Hannas Plats

Det är alldeles korrekt, jag tvingade någon att lägga sig på golvet för att ta den här bilden. Tycker bilden i sig implicerar att jag har den typen av effekt på människor. Eller?

Jag är bra på att gå på hjärtat. Eller kanske snarare magen, det är där jag tror att min känsla bor. Magkänslan. Den där magkänslan brukar kunna ta mig långt. Magkänslan brukar säga vad jag borde göra, vilket beslut som är bäst. Oftast har den rätt.

Att lyssna på kroppen är jag tyvärr inte alls lika bra på. Det tar mig ofta till dåliga platser att negligera min kropps vilja.

Varför är det mycket svårare?

Jag var utan dator fram till 16 idag, trots arbetsdag. Analog.

Det påverkade mig positivt. Jag kände mig mindre kommunikationsstressad. Fokus. Styrka. Energi.

Datortid innebär tyvärr oftast internettid för mig. Känner ibland att jag skulle behöva en rejäl detox. Typ sätta mig i skogen.

Bara för det längtar jag efter sommar och min helt och hållet analoga klippa vid Östersjön. En cykel. En stuga. Ett hav. Bara det.

Jag är i grund och botten en enkel människa.

Idag har jag varit utan vatten under eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara helt utan vatten hemma i stan. På landet är jag van och vet var jag kan hämta i värsta fall. Till slut ställde de ut en liten tank med dricksvatten så att jag kunde hämta.

Nästa problem att jag har dåligt med vattenkontainrar. Kunde skaka fram en småäcklig hink. Inget för dricksvatten precis.

Tur att jag skulle äta ute ikväll. Nu är vattnet tillbaka. Och jag har två hinkar snuskvatten till godo.

Hoppas inte läckan på gatan innebar att de släppte in några parasiter.

Idag firar jag ett halvår som Västerbottning. Det känns stort. Ibland när jag knatar runt i Umet så slår det mig: Hur blev det Umet egentligen? Är det på riktigt? Bor jag verkligen här? Jag är åter "småstads"tjej.

Dagen firades med sushi och finsällskap på stan.

Och med -27 grader ute. 18 inne.



En solig dag som nybliven Västerbottning.

För en vecka sen öppnade jag en lyckokaka där det stod:

Now is the time to write that letter - Don't put it off.

Det fick mig att tänka på ett annat brev jag en gång skrev, som faktiskt förändrade mitt liv. Detta trots att jag aldrig skickade det. Ibland är det bara som att kosmos börjar röra på sig och får människor att mötas.

Hur som helst tänkte jag att jag faktiskt borde skriva ett brev, även om det inte direkt kändes självklart till vem. I veckan kom jag på det. Så idag skrev jag brevet, letade fram ett frimärke i en låda och la brevet på lådan. Helt utan ångest. Hur ofta skriver man brev? Det här är till en person jag inte haft någon som helst kontakt med på ett decennium. Det enkla med brev är att det blir så förutsättningsfritt. Förväntningarna på svar blir lägre. Jag menar, vem orkar sätta sig och författa för hand och sedan dessutom få det på lådan.

Men jag insåg några problematiska faktorer med analoga brev.

- det framgår inte direkt vem brevet är ifrån (som exempelvis meddelandet via e-post eller facebook) så jag måste vara tydlig i inledningen (hur tydlig kan man bli efter 10 år?)
- jag kan inte återkomma till det där brevet, skickat är skickat (jag fotade det för säkerhets skull)
- jag vet inte hur, när och om det kommer fram så jag kan inte ha så höga förväntningar på svar

Hur förväntningarna ser ut? Skyhöga förstås. Vad annars. Jag skrev i min anletes svett (inte riktigt, men ni fattar). Jag vet att jag ju borde ha panik eller i alla fall lite ångest/oro. Men jag har inte det. Brevet hade aldrig skrivits utan den där lyckokakan, och jag tror att saker händer av en anledning.

Fortsättning följer (kanske)...



Läs även andra bloggares åsikter om brev, handskrivet, förväntningar

Sedan jag flyttade till Umeå har jag blivit bättre på att göra miniresor och åka på getaways. Inser hur trevligt det är och att det inte behöver krävas så mycket. Bara packa min Kånken och åka.

Jag har på mindre än ett halvår hälsat på i Norrtälje två gånger. Stockholm. Bomstugan vid älven. Skellefteå. Svenska fjällen.

Det krävs en del resande för att träffa människor jag vill träffa när jag bor som jag gör, lite avigt till. Men jag gillar också känslan av att vara på väg. Jag vill hela tiden röra på mig, framåt. Tror jag mår som bäst när jag är på väg. Och jag inser att det är väldigt trevligt att hälsa på människor. Det är en umgängesform passar mig. När jag ska bo hos någon har jag större ro i kroppen av någon anledning. När jag bara hälsar på är det som att jag hela tiden måste vara på väg därifrån. Vill ju inte överutnyttja gästfriheten.

