Hannas Plats

Igår låg jag och funderade på hur mycket kärlek jag har. Jag har bara så svårt att kanalisera den på ett sätt så att den tillfaller någon annan bara. Det är nog väldigt få som har fått ta del av den. Ändå kan jag upprymmas av kärlek ibland. Till en låt, till livet, till sommaren, till sömnen, till det som finns runt omkring mig i stunden. Men det blir så svårt att ge verbala uttryck för den just i samma stund. Det är som att jag blir så fylld av känslor som känns nästan irationella. Ingen skulle förstå min kärlek i just den stunden. Jag har ett exempel på när jag försökte verbalisera den.

När jag var liten var vi oftast på landet på somrarna. Men ibland var mamma tvungen att jobba eller så. Hur som helst var vi i stan tillfälligt någon gång. Men det var aldrig så att vi åkte iväg och badade någonstans då. Inte med mamma i alla fall. Eventuellt någon gång om pappa var ledig. Hur som helst kom min mamma en dag med idén att vi skulle åka och bada på ett badställe i närheten dagen därpå. Jag blev alldeles upprymd. När dagen kom visade det sig dock att det var dåligt väder och vi ställde in. För att försöka visa hur mycket jag uppskattat förslaget sa jag till mamma: "Kan du inte fråga någon gång igen?" Hon förstod inte alls vad jag menade och jag kunde inte förklara för att det var så känslosamt för mig. Hon kom aldrig med förslaget igen.

Jag har överlag väldigt svårt att prata om mina känslor. Det är som att det på något sätt kommer att ge någon annan överläge. Ett överläge som jag aldrig är villig att ge bort. Därför undviker jag sånt. Det var framför allt så en period i tonåren. Ibland tror jag att jag hittade en avstängningsknapp och att jag sedan dess varit emotionellt avstängt. Jag har bara så svårt att hitta påknappen igen...