Hannas Plats

Hemma igen. Allt är som vanligt. Som innan jag åkte.

Jag läser ibland saker jag skrev för väldigt länge sedan. Om sådant som är på insidan. Som är. Inte sådant som händer. När jag läser skräms jag över att jag tänker exakt samma saker nu som då. Har exakt samma rädslor. Känner exakt samma sak för mig själv och för andra människor.

Varför kan jag inte förändras? Jag reser iväg, flyttar, är alltid på väg någon annanstans. Någonstans där allt är annorlunda. Jag jagar. En förändring. Men jag hittar aldrig något, för det jag letar efter finns inom mig och jag orkar inte rota där. Så jag jagar vidare. Förtvivlat. Kommer hem och inser att det inte hjälper att ändra den yttre miljön. Det hjälper inte när det är det inre jag måste förändra.

Jag längtar alltid bort men hittar aldrig hem.



Köpenhamn i morse.

Jag rumsterade om lite i vardagsrummet. Möblerna fick en ny plats. Farfars fotölj parades ihop med morfars lampa. Mammas första byrå till egna hemmet och min gamla tonårsstereo är ihop. Kökssoffan inköpt på Myrorna gör sig bekväm tillsammans med farfars bord. Puffarna från Maroco pyser lite där framför.

Jag undrade vad farfar och morfar skulle tycka om att se sina möbler kombineras så där. Jag tänkte på farmor. Som aldrig fick träffa mig som vuxen. Jag hoppas och tror att de ändå ser mig nu, allihop, och känner sig glada och stolta. Över att deras möbler är en del av mitt vuxna liv. Att de trivs här tillsammans. Tillsammans med mig.

Ibland önskar jag att livet var lite mer så här.



Yes, we can.

Det händer märkliga saker nu. Som att jag har varit här så länge nu, rotat mig så där lagom ytligt att jag måste röra på mig igen. Rastlösheten kallar.

Så jag börjar plocka om i mitt inre lite. Flyttar på saker. Tänker lite nya tankar. Sträcker på mitt inre.

Det rör på sig. Vem vet vad som kommer härnäst?

Jag har idag bott ett år i Umeå.

Jag minns tydligt förra året, hur jag satte mig på Y-bussen på kvällen. Stockholmsnatten var tropisk, bussen var smällvarm och full. Nattbussen är tydligen populär. Den där resan var minst lika lång som den kändes. Men tidigt på morgonen klev jag av bussen i min nya hemstad och promenerade i ljuset till min nya lägenhet. Där väntade en uppblåsbar madrass och jag däckade omgående. Sen käkade jag frukost och stack ner på stan och köpte nya kökshanddukar på loppis. Men mest var dagen en lång rastlös väntan på resten av bohaget. När det väl dök upp var det utan mankraft. Så jag fick hugga i.

Första veckan var jag helt fri från omvärlden. Ingen uppkoppling. Ingen tidning. Ingen tv. Det var lite svårt att navigera i stan utan tillgång till internet.

Sedan dess har det gått bättre.

Idag har jag firat med havregrynsgröt från en extra fin tallrik, tillika mitt senaste loppisfynd.

Livet kommer så nära ibland. Människor har stora händelser i livet. Bra och dåliga. Allt händer samtidigt. En föds, en annan väljer att färdas på nya vägar, en tredje separerar. Allt är svarta linjer, vita linjer. Alldeles oavsett står jag i tårar.

Allt medan jag tittar på. Stilla. Jag rör mig ingenstans i livet.

I slutändan vet jag ändå att vi har en mikroskopisk chans att bli gamla tillsammans.

Jag är så dålig på människor. Jag förstår dem inte.

Berg däremot. Och älvar. Och att underhålla mig själv. Det är jag bra på.

Jag upplever en ny årstid tillsammans med Umet. Tidig sommar med alla dess lukter är många minnen. Så jag tänker förstås lite extra mycket på Stockholmen. Varma dagar i skuggan på gräsmattan. Hur jag bytte plats beroende på tid på dagen. Förmiddag vid viken, eftermiddag på gräsmattan.

