Livet med konsten
De senaste veckorna har jag sporadiskt följt Livet på operan i SVT. Dansare, sångare och andra följs dokumentärt genom olika produktioner på Kungliga operan.
Förra veckan var det en dansare som uttryckte något ungefär så här: De stora känslorna går inte att uttrycka i ord, däremot kan de uttryckas i konst. Känslorna blir förminskade genom att man uttalar dem.
Jag håller med om det. Inga ord tycks exakt kunna uttrycka de stora känslorna. Men att uttrycka dem i dans, eller att se dem i andras dans, det kan verkligen bli starkt emotionellt.
Men fy fasen för att ha ett arbete där en ständigt måste vara kreativ och fysisk. Vilket slit. Vilken ångest.
Killar som inte är bögar
Jag gillar mina dansklasser, fantastisk lärare, bra koreografier, mycket teknik. En perfekt kombo.
Den här terminen har det dykt upp ett gäng killar i dansklassen. Det brukar alltid finnas någon eller några killar. Men det här är killar som inte är bögar. Direkt blir det otroligt grabbigt. Killarna är högljudda, och medan alla andra stretchar (också killarna som är bögar) står de här killarna och snackar högljutt eller låtsasslåss!
Vad är grejen? Det känns som att jag är tillbaka i högstadiet. Och jag tror faktiskt att de här killarna är lite äldre än så. Jag tror, men det verkar ju inte så.
Jag tycker det är synd framför allt för dynamiken i klassen. Jag gillar det vilsamma och att det blir en bra stämning i gruppen. Dessa människor blir utbrytare, personer som ska framstå som coola som inte lyssnar lika uppmärskamt.
Bortskämd, kanske jag är. Men vems jobb var det att uppfostra dessa grabbiga grabbar?
Dansa, dansa
De senaste två dagarna har jag lyssnat nästan osunt mycket på den här låten. Jag varnar för att den kan ge upphov till spontan, galen dans. Och den kan komma plötsligt.
Armsvag men klurig
Hade jag varit med på Fångarna på fortet hade jag nog aldrig skickats in i cellerna där det behövdes någon armstark person. Jag är motsatsen till detta. De senaste dagarna har jag fått höra lite för mycket om mina klena armar. Jag tränar i nuläget nästan bara kondition, även om dans ofta inkluderar armstyrka, men mer subtilt.
Jag vägrar gymmet. Främst för att jag anser att det är så nära i-landet det går att komma. Hela grejen med att bygga en anläggning så att människor ska kunna gå dit och dra i och lyfta saker för att få träning. Istället för att till exempel göra något vettigt på dagarna. Det är konstigt och ger mig nästan lite avsmak för mänskligheten.
Men okej, låt säga att jag nu behöver lite extra styrketräning. (Även om det nu inte verkar så eftersom jag borde ha utvecklat muskler om jag faktiskt behövde det, men okej...) Då får jag göra det hemma, så jag slipper se eländet gymmet. Så jag har blivit med kettlebells. Kört mitt första pass efter joggingturen. Kettlebells i vardagsrummet.
Nu är det bara att vänta på att musklerna ska utvecklas. Under tiden käkar jag jordnötter. Stora jordnötter.
Scenkonst
Jag har möjligheten att stå på scen igen. Dansa på scen. Det var länge sen sist. En mycket mäktig dans dessutom.
Men jag tackar nej. Med ett litet styng i hjärtat.
Kris
Ja, jag ska skriva något här idag. Det finns några saker som underhåller min hjärna.
- Krisen jag har med feminismen. Igen. Gör inte dumheter in the name of feminism. Det blir inte bra. Och då menar jag faktiskt andra och inte jag själv. Men krisen blir min.
- Känslan av att vilja något så otroligt mycket, men inte våga säga något. Tänk att det alltid blir så när jag måste blanda in människor i det jag vill. Annars brukar jag bara fixa det direkt.
- Obehaget över att ha sagt något dumt. Fast liksom bara ett ord (okej två). Märktes de ens?
Dessutom glädjen i hela kroppen efter ett danspass. Jag vill bara ha mer.
