Hannas Plats

Staten. Ett ord fyllt med obehag.

Den senaste tiden har jag fått många brev från Staten. Om det ena och det andra. Staten har kopplat ett helthetsgrepp om mig. Jag fyller i blanketter. Gör beräkningar. Svarar på frågor. Misstrodd från alla håll. Jag som bara försöker göra rätt för mig.

Drömmen är att kunna checka ut sig från staten. Bli en fri radikal. Utan insyn. Utan skyldigheter. Utan rättigheter.

För den där Staten tror sig se allt. Tror sig ana en uggla eller två begravda. En hundspann i mossen.

Farbror Staten. Jo, jag är helt säker på att det är en farbror. Aldrig har jag råkat ut för så mycket byråkrati, från så många olika håll på så kort tid.

Jag känner mig som lepra.

Något av det mest stressande jag vet är få telefonröster med olika val i örat när man ringer till företag. Särskilt när ens ärende inte är klockrent utefter de val som finns. Vad ska man välja? Man väljer något. Inser att man valt fel. Det går inte att gå tillbaka i menyn. Man måste lägga på. Ringa upp igen. Och sedan gå hela hierarkin en gång till. Hur mycket tid man än har så har man inte tid att sitta med dessa ständiga val. Val, val, val. Hur ska jag veta?

Dessutom pratar de där rösterna allt för långsamt. Använder för många ord. Och säger för mycket onödigt. Jag blir galen.

Ja, jag sitter i kö nu. Skatteverket.

Vadå RUT? När jag tillhandahåller hushållsnära tjänster så heter hon Lilli. Det är gratis.

Ibland är livet så enkelt. Som när man slipper diska.

"Vi eftersträvar en jämn könsfördelning och ser därför gärna manliga sökanden."

Det är något jag ofta läser i jobbannonser. Har aldrig läst det motsatta, ens på arbetsplatser där övervägande andel är män.

Varför är kvinnor så inattraktiva på marknaden? De är ju definitivt billigare arbetskraft med tanke på den förvridna lönefördelningen.

Min perculatio har rostat ihop. Antar att den känner sig åsidosatt när jag bara dricker snabbkaffe.

Idag har jag därför påbörjat operation avrostning. Husmorsvarianten.

Salt och citronsaft hälles ner på den rostande ytan. Låt dra någon timme eller två. Gå sedan loss med citronskalet och gnid bort rosten.

Egentligen har jag hört lime, men har satt förtroendet till Herr Gul. Det var det som fanns hemma. Jag inser också att det kan bli svårt att få ner hela handen i perculation för att sedan nå ner i det där pyttelilla hållet och försöka gno bort rosten. Men jag har höga förväntningar. Annars har jag inte längre någon kaffeapparatur. Alltså från tre till ingen på mindre än ett halvår. Snacka om kaffeapparatursavverkning.

I jobbannons:

"Du har kallelse att jobba i Guds rike med just dessa uppgifter."

Hur vet man?

Förra söndagen kändes det som att det var något stort på gång. Som att något verkligen skulle hända den här veckan. Den började också väldigt lovande. Därför listar jag hit och shit den här veckan. Kanske var det trots allt början på något stort.

♥ Lina började veckan med att kompliera mig. Hon träffade så rätt, en tanke som jag haft och skrivit om precis kvällen innan i min dagbok. Jag fyllde lungorna.
♥ Min exhandledare granskade min forksningsplan och tyckte den såg jättebra ut.
♥ Min jobbrelaterade självkänsla och tro på mig själv var skyhög. Jag skulle anställa mig!
♥ Jag läste en halv trave böcker, fick inspiration och påbörjade något slags längre skrift.
♥ Jag blev uttagen i en piruettaudition på jazzen.
♥ Jag fick komma ut och möta människor som arbetar.
♥ Mötet på AF var lika trist som alltid, men ovanligt uppsluppet.
♥ En spontan applåd utbröt på akrobatiken när jag gjorde en enhandshjulning och klarade på första försöket.
♥ Jag tog spontant kommandot över uppvärmningen när läraren på akrobatiken avvek. Alla följde mig.
♥ Min hårfärg är snyggare än på länge.

- Känt mig oväntat låg efter dansen, även om det inte funnits någon specifik anledning.
- Läste en gammal anteckningsbok från tonåren och hade en mindre sammanbrott. Jag är glad att jag är vuxen nu.
- Jag har satt i mig kopiösa mängder choklad.
- Sportspegeln innehåller för mycket trist sport som hockey och fotboll.