Undrar vart jag ska åka härnäst?

I helgen har jag pratat om livsmål. Blivit en förespråkare av livsmål. Jag satte för tre år sen upp några av mina viktigaste livsmål. En hel femårsplan faktiskt. Jag arbetade, insåg jag, med något jag inte skulle kunna fortsätta att arbeta med. Så jag bestämde mig för att jag skulle tillbaka till akademien. Bli det jag funderat över så länge. Jag bestämde mig och satte hela agendan.

Jag bloggade om längtan till Kuba. Jag insåg att min längtan till Nya Zeeland helt enkelt aldrig skulle ta slut. Jag pratade om att jag inte var i min rätta diskurs. Att det fanns en annan där jag hörde hemma och en jag längtade till.

Så för två år sen, efter att ha slutfört min magisterexamen och därmed avverkat första delen av planen, stack jag iväg på mina drömmars resa. Bloggen blev till bildblogg.



Jag kom hem och planerade fortsätta att avverka min plan. Livet ville lite annorlunda. Jag bidade min tid, inte mindre än ett år och tre månader fick jag vänta. Jag brukar vara dålig på att vänta. Men den som väntar på något gott tycks alltid hitta något kul på vägen. Jag lyckades mestadels klia bort min rastlöshet genom att dansa, dansa och skriva lite. Kanske min mest asociala period i livet. Men en så viktig tid för mig. Jag gick hos en jobbcoach, en upplevelse i sig. Inför henne målade jag upp mitt 5-årsscenario. För ett år sen var jag på min första disputationsfest. Som en liten försmak på det kommande livet.

För som alla vet: plötsligt händer det. Plötsligt ville livet och jag precis samma sak. Jag bockade av inte mindre än två livsmål i ett när jag fick drömjobbet och flyttade norröver (dock inte till skogen, men något måste jag ju ha kvar att arbeta för).



Igår satt jag på en buss i 6 timmar i Norrlands skogar och såg mörkret falla efter en fantastisk helg med helt nya vänner. Jag kände mig så otroligt tacksam för allt i livet. För den väg jag har kommit. För allt jag har och för att jag får göra det jag gör. De livsmål jag har haft har jag tagit mig till. Jag har bestämt mig för vad jag vill och sedan gått efter det.

Men det är dags att sätta upp nya mål för att inte stagnera. Det ska jag göra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om livsmål, livet, resa

Det är den där sorgen som bor i mig. Sorgen och rädslan. Jag gillar ju internet, sociala medier. Det är lite enklare för mig Asperger-personlighet. Och det är fint att man känner människor man sen ska lajva med, redan innan. Men jag vet också hur snabbt jag sluter mig. När jag inte riktigt orkar närma mig längre. Den där ensamheten jag plötsligt upplever när jag är bland människor. Det är så otroligt jobbigt när jag känner hur jag måste börja stänga av, när ingen längre kommer innanför.

Jag har en fantastisk och en läskig helg framför mig. Ska göra en blogmafiarepris. Fast light och samtidigt de lux. Jag ska träffa två internetvänner. I flera dagar. Ångest och längtan.

Här sitter jag och skriver om min ångest medan de andra twittrar runt. Jag kan redan förnimma känslan av ensamhet.

Man kan ibland fundera över hur jag har tänkt, och om jag har tänkt, när jag sorterat in tingen där de nu befinner sig. Eller hör detta ihop:

- I nattduksbordet: Laddade batterier, SL-remsa, minneslappar (typ biljetter, broschyrer), gamla mobiler, glasögon med fodral, tomtebloss(!).

- I bokhyllslåda: Gamla MD-skivor, hörlurar, smycken och bankdosor som inte används.

- I fristående låda: extern hårddisk, osorterade foton, datorfodral, en antik kamera, oladdade batterier.

- I tv-bänken: Pappersmaterial (block, mappar, kuvert), kameraladdare, minnesstickor.

- I stora köksskåpet: mediciner, kvitton, nycklar, kartor, plastkort som inte används, kontorsmaterial, brädspel.

- I kökslådan: betalda fakturor/viktiga papper, mobil- & eltandborstladdare, bankdosor, tändstickor.

Saker som inte har något hemviste är: fjärrkontroller, kameran, i-poden, obetalda fakturor.

