Hannas Plats

Visst gör det ont när skavsår blöder, varför skulle jag annars tveka att ta på mig skavsårsskorna. Idag hade jag dem i alla fall på mig. Men jag var väl förberedd med plåster redan innan det gjorde ont. Jag trodde att det var ett bra drag. Det visade sig dock att det bara skulle dölja skinnflåddheten. Den uppstod nämligen oavsett. Det tar ju sån tid för skinnflådda hudytor att läka också. Vad är problemet? Det är väl bara att skicka dit lite fräscha celler som jobbar på. Min lilla systerdotter på 17 månader har väldigt bra läkkött. Hon ramlar och slår sig hela tiden, men hennes sår läker på under en vecka. Sen märker jag ju oftast inte det eftersom hon alltid har nya när jag träffar henne. Men ändå. Har mina 26-åriga celler alldeles börjat slakna i sin vaksamhet eller vad är det frågan om? Hur som helst tror jag att jag får leva med skinnflåddheten ett tag framöver.

För övrigt börjar eventet som ska äga rum nästa vecka äntligen börja anta sin riktiga skepnad. Allt är så gott som klart och vi har tajmat allt, in i minsta detalj. Hoppas nu bara att hon som är huvudperson för dramat är hemma och gör som vi vill. Framför allt hoppas jag att hon inte blir förbannad för att vi inte har tagit hennes råd och riktlinjer i beaktande alls. Men sånt måste man nästan acceptera när man står brud. Eller?

Jag förstår inte när den här biologiska klockan egentligen ska börja ticka. Den kanske inte gör det för alla, men ändå. Jag har verkligen svårt att se mig själv med barn. Jag har nog tänkt att en dag kommer jag att känna mig vuxen. Men när ska det bli? Hur kommer det sig alls att någon skaffar barn när man vet allt man måste gå igenom? Det känns nästan otroligt?

När jag är med min brorsdotter på 18 månader så tycker jag att det är mysigt och inspirerande en stund. Men efter en stund utvecklas det alltid till ett aktivt vaktande mer än något annat. Efter 20 minuter så orkar jag bara inte mer. "Nu får någon annan ta henne!" Utöver det ständiga vaktandet i vaken tid så vaknar de så himla tidigt jämt. Jag kan inte se någon annan styra mitt liv så totalt. Jag gillar att sova och jag gillar att ta snabba beslut. Med barn så känns det som att det blir en större tröghet i allt man gör.

Det största åtagandet jag har gjort i mitt liv är att hoppa på en utbildning som jag visste skulle ta tre och ett halvt år. Men då visste jag ändå att jag skulle kunna hoppa av i värsta fall. Så har jag en gång bundit mitt elpris på två år. Det var verkligen stort! Ett barn är ett livstidsåtangande och det vet jag inte om jag någonsin kommer att vara beredd att ta.

Utöver att barnet är på livstid så innebär det också att det följer med någon på köpet. Jag talar förstås om pappan. Att jag skulle kunna stå ut med samma människa hela mitt liv (eller i alla fall tro att jag ska det) känns helt orimligt.

Sen hittar jag mig själv plötsligt fånigt leende åt barn i alla möjliga olika åldrar. De är ju väldigt fascinerande egentligen. Det måste vara fruktansvärt att vara alldeles nyfödd och se en helt ny okänd och kall värld för första gången. Sen blir barndomen en lång väntan på att bli stor och få ta egna beslut. En väntan som kan komma att bli lång. För när känner man sig stor egentligen. Dessutom är jag väl inte precis expert på det där med att ta egna beslut...

Ja, jag erkänner: jag blir lätt småkär i barn i min närhet. De är ju så ärliga och oförstörda. Men jag kan inte se mig själv med egna. Det känns ungefär lika sannolikt som att jag skulle komma på att jag vill bli statsminister.

Jag har i vanlig ordning spenderat helgen på landet. Förutom att det är väldigt avkopplande inser jag, ju mer jag umgås med mina bröder, att jag tror jag kan betraktas som vuxen nu. I alla fall tycks min äldsta bror tycka det. Han fårgar alltid mig i första hand om vi ska gå och bada, ut och gå eller om vi ska dricka kaffe, som att min åsikt väger tyngst. Så har det definitivt inte varit i historien. Han blir mer och mer så faktiskt. Min andra bror däremot behåller greppet runt ungdomen. Han bevisar det om och om igen genom att vara helt ego. Lite märkligt med tanke på att han är 30 år och har barn. Jag trodde att egot var så illa tvunget att ge vika då. Men icke! Den här helgen sa han vid tre tillfällen nej till saker som mamma bad honom att göra. "Kan du hjälpa mig att tända grillen?" -Nej! "Kan du rengöra grillgallret efter dig?" - Nej! "Kan du tömma bajsblöjpåsen som ligger och jäser i det trettiofemgradiga badrummet?" - Nej! På den sista frågan kom dessutom den otroligt mogna följden "Varför ska alltid jag göra allt? Varför ber du aldrig någon annan?" Hmmm... Jag använder inga blöjor och mig veterligen gör inte någon annan än deras barn det heller. Dessutom ombeds vi ibland göra saker, vilket vi genast genomför. Jag tror bara aldrig han märker det eftersom det inte blir en massa tjafs. Men utöver det så gör vi oftast saker utan att mamma behöver be om det. Jag tycker bara att det är så konstigt att man kan vistas i någon annans hus och säga nej när man ombeds göra något. Sånt kan liksom inte bemötas på ett vuxet sätt eftersom det är ett så otroligt barnsligt beteende.

Hur som helst verkar det alltså som att jag har accepterats i vuxenvärlden efter en ganska lång tid av bra attityd från mig. Jag har insett att det ger mig bättre saker att föröka att allitid vara på mitt yttersta humör när jag umgås med familjen. Det har också resulterat i att jag tar på mig uppgiften att peppa min äldsta bror när han befinner sig i ett litet surigt mode. Jag har märkt att det fungerar väldigt bra och jag tror att det har med min nya attityd att göra. Kan man bekräfta att det innebär att jag har blivit vuxen eller?