Hannas Plats

I våras kände jag mig mycket uppgiven över Umeå, vädret, avståndet till världen och känslan av att inte höra hemma. Många små saker fick mig att känna mig helt alienerad i Umeå. När det äntligen slutade snöa i maj kändes det som att det var allt för kort tills det skulle börja igen.

 

Nu har det gått några månader. Jag fick ca tre mössfria månader. Vintern börjar åter kännas nära förestående. Rastlösheten över att alla sommaraktiviteter är slut finns fortfarande kvar i kroppen. Jag har lite svårt att förlika mig med att det ska bli mörkt och kallt igen.

 

Ändå känns det bättre med hösten än jag hade kunnat föreställa mig i maj. Jag har slutat hysa agg mot Umeå vilket ändå är något som jag ägnat mig åt till stor del sedan i maj. Jag tycker det är trevligt att gå in på en affär där säljaren känner igen mig och minns vad vi pratade om senast jag var där. Jag har den senast månaden blivit igenkänd av människor jag aldrig någonsin lagt märke till "ja, men visst hänger du i humanisthuset, jag känner igen dig" (eventuellt har det med min frisyr att göra, den avviker väl något från normen). Jag gillar att springa på bekanta på närbutiken och stå och snacka skit en stund. Jag har fått nya kollegor och ny energi på jobbet. Och jag inser att Umeå trots att det ibland känns trångt ändå inte är lika trångt och komplicerat som Stockholm (efter min senaste resa dit som tyvärr gav mig mer ångest än ro). 

 

Så jag står redo. Det är jag och Umeå igen. Och snart är det vinter, i Västerbotten.