Redskapet kroppen
Jag känner mig ofta tacksam för att jag inte har kroppen som mitt yttersta redskap i arbetet. Jag tänker på stackars dansare som stukar en fot eller sträcker en muskel och förstör arbetsdagar eller -veckor. Eller sångare som blir hesa och får knutor på stämbanden och inte får använda rösten.
Det är lätt att glömma att även kontorsråttor bor i en kropp och att denna kropp behöver vara frisk för att kunna utföra sitt jobb. Även om jobbet inte nödvändigtvis är fysiskt.
Visionen
För första gången på några år kommer jag att tänka på vad jag ville bli när jag var 20. Först nu slår det mig att jag hela tiden arbetet åt det hållet och att jag nu faktiskt också gör det.
Jag var 20 år och jobbade på ett lite större företag. En dag hade de bjudit in en person som skulle föreläsa för oss. Det handlade just då om den inre visionen i företaget, hur vi skulle bemöta varandra och kunder. När jag satt och lyssnade på Astrid, som kvinnan hette, var det enda jag kunde tänka på "det här vill jag göra". Inte föreläsa om det hon gjorde. Men åka runt och föreläsa.
Det var en så skön känsla att plötsligt inse detta. Jag åkte direkt till universitet och träffade en studievägledare. Han tittade på mig med tom blick och ett fånigt leende på läpparna. "Vad vill du föreläsa om?" sa han med insinuant ton. "Inte vet jag", det var liksom inte det viktiga! Han hjälpte mig inte det minsta. Men jag tog min snart in på ded nystartade Retorikkonsultprogrammet. Träffade helt rätt. Första terminen gjorde vi nästan inte annat än att hålla tal för varandra. Jag trivdes som fisken i vattnet.
Men efter att jag trillat ut från programmet var inte självklart hur jag skulle ta mig vidare mot mitt mål. Jag jobbade som informatör, skrev mest, var intern murvel i två olika organisationer. Visionen låg i träda. Jag trivdes inte alls. Då slog det mig att jag förstås ville tillbaka till akademin där livet blomstrat. Forskarutbildning så klart.
Jag tog mig dit också. Allt jag bestämmer mig för brukar slå in.
Men det är först nu som jag inser att jag i mångt och mycket gör precis det där som jag vill. Jag föreläser om saker som är roliga. Jag forskar, vilket också är kul. Ibland undrar jag över framtiden, vad det ska bli av mig. Ännu är jag ju inte precis något.
Det är då det är dags att plocka fram den där visionen igen. Med betydligt mycket mer arbetslivserfarenhet, utbildning, livserfarenhet och annat har jag en gedigen cópia jag skulle kunna använda mig av för att föreläsa för andra. Och det är ju där och då jag är i mitt esse. Det är då jag trivs som bäst, på en replängds avstånd från andra människor.
Du är vad du kommer ifrån?
Jag tänker ibland på möjligheter som man ges i livet beroende på var och med vem man växer upp. Hur stor prägel föräldrarna sätter på ens liv. När jag hör framgångsrika människors berättelser blir det det extra tydligt, sig själv är det alltid svårt att se. Jag är smått besatt av TV-serien Nineties i SVT. 90-talet var min tonår, alla avsnitt innehåller en stor portion musik-nostalgi.
Men framför allt är det spännande att höra varifrån musikerna kommer, hur de hamnade där de gjorde. Senast hörde jag om Wyclef Jean och hur han växte upp med pappa som var präst. Det var i kyrkan han började hålla på med musik, dirigerade körer, lärde sig spela olika instrument. Grunden till hans musikaliska genialitet las där och då.
