Hannas Plats

Jag försöker återkalla känslan och tanken jag hade när jag bestämde mig för att bli med coach. Självkännedomen måste ha sviktat i den stunden. Det passar mig inte alls att sitta och berätta för någon annan vad jag tänker om mig själv. Reflekterar gör jag ändå, men just att förklara för någon annan över mina beslut och mina tankar är något som strider mot min personlighet.

Men nu är det slut i alla fall. Det var med tunga steg jag gick till det sista mötet. Nu känner jag att jag kan andas ut. Stundtals har det varit vansinnigt jobbigt på de där mötena. Det är inte så konstigt när man försöker vända ut och in på sig själv. Men jag önskar att jag ändå kunde känna energi över vad jag kommer fram till. Men jag känner mig bara obstinat.

Idag har jag ändå bestämt mig för något. Jag såg nyligen en dokumentär om en elitviolinist och vilka egenskaper hon besitter som gjort att hon kommit så långt. Jag inser vad jag saknar för att ta mig framåt, vidare. Jag vet med andra ord vad jag måste arbeta på. Ett litet beslut på vägen som jag hoppas ska ta mig till nya höjder. Nya berg och utblickspunkter.