Hannas Plats

Jag är på en plats jag verkligen gillar. Så mycket att jag inte kunde låta bli att åka tillbaka dit en andra gång under samma sommar. Anledningarna är många. De alldeles uppenbara är:

 

1. Jag är här på semester

2. Det är en fantastiskt vacker plats 

 

Men jag får också väldigt mycket uppmärksamhet när jag är här. Människor känner igen mig från förra gången och säger det "har inte du varit här förut". En person på affären kände igen mig från imorse "glömde du handla saker?". För mig är det den ultimata bekräftelsen. Jag syns. De säger det.

 

Dessutom får jag uppmärksamhet av män på ett sätt som jag helt enkelt inte fått (någonsin?) i Sverige. Två män har utropat min frisyr som cool. Jag tror aldrig att någon svensk man ens har kommenterat mitt hår i dessa ordalag. Jo, faktiskt. En på fejjan. Men det var efter lång, lång tid som han måste ha tänkt på det.

 

Den andra sortens uppmärksamhet kommer från män ur en särskild kategori här som flirtar nästan ohämmat med mig. Det är kategorin tuffa/lätt hårdkokta 40+. Jag vet inte vad det är de tilltalas av och som absolut inte tycks gå hem i Sverige (åtminstone inte i Umeå), men här är jag het. 

 

Ja, och ärligt talat var det mycket länge sen jag hade den känslan. Den är faktiskt ganska trevlig. Lite emellanåt i alla fall.

 

 

Kan längta hela året efter sommar. Efter att få vara i Roslagen. Efter att göra inget och vad som helst. Nu är jag där. Hela paketet. Svensk sommar i väder och i sinne.

 

Men det är också svårt med sommaren. Jag älskar min sommar i Österrike eftersom jag regisserar hela upplevelsen på egen hand. Jag har mitt eget boende, styr över min egen tid. Andra bullar är det i Roslagen. Där samsas hela storfamiljen i en liten stuga. Även om det går bra så tär det på mitt inre. Jag upplever en inre stress. En inre stress av att inte veta vad som ska ske när och när jag får vara för mig själv nästa gång. Det tär. Jag upplever att semestern inte alls känns lika semestrig.

 

Dessutom har jag ett nytt problem. En inre rastlöshet. En känsla av att vilja göra saker, uppleva något. Jag kan inte nöja mig med min klippa vid Ålands hav. Jag behöver fler statister för att regissera min semester i år. Jag behöver nya miljöer. Det känns lite sorgligt. Fast ändå sunt. Jag har många veckor kvar ännu. Jag behöver fundera på vad jag vill fylla dem med. Inte bara låta dem gå med oron.

 

Så himla 90-tal, det här med feber. Borde det inte vara något som bortrationaliserats genom evolutionen. Nej, förstås inte, det har väl någon funktion. Men jag hade glömt hur det känns att ha feber. Nu minns jag. Hela kroppen minns. Smärtorna. Frossan. Svettattackerna. Pendlingarna. Det är jättesvårt att få något gjort med feber. Ändå har jag gjort saker idag. Sovit. Varit på återkontroll. Varit på middag. Jomenvisst. Känner mig rutinerad. 

 

Men mer rutin än så här behöver jag inte, känner jag. Det får gärna räcka med feber nu. Jag gillar inte att känna mig som ett vårdpaket. 

Jag känner mig lite lyckligare i mitt hem nu. Det känns ljusare efter omtapetseringen. Även om jag bara fick en ny vägg i sovrummet piggar den väggen upp. 

 

Ibland tänker jag på spåren av mina gamla liv som finns inrymt i mitt hem. Stereon har hängt med sedan flickrummet. Likaså spegeln som dessutom är från den blå perioden, målad av mig. Den kommer från min mamma som köpte den i sin ungdom. Den hör ihop med byrån som nu står i vardagsrummet med en sjuarmad ljusstake. Ljusstaken kommer från mamma. Vi gör så där ibland. Roterar grejerna när vi tröttnat på dem. Ljusstaken gillar jag fortfarande. 

 

Så är det farfars röda fotölj och soffbord. Jag har matchat dem med den röda lampan som morfar gjort. Just nu separeras de av en kökssoffa som jag fyndat på Myrorna. Myrorna har också levererat bland annat byrån som stereon står på och byrån med foton. 

 

I vardagsrummet skymtar lite rött till vänster. Det är en säng som jag har sovit i på landet sedan jag var liten. När jag monterar isär den tar den nästan ingen plats alls. 