Själv växte jag som ni kanske vet upp i en färghandel. Det är alltså det arvet jag har fått förvalta. Jag vet att det var många intressen som närdes i den där färghandeln, med allt konstnärsmaterial, alla kulörer och allt kladdande med färg. Men det var ju inte framför allt hantverket vi ägnade oss åt i färghandeln. Det jag tror att jag har fått med mig, utöver spetskompetens inom algtvätt och medikamentet Axelssonss special, är nog serviceviljan. Den sitter djupt rotad i mig. Oavsett om jag arbetar eller strosar på stan känner jag ett inre tvång att göra mitt yttersta för att hjälpa människor till rätta. Kanske märks det på mig, för även när jag själv turistar kommer det ofta fram människor och frågar om vägen och annat.
Vilken är din uppväxt-talang?
Härska och söndra
Aldrig mer ska jag tillåta att någon behandlar mig så illa.
Det är en tanke jag borde ha tänkt flera gånger i mitt liv än vad som är fallet. Inte för att jag önskar att folk behandlat mig illa oftare. Snarare för att jag borde ha erkänt, åtminstone för mig själv, att jag har blivit illa behandlad. Men jag har nog låtsats att det runnit av mig. Snabbt, till synes, lämnat det bakom mig. Men det är klart att det sätter spår.
Idag på lunchen (jag har ju sagt att det är då allt spännande avhandlas) pratade vi om härskartekniker på tidigare jobb. Jag har varit med om väldigt många, och ganska grova överträdelser. Visade det sig. Jag vet ju att det har varit fallet, men jag har nog inte tänkt att det har varit unikt. Jag undrar varför människor, mina kollegor och chefer, känt detta behov av att härska över mig? Men framför allt undrar jag vad jag hade kunnat göra för att avvärja de här härskarteknikerna? Är en, vilket jag har varit, i underläge och en överordnad behandlar en dåligt då är det svårt att visa på det i situationen. Det krävs att det finns någon som stöttar upp en. Jag har vid ett tillfälle, till och med, blivit inkallad i efterhand och fått frågan "om det är något som är ett problem", alltså mycket spydigt frågat. När det varit jag som utsatts för en härskarteknik - som jag har försökt avvärja.
Det går inte att vinna. Inte i situationen. Inte om man är själv. Men ändå. Jag kan inte heller känna att det är rätt att låta människor komma undan med att behandla sina medarbetare eller underordnade så illa. Därför går jag nästan och längtar efter att någon ska utsätta mig för en härskarteknik, och att jag direkt ska kunna identifiera den, så att jag kan se om det går att bemöta den.
Läs mer om härskartekniker här.
Stå still
Fick idag höra att jag nog skulle klara av att bli stå-upp-komiker eftersom jag är ett "walking joke". Allt jag behöver göra är att börja stå still.
Det skulle jag väl klara.
Som ett skämt
Vad jag ska bli när jag blir stor är ännu oklart. In från höger kom ett oväntat erbjudande.
Komiker?
Världsbäst
Tänk att jag har världens finaste kollegor. Idag har de:
- blivit helt paffa över min historia om hur jag kramade Michael Jackson iförd björnkostym. Så där så att de vill göra en grej av det på resten av uni.
- flätat mitt hår och lovat göra det igen när det vuxit lite mer
- förgyllt fika- och lunchstunder
- berättat för mig om fallosmuséet på Island där de samlar på fallosar. Det senaste i samlingen är en mänsklig penis från en 95-årig man som donerade sitt organ.
Det går inte en dag utan att de lär mig något nytt, får mig att skratta eller skrattar med mig. Och det bästa av allt är att jag ska vara där ett tag. För en gångs skull ska jag vara kvar på mitt jobb, flera år faktiskt. Det är en ljuvlig känsla. Jag vill skratta varje dag jag cyklar till jobbet (i alla fall så länge jag slipper punkteringar).
Nyflätad på kontoret.
- blivit helt paffa över min historia om hur jag kramade Michael Jackson iförd björnkostym. Så där så att de vill göra en grej av det på resten av uni.
- flätat mitt hår och lovat göra det igen när det vuxit lite mer
- förgyllt fika- och lunchstunder
- berättat för mig om fallosmuséet på Island där de samlar på fallosar. Det senaste i samlingen är en mänsklig penis från en 95-årig man som donerade sitt organ.
