Hannas Plats

Den här låten får mig att le inombords samtidigt som jag känner ett stort vemod.

När Winnerbäck kommer till stan går man och tittar. Det är som ett gammalt djungelordspråk. Och han är helt fantastisk. Trummisen var så cool. Hon spelade trummor och trumpet samtidigt.

Jag hade tårar i ögonen när den lilla sparsmakade ensemblen spelade "Om du lämnar mig nu". Det är en av de finaste låtarna jag vet.

Jag har börjat längta efter mitt band. Jag har börjat längta efter att spela trummor. Jag har börjat längta efter att gå på bra konserter.

Pianot och jag har vår högsäsong tillsammans.

Jag spelar Marit Bergman, Kent och Melissa Horn. Allt är vackert och skört. Jag sjunger. Grannarna gråter.

Men, tack för att ni stannar.

Till slut fick jag och pianostämmaren kontakt.

Nu har jag ett stämt piano.

Jag har hunnit spela igenom ett antal Mozardianska Sonater, Chopinska valser samt Theme from Pianot (The heart asks pleasure first) och känner mig nu helt utbränd.

Det låter inte fantastiskt. Men det beror främst på mig. Däremot är jag förvånad över hur långt muskelminnet är.

Sista veckan och jag checkar av de sista viktiga sakerna att göra, de sista viktiga mötena.

Igår var ett mycket viktigt möte och en mycket viktig konsert. Marit Bergman. Förstås. Det har hunnit gå några år sedan jag senast såg henne, jag som förut såg varenda spelning hon gjorde i Stockholmstrakten. Antingen har hon haft färre konserter här eller också har jag legat av mig.

Dagen innan kunde jag önska en låt av henne på FB. Det blev förstås From now on, låten som på något vis definierade mitt 00-tal. Det blev den första låten hon spelade, vackrare än jag någonsin hört den förut. Det var bara hon och ett piano.

Stockholmsnatten var vacker och varm och jag kände mig upprymd. Både över staden och sällskapet men också över att jag snart lämnar den här staden. Jag börjar bli mätt.



Marit och ett piano



Stockholm från färjan hem

Sol. Somrigt. Allsång de lux. När jag är på sommarkonsert med Kent är det som att alla andra sommarkonserter som jag varit på med dem kommer tillbaka till mig. Den första 1996, sedan dess har det blivit många, i Norrtälje, i Stockholm, i Strömstad och i London. Jag minns dem alla, alla låtar ger mig olika sinnesstämningar, överensstämmande med den tidsepok i mitt liv de kommer ifrån.

Igår bjöd de på disco och den eviga kärleken. Mina mungipor höll på att få mig att sväva. Promenaden hem genom sommarljumma Stockholm i månsken var oslagbar. Så oslagbar att jag var tvungen att dokumentera den. Filmen kommer inom kort.



Konsertliv i sol.



Kent bjöd på röda höstlöv.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Finsk melankoli och Tove Janssons ord i Höstvisa. Jag har dem i huvudet hela tiden, men med Marit Bergmans röst.

Nu är det mitten av juni, så skynda.

After Dance fredag. Deportees på Debaser med två fina och favoritlåten Damaged goods. Det är en bra fredag.

Jag såg Marit igår. Hon sjöng på ryska. Fina, fina Marit Bergman under hot.

En intressant iakttagelse jag gjort är att enda gången jag verkligen går igång på låtar inom genren schlager är när de har något slags traditionellt inslag. Läs Pontare eller Orsa spelmän. Här poppas det När Vindarna viska mitt namn och Underbart för glatta livet. Och jag gillar det! (Kom med Timotej finns inte på Spotify!!)

Det enda faktum som känns pinsamt är just att de kommer från Melodifestivalen. Det gör att legitimiteten minskar drastiskt och pinsamheten ökar lika smärtsamt mycket.

Sen Spotify entrade mitt liv har jag knappt uppdaterat min egen musik över huvudtaet (Kent undantaget förstås). Det innebär att min i-pod innehåller minst 1+ år gammal musik. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Tur att den mesta musiken i i-poden i alla fall är från tidigare årtionden.

Torsdag blev konsertdag. Mosebacke var stället. Kamera bandet. Inte den i handen, utan på scen. Jag poppade. Och kände mig som fjorton år igen. För första gången på länge fylldes jag av en nostalgi för 90-talet. Det sköna 90-talet, fyllt av bra pop. Dansa, dansa, dansa.

Jag har otroligt svårt att fokusera tankarna idag. När jag tar upp en tanketråd kommer det liksom inga ord, inga formuleringar alls. Bara ett kaos.

Jag är inte trött, men inte heller pigg.
Jag är inte uttråkad, men inte heller motiverad.
Jag är inte slö, men inte heller energisk.
Jag är inte hungrig, men inte heller mätt.
Jag väntar, men vet inte på vad.

Resultatet är en rastlöshet. Jag vandrar runt, småäter lite, vill ha kaffe hela tiden, lyssnar på musik men grips inte av den, skriver lite utan att det kommer något vettigt alls, ligger på soffan men utan att komma till ro. Istället sitter jag mest och kliar mig i huvet.

Är det nu jag ska börja återanvända gamla inlägg, tänka gamla vana tankar, göra något som sitter i muskelminnet.

Igår lyssnade jag förresten på mitt bands gamla inspelningar av tre låtar jag skrev för åtta år sen. Med skräckblandad förtjusning. Musiken är verkligen något jag vill återuppta. Får väl dra fram diggeridoo igen, som för tillfället är det enda instrumentet här hemma som är riktigt funktionsdugligt.

Helgen gick i minnets tecken. Vi diggade till digeridoo. Kan vara något att återuppta. Det är ett otroligt coolt instrument.

Under morgonen har jag sett Freda´ spela, återförenade.

Vilken tidsresa. Jag fick en klump i magen och nästan tårar i ögonen av gamla minnen till den musiken. Nytt fast ändå gammalt bekant.

Det finns så många minnen till Uno Svenninsons underbara röst. Jag kan tänka mig att få mer av den.

Alltså Bengt, börjar det inte va dags för min 5-i-topp-lista?

Veckans lista handlar om musik man dansat till som man skäms för, men som man nu börjar inse storheten i.

På femte plats. Jennifer Lopez.

Säga vad man vill om det tidiga 2000-talet, men nog hängde Hanna mer på klubbar på den tiden. Det både skakades och trycktes en hel del till JLo. Vem som helst kan dansa till Waiting for tonight. JLo får upprättelse i mitt protokoll.

Läs även andra bloggares åsikter om Jennifer Lopez, 5-i-topp, skämsmusik

Jag får inte nog av den här låten. Kanske har den rent av blivit ett mantra.

Läs även andra bloggares åsikter om the one and only, MNK, Chesney Hawkes