outgrundlig anledning, som jag nog får kalla arbetsskada, har jag sett samtliga avsnitt av "Svensk humor" i SVT. Jag har inte skrattat så mycket, däremot har jag fått andra tankar. Igår handlade programmet om Livsstilen.

 

Många människor spenderar en hel del tid på att försöka anpassa sig till världen, samhället, andra mäniskor, annat. Det är en slags konformeringsprocess och vi gör det för att känna trygghet och samhörighet. Men det innebär också att vi någonstans på vägen glömmer oss själva, vad vi själva verkligen vill. Jag gissar att det är en sådan sak som man kan komma att ångra om man någon gång ska sammanfatta sitt liv.

 

Av många anledningar ägnar jag ganska mycket tid till att fundera över mina livsval. Det jag kommer fram till i stort är att det nästan är omöjligt att veta vad jag vill och vad känslan av konformering vill mig. För ibland upplever jag också att jag vill något som gör mig avvikande, till stor del för att det gör mig avvikande. 

 

Jag tror att det är tid väl investerad att hela tiden fundera över sina val och möjligheter i livet. Allt för att försöka följa sin innersta vilja. Men lätt är det ju inte. Att veta.

Jag tänker så många tankar, men skriver så lite texter just nu.

 

Kanske skulle jag behöva någon ny slags utmaning för att kämpa på med skrivandet. Ett inlägg här eller där brukar uppmuntra till fler. Som en kedjereaktion. 

 

Just nu är det som att jag försöker lägga en skyddande filt av avstånd runt mig själv med syfte överlevnad. Det innebär mindre skrivande men också färre möten. 

 

Det kommer nog en vår också här. 

På mitt badrumsgolv.

 

 

Har

- blivit sjungen för på finska, engelska och svenska

- bastat

- fått analog födelsedagshälsning medelst kort

- bakat vetefri tårta

 

Samt glömt hur gammal jag blir.

 

Men ändå. Fin dag. Mycket söt.

 

Jag försöker mig på att ladda de så kallade batterierna. Det går så där. Har aldrig riktigt förstått metaforen. Det måste ju till någon slags kraft som ska in för att man ska kunna ladda sig. Var ska jag ansluta?

 

Medan jag funderar på det har jag spärrat in mig själv och satt upp stör-ej-skylten. 

 

Kanske är laddningen att läsa böcker. Jag har nu läst 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye, deras tid inlåsta i Kality-fängelset. Efter en vecka i Kality uppstod en tomhet när boken tog slut. På sätt och vis funkade det som laddning för mig också. Alla är vi väl inlåsta i våra egna fängelsen. Men plötsligt kändes livet i källaren, eller livet inspärrad i hemmet väldigt lätt och bra i jämförelse. 

 

Så kanske ska jag försöka ladda mina batterier genom att känna andras värre misär. 

 

Idag har det regnat och varit väldigt molnigt. Men det gör mig inget. Det känns bara fint att få se den här platsen i olika sinnesstämningar. Och jag har aldrig svårt att sysselsätta mig alldeles oavsett. Dessutom har jag ett våldsamt skrivsug. Jag har försökt ge det lite utlopp.

 

Jag besökte stadsmuseet. Det är litet och ligger i ett gammalt torn. Kvinnan i kassan beslagtog min väska innan jag gick in så kameran fick inte följa med. Den största behållningen av besöket, utöver utsikten, var att de gjort en modell av dalen med alla berg. Jag gillar verkligen topografiska kartor, det blir en annan upplevelse att se stället ovanifrån, med alla höjder och allt. Det är intressant att se hur dalgångarna hänger ihop och hur man kan ta sig emellan de olika. Skulle gärna haft modellen med mig hem. Men det var svårt att få ner den i byxorna.

 

Dessutom finns det en annan mission med den här resan. Inre kontemplation. Min hjärna verkar vara i konstant stress. I huvudet är jag hela tiden på en massa platser samtidigt. Jag för samtal med andra i huvudet om jag är själv, jag är på olika platser på internet och kommunicerar om än bara läsandes, jag planerar hela tiden mitt nästa steg - middagen, kvällen, nästa fika. Det känns som att jag aldrig orkar eller hinner tänka långa krångliga tankar, inte i arbetet och inte heller privat. De äts upp av de konstanta konversationerna jag för. I huvudet. I och för sig kan dessa vara nog så förlösande. Men jag önskar att jag kunde sitta och fundera länge över olika problem, oavsett om de är reella problem eller inte, och försöka komma fram till olika sätt att hantera eller lösa dem. 

 

Kort sagt, jag vill komma hem härifrån med en utvilad hjärna. Inatt sov jag 9,5 timme. Vet inte om det mest var hjärnan eller kroppen som behövde det. Men vid 6 vaknade jag och tänkte att jag aldrig skulle kunna somna om. Precis då undrade jag vad tusan det var som lät. Jo, det var min sovandning som kommit igång igen.

 

Det viktigaste den här resan är alltså inte att bestiga bergen omkring mig, utan att bestiga dem inom mig.