Hannas Plats

Så är han då tillbaka igen. Mannen. Han som på intet vis förgyller min nattsömn, utan snarare tvärtom. Inatt frasade han runt i min lägenhet igen. Jag tror att han började göra det i och med att jag bytte plats på min säng. Det är snart två år sen och han har kommit att bli en frekvent besökare. Oftast står han bara och tittar på mig från fönstret. Men ibland sätter han sig på sängkanten. Det är riktigt otäckt för jag känner hur ängen sjunker ner lite och jag försöker tvinga mig att vakna. Men det värsta är när han ligger på golvet och försöker dra av mig täcket. Det är så himla jobbigt för jag måste kämpa så. Nej, han har inte direkt gjort något, men jag gillar inte att han är i mitt hem på nätterna.

Min familj har nästan gjort mannen till en familjemedlem. Vi pratar i alla fall om honom vid ganska många middagar då vi ses. Jag tror att de tycker att han är lite obehaglig också faktiskt. Sist frågade mamma om det inte kan vara pappa. På fullt allvar också. Jag hävdade ett bestämt nej. Det går jag nämligen inte med på. Är man död får man faktiskt hålla sig borta från sin familj. Det är väl det minsta man kan göra.

Jag kom även på att mannen har dykt upp i mitt liv tidigare. Han sprang runt i brorsans lägenhet en gång när jag sov där själv. Det kan ha varit det första mötet vi hade. Den gången satt han vid sängkanten väldigt länge och jag fick kämpa hårt för att vakna. Jag önskar att han kunde sticka för jag börjar tröttna på r.i.k.t.i.g.t.