 

I sovrummet hänger gardinerna som heter Gudrun. Namnet talade inte alls till mig, men färgerna var precis desamma som jag hade i mitt dåvarande rum. Därför köpte jag dem. De får hänga med. Även om jag fortfarande är tveksam till om jag gillar dem så går färgerna in även i det här rummet. 

 

Pianot köpte jag när jag gick i fyran, av min syssling Petra för 7000 kronor. Mamma klädde om pianostolen och så har den sett ut sedan dess. Nu skulle jag sannolikt få skänka bort det, om jag ens skulle lyckas med det (en tanke som ibland oroar mig).

 

Pallen i sovrummet finns i fem-sex exemplar. De kommer sannolikt från farmor och farfar och är utspridda i familjen. Alla har minst en hemma. Kanske skulle min kunna få nytt tyg tillsammans med pianopallen. Nå, här finns sittplatser i alla fall. Och ganska mycket utrymme också, jämfört med att bo i köket. 

 

Kom till Norrtälje. Fick en oväntad sängkamrat. Är det Valborg så är det. 

 

Det som är praktikst när man måste tvätta igenom hela sin garderob är att man helt sonika tar allt som är grönt och kör in det i maskinen. Sen tar man allt rosa. Sen tar man allt blått. Sen tar man... ja, ni fattar. 

 

Byggdamm är inget man skojar bort. 

Att bära piano är ändå inte så kul som man skulle kunna tro. Jag ska inte göra det nu på ett litet tag. Lyckades få blåmärken i händerna!

Jag sitter i köket och tittar på Vita stenen. Älskar öppet arkiv på SVT. 

 

Gillar inte känslan av smuts. Dammet ligger som en dimma över Lützen, ett tjockt lager över allt jag äger. Torkade mig just på en dammig handduk. 

 

Går runt i flipflop inomhus. Var glad att det var dansklass idag så att jag fick komma iväg, slippa vara hemma. Vet ändå inte hur jag ska fördriva kvällen riktigt. Mer än att andas. 

 

Jag är inget fan av att ha ett hem i kaos. Jag blir kaos då. 

Ärligt talat. Man sover inte bra i ett kök. Det finns ungefär 30 olika sorters ljud (ja, jag har räknat och sorterat dem) som ett kylskåp kan göra. Dessa har olika tonlägen, olika rytmik och olika tempo. När dessa ljud pågår ca 50 cm från örat på en trouble sleeper, ja, då är det svårt för John Blund att hälsa på.

 

Snart går jag in i dammolnet. Ska först krypa in i min mycket lilla TV-hörna. 

 

I vårt övermedierade samhälle undrar jag var ventilerna finns. 

 

Jag längtar plötsligt ut. Till den där stugan. I skogen. Med ett litet lantbruk för eget bruk. Isolera mig helt. Bli kuf på riktigt. Jag tror det är målet. Och att jag skulle göra det jäkligt bra. 

Jag tänker ofta på vem jag är med olika människor. Överlag är jag inte så förtjust i människor. Jag tycker det är ganska svårt att umgås, såvida jag inte har en tydligt definierad roll och ett syfte med umgänget. Trots detta tycks jag alltid finna själsfränder. Oavsett om jag ska på konferens i bara några dagar, om jag har ett nytt jobb eller allt möjligt däremellan så tycks jag alltid hitta en person som jag direkt gillar.

 

Dessutom är jag en mycket god människokännare. Jag kan nästan direkt avgöra om jag kommer att gilla en person eller inte. Det är något med utstrålningen, blicken och attityden som gör att jag kan avgöra det här redan innan de har öppnat munnen. Väldigt ofta har jag rätt. Självklart har jag ändå gått på nitar, men det har nästan alltid berott på att jag struntat i magkänslan, för ofta har jag haft det på känn.

 

Det som ändå är intressant med det här är att jag antagligen går in med en helt annan attityd själv om jag tror att jag hittat en person jag tror att kommer att gilla. Eller så är det självklart. Det gör säkerligen dem till en bättre människa, eftersom jag "gör" dem bättre, precis som dessa personer gör mig till en bättre människa. 

 

Så mycket av min person blir en spegling av den person som jag umgås med.

 

Att vara en bra person är en grupp-prestation. Om två nu kan vara en grupp. Och trots att jag inte gillar människor (lätt misantropiskt jag vet) så gillar jag verkligen att få vara i den där bubblan. Bubblan gör mig bra och gör mig gott. 

Kraften, som jag nu väljer att kalla den, har egentligen alltid funnits i mitt liv. Så länge jag kan minnas i alla fall. Den har bara haft olika skepnader.

 

När jag var liten trodde jag att jag var med i Truman show (filmen). Detta innan Truman show ens skapats. Jag såg det som att det alltid fanns någon som såg mig, vad jag än gjorde.