Jo, jag tror att jag är på väg åt något slags håll.

Igår gjorde jag något mycket ovanligt. Earth hour, eller ej. Jag stängde av datorn, släckte ljuset och tände några stearinljus. Sen låg jag och lyssnade på tystnaden i timmar. Det här konstanta bruset av elektronik som jag lever i. Det gör mig galen. Tystnaden var det vackraste jag hört på länge. Jag hörde till och med mina egna tankar för en stund.

Vackert.

Jag blir alldeles rusig av lördagar. Det är den bästa dagen i veckan. Anledningen heter akrobatik.

Bästa klassen på veckan. Uppsluppen stämning, alla uppmuntrar varandra eller skrattar med varandra i uppgång och fall (bokstavligt). Man är bland vänner. Och endorfiner. Och en gnutta rädsla.

Bästa kombon.

Är det inte märkligt hur radiostyrda vi människor är? Pengar in på kontot. Betyder: pengar snabbt ut från kontot.

På väg hem från dansen i torsdags vid 22-tiden märktes det tydligt att det var löningsdag. Människor som passerade luktade söta drinkar, parfym och måttlig fylla. En del var nästan redlösa. Det var ovanligt mycket folk ute i omlopp.

Fredag och lördag efter löning är antalet besök på bloggen ovanligt lågt. Aktiviteten på internet går ner överlag. Människor har bättre saker för sig än att interneta bara de får lite nya fräscha som glöder i fickan.

Nästa vecka är allt som vanligt. Lite fattigare.

Dessutom har jag blivit storkonsument på biblioteket. Deras mest uppskattade kund. Om de hade bonuscheckar skulle jag bli rik.

Nu blir jag ju rik ändå. På kunskap. På ickekonsumtion.

Alla andra ställen där jag är kund tycks vilja slänga ut mig ur deras bonussystem för att jag konsumerar för dåligt.

Det kan jag stå ut med.

Idag gjorde jag ett ställningstagande. Jag valde duschkräm baserat på pris.

Det har jag nog aldrig gjort förut.

Nya tider.

Gick upp i grisottan i morse. Ja, 7 alltså. Tittade min vana trogen på Gomorron för att få mig lite nyheter till livs. En apelsin och en kopp kaffe, sen var jag iväg.

Jag åkte kollektivtrafik i rusning. Det var inte igår kan jag säga. Tur att jag hade Anna med mig som ledsagare.

Det mest spännande idag var att träffa såna dära människor. Ni vet, såna som arbetar. Gör viktiga saker på dagarna. Och ibland smiter iväg på frukostseminarium på Berghs på morgnarna för att bryta tristessen i vardagen och få lite ny inspiration.

Frukosten var framför allt efterlängtad, hur klarade jag mig i vaket tillstånd i en hel timme utan!?

Seminariet var precis vad jag behövde. Se att livet går vidare där utanför min lägenhet, bortom Söder.

Nu är jag helt färdig. Pustar i soffan, tunga ögonlock. Funderar över den ultimata woksåsen och vad lunchgröten ska ackopanjeras av denna dag. Bara så.

Sen fortsätter jag arbeta hemifrån.

Det verkar som att boktipsen haglar på den här bloggen just nu, vilket stämmer utmärkt. Min läslust är på topp.

Idag: Diagnos: Duktig - En handbok för överambitiösa tjejer av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren

För att falla inom kategorin självhjälpsbok är den faktiskt ovanligt befriad från konkreta tips av typen: skriv en lista. Däremot innehåller den konkreta fall där man får följa kvinnors väg in i utbrändhet och vägen därifrån. Och en och annan expert som talar om duktighet, vilket jag tycker ger boken hög legitimitet och att verkligen kunna säga något om duktighet, utan att intrycket av att kunna diagnosticera dig eller att du ska göra det.

Dessutom fick jag mig dagens skratt när jag läste listan Lever du till hundra procent, som bland annat innehöll följande:

Tala med ett barn om framtiden
Fyll handskfacket med vingummin
Semestra i Polen
Se tjugo minuter på kristen tv
Lyssna på nyheterna på finska
Lifta med en cyklist
Lukta på din egen prutt
Gör rent dina öron
Ha socker på ditt ägg istället för salt
Prata inte på en hel dag
Klipp håret kort

Av någon anledning var det Semestra i Polen som gjorde att det brast för mig. Fördomsfull? Jag? Jag antar att jag såg Krakow 1945 framför mig och tänkte: Ser man det som semester, ja då har man lärt sig konsten att verkligen koppla bort allt.