Om jag börjar rubba på tingens ordning vet jag att det blir kaos, jag kommer inte hitta något. För jag vet exakt var allt ligger (utom kameran som alltid gömmer sig) även om det är ologiskt. Logiken för mig finns i var jag hade det i min förra lägenhet. Eftersom denna har mer plats för förvaring har jag tagit med de gamla dåliga rutinerna och blandat med nya. Den enda logiken jag kan se nu när jag listar det är att jag åtminstone särar på laddat och oladdat, samt dosor som används och inte används.

Tror jag behöver göra ett stort bål med saker och sedan försöka sortera in dem efter funktion. Kaoset är nära.



Jag fick de här när jag var liten, under 10 år. Av de 20 som fanns i originalförpackningen finns 11 fortfarande kvar. Den som spar hon har.

Jag har i hela mitt liv haft minst en person som jag träffar och busar med. Någon som jag träffar och hittar på upptåg med, bara träffar för att göra inget vilket sedan utvecklas till ett äventyr, någon att gå ut med, någon som jag träffar och blir full med, någon som jag dansar/akrobatiserar med. Någon som förgyller min tillvaro helt enkelt.

Jag känner nu att det där busandet helt kommit av sig. Det finns fler faktorer som påverkar.

1. Nykterhet
2. Kvällströtthet
3. Fullt upp med "livet" (läs markservice + förvärvsarbete)

Men jag saknar det verkligen. Bara få spralla ur. Jag känner att jag får möjlighet ibland på jobbet. Men jag känner också behov av att ha den där människan, den där en, som jag alltid sticker iväg på upptåg med. Som det alltid är kul att träffa. Som jag inte heller behöver förklara alla "issues" för.

Jag saknar det. Ja, så bus sökes. Gärna i Umet.

Som jag har ondgjort mig över den där söndagstidningen som så ofta uteblivit. Gnällt på DN och tidningsutdelare.

Så visar det sig att det är grannen som är boven.

Kom idag på henne då jag hörde smygande i trappen. Plötsligt dök tidningen upp i brevlådan.

Sen ringde hon på och skämdes men urskuldrade sig med att hon trodde att jag var bortrest. Sen när är det tillåtet att ta andras grejer för att de är borta?

Till saken hör att tidningen försvunnit förut och vid ett tillfälle dykt upp dagen efter, välläst. Under jul bad hon mig att skjuta in deras tidning i brevlådan om den skulle hänga ut eftersom de skulle vara bortresta. De vill väl inte att någon annan ska komma åt den.

Jag överväger nu att ge dem en 30-dagars prenumeration gratis. Så jag får ha min tidning i fred.

Jag har vant mig vid det lediga livet efter en vecka. Det gick förstås ganska lätt. Det är så skönt att låta dagen bara vara. Ge mig ut i skidspåret. Äta lunch. Dricka kaffe. Inte bry mig om att så mycket som att läsa en bok. Inga måsten.

Jag fattar inte riktigt att jag ska börja jobba igen på måndag.



Däremot tar jag en vilodag från skidorna. Min kropp passade på att värka inatt. Bra värk. Eller lite som växtvärk.

2010 går till historien som rödtottans år.

Vintrarnas vinter. En riktig vinter med äkta kyla. Jag gick nästan helt i ide. Läste massor med böcker. Åt havregrynsgröt. Fick pisk på fler än ett sätt.


Foto: Blingbling

Våren då det vårades. Eller vårdades. Akrobatik och dans i massor. Jag trodde att det var något som spirade. Men det var bara ett dåligt revben och några blåslagna knän.



Uppbrottets sommar. När jag inte badade satt jag på en klippa och betänkte min situation, planerade och grubblade. Sen bröt jag upp och stack norröver för att leva drömmen.





Punkornas höst. Det var som att livet började om igen. Jag lärde mig byta däck och perkulerade världens godaste kaffe. Egen glass var det nya svarta. Funktionsplagg och kultur det jag helst la pengarna på.





Livet har intagit en ny lunk. Förra året sa jag att jag det här decenniet ska bestiga berg. Tre berg har jag att bestiga. Ett har jag bestigit - jag har lämnat Stockholm för norrlandet. Det andra berget har jag påbörjat bestiga i och med min nya yrkesinriktning. Det tredje berget återstår. Och kanske är det viktigt, kanske är det inte det. Men jag känner att jag i och med det här året har börjat ta gigantiska kliv. Höga berg och djupa dalar. Det händer att jag längtar efter min klippa vid Östersjöns kant. Men jag tror att jag är på rätt väg.



Tro för den saken skull inte att jag nöjer mig. There is work to be done! Jag ska skaffa mig en rejäl dialekt nästa år. Så det så. Jag tror också att 2011 kan bli ännu bättre än 2010. Det ska du göra också.

Det känns märkligt att önska god jul så här långt i förväg. Samtidigt känns det inte alls som jul. Hur som helst känner jag mig otroligt vuxen som ska resa under julen.