Kluvenheten i den här kroppen ikväll. Lycklig och olycklig. I ett. I evighet. Amen.
Sportlov
Sportlov. För mig innebär det att mina sportiga aktiviteter ställs in. Dansen har lov. Så jag har extra mycket tid. Tid som jag passar på att ägna mig åt att jobba på istället. Lite längre. För att jag äntligen hinner. Det är ganska skönt att sitta och skriva på kvällen, just därför att jag inte har kravet på mig.
Dessutom har jag stuckit till badhuset bara för att basta. Det tar mig bara en timme att göra denna utflykt. Ändå hinner jag det nästan aldrig göra den på vardagarna. Det känns verkligen som lyx, denna lilla aktivitet. Det har blivit min sportlovsaktivitet. Nu när skidandet och dansen är inställd. Imorgon blir det dock innebandy. Bastun inställd.
På önskelistan står: en egen bastu. Kanske i köket?
Dille
Jag har blivit manisk. Som jag så ofta blir på musik. Den här står på repeat. Jag måste lyssna sönder den tills den är helt trasig. Och på tisdagar dansar jag till den mer organiserat.
Nya kompisar
Det har ju sagts att träningen blir så mycket roligare med träningskompisar. Så jag har skaffat mig en ny träningskompis. Och ett nytt ställe att träna på. Känner mig mycket nöjd hittills.
Pulsklockan är lite som en Tamagotchi, man måste se till att mata den för att den ska vara nöjd.
En plats i solen.
Pulsklockan är lite som en Tamagotchi, man måste se till att mata den för att den ska vara nöjd.
En plats i solen.
Ny kompis
Lunch-disco
Mitt senaste projekt innebär att försöka starta upp ett lunch-disco på jobbet.
Vem vill inte dansa sig igenom lunchen?!
Vem vill inte dansa sig igenom lunchen?!
Back to gymmet
Jag har gymmat väldigt intensivt sedan jag kom tillbaka från semestern. Gått innan lunch och kört 50 minuter, lång stretch, bastu, sedan ätit god lunch på gymmet. Både gymmet och lunchrestaurangen har varit ganska öde, något jag gillar. Så det hela har känts som en treat rakt av. Något att se fram emot.
Nu går snart gymkortet ut. Samtidigt börjar hösten och gymmet kommer fyllas till bredden igen.
Jag kommer att sakna det. Dessutom finns inte lika många danspass för mig under hösten, bara ett. Det blir en annorlunda träningshöst. Hur ska jag få armarna att fortsätta svälla (som de ju gööör)? Överväger att skaffa en gymboll hem. Positivt är att den är mångsidig och jag gillar den. Negativt är att den tar massivt med plats.
Nu går snart gymkortet ut. Samtidigt börjar hösten och gymmet kommer fyllas till bredden igen.
Jag kommer att sakna det. Dessutom finns inte lika många danspass för mig under hösten, bara ett. Det blir en annorlunda träningshöst. Hur ska jag få armarna att fortsätta svälla (som de ju gööör)? Överväger att skaffa en gymboll hem. Positivt är att den är mångsidig och jag gillar den. Negativt är att den tar massivt med plats.
Umet dansar och ler
Igår var det dansens dag. Och det dansades i Umet. Jag dansade också.
Tänk att dans kan glädja så många.
Tänk att dans kan glädja så många.
Långkörare
Den här sjukdomskänslan vägrar vika ner sig. Det stör mig. Kan inte minnas senast det varade så här länge. Så många i omgivningen både som jag träffar och som jag hör om verkar ha något liknande.
Har de senaste morgnarna vaknat och kännt - jag mår inte dåligt! En bra känsla. Men när jag tränade idag kände jag ändå skillnaden mellan att vara frisk och att inte vara det. Energin. Yrseln. Inombordssmärtan.
Jag borde förstås inte. Men jag längtar ihjäl mig!
Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, träning
Har de senaste morgnarna vaknat och kännt - jag mår inte dåligt! En bra känsla. Men när jag tränade idag kände jag ändå skillnaden mellan att vara frisk och att inte vara det. Energin. Yrseln. Inombordssmärtan.
