Hannas Plats

Jag har funderat på varför jag så sällan skriver om det mitt liv handlar mest om just nu. Dans. Svaret gissar jag är att det oftast känns onödigt att skriva om normaliteten. Det är som att skriva om hur man varje dag andas. Få inlägg i bloggosfären tror jag handlar om att andas eller hur vi gör när vi går.

Dansen är grundstommen som håller upp mitt liv. Framför allt nu. Den gråaste av dagar där hela min livsspiral pekar neråt går jag med lätta steg genom regn, blåst eller snöstorm för att dansa. På vägen hem, full av endorfiner, känns hela världen solig och varm, eftersom jag strålar på insidan.

Hur många har ett fritidsintresse som alltid känns så kul och som man inte skulle klara sig utan och som så totalt utgör en grundpelare i ens liv? Jag vet inte. Men jag önskar att alla fick ha det.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, livselixir