Undrar just om jag skulle bli bokrecensent? Just det, jag är ju redan en.

Stay tuned.

Jag har snart hållit på med den här bloggen i 4 år. Likt Grisgäddan ser jag ett behov av att se över mina bloggvänner. De håller på att falla ifrån blogglivet. Bloggdöden brer ut sig. Med ljus och lykta söker jag därför efter nya bloggbekantskaper att arbeta på.

Det är svårt. Först att hitta någon man gillar. Sen att etablera bloggkontakt och bloggförtroende. En kommentar ger ingen ens potentiell bloggvänskap. Det kan främst betraktas som spam. Jag minns tydligt hur länge jag fick bearbeta PapaMac innan han dök upp på min blogg för att kommentera. Snacka om svårflörtad. Även dåtidens Frö, som hade så många kommenterare att jag förstår att hon hade svårt att sålla bland folk och folk, tog det tid att etablera kontakt med.

Men sen blev vi blogmafian också tillsammans med Bling, Therror, Tess, Doc, Pudding, Miss Ester, Nollåttan och Kajen. Hårt arbete lönar sig till slut. Bloggvänner blir IRL-vänner. Många av dessa har nu blivit med låst blogg, mer eller mindre lagt av, eller i alla fall slutat uppenbara sig här.

Inget varar för evigt. Men bloggvänner sökes ständigt.

Jag vill poängtera att jag följer fler bloggare än dessa och betraktar dem som mina bloggvänner, samtliga finns i länklistan nere till höger. Jag glömmer er inte!

Så har det till slut drabbat mig fullt ut. Penisavunden. Jag läser Respekt - en sexbok för killar av Inti Chavez Perez och blir glad. Glad för att det finns människor som Inti, glad för att han skriver böcker som Respekt. Lite ledsen över att jag inte läste en sån bok när jag var i tonåren - för killar eller för tjejer. Det hade jag behövt! Den här boken är så viktig. Och jag har lärt mig nya saker dessutom.

Bara en sån sak att Inti säger kuk och fitta i boken. Alltså inte som invektiv, utan som att det är vad det heter. Vilket det ju också gör (enligt mig) även om fitta är ett så otroligt stigmatiserat ord i det här samhället - och ofta används nedsättande.

Boken är som sagt för killar, men handlar självklart även om tjejer - och bör absolut läsas också av tjejer. Två av de bästa sakerna hittills är dessa citat.

Om fittan
Vi skulle behöva se mer av fittan, få ut den på gator och torg tills alla inser att fittan är bra som den är.

Apropå att exempelvis nakna statyer av kvinnor saknar fitta, men de av män har kuk. Det här är något jag många gånger reflekterat och ondgjort mig över. Våga vägra dölja fittan. Den är här och den är underbar!

Om killrollen
Jag tycker killar ska ta avstånd från saker i killrollen som gör att man trampar på andra: våld, hot, tafsningar, att inte lämna plats åt andra eller att komma med elaka kommentarer som har att göra med vilket kön någon har, till exempel att kalla någon fjolla eller slampa. Dels för andras skull för att de förtjänar att bli bra behandlade, dels för ens egen skull.

Apropå att behandla människor med respekt och vad könsrollerna kan göra med oss.

Det var bara två av många bra exempel. Jag skulle kunna skriva en hel serie av reflektioner jag gjorde över det jag läste i den här fantastiska boken. Har både skrattat och gråtit, upprymts och förfärats. ♥

Du har 35 medier i minneslistan.

Så ser situationen ut på min sida på biblioteket.

Och minst en halv trave olästa biblioteksböcker hemma. Jag läser och jag läser. Vill hinna läsa 100 böcker i år. Hittills är jag uppe i 17, så jag lär få lägga på ett kol.

Den där minneslistan blir inte kortare, utan längre. Så nog finns det böcker att läsa där ute.

Senast tillagda:
- Darling River - Stridsberg, Sara
- Sorgesång för Easterly - Gappah, Petina
- Den röda grevinnan - Hirdman, Yvonne
- Jämlikhetsanden - Wilkinson, Richard G.
- Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Heberlein, Ann

Det var allt från dagens boktips.

