Hannas Plats

Igår var den stora dagen som jag haft ångest för så länge. Brudens möhippa, min första. Ångesten hann lägga sig i tid till att jag skulle lägga mig kvällen innan som tur var. Alltså kunde jag sova ganska gott.

Tydligen var jag inte den enda som svettats över den här dagen. Eftersom bruden visste att vi skulle ha möhippan den här dagen hade vi gjort om överraskningsmomentet i kidnappningen. Hon fick istället ett brev med kryptiska hållpunkter för dagen. Det hade satt myror i huvudet på henne för hon hade undrat om hon verkligen behövde ha med sig kondomer och vad hon skulle göra på Grönans stora scen. Det var skönt att hon fick grubbla lite.

Vi ledde henne till en park med hjälp av ett snöre från hennes port. I parken väntade vi på att hon skulle byta till bikini innan vi hoppade fram. Hon skulle få plaska runt lite i en damm där. Konstigt nog köpte hon faktiskt det och travade runt där en stund. Hon hade till och med fått med sig kondomerna. I parken drack vi lite bubbel och hade det mysigt. Tills spöregnet kom. Då skyndade vi oss därifrån.

I ganska snabb takt klarade vi av magdans (en magstarkt upplevelse), lunch hos mig och sedan klättring (kan ta dig till oanade höjder). Bruden var gud både på att dansa magdans (för övrigt i en alldeles fantastisk outfit) och på att klättra. Hon tyckte att båda aktiviteterna var kul dessutom - men oväntade. Det kändes mycket lyckat.

Under lunchen hemma hos mig passade brudens syster på att påminna mig om en liten incident (jag höll på att kräkas i hennes tält) vi hade en midsommar på Gotland för många år sen. Incidenten föranledes av en ganska onykter moi, som hade sagt saker jag verkligen inte borde. Det var en totalt katastrofal midsommar som jag trodde att vi helt lagt bakom oss för länge sen. Jag har dessutom alltid fått total skuld för det som inträffade inträffade trots den behandling jag utsatts för innan jag sa det jag sa. Det var en hel dags ignorerande och klankande på mig och en annan kompis till oss som utlöste mitt utbrott. Det är inget jag någonsin påvisat med tanke på det oförlåtliga som jag sa. Men om det någonsin skulle komma på tal så skulle jag definitivt ta upp det. Så plötsligt, under lunchen på brudens möhippa, passar hon på att påminna mig om detta. Jag blev lite mållös. Det var helt tyst i rummet och systern sa "Ja, det var inte precis en underbar midsommar", vilket jag höll med om. Sedan var jag tvungen att rymma fältet och börja diska lite. Jag undrar hur de andra reagerade. Insåg det hur pinsamt det varit för mig? Känner de alls till midsommaren på Gotland? Jag har verkligen slitit inför den här möhippan och även under dagen eftersom jag var värdinna vid två tillfällen under dagen. Ändå blir jag förnedrad i mitt eget hem för något som hände för sju år sen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Vi hade trots det en bra avslutning på dagen. Bruden fick naglarna fixade innan vi åt middag på en grekisk restaurang. Vi drack drinkar och gick ut och dansade till halv fyra. Jag tror att vi alla var rikigt nöjda. Så det var väl värt ångesten. Men varför läggs så stort ansvar på mig? Jag är förvisso hennes äldsta kompis, men jag är inte den hon umgås mest med nu för tiden. Tvärtom ses vi ganska sällan. Det känns som att tärnan, tillika hennes syster, borde ha känt ett större ansvar än jag. Kanske har jag fel. Jag sonar fortfarande för något jag gjort. Det känns ganska tydligt. Samtidigt är jag glad över att jag fixade så pass mycket inför detta event. Det känns bra att jag var med och gjorde det till en minnesvärd dag. Det gör jag så gärna för min äldsta kompis!