Det går inte en dag utan att de lär mig något nytt, får mig att skratta eller skrattar med mig. Och det bästa av allt är att jag ska vara där ett tag. För en gångs skull ska jag vara kvar på mitt jobb, flera år faktiskt. Det är en ljuvlig känsla. Jag vill skratta varje dag jag cyklar till jobbet (i alla fall så länge jag slipper punkteringar).
Nyflätad på kontoret.
Toppen av min karriär
Påsken 1999 kan jag ha varit på toppen av min karriär. Jag arbetade som påskhare på Harrods. Både inuti och utanför den där dräkten. Vuxna brittiska män ville sitta i påskharens knä. Om nu deras barn fick, varför skulle inte de? Inte alldeles genomtänkt av dem.
När påsken tog slut, tog arbetet som Harrodsbjörn vid. Också det ett svettigt arbete. Vuxna, brittiska män passade nu på att dunka mig i huvudet. Själv såg jag mest ut som en pundarbjörn. Jag är i mitten, lite mer frusen än alla de andra björnarna.
Nå, livet som björn var nu ganska spännande också. Artikeln nedan behandlar en gigant cuddly bear och syftar faktiskt på - mig.
När påsken tog slut, tog arbetet som Harrodsbjörn vid. Också det ett svettigt arbete. Vuxna, brittiska män passade nu på att dunka mig i huvudet. Själv såg jag mest ut som en pundarbjörn. Jag är i mitten, lite mer frusen än alla de andra björnarna.
Nå, livet som björn var nu ganska spännande också. Artikeln nedan behandlar en gigant cuddly bear och syftar faktiskt på - mig.
Trötthet
Jag kan bli så sjukt trött efter inte ens en hel arbetsdag. Jag kan omöjligen förstå människor som sitter kvar på jobbet efter arbetstid. Får de något gjort? Själv är jag hungrig och trött och måste liksom ha ett avbrott.
Jag skrämmer mig själv med de här tankarna. Är det mig det är fel på?
Det är också viktigt för mig och mitt välmående att få komma hem. Få ett avbrott. Få komma iväg på egna saker som träning eller bara göra inget.
Jag kanske inte är gjord för att arbeta. I alla fall inte för att bli arbetsnarkoman.
Jag skrämmer mig själv med de här tankarna. Är det mig det är fel på?
Det är också viktigt för mig och mitt välmående att få komma hem. Få ett avbrott. Få komma iväg på egna saker som träning eller bara göra inget.
Jag kanske inte är gjord för att arbeta. I alla fall inte för att bli arbetsnarkoman.
Test
Går du runt och funderar på vad du ska bli när du blir stor eller undrar du om du är rätt ute?
Gör det här testet.
Tydligen borde jag satsa på att bli analytiker eller varumärkesvårdare. Dessutom ska jag försöka satsa på ett arbete där jag får möjlighet att inspirera andra, prata om mat eller hålla på med geologi. Jordbrukare kanske?
Det gör mig inte precis förvånad att jag fick 90 % träff på att bli affärbiträde baserat på vad som ger mig energi och på mina intressen. Även om det känns knäckande efter 4 år på uni. Jag hade en chef en gång som efter att ha sett mig i aktion tyckte att jag verkade älska det jag gjorde och såg ut att få energi av det. Hade hon rätt? Ja, definitivt just då. Men jag är inte jättesugen på att börja jobba på H&M. Alls.
Gör det här testet.
Tydligen borde jag satsa på att bli analytiker eller varumärkesvårdare. Dessutom ska jag försöka satsa på ett arbete där jag får möjlighet att inspirera andra, prata om mat eller hålla på med geologi. Jordbrukare kanske?