För några år sen fick jag en ny idol. Christian Azar. Klimatforskare och medlem i IPCC, FN:s klimatpanel. Jag fick möjlighet att höra honom prata om forskning runt klimatförändringar och blev helt fångad av honom. Positiv och vettig och karismatisk. Framför allt driven.

Han är på tv denna morgon.

Jag måste börja skriva mer under min kategori Klimat och jag.

Jag har funderat på att göra en egen dokumentär a la kvalitetsdokumentärerna som med jämna mellanrum rullar upp på skvalkanalerna i tv.

Exempel på titlar skulle kunna vara:

- Hjälp! Jag är en seriefigur. Lever jag i verkligheten, är jag tecknad, vad ska jag göra för att ta fram mina superkrafter? De stora frågorna hopar sig. Följ min väg när jag börjar reda i några av trådarna.

- Hur det är att leva på botten, och hur man lyckas falla dit. Den skulle antagligen inte ses av någon. Jag menar vem intresserar sig för så misslyckade personer. Jag kan ändå tänka mig att våga falla, för konstens skull, så att säga.

- Mina mysbyxor har vuxit fast! Den titeln är på något vis självförklarande. Måste man ibland ta på sig något annat än sina Adidas?

- Hjälp! Jag är en eremit, fast beroende av sociala medier. Hur går det ihop? Jag gillar titlar som börjar med hjälp, för de speglar ett uttalat behov av att ta sig ur något. Jag antar att det egentligen inte är motsägelsefullt att vara eremit och beroende av sociala medier heller eftersom sociala medier gör det möjligt att just inte träffa människor IRL. Någonsin.

Nu söker jag finansiering för att så snart som möjligt kunna dra igång filmningen av någon av dessa projekt.

Ditt inlägg har publicerats och kommer snart att synas på din blogg.

Varför inte på en gång är det jag ständigt frågar mig.

Om man söker på grannar på min blogg så kommer man snart upptäcka att jag har en hel del att säga om mina grannar (ett tag samlades inläggen under en egen kategori - Grannsämja - men jag kände att det kanske ändå var att gå för långt). Nu ska jag säga lite mer.

Jag har ett par i åldern 20+ som bor i min port. De har aldrig hälsat på mig. Vi möts i porten, killen blänger kanske till lite men främst bara undviker han blicken. Jag hejar, min vana trogen, högt och tydligt. Inget svar. Ser tjejen komma in i porten. Hejar. Hon ser bara ner.

Jag undrar om jag har träffat de här människorna någon gång och gjort dem något som jag inte minns. Eller varför denna behandling? Jag ser dem dessutom ganska ofta och de ignorerar mig som luft.

Jag tycker det är ganska underhållande att fortsätta hälsa. Vill gärna ha tips på vad jag kan säga mer när de inte hälsar tillbaka. Jag lovar prova samtliga förslag.

Sneakersväder.

För första gången på många månader rastade jag mina sneakers. Ljuvligt. Mina fötter log ikapp med solen.

Är den kvinnliga motsvarigheten till stridspitt stridsfittta?

I så fall är jag nog en stridsfitta. Jag ville göra lumpen när jag var 16, gjorde det inte och har aldrig rikigt kunnat släppa det där.

En liten analys av min stamtavla kan faktiskt ge en fingervisning om varifrån stridstakterna kommer ifrån. Finska vinterkriget. Min morfar var på en u-båt under finska vinterkriget. Alla u-båtar säntes utom hans. Tack för det ryssar (eller vilka det nu var som ägnade sig åt att sänka finska u-båtar) för att hans fick vara. Min mormors bröder deltog samtliga i finska vinterkriget. En strök med under sista dagarna av kriget. Mormor var med i Lotta-kåren.

Självklart finns alla familjens krigsmeriter på finska sidan. Sverige har inte varit i krig på länge. Även om man visst kan söka sig till krigszoner även som svensk.

Jag gissar att det inte är själva kriget i sig som lockar mig. Det är nog snarare enkelheten i livet. Man bor enkelt, äter tillsammans (mat som någon annan lagar), man går upp på morgonen och gör det jobb man ska. Inte så mycket att fundera på i själva tillvaron. Den där enkeltheten i livet fick jag mig till livs under min tid på kibbutz. Jag kan sakna den.

Synd att det är för sent att få göra lumpen.

Håller på och läser Fattig miljonär av Fredrik Robertsson för tillfället. Tips på en billigare och mer medveten vardag skulle jag vilja säga. Bra tips både för ekonomi och klimat.