Så jag passar på att önska er god jul nu, lite i förväg.

God jul! Må en stjärna lysa över er.

Hemmet - en serie i fyra bilder.



Mitt gedigna, multifunktionella köksbord där jag sällan har plats att äta. Här trängs diverse papper, tidningar, samt mat jag inte orkar stuva undan.



Köket är en plats för arbete. Datorn lyser upp i mörkret, medan gröten puttrar på spisen.



Min andra arbetsplats där några kuddar håller huvudet sällskap på kökssoffan. Här arbetas det från ryggläge eller genom att ergonomiskt sträcka fram nacken.



Sovrumet. My sanctuary. Här är det alltid lika välstädat. Adventsstjärnan som plockas upp varje år har idag tänts för första gången. Läsefotöljen är charmigt fylld av kläder.

Välkommen till slottet!

Ibland känns det väldigt konstigt att det är så få som har varit hemma hos mig efter fyra månader. Min mamma med <3, J och Bling. Samt en kollega.

Kanske borde jag göra ett hemmahos-reportage från slottet på Haga.

Mitt humör är ett kapitel för sig. Jag toppar på jobbet i mötet med mina handledare. Inte av de uppenbara orsakerna, utan för att de säger saker som att "förvirring är bra". Man kan ju bara undra hur länge. När vet man om man är på väg år rätt håll eller om förvirringen aldrig kommer att ta slut?

Sen blir jag socialt stressad. Känner mig utanför på ett ställe som twitter.

Går på kultur själv. I Umeå har till och med jag börjat träffa människor jag känner igen. Så jag springer på en kollega. En som jag hejar på i korridorerna varje gång ser honom och aldrig riktigt får ett ordentligt hej tillbaka från. Så jag planerar att inte hälsa när han plötsligt står där. Men då viftar han helt oväntat in mig på eget bevåg och börjar prata. Hur gullig som helst. Och jag påminns om att vi är olika. Att det inte behöver betyda något när människor har svårt för att heja eller ha kontakt i olika sammanhang.

För jag påminns om mig själv. Mina egna svårigheter för den sociala samvaron. Jag måste peaka hela tiden och det blir så jäkla jobbigt i längden, både för mig och för andra. Jag tröttnar så snabbt och kan inte hitta det där lugnet i en samvaro. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort den här hösten. För jag är så otroligt dålig på social samvaro och att lita på människor, bara att de ska finnas kvar. Jag är så ovan vid att människor är kvar. De tycks alltid försvinna spårlöst. Det måste ju vara mig det är fel på, kan inte riktigt se någon annan orsak.

Just nu är ju alla nya, och den där sociala oron i magen kommer fram så snabbt. Ledsenheten är hela tiden närvarande. Och med det kommer toppar och dalar snabbt hela tiden.

Men jag ska försöka bli bättre på att sträcka på mig. Vara säker och lugn i mig själv. För det handlar ju bara om mig.

Det är inte det att jag glömmer det här med att man kan välja att vara lycklig. För oftast kan jag ganska lätt göra det. Men jag känner ibland att jag måste revidera det där enkla i att välja. Tänk om jag väljer fel, om jag nöjer mig genom att bara bestämma mig för att vara lycklig. Det kanske finns något bättre? Så jag måste välja att vara miserabel ett par dagar. Fundera på vad jag skulle vilja var annorlunda.

Efter den där lätta ångesten, eller ledsenheten, så är det som att det är lättare att välja lycka igen. För jag glömmer allt jag har att vara lycklig för. Det är när jag varit ledsen några dagar och kommer ut på den andra sidan jag känner mig som mest levande, som närmast mig själv och människor runt omkring mig. Då vet jag att jag inte helt har stängt av, utan att det fortfarande finns en levande människa också inuti mig.

Det är det jag glömmer. Jag vill vara säker på att det faktiskt är så att jag inte helt stängt av. Och att jag är lycklig. Jag har reviderat. Och bestämt mig igen.

Jag har börjat se sämre. Eller om det är mina drag som blivit oskarpa. Kanske att hela jag är oskarp.

Ibland känns det som att jag inte är på riktigt. Min självbild är otroligt skev. Det påminns jag om varje gång jag ser mig själv på bild. Jag glömmer både ålder och kön ibland. Jag påminns endast då jag ser andras foton av mig.

Jag undrar vad som är verkligt? Om jag är verklig? Som jag förstår det skapas verkligheten i relation till andra. Så det är i mötet med andra det avgörs vad som är på riktigt.

Jag träffar otroligt få just nu, undviker gå utanför dörren. Så jag kanske ändå är overklig. Virtuell. Ett hologram.