Det gör mig inte precis förvånad att jag fick 90 % träff på att bli affärbiträde baserat på vad som ger mig energi och på mina intressen. Även om det känns knäckande efter 4 år på uni. Jag hade en chef en gång som efter att ha sett mig i aktion tyckte att jag verkade älska det jag gjorde och såg ut att få energi av det. Hade hon rätt? Ja, definitivt just då. Men jag är inte jättesugen på att börja jobba på H&M. Alls.
Nästan anställd
Det har hänt något på Ica. Jag kan butiken bättre än personalen. Idag var andra gången på kort tid jag hjälpte personalen visa var något fanns. Ofrågad förstås, ryckte jag in.
Undrar om man har handlat för mycket i en affär när man gör sånt? Eller är jag bara understimulerad?
Undrar om man har handlat för mycket i en affär när man gör sånt? Eller är jag bara understimulerad?
Prova på
Gick upp i grisottan i morse. Ja, 7 alltså. Tittade min vana trogen på Gomorron för att få mig lite nyheter till livs. En apelsin och en kopp kaffe, sen var jag iväg.
Jag åkte kollektivtrafik i rusning. Det var inte igår kan jag säga. Tur att jag hade Anna med mig som ledsagare.
Det mest spännande idag var att träffa såna dära människor. Ni vet, såna som arbetar. Gör viktiga saker på dagarna. Och ibland smiter iväg på frukostseminarium på Berghs på morgnarna för att bryta tristessen i vardagen och få lite ny inspiration.
Frukosten var framför allt efterlängtad, hur klarade jag mig i vaket tillstånd i en hel timme utan!?
Seminariet var precis vad jag behövde. Se att livet går vidare där utanför min lägenhet, bortom Söder.
Nu är jag helt färdig. Pustar i soffan, tunga ögonlock. Funderar över den ultimata woksåsen och vad lunchgröten ska ackopanjeras av denna dag. Bara så.
Sen fortsätter jag arbeta hemifrån.
Jag åkte kollektivtrafik i rusning. Det var inte igår kan jag säga. Tur att jag hade Anna med mig som ledsagare.
Det mest spännande idag var att träffa såna dära människor. Ni vet, såna som arbetar. Gör viktiga saker på dagarna. Och ibland smiter iväg på frukostseminarium på Berghs på morgnarna för att bryta tristessen i vardagen och få lite ny inspiration.
Frukosten var framför allt efterlängtad, hur klarade jag mig i vaket tillstånd i en hel timme utan!?
Seminariet var precis vad jag behövde. Se att livet går vidare där utanför min lägenhet, bortom Söder.
Nu är jag helt färdig. Pustar i soffan, tunga ögonlock. Funderar över den ultimata woksåsen och vad lunchgröten ska ackopanjeras av denna dag. Bara så.
Sen fortsätter jag arbeta hemifrån.
Stridsfittan
Är den kvinnliga motsvarigheten till stridspitt stridsfittta?
I så fall är jag nog en stridsfitta. Jag ville göra lumpen när jag var 16, gjorde det inte och har aldrig rikigt kunnat släppa det där.
En liten analys av min stamtavla kan faktiskt ge en fingervisning om varifrån stridstakterna kommer ifrån. Finska vinterkriget. Min morfar var på en u-båt under finska vinterkriget. Alla u-båtar säntes utom hans. Tack för det ryssar (eller vilka det nu var som ägnade sig åt att sänka finska u-båtar) för att hans fick vara. Min mormors bröder deltog samtliga i finska vinterkriget. En strök med under sista dagarna av kriget. Mormor var med i Lotta-kåren.
Självklart finns alla familjens krigsmeriter på finska sidan. Sverige har inte varit i krig på länge. Även om man visst kan söka sig till krigszoner även som svensk.
Jag gissar att det inte är själva kriget i sig som lockar mig. Det är nog snarare enkelheten i livet. Man bor enkelt, äter tillsammans (mat som någon annan lagar), man går upp på morgonen och gör det jobb man ska. Inte så mycket att fundera på i själva tillvaron. Den där enkeltheten i livet fick jag mig till livs under min tid på kibbutz. Jag kan sakna den.