Inledningen innehåller klassiska istället för:
- En latte fem dagar i veckan blir 6 500 kr på ett år
- Fyra paket Marlboro för 49 kr i veckan blir 10 192 kr på ett år .
- Fem luncher för 70 kr om dagen blir 18 200 kr på ett år.
- En rejäl fylla för 800 kr en gång i veckan blir 41 600 kr per år.

Tyvärr är det inga strategier i att tjäna pengar för mig eftersom jag inte spenderar pengar på något av det. Mitt ekonomiska tänk är välutvcklat och jag klarar mig på minimalt med pengar utan att känna att jag för den skull lever ett fattigt eller utarmat liv.

Jag har alltid varit ekonomisk och framför allt ekonomiskt medveten. Vet precis vart mina pengar tar vägen och det är ganska skönt att känna att det inte finns svarta hål i plånboken. Jag kanske borde starta en ekonomiblogg.

Bästa tipset i boken hittills är detta på ansikts- och kroppsskrubb. God både för mage och för hy.

1 avocado
2 msk riven kokos
½ dl malda havergryn.

Mixa alla ingredienser med gaffel eller mixerstav till en slät smet. Applicera på rengjord hy eller skrubba in hela kroppen efter varm ducsh. Låt verka ca 10 minuter.

Jag gillar hemspa, framför allt om jag kan göra mina egna produkter.

Det är så skönt att få jobbförslag på e-post. Särskilt när de ser ut så här:

Ditt cv matchar följande annons. Intresserad?

Placering

Stockholm, STHM

Bransch

Fordon - Tillverkning

Fordon - Försäljning och Service

Anställningsform

Heltid

Tillsvidare

Relevant arbetserfarenhet

2 till 5 år

Utbildningsnivå

Övriga eftergymnasiala kurser

Karriärnivå

Erfaren (mer än 2 års erfarenhet)

Jo, visst jag har mer än två års arbetslivserfarenhet och utbildat mig efter gymnasiet. Men det borde ju passa in på väldigt många. Säljare inom fordon är annars något som inte känns hundraprocentigt för mig. Men det är kanske dags att söka sig en helt ny karriär.

Mitt sociala arv gör det omöjligt att klara sig utan leder. Alltså som förvaringsställe. Knän håller man ihop för att hålla i duschslangen när man tvålar in sig. Armbåge mot bål kan hålla allt från vantar och mössor, till tidningar till you name it.

Det har gått så långt att jag kan klämma åt en ugnsvante under armen och sedan glömma att jag förvarar den där. Jag går runt och lagar mat med den fortfarande fast i armhålan. Det värsta är när jag börjar leta efter den så att någon annan slutligen måste hitta den inklämd mellan min armbåge och bål.

Som tillfällig förvaring är det alldeles ypperligt.

Var är ditt bästa förvaringsutrymme?

I min familj var det ingen förälder som tyckte det var kul att laga mat. Vi åt riktigt dålig mat i perioder. Mycket blodpudding och färdigmat från frysen. Ljusglimtarna av hemlagad lasagne eller köttfärssås var få. Det gjorde att jag väldigt tidigt såg till att föda mig själv, laga egen mat. Det kunde liksom ändå inte bli värre.

Sen hade jag turen att ha både mor- och farföräldrar i livet. Och min mormor och min farmor kunde definitivt laga mat. Alltid hemlagat, alltid vällagat, alltid nyttigt (mormor kan det fortfarande!). Med jämna mellanrum var vi där längre perioder och det måste ju ändå sägas ha räddat upp mitt mattycke. Det gör att jag har en relation till saker som hemlagade köttbullar, spenatsoppa, pannkakor och allt annat som man ska ha en relation till som barn (eller som vuxen).

Ibland undrar jag vad som skulle ha hänt om inte mormor och farmor funnits. Jag är verkligen oändligt tacksam för dem och för deras slit i köket. Jag hoppas att de vet hur mycket jag uppskattar och uppskattade det. Mat är så viktigt, det är viktigt att ha en positiv relation till mat. Jag vill skicka en tacksamhetens tanke och extra energi till alla som orkar och vill laga mat än idag. Det är värt så otroligt mycket att slippa äta färdigmat från frysen eller snabbrestaurangen. Jag hoppas och tror att matlagandets renässans är på väg tillbaka.

