Hannas Plats

Mina knän får sota för de senaste veckorna. Men det gör de så gärna. Även axlar, rygg och armbågar har fått sin beskärda del.

Allt för konsten.

Har haft den längsta och bästa dagen på länge. Heldag i dansens tecken, med lite tid för att sitta och hänga i solen och snacka om dans.

Jag vill stå på scen mer. Framför allt vill jag dansa mer.

Känner mig alldeles tom efter en lång, intensiv termin och en lång, intensiv dag.

Men glad. Glad för min lilla men hängivna fanclub. ♥

Har haft tango i huvudet hela natten. Vid 2 tittade jag på klockan i hopp om att det var morgon, pigg var jag redan. Konstaterade snabbt att jag var tvungen att ta tangon med mig in i drömmarna igen.

Idag koreograferar jag, om ni undrar. Däremellan, för att slippa tangon, räknar jag med stora doser kreativitet även på andra håll.

Dessvärre kommer jag att behöva åla omkring på golvet barmagad (very tango like). Hög risk för brännskador med andra ord. Tänk er samma sak med Göta Lejons scen i fonden.

Håller huvudet och förhoppningarna högt.

Sol ute, magsmärtor inne.

Var sak har sin tid.

Snart är det tid för terminens sista akro. Sen får jag börja göra kullerbyttor och handvolter på gräsmattan och hoppas att jag blir grym över sommaren. Som när man var liten och plötsligt lärt sig pluttifikationstabellen flytande över sommaren.

Det är något fel på mina fötter och mina ben. På dagarna fungerar de fint. De går. De dansar. De hjular. I solen vickar till och med tårna lite på sig.

Men på kvällen, när min kropp skriker av trötthet, då sätter de igång. De fattar inte vad vila är. Så de jagar runt i sängen. Vill inte ligga still. Det pirrar och skorrar i dem. När de far runt far jag runt med dem, något annat vore ju otänktbart. En tango som inte jag för.

Så i timmar tampas mina ögonlock med benen. En kamp ingen kan vinna. I mitten ligger jag. Klarvaken.

Hanna vs benen = 0-1

Förresten gjorde jag min första flickis (baklängeshandvolt) igår. Galet. Vilken grej när man är 30 att komma på.

Min hjärna var inte med. Knappast kroppen heller. Men plötsligt stod jag där, ett varv senare. Hur gick det till?

Om du har dina revben kära är dagens tips att undvika såväl akrobatik som svanlyft.

Vänster sida av revbenen höll precis på att bli bra när någon skulle göra "svanlyftet" på mig igår. Jag kände något krasa till på höger sida.

Bröstkorgssmärtor brukar kulminera efter ungefär en vecka så det har inte börjat på riktigt än. Jag känner mig alltså ganska ok utom när jag ligger på höger sida eller ska sätta mig upp i sängen.

Jag har sagt att jag ska poppa champagnen när jag blir smärtfri. Frågan är om korken kommer att hinna ruttna tills dess. Nåja, vita perioder behöver ju inte betyda just månader. Det kan vara år också.

Min fråga nu, lider jag av benskörhet eller?

Jag blir alldeles rusig av lördagar. Det är den bästa dagen i veckan. Anledningen heter akrobatik.

Bästa klassen på veckan. Uppsluppen stämning, alla uppmuntrar varandra eller skrattar med varandra i uppgång och fall (bokstavligt). Man är bland vänner. Och endorfiner. Och en gnutta rädsla.

Bästa kombon.

Jag inser att jag ännu inte förlikat mig med mitt utseende. Alltså inte en särskilt kroppsdel, utan snarare helhetsintrycket - särskilt på lite avstånd som när man står i en gigantisk danssal med andra, framför en gigantisk spegel. Då känner jag inte riktigt igen mig själv. Jag ser inte alls ut som jag tänker mig att jag gör.

Jag ser alldeles för späd ut och helt utan pondus. Jag ser mig inte alls så. Jag tänker på mig själv som stadig i marken och med pondus. Hur fel jag har!

Idag upptäckte jag dock något glädjande med mina armar och axelpartiet. Det tycks ha biffat på sig lite, lite. Kan det vara en ganska hög frekvens av armträning i form av handstående i kombination med stort intag av smör i form av chokladbollar?

I så fall tänker jag fortsatta på den inslagna banan.

Vårtermin inom dansen jag håller på med betyder föreställningar. Föreställningar betyder att mycket av tiden på klasserna kommer att gå åt till att öva inför det.

Igår fick vi frågan vad vi ser att vi är bäst på inom dansen. Det vi anser oss vara bäst på ska vi också få göra på föreställningen. Jag är egentligen inte bra på något, men kan lite om mycket, som med allt annat. Så jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Att jag är bra på att stå i centrum?

Ärligt talat är jag inte så sugen på att vara med på föreställningen. Men många av de klasser jag tar kommer sannolikt att delta och då är det dansa och ställa upp eller inte dansa som gäller.

Jag känner mig kluven. Tror helt enkelt inte att det kommer se bra ut.

Akrobatik. Jag blev så besatt av akrobatiken första gången att jag snabbt dubblade veckans insats med 100 procent. Två pass i veckan blir det.

Några insikter efter gång två.

1. Hanna vs målet = 0-1. Jag kanske ska ha delmål inför mitt tilltänka mål - att göra en flickflack. Att lära mig handstående nedrullning är ett bra delmål för mina svaga armar och handleder kan jag säga. Just nu måste jag ha mer än pass. Någon får hålla ganska hårt i mina fötter för att jag ska stå still där uppe. Men det ska gå framåt.

