Hannas Plats

Jag förstår mig inte på tvåsamhet. Har aldrig gjort. Jag förstår inget av dess väsen: Jag förstår inte hur människor träffas, alltså hur de bestämmer sig för att de ska bli två och jag förstår inte hur de lever sitt liv i två samhet. Och jag förstår definitivt inte hur de bestämmer sig för att det är värt att fortsätta, att de ska fortsätta även om det är jobbigt, att det är värt det. Jag förstår inte självklarheten i tvåsamheten.

 

Jag förstår bara hur man är själv. Jag mår bra själv och det är det enda jag förstår.

 

Men visst finns det några saker jag kan sakna: Jag saknar att det alltid är min tur att laga mat, min tur att diska, min tur att städa. Jag önskar att det någon gång kunde vara någon annans tur. 

 

Men jag förstår i alla fall varför det alltid är min tur.