 

Ett tag var den hos mig i form av en man. Den här mannen hälsade på mig, främst på nätterna, han sa aldrig något. Men han satt på min sängkant. Den där mannen var så frekvent att han blev som en familjemedlem som även mina övriga familjemedlemmar talade om. Trots att de förstås aldrig träffat honom. Och även om de aldrig trott på övernaturliga ting, så vitt jag vet, så var det självklart för dem att den här mannen verkligen besökte mig. 

 

Men jag har även kallat den för min skyddande ängel. För det är så jag ser på den. Som att den håller mig ifrån riktigt dåliga saker, räddar mig när jag behöver det och håller mig från dåliga val. Kollegan kallar den numer för min inneboende vän. Och det är väl så den bäst kan beskrivas.

 

Jag har alltid burit någon med mig. Någon som jag delat mina upplevelser och erfarenheter med. Den gör att jag nästan aldrig känner mig ensam, trots att jag nästan alltid är för mig själv. 

 

På den här senaste veckan känns det som att kraften, Jesus som jag har kallat den just nu, faktiskt har stärkt mig. I de mest triviala situationer. På innebandyn var jag on fire och jag tänkte att Jesus är med mig. På handledningen började jag plötsligt att skratta när jag fick en svår fråga eftersom jag satt och tänkte på Jesus. 

 

Oavsett vad det här nu är, så känner jag mig märkligt stärkt av känslan. Och samtidigt väldigt ledsen. Som att jag tänker att det har promenerat en god man på denna jord. Honom tog de livet av. Och det var för 2000 år sedan. Det gör mig ledsen.

 

 

Två vänner från förr, en obruten bibel och ett välanvänt kors, båda från konfirmationen. På insidan av bibeln står det "Som minne av konfirmationen i Norrtälje kyrka den 7 maj 1994 Joh 3:16". Jag citerar Joh 3:16. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv". Och över detta fälldes en liten tår.  

 

Korset har åkt på och bibeln har för första gången lästs. Matteusevangeliet först. Sen blir det Markusevangeliet. 

 

Är Jesus vägen?

 

Min påskhelg har, som vanligt, varit av det sekulariserade slaget. Det vill säga, den har stått helt ofirad, passerat som vilken långhelg som helst. 

 

Jag har sett filmatiseringen av The Bible, mycket fascinerat. Igår kom jag så till den sista delen. När Jesus återuppstod var det som att jag förstod. Jag förstod allt, vad kristendomen egentligen handlar om. Som om all tidigare kunskap, även om jag vetat exakt lika mycket, nu plötsligt fått en helt ny innebörd. Det var som att möta Jesus. Ni kanske inte tror mig. Jag har knappast gett uttryck för religositet tidigare. Jag är 33 år. Jag lever i det högst sekulariserade Sverige där "alla" firar påsk, dock utan att skänka Jesus större eftertanke. Men plötsligt så förstod jag Jesu kärlek, och ville ha en del av den. 

 

Kombinationen av att läsa Scum manifest och en bok om judendom, lyssna på Madonna, se The Bible på TV och gå och ha allmänt existentiella frågor snurrande i huvudet var tydligen det som gjorde att jag föll. Det gjorde mig helt mottaglig. Mottaglig för Jesus. 

 

Jag vet inte exakt vad jag ska göra med det här. Men jag behövde få det sagt. Nästan så att det förtjänar en egen kategori här på bloggen. Nå, det återstår väl att se. 

 

Kanske behöver jag bara en ny hobby.

Norrlands inland avfolkas. Om utveckligen i Åsele håller i sig kommer samhället vara helt dött om 55 år. Jag tycker det känns otroligt sorgligt. Särskilt som det ju faktiskt finns människor som vill bo där. Men förutsättningarna gör det svårare och svårare för varje år då vård och omsorg läggs ner och tvingar människor att resa längre och längre för att få sina behov tillgodosedda. Hela syftet med att bo i ett litet samhälle är väl just att ha nära till det som man behöver mest. Detta tas ifrån många inlandsbor i Dorotea, Åsele och på andra platser. 

 

Det känns också sorgligt att samhällen ska dö medan människor i storstäderna trängs och betalar hutlösa priser för boende. 

 

Jag kommer från Sveriges mellanland. Har bott nära eller i Stockholm 30 år av mitt liv. Jag flyttade till Umeå och konstigheten i detta märks på vilka frågor människor har ställt mig i och med att de förstått att jag lämnat Stockholm för Västerbotten. Varför? Ingen skulle fråga mig detta om resan varit den motsatta. 

 

Det känns trist att det som är normen också är det som är lättast. Ger det oss mest livskvalitet att bo i en storstad? Det har jag svårt att tro. 