2. Hanna vs uttrycket = 0-1. Det är bra för mig att bryta av all dans med något som är ett helt nytt fokus. Ingen musik att följa. Bara sträckningar, spänst och teknik. Det är kul. Jag kan helt lägga tankar om uttrycket på hyllan två studiopass i veckan.

3. Hanna vs muskelminnet = 1-0 Jag har gjort det här förut. På den tid kallade vi det gymnastik. Det är mer än 20 år sen jag gjorde det utanför skolan - jag var kanske runt 8 år. Det känns bekant i min kropp. Tyvärr lärde jag mig aldrig göra handstående nedrullning den gången. Jag skyller på mina klena armar och den där rädslan som för ofta överskuggar allt.

4. Hanna vs mattan = 1-0. Lämna alla tankar om rädsla hemma. Bara gör det. När man plötsligt ska göra två kullerbyttor på raken med upphopp emellan och sedan en hjulning så ligger fokuset på att minnas hela serien, snarare än att oroa sig för att bryta nacken när man går in i kullerbyttan med fötterna en halvmeter ovanför marken.

Det finns en insikt till. Jag suger lite på den. Av rädsla för den totala förnedringen.

Inom både konståkning och pardans finns det par som är syskon.

Jag har aldrig fattat det. Jag fattade det inte när jag var liten. Jag fattar det inte nu. Jag har två bröder och kan inte på något vis se mig själv ingå i ett dans- eller konståkningspar med någon av dem - även om man helt bortser från talangaspekten.

Är det bara jag?

Min lägenhet har börjat fyllas av högar igen. Ett linne hänger på soffkanten. Ett par mysbyxor hänger över en stol. Strumpor i en hög på hallgolvet. Trikåer har fastnat på ett dörrhandtag.

Lämnade lägenheten när nyheterna börjar. Kom hem när det mesta på tv ebbat av.

Retar grannarna med att duscha sent.

Kvällsmackan har kompletterats med en proteinladdad drink.

Dagen har över lag haft en nervös känsla över sig.

Det betyder bara en sak. Dansterminen har startat.

Det är något fel på mina endorfiner. De piggar inte upp mig längre, gör mig inte glad. Som en dålig fix en snedtändning. När jag vanligtvis känner mig uppåt och on top of the world på väg hem från dansen, känner jag mig istället låg.

Det som förut var lysande stjärnor har blivit till svarta hål. Vad är det som får mina stjärnor att dö?

Läs även andra bloggares åsikter om svarta hål, snedtändning

Jag har funderat på varför jag så sällan skriver om det mitt liv handlar mest om just nu. Dans. Svaret gissar jag är att det oftast känns onödigt att skriva om normaliteten. Det är som att skriva om hur man varje dag andas. Få inlägg i bloggosfären tror jag handlar om att andas eller hur vi gör när vi går.

Dansen är grundstommen som håller upp mitt liv. Framför allt nu. Den gråaste av dagar där hela min livsspiral pekar neråt går jag med lätta steg genom regn, blåst eller snöstorm för att dansa. På vägen hem, full av endorfiner, känns hela världen solig och varm, eftersom jag strålar på insidan.

Hur många har ett fritidsintresse som alltid känns så kul och som man inte skulle klara sig utan och som så totalt utgör en grundpelare i ens liv? Jag vet inte. Men jag önskar att alla fick ha det.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, livselixir

Fika + prata dans = underbar kombo.

Ibland behöver man prata av sig och inte bara dansa av sig.

Snart nog ska jag även dansa av mig. Behöver energi. Både ge och få.

Läs även andra bloggares åsikter om dans

Så sent som i torsdags sa jag att jag fortfarande känner mig fräsch i kroppen efter två månaders intensiv danstermin. Jag förbannade nästa veckas lov.

Men jag tar tillbaka allt. Jag har ont överallt. I rygg, i nacke, i knän, i fötter och i ljumske. Känner att 35 danspass på mindre än två månader har satt sina spår. Gjort sitt.

Min kropp ska slappna av i en vecka, återhämta sig. Mitt sinne ska klättra på väggarna och kräva sin drog. Jag behöver en substitutdrog. Tips? (Jogging och promenader godtages ICKE!)

Läs även andra bloggares åsikter om sliten, drogberoende

Det har varit en tuff danstid, den senaste tiden. Mycket kollektivt skäll. Måste bli bättre. Måste höja mig. Satsa. Utmana. Varje kväll när jag går och lägger mig gör det ont precis överallt. Ryggen, varenda muskel ömmar, blåmärken, knäna börjar göra sig påminda igen.

Så igår, blev gruppen lovebombad. "Ni är så duktiga, en riktigt bra grupp är det i år!" Tyvärr kände jag inte alls att jag kunde ta till mig. Jag är definitivit bland de sämsta i just den gruppen. Den som verkligen måste kämpa på, men kanske inte riktigt lyckas. Jag syns inte i den gruppen. Många andra får direkt respons och får man inte det vet man att man inte syns. Inte är tillräckligt bra.

En gång hade jag en lärare som gav mig den där uppmärksamheten som jag så väl behöver. Men det var för länge sen.

Jag känner att jag skulle behöva en privatlärare. Jag behöver hjälp för att komma vidare. Vet liksom inte vad jag ska göra riktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, kollektiv respons, trasig

Det finns de som kan dansa.

Varje gång jag tar dansklass är det en massa saker som slår mig. Mitt analytiska inre tar vid, en ren arbetsskada.

Det finns så mycket jag skulle vilja peka på i hur dynamiken fungerar i en dansklass, hur människor bondar med varandra, hur de tar avstånd, visar hierarkier, bildar team.

Kan detta vara något att forska vidare på?

Läs även andra bloggares åsikter om dansens retorik, analys