Gårdagen spenderade jag på cykeln. Cyklade Umet runt. Böleholmarna och undersökte badmöjligheterna i älven. Sedan Nydalasjön runt för att se badmöjligheterna där. Umet är vackert och har så många möjligheter. Framför allt är det skönt att jag kan cykla överallt. Det blev 2,6 mil totalt. Kvällen spenderades i skogen fem minuter från där jag bor, sportandes. Minus för att myggen såg min skalp som smörgåsbord.

Men alltså, Umet vinner ganska lätt.

Snart slår syrénerna ut helt.




Balkongliv i Umet.



Nydalasjön, nu har jag sett dig.

Förra året



Årstaviken i Stockholm, "min" brygga



Gräsliv i Stockholm, en plats i skuggan

En vecka av långa intensiva dagar. Upp tidigt, hem sent. En dag av att ta mig hem. Nu, hemma. Igår fick jag en timme extra. Eventuellt sov jag bort den.

För första gången på länge känner jag bara för att göra absolut inget. Inte gå utanför dörren. Inte stimulera hjärnan på något vis. Det är ovanligt. Kanske blev den lite överstimulerad i en vecka.

Men jag blir glad av att resande gör mig så glad. Jag mår bra när jag får vara på väg. Vara någon annanstans. Jag får massor av adrenalin och endorfiner av det. Att hitta vardaglighet i nya miljöer. Samtidigt oroar jag mig lite över att jag har svårt att vara på ett ställe. Att jag alltid vill vidare. Rastlösheten.

Nu ska jag sätta mig och söka pengar till nästa resa. Eller den har jag redan pengar till, men den efter det.

Tänk att jag har ett jobb som uppmuntrar till resor. Snacka om win!

Idag luktade det sommar ute. Maskrosor och skolavslutning.

Jag drabbades av längtan. Umet är fortfarande nytt för mig. Jag har aldrig upplevt vår och sommar här. Så min längtan tog mig till Roslagen för en stund.

Det skulle vara ganska coolt att ta in i ett trädhus.

Jag har invigt balkonglivet. Fina kollegor med bil är guld värt. Så jag slapp ta det på cykeln menar jag.

Varje söndag i DN Söndag får en kändis berätta om sin senaste söndag. Det är nästan alltid vackra historier om tidiga morgnar, sunda frukostar, långa promenader och möten med fina människor.

Jag ska nu delge er min söndag ur verkligheten.

09.00 Vaknar, trött, svullna fingrar av saltöverskott efter kvällens chipsintag

10.00 Går ut i garaget och hämtar cykeln som hittades med punktering kvällen innan. Rullar ner den i källaren för mek.

11.00 Oljig och smutsig tar jag mig an återvinningen under diskbänken.

12.00 Grötlunch.

13.00 Efter att ha inhandlat ny innerslang till cykeln och helt i min egen värld betalar för näsdukar på Ica, hejar M på mig, varpå jag kraxar tillbaka. Första orden för dagen är yttrade (såvida man inte räknar eventuellt viskade svordomar i källaren med cykeln).

14.00 Demonterar avloppet i badrummet, får svart gegg i händerna. Under skrubbandet råkar jag sprätta gegget över hela mig, glasögon och ansikte får sig en dos. Jag ryggar lite, men arbetar på som vanligt.

15.00 Fika. Gokaffe och kladdkaka.

16.00 Laddar den första av fem tvättmaskiner.

17.00 Städar bland pianonoterna.

17.30 Efterlängtad dusch.

18.00 Stekt potatis och rödspätta.

19.00 Läser en halvdålig bok som senare ska recenseras.

20.00 Parkerar mig i fotöljen framför Mästarnas Mästare, hejar på Hanna Ljungberg och Ingemar Stenmark, hånar stolpskottet Anders Limpar och roas åt att Kenny Bräck är titanförstärkt.

21.00 Författar en söndagslista.

22.00 Sannolikt tar jag en kvällsmacka innan jag borstar tänderna.

23.00 Skriver dagbok och lyssnar på i-poden en stund innan jag somnar.

Inser att jag ändå varit ganska så effektiv idag.