Jag borde förstås inte. Men jag längtar ihjäl mig!
Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, träning
Blå dans
Det är ett kärt besvär att ha rödmärken efter dans.
Mina senaste rödmärken på knäna från i somras har dock blivit delvis bestående. Snygga ärr.
Läs även andra bloggares åsikter om dans, rödmärken, ärr
Mina senaste rödmärken på knäna från i somras har dock blivit delvis bestående. Snygga ärr.
Läs även andra bloggares åsikter om dans, rödmärken, ärr
Lycka
Min kropp är lycklig. Utanpå och inuti. Eller utanpå vet jag inte riktigt förresten. Jag lär bli ganska blåslagen på axlar och höfter och allt annat som sticker ut. Min första dansklass i modernt sedan jag flyttade till Umet.
Modernt är så rätt för mig. Jag får träffa människor, människor som kör, tar för sig, inte står tillbaka. Men ändå är introverta. Modernt tenderar att bli introvert. Det gör att det blir ännu bättre, passar mig bra. Alla går helt in i sina roller, samtidigt som gruppanpassningen blir viktig. Klasser i modernt tenderar att ofta få en bra gruppdynamik. Det är också viktigt. Och kul. Jag är så tänd.
Får se om jag lägger upp bilder på blåmärken imorgon.
Modernt är så rätt för mig. Jag får träffa människor, människor som kör, tar för sig, inte står tillbaka. Men ändå är introverta. Modernt tenderar att bli introvert. Det gör att det blir ännu bättre, passar mig bra. Alla går helt in i sina roller, samtidigt som gruppanpassningen blir viktig. Klasser i modernt tenderar att ofta få en bra gruppdynamik. Det är också viktigt. Och kul. Jag är så tänd.
Får se om jag lägger upp bilder på blåmärken imorgon.
Symfonin
Har idag varit på Norrlandsoperan och sett Warriors. Symfoniorkester och dans i ett. Lite Tjajkpovskij så där på en lördag - till studentpris förstås. Under tiden tänkte jag i 140-teckens fraser, som vanligt nu för tiden. Ungefär något sånt här:
Alltså tanten bredvids min när jag drog fram öronpropparna och satte i öronen.
Det är svårt att somna framför en symfoniorkester.
När jag ser killen bakom pukorna minns jag med skam min egen karriär som slagverkare i en orkester. Ångestframkallande...
Hur går det till när man tar beslutet att börja spela basfiol fast man är mindre än basfiolen. Hoppas man på att växa förbi? Den ska liksom bäras!
Undrar hur många i orkestern som är betablockerade i detta nu förresten...?
Alltså paret framför håller på att börja hångla när som helst. Det är inte bio. Det är finkultur!
Vad är det med hierarkin i orkestern förresten? Dirigenten tog i hand med två av killarna i orkestern varje gång han kom in. Ganska många gånger blir det!
För övrigt är oboe det vackraste instrumentet jag vet att lyssna på.
Sen blev det dans. Det var magiskt och jag minns inget. Helt hypnotiserad medan de tände "stjärnor" på väggen bakom scenen. Kunde inte koncentrera mig på något annat medan "stjärnhimlen" lystes upp.
Mer kultur!
Alltså tanten bredvids min när jag drog fram öronpropparna och satte i öronen.
Det är svårt att somna framför en symfoniorkester.
När jag ser killen bakom pukorna minns jag med skam min egen karriär som slagverkare i en orkester. Ångestframkallande...
Hur går det till när man tar beslutet att börja spela basfiol fast man är mindre än basfiolen. Hoppas man på att växa förbi? Den ska liksom bäras!
Undrar hur många i orkestern som är betablockerade i detta nu förresten...?
Alltså paret framför håller på att börja hångla när som helst. Det är inte bio. Det är finkultur!
Vad är det med hierarkin i orkestern förresten? Dirigenten tog i hand med två av killarna i orkestern varje gång han kom in. Ganska många gånger blir det!
För övrigt är oboe det vackraste instrumentet jag vet att lyssna på.
