Plötsligt händer det
Jag har i mitt liv inte tänkt att jag ska skaffa barn. Sedan tonåren har jag aldrig känt någon längtan efter barn, av flera anledningar. Sommaren innan jag fyllde 30 slog mig känslan, lika hårt som oväntat: Jag vill ha barn! Det var som om den biologiska klockan slog ett slag för detta småfolk. Jag kände mig helt på det klara med det här och visste också vilken väg jag skulle gå även om jag valde att vänta med att påbörja den processen.
Åren gick och jag kände mer och mer att det var en krystad känsla. Ofta tänkte jag: Puh, om jag har barn måste jag... Diverse olika scenarier. Och i höstas försvann känslan helt. Jag kände: Nej, jag måste inte alls skaffa barn.
Det var en sån lättnad. Det kändes så skönt att ta det beslutet. Så befriande.
Just nu är jag på det klara med att jag inte kommer att skaffa några barn. Det känns enkelt. Och självklart.
Samtidig söker jag ständigt förebilder. Andra som är som jag. Som tagit beslutet och är tillfreds. Som att jag ändå behöver någon form av bekräftelse för att jag går rätt väg.
2012
Vintern var underbar. Jag njöt av snön, skidturerna, kylan och känslan av att vara hemma. Passade på att göra hemmiga saker som att sy, baka och laga mat. Samt hänga med Vinterstudion.
Våren, jag trodde aldrig att den skulle dyka upp. Jag misströstade. Kände mig beredd att lämna Umet för gott. Håret var längre än på länge och jag provade på "indianen" samt tehuvelooken. Lägenheten i Stockholm vinkades av och jag tampades med halsont i över en månad. Gamla jeans fick nytt liv i väskor och accessoarer. En miniutflykt tog mig till Danmark och sommaren. Dessutom dök en long lost plånbok upp, någonstans på Nya Zeeland.
"Indianen"
Sommaren kom med välbehövligt miljöombyte. Jag blev förälskad i Österrike, där jag rullade i Mozartkulans spår, spådde i snö samt spårade alptoppar. I Roslagen hittade jag mig själv på en militär skärdgårdsö. Jag hängde med familjen och njöt av Stockholm. Jag besökte Skånelandet och hann både bli klokare och bada i salthavet. Det sista av sommaren vardade jag åter i Umet och passade på att tillbringa min tid vid älven eller vid utomhusbassängen. Min första och andra uppsydda klänning dök upp och äntligen skulle jag bli klänningsbärare på riktigt.
Älven och jag
Hösten bestod av en längtan efter södret och sommaren. Jag blev med pulsklocka och pulsade både i skog och i vatten. Jag blev äldre. Umet blev kallare. Av outgrundliga anledningar tänkte jag på Kalefornien. Jag hälsade på mormor som flyttade. Själv flyttade jag saker från Finland, dock till magasinering i Roslagen. Jag misströstade i jobbet samtidigt som livet i stort kändes riktigt bra. Till och med Umeå.
December har kommit med mycket snö och nya skidturer samt ny skidutrustning. Jag har haft återträff med symaskinen efter ett halvårs uppehåll. Jobblivet har till slut planat ut.
2012 har varit ett bergochdalvanans år. Samt klänningens.
Gott nytt år på er! Jag vet vad jag önskar mig av 2013. Jag önskar bli lite bättre på att leva som jag lär, konsumera ännu mindre och spara ännu mer. Dessutom ska jag försöka fira lite lite oftare än 2012. Det borde bli ganska lätt.
En sista klänning hann jag sy 2012
Isolering
Min bästa erimittid är nu.
Snö är vanskligt när man har cykeln som främsta transportmedel. Man vet aldrig om vägarna är plogade eller framför allt hur de är plogade. Infrastrukturen lever ett helt eget liv på vintern och det skapas ständigt nya vägar där andra försvinner.
Så jag isolerar mig. Går i ide. Vill inte gå ut om jag inte måste. Hejdå, ses i vår!
Högarna är redan stora.
Jag och Jesus
Det blir tråkigare och tråkigare att fylla år. Mitt eget fel, förstås. Jag borde ju planera något kul bara helt enkelt. Men jag minns i Stockholm, när hela familjen klämde in sig i mitt kök, jag lagade flerrätters och vi drack vin och bubbel. En helkväll. Det var mysigt. Nu har jag bättre plats i lägenheten, men ingen familj som kommer på besök.