Nu vill jag att någon ska berätta för mig hur människor hinner med något annat än markservice och jobb!

Den här helgen har jag:
- städat
- joggat/tränat
- tvättat cyklarna
- handlat
- varit på biblioteket och snabbt hämtat böcker (jobb)
- bytt däck på cykeln (båda, det var svettigt, oljigt, smutsigt och frustrerande)
- fikat
- planerat veckans mat

Nu ska jag laga mat, försöka få upp humöret efter cykelmeket då blodsockret var som lägst och sedan orka pallra mig iväg på inflyttningsfest.

Imorgon börjas det igen. Fönsterputs, återvinna, tvätta. När jag ska jag hinna göra något som är att betrakta som vila/kul/hobby? Va, va?



Den här bilden har cirkulerat, när jag var i störst behov av hjälp. Lite överallt har den varit kan man säga. Svaret på frågan hur man får bort växelvajern är: dra ner växeln till ettan. Glöm aldrig det, Hanna.

Jag glömmer att jag bor i en småstad. I småstäder springer man på folk man känner titt som tätt. Och jag har fortfarande stockholmska skygglappar på, glömmer att se mig om.

Jag blir fortarande lika förvånad varje gång jag ser någon jag känner. Sånt händer ju så sällan i Stockholm (utom senast jag var där, för då såg jag bekanta precis hela tiden - även om jag aldrig orkade hälsa).

Så blir jag lite glad när jag får meddelanden av typen: "visst var det dig jag nästan körde på vid Ica?"

Sånt händer liksom bara i småstäder.

Nytt liv nytt hår, är en gammal devis jag lever efter. Har man inget liv så får man väl helt enkelt göra sig av även med håret. Så jag bestämde mig för att bli min egen frisör. Virpi Pakhinen är min inspirationskälla.



Det är svårt att se sin egen nacke.

Det är full rulle här hemma. Jag blir glad när jag hittar saker hemma som jag kan använda så jag slipper köpa nytt. Gardiner, gardinstänger, gamla ramar och annat.

Hemmafixet har med andra ord fortsatt.



Gardiner har plötsligt uppenbarat sig i fönstret.



Förfäderna ska upp på väggarna.

Minns ni det där brevet jag skrev, för nästan två månader sen. Ja, jag fick aldrig något svar på det. Men det gör inget. Ibland kommer jag på mig själv med att skratta till över att jag alls skrev det. Vilken ingivelse. Men jag ångrar det inte. Man behöver inte alltid få respons för att det ska vara betydelsefullt. Ibland är det själva skrivandet i sig och att jag faktiskt skickade det, som betyder något.

Det känns nästan som att jag fick det där avslutet som aldrig riktigt blev av för 10 år sen. Och det är gott nog.

Jag har idag inköpt och skruvat upp min första rullgardin. En spännande upplevelse från början till slut. Mäta upp (vad behöver den täcka), välja ut (färg och funktion), frakta hem (140 cm på cykel), öppna paket (det tog orimligt lång tid och jag fick helt självsvådligt klippa upp hela plastförpackningen), mäta ut var den skulle sitta (preciiiiiis där gardinstångsfästena satt faktiskt) och skruva upp (med hjälp av två händer och en fot).

Här sitter den nu.



Och den fantastiska bildbeskrivningen.



Det känns som att det här kan bli en följetong. Att skruva upp det andra fästet medan gardinen satt där, det var inte det lättaste kan jag säga. Omöjligt, in fact. Så vi får se hur länge den är med oss där ovan. Kanske vaknar jag redan imorgon av att den ramlar ner på mig.

Fortstättning följer (sannolikt)...

Jag har inte glömt att jag varit i sagornas stad Marrakech. Jag kan tänka mig att återvända till landet där jag får pruta som besatt. Och ibland klä mig som sagoprinsessa.

Marocko.



Hör ni vad jag säger: For what? For thiiiis?

Ja, jag var blond i Marocko.