Synd att det är för sent att få göra lumpen.
I så fall är jag nog en stridsfitta. Jag ville göra lumpen när jag var 16, gjorde det inte och har aldrig rikigt kunnat släppa det där.
En liten analys av min stamtavla kan faktiskt ge en fingervisning om varifrån stridstakterna kommer ifrån. Finska vinterkriget. Min morfar var på en u-båt under finska vinterkriget. Alla u-båtar säntes utom hans. Tack för det ryssar (eller vilka det nu var som ägnade sig åt att sänka finska u-båtar) för att hans fick vara. Min mormors bröder deltog samtliga i finska vinterkriget. En strök med under sista dagarna av kriget. Mormor var med i Lotta-kåren.
Självklart finns alla familjens krigsmeriter på finska sidan. Sverige har inte varit i krig på länge. Även om man visst kan söka sig till krigszoner även som svensk.
Jag gissar att det inte är själva kriget i sig som lockar mig. Det är nog snarare enkelheten i livet. Man bor enkelt, äter tillsammans (mat som någon annan lagar), man går upp på morgonen och gör det jobb man ska. Inte så mycket att fundera på i själva tillvaron. Den där enkeltheten i livet fick jag mig till livs under min tid på kibbutz. Jag kan sakna den.
Synd att det är för sent att få göra lumpen.
Ett jobb för dig?
Det är så skönt att få jobbförslag på e-post. Särskilt när de ser ut så här:
Ditt cv matchar följande annons. Intresserad?
Ditt cv matchar följande annons. Intresserad?
- Placering
- Stockholm, STHM
- Bransch
- Fordon - Tillverkning
- Fordon - Försäljning och Service
- Anställningsform
- Heltid
- Tillsvidare
- Relevant arbetserfarenhet
- 2 till 5 år
- Utbildningsnivå
- Övriga eftergymnasiala kurser
- Karriärnivå
- Erfaren (mer än 2 års erfarenhet)
Hemma
Aldrig har ett jobb känts mer attraktivt.
Vår vision är att förändra världen genom ♥♥♥ och våra ledord är uppkäftigt engagemang, solidarisk individualism och kvalitativ galenskap.
I din ansökan vill vi att du tar upp dina meriter, varför du vill ha tjänsten och att du beskriver ett misslyckande som du varit med om och hur det har påverkat dig.
Här är det någon som förstår att attrahera verkliga människor. Det känns nära och äkta och som att det är en arbetsplats där jag skulle trivas som fågeln på gren.
Mot nya projekt
Tiden går vidare på samma sätt som den gjort i nio månader nu. Ja, det är ganska länge och jag inser att jag snart hamnar i en ny grupp rent statistiskt, om jag inte redan gjort det.
Mitt problem är inte att få tiden att gå, utan att göra något meningsfullt med den. Något som består och något jag lär av.
Jag har gjort filmer, läst böcker, arbetat med foton, skrivit bokrecensioner och blogginlägg, dansat. På något sätt börjar inspirationen att tryta. Kanske inte på det mentala stadiet, utan mer i verkligen-göra-stadiet. Jag behöver ett projekt som inspirerar och som jag kan ta tag i direkt på morgonen.
Så nu ber jag om hjälp. Vad ska jag göra? Alla förslag välkomnas och utmana mig gärna. Men det får inte vara förknippat med allt för stora kostnader och ska helst kunna göras hemmavid eller i Södermalms närområde.
Mitt problem är inte att få tiden att gå, utan att göra något meningsfullt med den. Något som består och något jag lär av.
Jag har gjort filmer, läst böcker, arbetat med foton, skrivit bokrecensioner och blogginlägg, dansat. På något sätt börjar inspirationen att tryta. Kanske inte på det mentala stadiet, utan mer i verkligen-göra-stadiet. Jag behöver ett projekt som inspirerar och som jag kan ta tag i direkt på morgonen.