Så då får man fira på annat sätt. Idag har jag gått och funderat på vilken den ultimata efterrätten är: chokladmousse, äppelpaj eller ingefärskaka. Dessutom har jag äntligen ramat in två bilder från resan down under förra året. Brorsdottern, L 7 år, var tyckte det var trist att jag var tvungen att jobba på min födelsedag, men hon blev på riktigt upprörd när hon fick veta att de inte sjungit för mig på jobbet, att jag inte skulle ha kalas och att jag därmed inte skulle få några presenter.
Men det jag kan säga till 33-årsdagens fördel är att jag nu har uppnått den ålder då visdomen kickar in. Det var när Jesus var 33 som han började uträtta stordåd, detsamma gäller Buddha. Så jag hyser höga förhoppningar om livet framöver.
Nu - och då.
Födelsedagsfika. Ljus i pajen och allt.
Tavlorna på väggen.
29-årsdagen i köket på Söder, 2008.
Delar av familjen, delar av festbordet 2008.
2008 hade jag även två små ballerinor på besök.
Oväntade cravings
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Los Angeles. Har varit där en gång. En dag. Det blåste och regnade. Inte en särskilt exotiskt dag, inte på något sätt. Vadan denna längtan till artificialitetens Mekka?
Dessutom har jag tänkt på Israel. Jag tillbringade några månader i Israel i slutet av 90-talet. På kibbutz. Det var ett enkelt liv i en het öken. Jag kom att gilla det där landet skarpt.
Nu sitter jag alltså här och längtar efter en tillvaro i ett varmt land. Tänk att kunna gå runt i linne på dagarna, att inte behöva ta med sig mer än en tjock tröja på kvällen. Jo, här regnar det. Vi går mot vinter. Och jag sitter och undrar hur det skulle vara att leva i ett varmare klimat. Varje natt drömmer jag om en sådan tillvaro.
LA, 2009, mycket exotiskt som synes.
Israel, 1999, kibbutzen i bakgrunden. Lite lustigt att se att jag har nästan samma frilla. Måste ha hunnit igenom en hel hårcykel på dessa 10 år.
Halft lugn
I våras kände jag mig mycket uppgiven över Umeå, vädret, avståndet till världen och känslan av att inte höra hemma. Många små saker fick mig att känna mig helt alienerad i Umeå. När det äntligen slutade snöa i maj kändes det som att det var allt för kort tills det skulle börja igen.
Nu har det gått några månader. Jag fick ca tre mössfria månader. Vintern börjar åter kännas nära förestående. Rastlösheten över att alla sommaraktiviteter är slut finns fortfarande kvar i kroppen. Jag har lite svårt att förlika mig med att det ska bli mörkt och kallt igen.
Ändå känns det bättre med hösten än jag hade kunnat föreställa mig i maj. Jag har slutat hysa agg mot Umeå vilket ändå är något som jag ägnat mig åt till stor del sedan i maj. Jag tycker det är trevligt att gå in på en affär där säljaren känner igen mig och minns vad vi pratade om senast jag var där. Jag har den senast månaden blivit igenkänd av människor jag aldrig någonsin lagt märke till "ja, men visst hänger du i humanisthuset, jag känner igen dig" (eventuellt har det med min frisyr att göra, den avviker väl något från normen). Jag gillar att springa på bekanta på närbutiken och stå och snacka skit en stund. Jag har fått nya kollegor och ny energi på jobbet. Och jag inser att Umeå trots att det ibland känns trångt ändå inte är lika trångt och komplicerat som Stockholm (efter min senaste resa dit som tyvärr gav mig mer ångest än ro).
Så jag står redo. Det är jag och Umeå igen. Och snart är det vinter, i Västerbotten.
Spanar efter björn på I20.
Haga vs Haga
Hagaparken betyder två ganska olika saker, beroende på om man är i Stockholm (ja, jag vet - Solna!) eller i Umeå.
Koppartälten, Stockholms Haga.
Minns denna gräsmatta som gigantisk från barndomen. Den är gigantisk, Stockholms Haga.
Rostfigur? Umeås Haga.
Bro över bäcken, Umeås Haga
Älven
Det går inte att stå i samma älv två gånger. Men det går att stå bredvid en.
Längtan
Innan regnet hann jag idag ta en cykeltur längs Nydalasjön. Ljuvligt. Om än ganska blåsigt och förstås inte många grader i luften. Inget bad idag. Däremot en stark längtan efter Roslagen när jag hörde humlor och cyklade på grusvägar.
