Mannen i mitt liv
Hade en massa saker som jag skulle ha skrivit om igår tänkte jag. Hade till och med fört anteckningar under dagen. Men allt omkullkastades eftersom jag fick en inbjudan jag inte kunde motstå.
Anna tyckte att jag skulle komma över och fira Roger en gång till. Nu på riktigt eftersom han fyllde nu och inte för en månad sen då de hade 100-års fest. Jag förstod ju att Han skulle vara där. Min två års långa nyfikenhet skulle äntligen få utlopp. Injudan kom vid 20.15, vid 21.15 var jag på plats.
Anna har då, som sagt, snackat om Honom de senaste två åren. Hon tycker vi skulle bli ett så bra par och hon har försökt hitta tillfällen att tussa ihop oss på. Det har dock aldrig funnits något. Däremot har alla kommit att kalla honom min "tilltänkta" och lite andra passande epitet. Lite märkligt att nästan redan ha pojkvän som man aldrig träffat. Men igår var det alltså dags.
Jag var helt stissig när jag kom dit eftersom jag klämt i mig två koppar kaffe precis innan. Jag kan få lite skakningar då och bli allmänt uppe i varv. När jag kom dit fick jag dock konstant påfyllning av champagne, så darrningarna avtog så småningom och förbyttes mot ett annat rus. Lite bubbligare sådant.
Jag får väl säga att vårt första möte var något skakigt. Minst sagt. Till en början gick det ganska bra, det var så länge vi inte pratade med varandra. Men sedan gick det liksom bara snett. Han högg på precis allt jag sa och det störde mig otroligt mycket. Jag blev ganska provocerad och uppretad av det och orkade liksom inte fortsätta att prata. Bland annat undrade Han vad jag ville göra när jag var klar med min utbildning. Jag målade förstås upp mitt drömscenario. Då tyckte Han att "jaha, men i så fall önskar jag att jag kunde gå runt och prova chips på måndagen och sedan prova öl på Spendrups på tisdagen..." Där någonstans slutade jag lyssna. Dels tyckte jag att det lät som ett skittrist jobb, men dels ogillade jag skarpt Hans attityd. Till och med en annan kille hoppade in i samtalet och tyckte att "ja, men då är väl det ditt drömjobb då. Du undrade ju vad hon ville göra". Det gick Han i alla fall med på så Han omformulerade frågan till vad det var sannolikt att jag skulle göra. Då svarade jag att jag förmodligen skulle göra lön någonstans (vilket jag sommarjobbar med men inte har alls med min utbildning att göra) eller stå i kassan på 7-Eleven. Då var det Hans tur att tycka att mitt svar var dumt. Men jag orkade bara inte. Sen gick jag därifrån. Anna undrade om vi redan hunnit bråka. Jag sa ja.
Senarem under en vild spontan dans i hallenm lyckades Han trampa hårt på min fot. Min mittentå är nu helt blå och svullen. Jag var lite orolig att den var bruten. Men det hoppas jag inte. Det har dock varit svårt att gå idag. Det var ungefär så jag skulle vilja sammanfatta hela mötet.
Under resten av kvällen sa vi inte mycket mer till varann. Det var nog lika bra. Anna undrade om det var kört. Jag svarade att hela grejen blivit så otroligt upptrissad att jag tyckte att det här nästan var över förväntan. Det kunde ha blivit ännu värre, eller så kunde jag ha undvikit honom hela kvällen. Jag behöver låta saker och ting lugna ner sig lite.
Det roliga var att analysen pågick för fullt i köket. Alla möjliga blev dessutom inblandade. Jag undrade om Han visste vad Annas plan var. Hon sa att hon sagt ett det fanns en tjej i hennes klass som skulle kunna passa Honom, men hon hade aldrig sagt mitt namn. Några killar som varit ute på balkongen med honom sa att Han sagt att Han trodde att Anna försökte tussa ihop oss. Anna frågade vidare om han verkade intresserad. Han hade inte verkat ointresserad i alla fall för Han hade inte varit negativt inställd. Petras radar hade dock gett kraftiga utslag. Hon tyckte att Han bara frågat mig saker och inte varit intresserad av hennes inlägg i samtalen. Hon tyckte att det definitivt fanns något där.
När jag gick så sa jag hejdå till honom och Han höll på med något så Han hade nog tänkt vinka lite bara. Då sa Anna lite uppgivet nästan: "Ni kan väl kramas i alla fall". Det var lite roligt. Så vi gjorde det. Han tyckte jag skulle stanna och att det varit roligt att se mig dansa. Eller hur han nu uttryckte det. Det var som att Han ville släta över det första dåliga mötet lite. Det var ganska roligt.
Jag kan med gott samvete vidhålla att jag inte tror på ihoptussningar. Särskilt inte när man eldat upp förväntningarna i två år. Petra frågade till och med Anna: "Vad tänkte du? Varför skulle de passa så bra ihop?" Det sammanfattade väl lite mina tankar.