Vilken energi jag har den här veckan. Många bollar i luften är grejen. Då är det så lätt att motivera sig för det som känns minst jobbigt. Och förra veckan var det det som kändes mest jobbigt. Här bockar jag av grejer så det står härliga till.

Prokrastinatör, enda sättet att verkligen få saker gjorda.

Tecken på beroende:

1. Upplever kick.
2. Starkt sug att återuppleva kicken.
3. Fixering vid nästa kick.
4. Utvecklad tolerans.
6. Åsidosättande av allt annat.
7. Plötsliga återfall.

Ojojoj. Jag kan applicera detta på mitt förhållningssätt till mat. Även om återfall kanske inte riktigt är applicerbart eftersom man trots allt måste äta. Annars kan jag även se dessa tendenser i bloggande och dansande. Även om återfall känns helt ok. Icke desto mindre, ett beroende.

Vad är du beroende av?

En intressant iakttagelse jag gjort är att enda gången jag verkligen går igång på låtar inom genren schlager är när de har något slags traditionellt inslag. Läs Pontare eller Orsa spelmän. Här poppas det När Vindarna viska mitt namn och Underbart för glatta livet. Och jag gillar det! (Kom med Timotej finns inte på Spotify!!)

Det enda faktum som känns pinsamt är just att de kommer från Melodifestivalen. Det gör att legitimiteten minskar drastiskt och pinsamheten ökar lika smärtsamt mycket.

Hannas plats 15 mars 2008.

---

Ambitioner

Ambitioner. Det ska man ha. Ibland undrar jag vart mina tog vägen.

När jag pluggade visste jag precis vart jag var på väg, vad jag ville och vad jag kunde göra av all min kunskap. Jag undrar vart den där säkerheten tog vägen.

Jag sprang på en kursare och vi kom att prata om vad det blev av oss. Vi ondgjorde oss också av alla populistiska retoriker som tar metoder, döper om dem och gör dem till sina egna. Det är namngivna trappor och egenhändigt namngivna härskartekniker om vart annat. Människor som knappt tagit sig igenom högskolan. Egentligen, människor med ambitioner som omsätter sin kunskap.

Jag har så mycket i mig som jag vill. Men jag tror jag är rädd att göra något fullt ut, rädd för att misslyckas. För jag är inte en person som har misslyckande som ett alternativ. Det jag gör ska jag göra fullt ut, tills jag är klar.

Kanske är det därför jag ägnar mig åt dans och musik, mina passioner, på hobbynivå. Jag är rädd för att satsa allt och misslyckas. Jag tror inte ens jag vet hur man gör när man satsar allt, går all in.

---

Inget har hänt på 2 år. Nu är då. Då är nu. Jag är bara äldre.

Idag: Vit månad
För ett år sen: Ett helt vindistrikt att smaka av

Idag: Vid datorn skrivandes
För ett år sen: Bland vinrankorna cyklandes

Idag: Söker efter nya äventyr - eller åtminstone en ny lägenhet.
För ett år sen: Uppskattade att jag hade eget rum, värme, ljus inomhus, egen toalett och trådlöst internet.

Idag: Kikärtor till middag
För ett år sen: Pumpa med musselsås till vit fisk och ett glas Sauvignon blanc, rabarbersmulpaj till efterrätt.



Jag hade mer än halva resan kvar framför mig. Nu har jag en film, massor med bilder, en fotobok och några ännu ej inramade förstoringar att minnas den där tiden med.

Har skrivit och förkastat tre inlägg med allt för mörka tankar. De förgås inte i solljus.

Så istället ser jag tillbaka på livet för ett år sen.

Då var varje dag ett äventyr.

Jag klistrar igen kuvertet, forfarande med låga förväntningar på att få det på lådan idag. Min hjärna är sällan med när det gäller att få brev på lådan.

På vägen ut förvånar jag mig själv när jag tittar på kuvertet, tar upp det och får med mig det ut.

Jag är så nöjd att jag ler när jag går iväg med mitt gigantiska brev, en halv skog.

Precis när solen går i moln inser jag att jag glömt sätta på frimärken.

Game over.

Sen Spotify entrade mitt liv har jag knappt uppdaterat min egen musik över huvudtaet (Kent undantaget förstås). Det innebär att min i-pod innehåller minst 1+ år gammal musik. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Tur att den mesta musiken i i-poden i alla fall är från tidigare årtionden.

På lägenhetsvisning. Hetsig, grinig, medelålders man stiger in (tänk Kapten Klänning).