Lite grått, men ändå med anslag av vår.
Roslagen, kom i min famn.
Lite grått, men ändå med anslag av vår.
Var
När små problem känns stora och planeringen blir mig övermäktig.
En lika oväntad som stark känsla dök plötsligt upp i mitt hjärta. Känslan av att jag inte hör hemma här.
Självbo
Jag har nu bokat min sommarresa och börjar förstå varför människor reser tillsammans. Boendet blir oftast dubbelt så dyrt när man bor själv.
Det måste finnas många andra som reser själv, jag kan inte vara så unik. Jag tycker verkligen att det borde finnas fler boenden för en självbo. Visst kan jag bo på hotell, ibland finns det även singelrum. Men ska jag vara iväg i mer än en vecka så vill jag helst ha möjlighet att laga mat, särskilt som självresande. Tycker det är jobbigt att endast kunna gå ut för att få i mig mat.
Signalerna som boendet sänder tycker jag är att 1. man borde resa tillsammans och annars 2. reser man själv så bör man träffa andra exempelvis på hostel. Att vilja resa själv verkar inte vara ett alternativ.
Men jag är nu nöjd. Jag har bestämt att göra det som jag helst vill, för mitt eget välmående. Och jag tror det blir fantsiskt.
Om man reser själv ska man antingen vara beredd att betala det dubbla, vilket jag tycker är orimligt, eller också vilja bo på hostel/vandrarhem i ett rum med andra. Jag måste säga att det utbudet är ganska dåligt.
Det måste finnas många andra som reser själv, jag kan inte vara så unik. Jag tycker verkligen att det borde finnas fler boenden för en självbo. Visst kan jag bo på hotell, ibland finns det även singelrum. Men ska jag vara iväg i mer än en vecka så vill jag helst ha möjlighet att laga mat, särskilt som självresande. Tycker det är jobbigt att endast kunna gå ut för att få i mig mat.
Signalerna som boendet sänder tycker jag är att 1. man borde resa tillsammans och annars 2. reser man själv så bör man träffa andra exempelvis på hostel. Att vilja resa själv verkar inte vara ett alternativ.
Men jag är nu nöjd. Jag har bestämt att göra det som jag helst vill, för mitt eget välmående. Och jag tror det blir fantsiskt.
Nog
Jag tycker det räcker nu, med den här förkylningen. Jag har inte haft någon ordentlig röst på flera dagar. Och ont i halsen i en vecka. Kan inte minnas att jag någonsin haft det förut. Jag orkar ingenting, på långledigheten och allt.
Så jag har ägnat mig åt att se Band of brothers, denna fantastiska serie. Två gånger rakt igenom. Kan inte få nog. Drömmer Band of brothers. Både på dagarna och på nätterna.
Dessutom har jag börjat längta till Österrike. Igen. Nästan som Nya Zeeland, fast närmare.
Så jag har ägnat mig åt att se Band of brothers, denna fantastiska serie. Två gånger rakt igenom. Kan inte få nog. Drömmer Band of brothers. Både på dagarna och på nätterna.
Dessutom har jag börjat längta till Österrike. Igen. Nästan som Nya Zeeland, fast närmare.
Dags
Då var det dags att klippa navelsträngen till Södermalm för gott. Idag säger jag upp lägenheten. Verkar som att jag är Västerbottning på riktigt då.
Inser hur bra jag hade det hyresmässigt på Söder. Allt var enkelt och ordnat. Här är det lite mer en kamp varje gång jag behöver något från hyresvärden.
I övrigt känns det mest bra. Jag hade min ungdom i den där lägenheten. 10 år tillsammans. Kan lägga ungdomen till handlingarna nu känner jag.
Men jag hade det bra på Söder.
Inser hur bra jag hade det hyresmässigt på Söder. Allt var enkelt och ordnat. Här är det lite mer en kamp varje gång jag behöver något från hyresvärden.
I övrigt känns det mest bra. Jag hade min ungdom i den där lägenheten. 10 år tillsammans. Kan lägga ungdomen till handlingarna nu känner jag.
Men jag hade det bra på Söder.
Tillbaka
Hemma. Det var en mäktig och märklig känsla som överrumplade mig på Arlanda. Jag landade och möttes av snö, mörker, några kvarglömda julprydnader. Och jag kände mig märkligt trygg. Svenska ögon mötte mina. Läppar log. Jag kände mig hemma. I hjärtat. Sverigehjärtat. Inget är så svenskt som den svenska vintern. Mörkret tilltalar mig.