Anna tyckte att jag skulle komma över och fira Roger en gång till. Nu på riktigt eftersom han fyllde nu och inte för en månad sen då de hade 100-års fest. Jag förstod ju att Han skulle vara där. Min två års långa nyfikenhet skulle äntligen få utlopp. Injudan kom vid 20.15, vid 21.15 var jag på plats.
Anna har då, som sagt, snackat om Honom de senaste två åren. Hon tycker vi skulle bli ett så bra par och hon har försökt hitta tillfällen att tussa ihop oss på. Det har dock aldrig funnits något. Däremot har alla kommit att kalla honom min "tilltänkta" och lite andra passande epitet. Lite märkligt att nästan redan ha pojkvän som man aldrig träffat. Men igår var det alltså dags.
Jag var helt stissig när jag kom dit eftersom jag klämt i mig två koppar kaffe precis innan. Jag kan få lite skakningar då och bli allmänt uppe i varv. När jag kom dit fick jag dock konstant påfyllning av champagne, så darrningarna avtog så småningom och förbyttes mot ett annat rus. Lite bubbligare sådant.
Jag får väl säga att vårt första möte var något skakigt. Minst sagt. Till en början gick det ganska bra, det var så länge vi inte pratade med varandra. Men sedan gick det liksom bara snett. Han högg på precis allt jag sa och det störde mig otroligt mycket. Jag blev ganska provocerad och uppretad av det och orkade liksom inte fortsätta att prata. Bland annat undrade Han vad jag ville göra när jag var klar med min utbildning. Jag målade förstås upp mitt drömscenario. Då tyckte Han att "jaha, men i så fall önskar jag att jag kunde gå runt och prova chips på måndagen och sedan prova öl på Spendrups på tisdagen..." Där någonstans slutade jag lyssna. Dels tyckte jag att det lät som ett skittrist jobb, men dels ogillade jag skarpt Hans attityd. Till och med en annan kille hoppade in i samtalet och tyckte att "ja, men då är väl det ditt drömjobb då. Du undrade ju vad hon ville göra". Det gick Han i alla fall med på så Han omformulerade frågan till vad det var sannolikt att jag skulle göra. Då svarade jag att jag förmodligen skulle göra lön någonstans (vilket jag sommarjobbar med men inte har alls med min utbildning att göra) eller stå i kassan på 7-Eleven. Då var det Hans tur att tycka att mitt svar var dumt. Men jag orkade bara inte. Sen gick jag därifrån. Anna undrade om vi redan hunnit bråka. Jag sa ja.
Senarem under en vild spontan dans i hallenm lyckades Han trampa hårt på min fot. Min mittentå är nu helt blå och svullen. Jag var lite orolig att den var bruten. Men det hoppas jag inte. Det har dock varit svårt att gå idag. Det var ungefär så jag skulle vilja sammanfatta hela mötet.
Under resten av kvällen sa vi inte mycket mer till varann. Det var nog lika bra. Anna undrade om det var kört. Jag svarade att hela grejen blivit så otroligt upptrissad att jag tyckte att det här nästan var över förväntan. Det kunde ha blivit ännu värre, eller så kunde jag ha undvikit honom hela kvällen. Jag behöver låta saker och ting lugna ner sig lite.
Det roliga var att analysen pågick för fullt i köket. Alla möjliga blev dessutom inblandade. Jag undrade om Han visste vad Annas plan var. Hon sa att hon sagt ett det fanns en tjej i hennes klass som skulle kunna passa Honom, men hon hade aldrig sagt mitt namn. Några killar som varit ute på balkongen med honom sa att Han sagt att Han trodde att Anna försökte tussa ihop oss. Anna frågade vidare om han verkade intresserad. Han hade inte verkat ointresserad i alla fall för Han hade inte varit negativt inställd. Petras radar hade dock gett kraftiga utslag. Hon tyckte att Han bara frågat mig saker och inte varit intresserad av hennes inlägg i samtalen. Hon tyckte att det definitivt fanns något där.
När jag gick så sa jag hejdå till honom och Han höll på med något så Han hade nog tänkt vinka lite bara. Då sa Anna lite uppgivet nästan: "Ni kan väl kramas i alla fall". Det var lite roligt. Så vi gjorde det. Han tyckte jag skulle stanna och att det varit roligt att se mig dansa. Eller hur han nu uttryckte det. Det var som att Han ville släta över det första dåliga mötet lite. Det var ganska roligt.
Jag kan med gott samvete vidhålla att jag inte tror på ihoptussningar. Särskilt inte när man eldat upp förväntningarna i två år. Petra frågade till och med Anna: "Vad tänkte du? Varför skulle de passa så bra ihop?" Det sammanfattade väl lite mina tankar.
Kommentarer
Trackback