Sen blev det dans. Det var magiskt och jag minns inget. Helt hypnotiserad medan de tände "stjärnor" på väggen bakom scenen. Kunde inte koncentrera mig på något annat medan "stjärnhimlen" lystes upp.
Mer kultur!
- För övrigt är oboe det vackraste instrumentet jag vet att lyssna på.
- Vad är det med hierarkin i orkestern? Dirigenten tog i hand med två av killarna i orkestern varje gång han kom in. Således ett antal gånger.
- Irritationen när paret framför höll på att börja hångla när som helst. Det är inte bio. Det är finkultur!
- Undrar hur många i orkestern som var betablockerade förresten...?
- Hur går det till när man tar beslutet att börja spela basfiol fast man är mindre än basfiolen. Hoppas man på att växa förbi? Den ska bäras!
- När jag såg killen bakom pukorna minns jag med skam min egen karriär som slagverkare i en orkester. Genans!
- Exakt samtidigt som jag tryckte fram förra tweeten: "ett fel uppstod" varpå datorn stängdes ner. #twittbug
- Det är svårt att somna framför en symfoniorkester.
- Alltså tanten bredvids min när jag drog fram öronpropparna och satte i öronen.
- Har sett min första Tjajkovskij. Tur jag inte kunde livetwittra. Men hade jag gjort det hade det sett ut typ såhär:
Bounce
Jag kan se det här hur många gånger som helst även om jag såg det live i våras.
Se 11.00 och framåt för sjuk fingerfärdighet.
29.00 och framåt är inget för höjdrädda.
39.40 är för den kritiska massan
Se 43.10 och framåt om ni undrar varför jag gör armhävningar. 47.15 skorpionarmhävningar nästa. Eller krabbgång.
<3<3<3 Bounce <3<3<3
Se 11.00 och framåt för sjuk fingerfärdighet.
29.00 och framåt är inget för höjdrädda.
39.40 är för den kritiska massan
Se 43.10 och framåt om ni undrar varför jag gör armhävningar. 47.15 skorpionarmhävningar nästa. Eller krabbgång.
<3<3<3 Bounce <3<3<3
Salsat
Jazzen blev till salsa idag. Inte den ätbara sorten. Den dansanta.
Alltså det finns en anledning till att jag spenderade två veckor på Kuba utan att ta ett enda salsasteg. Nu drevs jag in i det ofrivilligt.
Jag gillar inte pardans. Jag gillar inte salsa.
Vår lärare fortsatte vidhålla: "Visst är det kul!" varpå en tystnad la sig i dansstudion.
Ge mig jazzen tillbaka!
Alltså det finns en anledning till att jag spenderade två veckor på Kuba utan att ta ett enda salsasteg. Nu drevs jag in i det ofrivilligt.
Jag gillar inte pardans. Jag gillar inte salsa.
Vår lärare fortsatte vidhålla: "Visst är det kul!" varpå en tystnad la sig i dansstudion.
Ge mig jazzen tillbaka!
XPSD
Blir helt glad i hjärtat av att se dans live. Särskilt som jag dansar så lite själv nu för tiden. Jag blir peppad, inspirerad och lycklig.
XPSD på Norrlandsoperan var helt fantastisk. Vilken energi och vilken otroligt gripande dans.
Måste se mer dans! Mer!
XPSD på Norrlandsoperan var helt fantastisk. Vilken energi och vilken otroligt gripande dans.
Måste se mer dans! Mer!
Inställt
Dansen blev inställd idag. Har man bara en dag i veckan så blir det extra känsligt. Mina dansnerver bor utanpå och de hoppar och pirrar.
Så jag fick hänga på gymmet istället.
Not the same.
Imorgon blir det piruetter längs de långa, öde korridorerna där jag håller till på dagtid. Jag får ständigt tvångstankar om det när jag går där. Varför inte liksom? Istället för att gå, gör det bästa av det.
Så jag fick hänga på gymmet istället.
Not the same.
Imorgon blir det piruetter längs de långa, öde korridorerna där jag håller till på dagtid. Jag får ständigt tvångstankar om det när jag går där. Varför inte liksom? Istället för att gå, gör det bästa av det.