De två första dagarna har varit fyllda av en en hjärna på lågvarv, irritation, dålig finmotorik. Trots att jag sov många timmar på nätterna.
Inatt sov jag 12 timmar. Känner mig lite mer som människa. Särskilt som jag gått genom blötsnöyrväder i motvind. Det kan väcka vilken zombie som helst.
Jag är hemma. Jag är glad. Jag mår bra. Och jag äter mig själv ur huset.
De två första dagarna har varit fyllda av en en hjärna på lågvarv, irritation, dålig finmotorik. Trots att jag sov många timmar på nätterna.
Inatt sov jag 12 timmar. Känner mig lite mer som människa. Särskilt som jag gått genom blötsnöyrväder i motvind. Det kan väcka vilken zombie som helst.
Jag är hemma. Jag är glad. Jag mår bra. Och jag äter mig själv ur huset.
Året 2011
När jag sammanfattar året 2011 så finns det tre stora saker. Två hör till årets nyårsvisioner.
- Jag har blivit med klänning. Ett helt gäng. Ett halvt gäng har jag sytt själv. Men jag jagar fortfarande efter den perfekta. Baby steps.
- Jag gillar Umeå och så, men vid en sammanfattning inser jag att jag varit ifrån Umeå mer än 3,5 månader av året. Det är ganska mycket tid. Mycket resande med andra ord.
- Den andra nyårsvisionen kvarstår. Jag kommer att byta ut den, göra något bättre med den förhoppningsvis. Inte tror jag att jag blir kär heller 2012. Det är för mycket annat som ska till.
Jag fick återse Nya Zeeland. Det värmer det här hjärtat nog.
- Jag har blivit med klänning. Ett helt gäng. Ett halvt gäng har jag sytt själv. Men jag jagar fortfarande efter den perfekta. Baby steps.
- Jag gillar Umeå och så, men vid en sammanfattning inser jag att jag varit ifrån Umeå mer än 3,5 månader av året. Det är ganska mycket tid. Mycket resande med andra ord.
- Den andra nyårsvisionen kvarstår. Jag kommer att byta ut den, göra något bättre med den förhoppningsvis. Inte tror jag att jag blir kär heller 2012. Det är för mycket annat som ska till.
Jag fick återse Nya Zeeland. Det värmer det här hjärtat nog.
Paus
Jag tar ett djupt andetag, fikar, äter en god kaka och försöker att inte tänka så mycket.
Det händer saker som förändrar planen. Det gör det alltid. Jag brukar ganska snabbt kunna ställa om hjärnan för det nya tillståndet. Det är liksom det enda. Försöka undvika tänka på de där luckorna av okunskap och problem.
För man vet ju i alla fall aldrig.
Det händer saker som förändrar planen. Det gör det alltid. Jag brukar ganska snabbt kunna ställa om hjärnan för det nya tillståndet. Det är liksom det enda. Försöka undvika tänka på de där luckorna av okunskap och problem.
För man vet ju i alla fall aldrig.
Par i hjärter
Par som reser är verkligen söta. De verkar vara så gulliga med varandra, gulliga och öppna mot andra i samma hus, jämställda i köksarbete och så verkar de samtala om saker - stort och smått.
Om jag skulle vara i ett par skulle jag vilja vara som någon i ett av de resande paren. De är mina role models.
♥♥♥
Fast jag kan ha en skev bild möjligen. Det kanske är så här par är mest.
Om jag skulle vara i ett par skulle jag vilja vara som någon i ett av de resande paren. De är mina role models.
♥♥♥
Fast jag kan ha en skev bild möjligen. Det kanske är så här par är mest.
Restless
Jag räknade ut att när det här året är slut kommer jag att ha varit hemifrån, ifrån Umeå, 15 veckor - alltså mer än tre månader totalt sett.
Förra året var jag hemma betydligt mer, men då bytte jag å andra sidan stad så det var en stor omställning i alla fall.
Året innan det var jag hemifrån i ca 16 veckor.
Året innan bytte jag från jobb till uni.
Året innan det bytte jag från högskola till jobb.
Stora omställningar. Den stora rastlösheten. Skulle jag kunna försöka stå stilla ett tag? Är det ens en möjlighet?
Förra året var jag hemma betydligt mer, men då bytte jag å andra sidan stad så det var en stor omställning i alla fall.