- Jag gillar inte att bo längre ner, jag vill bo högst upp. Tänk om det skulle flytta in nån sån där jäkla ungtupp ovanför en som spelar hiphop hela dagarna!

Åh, vad jag önskar att jag får den där lägenheten. Jävdrar vad jag ska spela hiphop-musik då, fast jag avskyr´t.

Idag: Sol och snö
För ett år sen: Hällregn de lux.



Idag: Lite grus på golvet, men i övrigt ganska rent.
För ett år sen: Bodde med en vattenskadestinkande heltäckningsmatta.

Idag: Skolkar från dansen
För ett år sen: Besteg ett berg



Idag: Grötmiddag, lämna miljögiftigt avfall till den mobila miljöstationen.
För ett år sen: Skaldjurstallrik de lux, helkväll ute på The World.



Idag: Lyssnar på spanska fraser, försöker tänka språkvetenskap.
För ett år sen: Möttes av orden "Välkomnande Hanna" tillsammans med en chokladbit på kudden.

Jag går in i en ny hård arbetsvecka. Jag undrar om det skulle vara mentalt bra för mig att byta plats och bege mig från soffan i salongen in till den hårda pinstolen i köket? För arbetsmoralen. Äter gör jag ju nästan aldrig i alla fall i köket sen OS-eran.

Dessutom är det väl lite mer ergonimiskt. Jag menar arbetsmoralen i ryggen måste väl också vägas in.

Hittade den här gamla goa bilden och tänkte jag kunde bjuda på något från min tid som rockstjärna.

Gissa året.

Det känns som att jag har svävat iväg i tanken, flytt till nya breddgrader. Jag måste flytta på mig, göra nytt för att ta mig vidare. Det känns som att mitt liv i den här lägenheten har gjort sitt, jag kommer inte längre här. Ärligt talat har jag bott här så länge och upplevt så mycket här att det borde kunna vara mättat. Jag behöver nya perspektiv och nya rum för att komma vidare. Jag tror att det kan vara så enkelt.

För att kunna se livet på nytt, som ett oskrivet blad, krävs först att inre förutsättningar förändras, sen kanske man måste göra något åt det yttre. En flytt ger nytt. Äntligen vet jag vart jag vill. Men inte riktigt hur det ska gå till.

Ärligt talat tror jag redan att jag flyttat in. Tror jag är på väg mot en ny årstid.

Om det ska fortsätta så här får det faktiskt ta och bli vår.



Jag är inte nöjd bara för att det är sol. Tvärtom. Solen stressar mig. Den går inte att fånga i stan.

Äntligen vågade jag mig i alla fall ut på isen. Glatt värre.

Jag saknar nagelborsten.

Flera gånger den senaste veckan har jag behövt den där rackarns nagelbortsten. Vad ska man annars rengöra fotfilen med exempelvis? Jag orkar inte alltid böja mig ner efter tvättsvampen när jag ska panikrengöra handfatet, det var ju det jag hade nagelborsten till.

Det måste vara det sociala arvet...

Det är nåt på gång. När PMS byts ut mot glädjerus och mensvärk mot ett pirr, då vet man att det är så.

Ok, det där sista tar jag tillbaka. Morgonen började med ett pirr, tills en tsunamivåg av smärta slog över mig och skickade in mig i smärtchock. Där har jag sedan dess befunnit mig. Post-smärtsyndromet är att somna till i soffan med jämna mellanrum. Däckad.

Värkarna har lagt sig. Det kom ingen bebis. Den här gången heller.

Torsdag blev konsertdag. Mosebacke var stället. Kamera bandet. Inte den i handen, utan på scen. Jag poppade. Och kände mig som fjorton år igen. För första gången på länge fylldes jag av en nostalgi för 90-talet. Det sköna 90-talet, fyllt av bra pop. Dansa, dansa, dansa.

Jag har bestämt mig för att bojkotta hm i år.

Beror det på dålig kvalité på kläderna?

Nej.

Beror det på att de använder sig av barnarbete titt som tätt?

Nej.

Beror det på att de tar ut en avgift för människor som vill vara medlemmar men som ägnat ett år åt antikonsumtion?

Ja.

Det är inte värt ens 60 futtiga kronor för att få vara med och skövla skog för deras pappersutsikick i tid och otid. Jag kan göra bättre saker för mina 60 kronor och även på pengarna jag annars spenderat på just hm.