Så nu ber jag om hjälp. Vad ska jag göra? Alla förslag välkomnas och utmana mig gärna. Men det får inte vara förknippat med allt för stora kostnader och ska helst kunna göras hemmavid eller i Södermalms närområde.
Imperialisten
Jag funderar över hur jag ska börja bygga mitt imperium. På något sätt ska det gå, jag måste bara ställa ner den första stenen.
Avslut
Jag försöker återkalla känslan och tanken jag hade när jag bestämde mig för att bli med coach. Självkännedomen måste ha sviktat i den stunden. Det passar mig inte alls att sitta och berätta för någon annan vad jag tänker om mig själv. Reflekterar gör jag ändå, men just att förklara för någon annan över mina beslut och mina tankar är något som strider mot min personlighet.
Men nu är det slut i alla fall. Det var med tunga steg jag gick till det sista mötet. Nu känner jag att jag kan andas ut. Stundtals har det varit vansinnigt jobbigt på de där mötena. Det är inte så konstigt när man försöker vända ut och in på sig själv. Men jag önskar att jag ändå kunde känna energi över vad jag kommer fram till. Men jag känner mig bara obstinat.
Idag har jag ändå bestämt mig för något. Jag såg nyligen en dokumentär om en elitviolinist och vilka egenskaper hon besitter som gjort att hon kommit så långt. Jag inser vad jag saknar för att ta mig framåt, vidare. Jag vet med andra ord vad jag måste arbeta på. Ett litet beslut på vägen som jag hoppas ska ta mig till nya höjder. Nya berg och utblickspunkter.
Men nu är det slut i alla fall. Det var med tunga steg jag gick till det sista mötet. Nu känner jag att jag kan andas ut. Stundtals har det varit vansinnigt jobbigt på de där mötena. Det är inte så konstigt när man försöker vända ut och in på sig själv. Men jag önskar att jag ändå kunde känna energi över vad jag kommer fram till. Men jag känner mig bara obstinat.
Idag har jag ändå bestämt mig för något. Jag såg nyligen en dokumentär om en elitviolinist och vilka egenskaper hon besitter som gjort att hon kommit så långt. Jag inser vad jag saknar för att ta mig framåt, vidare. Jag vet med andra ord vad jag måste arbeta på. Ett litet beslut på vägen som jag hoppas ska ta mig till nya höjder. Nya berg och utblickspunkter.
Arbeit macht frei
Äntligen måndag! Och vilken måndag sen. Jag i det närmaste medvetslössov i total harmoni efter mitt kyrkbesök. Veckan är helt intecknad av arbete. Jag hoppas på energi, produktivitet och självförverkligande. För det är väl sånt man uppnår av arbete?!
Ibland känns det här med harmoni så enkelt.
Läs även andra bloggares åsikter om harmoni, energi
Ibland känns det här med harmoni så enkelt.
Läs även andra bloggares åsikter om harmoni, energi
Färdig
Jag har varit med coach under hösten. Idag sa hon det jag känt varit på gång länge. Jag är en utmaning att coacha. Varför? För att jag coachar mig själv och reflekterar i varje led. Jag har anat att hon ser upp till mig lite för mycket. Hon säger ofta att jag är så bra, att hon blir imponerad och så vidare. Hon vet inte vad hon ska tillföra.
Jag har alltså på en dryg månad förbrukat en coach. Och då var hon ändå snabb med att dra ut på tiden emellan gångerna. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra längre.
Är jag färdig nu? Eller har jag bara bränt ut min coach?
Läs även andra bloggares åsikter om coach, förbrukad, färdig
Jag har alltså på en dryg månad förbrukat en coach. Och då var hon ändå snabb med att dra ut på tiden emellan gångerna. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra längre.
Är jag färdig nu? Eller har jag bara bränt ut min coach?
Läs även andra bloggares åsikter om coach, förbrukad, färdig
