Det här med barn nu då
Jag förstår inte när den här biologiska klockan egentligen ska börja ticka. Den kanske inte gör det för alla, men ändå. Jag har verkligen svårt att se mig själv med barn. Jag har nog tänkt att en dag kommer jag att känna mig vuxen. Men när ska det bli? Hur kommer det sig alls att någon skaffar barn när man vet allt man måste gå igenom? Det känns nästan otroligt?
När jag är med min brorsdotter på 18 månader så tycker jag att det är mysigt och inspirerande en stund. Men efter en stund utvecklas det alltid till ett aktivt vaktande mer än något annat. Efter 20 minuter så orkar jag bara inte mer. "Nu får någon annan ta henne!" Utöver det ständiga vaktandet i vaken tid så vaknar de så himla tidigt jämt. Jag kan inte se någon annan styra mitt liv så totalt. Jag gillar att sova och jag gillar att ta snabba beslut. Med barn så känns det som att det blir en större tröghet i allt man gör.
Det största åtagandet jag har gjort i mitt liv är att hoppa på en utbildning som jag visste skulle ta tre och ett halvt år. Men då visste jag ändå att jag skulle kunna hoppa av i värsta fall. Så har jag en gång bundit mitt elpris på två år. Det var verkligen stort! Ett barn är ett livstidsåtangande och det vet jag inte om jag någonsin kommer att vara beredd att ta.
Utöver att barnet är på livstid så innebär det också att det följer med någon på köpet. Jag talar förstås om pappan. Att jag skulle kunna stå ut med samma människa hela mitt liv (eller i alla fall tro att jag ska det) känns helt orimligt.
Sen hittar jag mig själv plötsligt fånigt leende åt barn i alla möjliga olika åldrar. De är ju väldigt fascinerande egentligen. Det måste vara fruktansvärt att vara alldeles nyfödd och se en helt ny okänd och kall värld för första gången. Sen blir barndomen en lång väntan på att bli stor och få ta egna beslut. En väntan som kan komma att bli lång. För när känner man sig stor egentligen. Dessutom är jag väl inte precis expert på det där med att ta egna beslut...
Ja, jag erkänner: jag blir lätt småkär i barn i min närhet. De är ju så ärliga och oförstörda. Men jag kan inte se mig själv med egna. Det känns ungefär lika sannolikt som att jag skulle komma på att jag vill bli statsminister.
hur gammal är du? att vara mogen för barn kanske beror på åldern också? har fått en känsla av att du e ganska ung? eller? hehe..=)
Jag är 26 år och jag tror absolut att åldern spelar in och även livssituationen i stort. Men jag kan ändå inte se mig själv med barn i framtiden. Det är liksom för stort. Vissa har ju alltid vetat att de någon gång ska skaffa barn. Jag har aldrig känt den driften direkt. Jag vill heller inte behöva känna att jag borde skaffa barn. Det finns ju så många barn ändå. Men kraven eller undringarna kommer antagligen alltid att finnas från vissa håll.
Jag har alltid velat att ha haft barn...vet att jag började tänka på det tidigt i livet. Jag har alltid varit omgiven av barn eftersom jag har flera äldre syskon, som då fick barn och jag satt barnvakt, ha, ha!
Mitt första och enda barn fick jag när jag precis fyllt tjugosju...kändes bra...hade velat att ha haft fler men nu bidde det inte så.
Att inte skaffa barn är ditt val och ingen annans...men vem vet du kanske ändrar dig en dag!