Humpf!

Jag har otroligt svårt att fokusera tankarna idag. När jag tar upp en tanketråd kommer det liksom inga ord, inga formuleringar alls. Bara ett kaos.

Jag är inte trött, men inte heller pigg.
Jag är inte uttråkad, men inte heller motiverad.
Jag är inte slö, men inte heller energisk.
Jag är inte hungrig, men inte heller mätt.
Jag väntar, men vet inte på vad.

Resultatet är en rastlöshet. Jag vandrar runt, småäter lite, vill ha kaffe hela tiden, lyssnar på musik men grips inte av den, skriver lite utan att det kommer något vettigt alls, ligger på soffan men utan att komma till ro. Istället sitter jag mest och kliar mig i huvet.

Är det nu jag ska börja återanvända gamla inlägg, tänka gamla vana tankar, göra något som sitter i muskelminnet.

Igår lyssnade jag förresten på mitt bands gamla inspelningar av tre låtar jag skrev för åtta år sen. Med skräckblandad förtjusning. Musiken är verkligen något jag vill återuppta. Får väl dra fram diggeridoo igen, som för tillfället är det enda instrumentet här hemma som är riktigt funktionsdugligt.

Jag gillar människor som gillar chips lika mycket som jag gör. Det är bra människor.

Gick och log och myste när jag kände en värmande och bekant sol nå mina frusna kinder på väg till Ica idag.

Så kom jag på vad jag gjorde för ett år sen och blev ännu varmare även på insidan.

Jag och Bettan fann varann, jag köpte min nuvarande kamera efter att den gamla gått sönder och jag återsåg min stora längtan, Mt Cook. Detta vackra berg!



Tyvärr lyckades jag inte få med oss alla tre på en bild.



Det finns också en sak som jag aldrig berättat för någon som hände för ett år sen idag. Det är att jag var med i en bilolycka som kunde ha blivit betydligt mer allvarlig än den blev, första dagen med bilen på Nya Zeeland. Men jag förträngde den snabbt och körde vidare. Nu har jag berättat det också.

Skönt att OS äntligen är slut så att man kan börja leva igen. Igår firade jag det med att kolla igenom en massa gamla klipp och nya sammanfattningar av OS på Svt Play.

Snart drar väl världscupen igång igen och snart är det VM i konståkning också. Ja, så det finns en ljusnande framtid som tur är.

Det finns två otroligt spännande besökare som ibland dyker upp här. Jag är så nyfiken på vilka det är.

Jag i telefonen till ett företag som förvaltar en skvätt pengar: - Hej, jag skulle vilja veta när min utdelning skedde år 2008.

Chefen på företaget: - Ingen aning!

Jag, inte alls förvånad: - Nehej, vem vet det?

Chefen på företaget: - Jaa du. (Lång paus) Vem kan veta det? (Lång paus) Hon kanske. Men hon jobbar väldigt sporadiskt. Kommer nog inte förrän tidigast imorgon. Kanske.

Jag: (Väntar tyst och tålmodigt vidare.)

Chefen på företaget: - Eller han kanske. Han vikkar för henne. Så han är ju här. Han borde veta. Han gör ju våra bokslut, så han borde kunna se det. Borde han. Kanske. Utan att skicka runt dig allt för mycket. Varför vill du veta det förresten?

Jag: Ja, men det ska väl för i helvete du skita i gubbe. Men du förvaltar mina pengar så du borde väl ha någon slags koll på vem det är som ser till att de finns någonstans och när ni gör utdelningar. Eller?

Nej, det sa jag inte. Jag svarade istället snällt på hans fråga.

Chefen på företaget: (Suckar mycket djupt) - Ja, men prova ring honom. Han borde veta.

Jag: - Tack då provar jag det!

Han har ännu inte gått att nå på telefon. Av någon anledning ser jag en praktikant framför mig. Mina förhoppningar om att få svar på frågan är mycket låg. Dessutom verkar ingen på stället någonsin vara på plats och svara i telefonen. Så förutom att de inte riktigt vet hur de sköter mina pengar så verkar de ha ett rätt skönt arbetsklimat. Jag gissar att de mest fikar på dagarna.

Jag känner mig märkligt tom.

Det är så mycket som fått sitt slut i helgen. En bloggares blogg, OS och dessutom en mäktig spelning av Kent som alltid skänker mig stort vemod efter avslut.

Hur ska man gå vidare från det här?