Hannas Plats

I helgen har jag pratat om livsmål. Blivit en förespråkare av livsmål. Jag satte för tre år sen upp några av mina viktigaste livsmål. En hel femårsplan faktiskt. Jag arbetade, insåg jag, med något jag inte skulle kunna fortsätta att arbeta med. Så jag bestämde mig för att jag skulle tillbaka till akademien. Bli det jag funderat över så länge. Jag bestämde mig och satte hela agendan.

Jag bloggade om längtan till Kuba. Jag insåg att min längtan till Nya Zeeland helt enkelt aldrig skulle ta slut. Jag pratade om att jag inte var i min rätta diskurs. Att det fanns en annan där jag hörde hemma och en jag längtade till.

Så för två år sen, efter att ha slutfört min magisterexamen och därmed avverkat första delen av planen, stack jag iväg på mina drömmars resa. Bloggen blev till bildblogg.



Jag kom hem och planerade fortsätta att avverka min plan. Livet ville lite annorlunda. Jag bidade min tid, inte mindre än ett år och tre månader fick jag vänta. Jag brukar vara dålig på att vänta. Men den som väntar på något gott tycks alltid hitta något kul på vägen. Jag lyckades mestadels klia bort min rastlöshet genom att dansa, dansa och skriva lite. Kanske min mest asociala period i livet. Men en så viktig tid för mig. Jag gick hos en jobbcoach, en upplevelse i sig. Inför henne målade jag upp mitt 5-årsscenario. För ett år sen var jag på min första disputationsfest. Som en liten försmak på det kommande livet.

För som alla vet: plötsligt händer det. Plötsligt ville livet och jag precis samma sak. Jag bockade av inte mindre än två livsmål i ett när jag fick drömjobbet och flyttade norröver (dock inte till skogen, men något måste jag ju ha kvar att arbeta för).



Igår satt jag på en buss i 6 timmar i Norrlands skogar och såg mörkret falla efter en fantastisk helg med helt nya vänner. Jag kände mig så otroligt tacksam för allt i livet. För den väg jag har kommit. För allt jag har och för att jag får göra det jag gör. De livsmål jag har haft har jag tagit mig till. Jag har bestämt mig för vad jag vill och sedan gått efter det.

Men det är dags att sätta upp nya mål för att inte stagnera. Det ska jag göra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om livsmål, livet, resa