Ett ickebeslut till
Jag har gjort det igen idag. Tagit ett ickebeslut. Jag är verkligen expert på det. Det är väldigt bekvämt och typiskt mig. Ickebesluten innebär att jag inte binder upp mig på något, men löser situationen för stunden. Idag gällde det inte precis ett livsval, men ändå.
Jag hade bestämt mig för att köpa uppladdningsbara batterier när mitt 20-pack tog slut. Dagen var kommen idag. Så jag traskade till Teknikmagasinet för att inhandla mig ett schysst set. Det visade sig kosta närmare 400 kr. Jag velade en mikrosekund och tog sen ickebeslutet. Jag köpte med andra ord ett nytt 20-pack i väntan på att jag ska bestämma mig. Nästa gång kanske. De långsiktiga fördelarna är stora med de uppladdningsbara batterierna: miljövänligare och förmodligen även billigare i längden. Jag äter ju numer ett par batterier i månaden, eller snarare är det väl min mp3-spelare som äter, men.
Det finns gånger då mina ickebeslut varit större. Ska jag säga byta jobb? Äh, de kommer snart att dra ner personalstyrkan och då lär jag stryka med ändå. Mycket riktigt. Det är nu nästan fyra år sen och det förändrade mitt liv drastiskt. Men jag hade svårt att släppa taget om det jobbet eftersom det kom att bli min livsstil. Jag hade så otroligt kul under mina två och ett halvt år där, på mitt första riktiga jobb. Men hade jag varit kvar hade jag förmodligen blivit alkis. Det festades en hel del. Å andra sidan försvann alla de trevliga samtidigt som jag så det är nog inte särskilt kul där längre bland stofilerna.
Ska jag flytta? Äh, det funkar här också. Jag skulle gärna ha lite större, men jag trivs ju så bra. Det här är ju mitt hem. Jag kan inte lämna min älskade lägenhet som varit mitt hem i sex år nu. Tiden går...
Jag borde köpa en ny soffa. Äh, jag kommer nog inte att bo här resten av mitt liv och soffan kanske inte passar in i en större lägenhet. Jag väntar.
Vad ska jag jobba med den här terminen/sommaren? Äh, det rektryteringsföretag jag är student-anställd i ringer alltid förr eller senare så det löser sig.
Ska jag göra något bra med mitt band/lösa upp bandet och starta ett nytt eftersom vi inte kommer någonstans? Äh, vi kör på. Det är ju kul att repa i alla fall.
Det värsta är att livet flyter förbi mig och jag kommer ingenstans. Senaste åren har jag inte gjort några större framsteg i mina besluttaganden. Det är lite jobbigt när man lever själv också. Det finns liksom ingen annan som kan ta besluten åt mig. Hur länge ska jag behöva vara stillastående? Så inbillar jag mig lite att jag kommer att börja ta beslut så snart min utbildning är klar. Som att det är det jag går och väntar på. Det är i så fall bara ett halvår kvar tills jag måste börja välja vägar - på riktigt. Det är som att gå i väntans tider. Men jag har gjort det i 26 år nu. När ska det ha väntats klart?
Mitt nyårslöfte i år var att bestämma mig. Ja, vi får väl se hur det går...
Jag hade bestämt mig för att köpa uppladdningsbara batterier när mitt 20-pack tog slut. Dagen var kommen idag. Så jag traskade till Teknikmagasinet för att inhandla mig ett schysst set. Det visade sig kosta närmare 400 kr. Jag velade en mikrosekund och tog sen ickebeslutet. Jag köpte med andra ord ett nytt 20-pack i väntan på att jag ska bestämma mig. Nästa gång kanske. De långsiktiga fördelarna är stora med de uppladdningsbara batterierna: miljövänligare och förmodligen även billigare i längden. Jag äter ju numer ett par batterier i månaden, eller snarare är det väl min mp3-spelare som äter, men.
Det finns gånger då mina ickebeslut varit större. Ska jag säga byta jobb? Äh, de kommer snart att dra ner personalstyrkan och då lär jag stryka med ändå. Mycket riktigt. Det är nu nästan fyra år sen och det förändrade mitt liv drastiskt. Men jag hade svårt att släppa taget om det jobbet eftersom det kom att bli min livsstil. Jag hade så otroligt kul under mina två och ett halvt år där, på mitt första riktiga jobb. Men hade jag varit kvar hade jag förmodligen blivit alkis. Det festades en hel del. Å andra sidan försvann alla de trevliga samtidigt som jag så det är nog inte särskilt kul där längre bland stofilerna.
Ska jag flytta? Äh, det funkar här också. Jag skulle gärna ha lite större, men jag trivs ju så bra. Det här är ju mitt hem. Jag kan inte lämna min älskade lägenhet som varit mitt hem i sex år nu. Tiden går...
Jag borde köpa en ny soffa. Äh, jag kommer nog inte att bo här resten av mitt liv och soffan kanske inte passar in i en större lägenhet. Jag väntar.
Vad ska jag jobba med den här terminen/sommaren? Äh, det rektryteringsföretag jag är student-anställd i ringer alltid förr eller senare så det löser sig.
Ska jag göra något bra med mitt band/lösa upp bandet och starta ett nytt eftersom vi inte kommer någonstans? Äh, vi kör på. Det är ju kul att repa i alla fall.
Det värsta är att livet flyter förbi mig och jag kommer ingenstans. Senaste åren har jag inte gjort några större framsteg i mina besluttaganden. Det är lite jobbigt när man lever själv också. Det finns liksom ingen annan som kan ta besluten åt mig. Hur länge ska jag behöva vara stillastående? Så inbillar jag mig lite att jag kommer att börja ta beslut så snart min utbildning är klar. Som att det är det jag går och väntar på. Det är i så fall bara ett halvår kvar tills jag måste börja välja vägar - på riktigt. Det är som att gå i väntans tider. Men jag har gjort det i 26 år nu. När ska det ha väntats klart?
Mitt nyårslöfte i år var att bestämma mig. Ja, vi får väl se hur det går...
Kommentarer
Trackback