Året innan det var jag hemifrån i ca 16 veckor.
Året innan bytte jag från jobb till uni.
Året innan det bytte jag från högskola till jobb.
Stora omställningar. Den stora rastlösheten. Skulle jag kunna försöka stå stilla ett tag? Är det ens en möjlighet?
Saker som är lika?
Den här helgen la jag ner syendet. För i år i alla fall. Det känns lite skönt. Det är trots allt maniskt, mitt syende.
Istället har jag ägnat några timmar åt cykeln. Mekat. Bytt till dubbdäck inför vintern. Det liknar varandra lite, att meka cykel och att sy. Båda gör ont, båda blir man varm av och båda får en att vilja svära stundtals. Skillnaden är att cykelmekandet är smutsigt. Dessutom är det betydligt viktigare att resultatet blir rätt och bra. Annars är min transport i fara. Samt eventuellt mitt liv.
Tänk om jag bara skulle göra inget någon helg.
Istället har jag ägnat några timmar åt cykeln. Mekat. Bytt till dubbdäck inför vintern. Det liknar varandra lite, att meka cykel och att sy. Båda gör ont, båda blir man varm av och båda får en att vilja svära stundtals. Skillnaden är att cykelmekandet är smutsigt. Dessutom är det betydligt viktigare att resultatet blir rätt och bra. Annars är min transport i fara. Samt eventuellt mitt liv.
Tänk om jag bara skulle göra inget någon helg.
Insikt
Jag har kommit till två stora, om än inte oväntade insikter om mig själv. Jag ska nu avslöja dem.
1. Jag gillar att ha kul. Gillar inte att ha tråkigt. Det kanske känns självklart. Men det tänket genomsyrar allt jag gör. Om jag ska undervisa exempelvis så vill jag ha så kul under de där två timmarnas föreläsning att jag är helt färdig efteråt. Jag ger allt. Är det bästa jag kan vara. Om jag konstant får punktering på cykeln, då lär jag mig tycka att det är kul att byta innerslang på cykeln. Om jag inte alls känner för att städa så struntar jag i det. Ni fattar. Jag väljer inställning, gör tråkiga saker roliga eller struntar i dem. Inser att jag väldigt sällan känner att saker jag gör är tråkigt och nästan aldrig är uttråkad.
2. Jag är en utövare framför en iakttagare. Om jag ska på ett möte, om vad som helst, då vill jag vara med och härja - förlåt jag menar prata. Jag föredrar att spela piano framför att lyssna på musik (nej, inte alltid sant, för jag lyssnar också). Jag ritar hellre än jag går på museum. Om det ska grupparbetas vill jag ha en aktiv roll oavsett vad jag anser om själva arbetet. Jag KAN inte stå tillbaka dessa impulser. Jag vill GÖRA.
Jag tror att de två hänger ihop. För när jag är aktiv får jag också nästan alltid roligt. I alla fall uppbringar jag någon form av flow. Och alla vet ju hur skönt flow är. Som katarsis för själen. And a way of life.
1. Jag gillar att ha kul. Gillar inte att ha tråkigt. Det kanske känns självklart. Men det tänket genomsyrar allt jag gör. Om jag ska undervisa exempelvis så vill jag ha så kul under de där två timmarnas föreläsning att jag är helt färdig efteråt. Jag ger allt. Är det bästa jag kan vara. Om jag konstant får punktering på cykeln, då lär jag mig tycka att det är kul att byta innerslang på cykeln. Om jag inte alls känner för att städa så struntar jag i det. Ni fattar. Jag väljer inställning, gör tråkiga saker roliga eller struntar i dem. Inser att jag väldigt sällan känner att saker jag gör är tråkigt och nästan aldrig är uttråkad.
2. Jag är en utövare framför en iakttagare. Om jag ska på ett möte, om vad som helst, då vill jag vara med och härja - förlåt jag menar prata. Jag föredrar att spela piano framför att lyssna på musik (nej, inte alltid sant, för jag lyssnar också). Jag ritar hellre än jag går på museum. Om det ska grupparbetas vill jag ha en aktiv roll oavsett vad jag anser om själva arbetet. Jag KAN inte stå tillbaka dessa impulser. Jag vill GÖRA.
Jag tror att de två hänger ihop. För när jag är aktiv får jag också nästan alltid roligt. I alla fall uppbringar jag någon form av flow. Och alla vet ju hur skönt flow är. Som katarsis för själen. And a way of life.