 

Min dröm har länge varit en egen ö. Och för fyra år sen blev det lite lite tydligare. Jag vill komma närmare naturen, så där som man gör om man flyttar norröver. För 2,5 år sen flyttade jag norröver, om än till Umeå. Det var steg ett. Vi får se när jag lyckas iscensätta steg två. 

 

Till dig vill jag säga: Gör något unikt. Gå mot strömmen. Flytta till Norret. Bara göre. 

 

Jag har sammanställt en lista under dagen. Titeln på listan är "Ämnen för blogg/terapi". Ja, tänk så nära de tu ibland kan ligga. Jag ska nu delge er denna lista. 

 

- Behovet/försöken att ständigt försöka välja "rätt" (vare sig det gäller inköp, resor eller livsval), och hitta rätt premisser utefter vilka jag ska göra mitt val.

 

- Min oförmåga till relationer med människor.

 

- Min Asperger, den konstanta rädslan att vara med människor, framför allt i grupp. Att försöka tolka och förstå människor, vilket är otroligt svårt såvida de inte är väldigt raka i sin kommunikaiton (vilket inte alltid är fallet). 

 

- Att jag alltid har människor med mig i huvudet och pågående samtal med precis vem jag vill. Det gör att jag nästan aldrig känner mig ensam. Men innebär det att jag inte lever mitt liv till fullo utan istället har de allra flesta relationerna just i mitt huvud?

 

Som ni märker handlar mycket om att göra "rätt". Och då menar inte framför allt rätt utefter de normer som finns i samhället. Snarare tvärtom (förutom när det gäller andra människor, där måste en väl vara lite mer lyhörd). Jag försöker att hitta mina egna premisser. Och det är nog det som är grejen i mitt liv och det som utgör den största delen av min tankeverksamhet. Att försöka hitta de premisser jag vill leva efter. Att definiera dem. För att sedan kunna välja när jag gör avsteg ifrån dem och när de är viktiga. 

 

En del av de här sakerna har jag med största sannolikhet bloggat om många gånger förut. Men bloggen är som det övriga livet. En serie av pågående samtal. Tankar som formuleras om och om igen. Vem vet, en dag kanske jag kan börja formulera svar. Eller premisser. 

Det här året har startat med symptom på blodpropp i benet samt hjärntumör. Sedan jag flyttade till Umeå har jag utretts för två andra allvarliga sjukdomar. Jag vet, det allvarligaste jag lider av är hypokondri. Men hellre det!

 

Jag blir glad att det finns människor runt omkring mig som punkterar mig. Som lyssnar och hör mig. Som ställer de rätta frågorna. Som inte skrattar bort symptomen, men inte heller ger mig belägg för dem. Det är de där människorna som bråkar med mitt huvud som gör att jag får tänka nya tankar. Och det behövs. Nya perspektiv.

 

Jag måste omge mig med fler lyssnare, inser jag ibland. För oftast är jag den där lyssnaren och det är faktiskt ganska tröttsamt i längden. 

Jag förstår mig inte på tvåsamhet. Har aldrig gjort. Jag förstår inget av dess väsen: Jag förstår inte hur människor träffas, alltså hur de bestämmer sig för att de ska bli två och jag förstår inte hur de lever sitt liv i två samhet. Och jag förstår definitivt inte hur de bestämmer sig för att det är värt att fortsätta, att de ska fortsätta även om det är jobbigt, att det är värt det. Jag förstår inte självklarheten i tvåsamheten.

 

Jag förstår bara hur man är själv. Jag mår bra själv och det är det enda jag förstår.

 

Men visst finns det några saker jag kan sakna: Jag saknar att det alltid är min tur att laga mat, min tur att diska, min tur att städa. Jag önskar att det någon gång kunde vara någon annans tur. 

 

Men jag förstår i alla fall varför det alltid är min tur. 

Om jag skulle vara tvungen att gå högstadiet en gång till, då skulle jag vilja göra det tillsammans med Claire i Six feet under. Då skulle nog högstadiet till och med kunnat bli en fin tid. 

 

Det var bara så jäkla obehaligt, människor var sina sämsta versioner av sig själva, alla var rädda för att göra fel, för att stå ut för mycket i mängden, för att ha fel vänner och fel kläder. En så totalt osympatisk tid. 

 

Men ändå ungefär som vuxenvärlden. 

 

Med Claire vid sin sida skulle alla andra blekna, allt skulle vara okej och inget skulle spela någon roll. Till och med jag skulle kunnat ha varit den bästa versionen av mig själv. Synd att hon inte är på riktigt. 

 

Lång utandning.