Hannas Plats

Går och myser i snön. Tänker att det är härligt och kallt, även om jag känner mig otroligt klumpig i alla kläder. November. Inser att den här vintern som redan pågått en månad kan bli nästan hur lång som helst. Inser också att det finns mycket jag pausar för att det är vinter.

Ibland känns det lite orättvist att halva året nästan består av snö. Snö i all ära, men det underlättar faktiskt inte livet. Sånt där praktiskt. Runt omkring. Samtidigt vill jag inte klaga på den andra braiga vintern på raken.

Men om ni undrar så har jag gått i ide.

Jag vet inte. Det känns som att det saknas något. Vill inte ha pms i en vecka igen.

Skalar en mandarin.

Tänker på salt.

Äter en banan.

Tänker på socker.

Tänker på något litet som gör mig glad.

Tänker på något litet som gör mig ledsen.

Det här året har varit två år långt.

Min nya grej. 100 armhävningar/dag. Det blir 700 i veckan.

Hade jag varit Mangan hade jag lovat 100 kg bara muskler till sommaren. Men då blir det till att öka.

Vi får se hur länge det här håller. Bowlingarm och armhävningar går inte alls bra ihop.

En liten livskris, det tänker i alla fall jag kalla det när det varar en vecka och jag gråter snyftande vid flera tillfällen per dag. Egentligen var det väl mer som en långvarig pms utan att jag faktiskt hade pms.

Krisen är till största del över, men jag har valt att ta den på allvar den här gången. Jag förstår att det är något som inte är som det ska. Jag blir lite förbannad på mig själv över att jag går ner mig så totalt över normer. Jag borde ha vant mig vid att jag inte alls faller inom normen. Jag är tvärtom långt utanför. Men jag glömmer. Det är så lätt hänt. Jag måste acceptera att det är så och att jag går min egen väg. Det är inte det att någon annan dömer mig, det är bara det att alla vägar som är utstakade av andra och som man läser och hör om ser ut på ett visst sätt. Jag känner inte alls igen mig i den där utstakade vägen. Känner inte igen var jag borde vara som 30-åring. Och det gör mig förstås ledsen ibland.

Så nu är jag i stadiet förnyelse. Jag känner mig lite starkare och för nu faktiskt som en helt ny människa. Jag måste fortsätta att vara den jag är. Och acceptera mig för det. Men det är inte så lätt att försöka krossa gamla mönster och framför allt att inte låta mig nedslås av allt som borde vara. Men jag känner att just nu klarar jag av det. Jag vet ju att normerna inte passar mig, att de inte skulle göra mig lycklig. Men visst finns det dagar jag önskar att jag var annorlunda. Lite mer som normen.

Nöjdstadiet finns där ute. Kanske kan jag hitta det. Även om det aldrig går att stanna i det.

Jag önskar också att jag skulle kunna börja prata om det här någon gång. Men jag får ta en sak i taget! Jag har i alla fall återvänt till världen från min kokong.

Jag är inne i en period när jag lystrar till varje gång "kärlek" nämns. Jag lyssnar eller tittar till extra och tänker: nä, det där förstår jag inte. Det är något som inte finns för mig, något jag inte upplevt och något jag helt enkelt inte alls kan relatera till. Det är ju egentligen inget nytt. Det nya är att jag nu blir ledsen varje gång. Mer eller mindre. (Skönt att känna att man inte är blasé, som en kollega sa till mig angående jobbiga känslor.)

Det var otroligt länge sen, minst ett halvt liv sen, jag hade någon som jag berättade saker för. Alltså små saker i vardagen. Saker som jag reagerar på eller bara något fånigt om min dag. Alltså jag var liten, ett barn, senast det hände. De senaste åren poppar de där sakerna upp hela tiden. Jag har forfarande ingen att berätta för, men jag har ändå berättat det - för ingen. På bloggen, på twitter, på fejjan. På internet kan ingen höra dig skrika. Eller någon hör ju. Men det finns inget ansvar. Visst är jag glad för sociala medier, det är bättre än inget. Men vad har det gjort med mig?

Ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut utan sociala medier. Jag tror förstås inte att det skulle vara bättre (snarare tvärtom). Men just nu känner jag mig så uppgiven över så mycket att jag måste ifrågasätta allt. Så mycket känns meningslöst.

Under tiden fortsätter jag plöja Freud.

Jag funderar. Tar twittpaus. Mekar cykel - jo, jag fick visst en ny punktering.

Försöker vara i livet. Men alltså jag har så svårt. Svårt för det där som alla andra tycks ta för självklart. Att veta hur man gör när man är med varandra. Jag är så bra på det, i microsmå doser och med människor jag inte känner. Men jag förstår inte vad som händer där emellan. Hur man vilar i någon slags relation med en annan.

Men jag tänker ibland, att det kanske blir min tur någon gång. Att förstå hur man gör. När man infogar andra i sitt liv. För jag har twittpaus. Och jag tror att jag snart kommer att sakna någon att kommunicera med. Som finns där hela tiden. Ibland upplever jag det som att jag är på ett stort mingelparty där alla minglar med varandra. Medan jag står i ett hörn och tittar på.

Jag har haft en finfin helg med mamma och Kjelle här. Jag har pysslat om dem och Kjelle har pysslat om mitt hem - skruvat upp krokar, hängt upp lampor bytt sladd på morfarslampan och mekat cykel. En bra deal om ni frågar mig.

Jag har alltså äntligen lärt mig meka cykel. Så nu har jag två cyklar som fungerar (vad jag vet i alla fall). Men bäst av allt är att jag kan laga nästa punktering själv. Det känns så galet skönt. Inte för att det är så där jättekul, men för att det går fortare än att lämna in den. Dessutom finns här massor att tjäna om jag planerar ha punktering lika ofta som jag haft hittills. Vi snackar typ 250 kr per punktering. Kanske ska jag starta en punkteringsfond där alla sparade pengar hamnar.

Provade att cykla min gamla cykel idag. Även om den är väl låg är den otroligt lätt och lättcyklad. Den andra är betydligt tyngre. Vi kan väl säga att jag har en racercykel och en fincykel.

Nu är jag själv igen. Det känns ok, men det var skönt att ha lite liv och rörelse i hemmet också. Jag tror till slut att det börjar sjunka in nu. Alltså att jag ska bo här. Hela vintern. Hela sommaren. Ja, hela tiden helt enkelt.

Det går bra även att fylla 30+. Helt ok. Med mamsen i släptåg i alla fall.

Vissa dagar bubblar jag nästan över av glädje av människor som finns runt omkring mig. Både i min närhet, men kanske framför allt i min hörna av internet. Det finns så många som bryr sig och som peppar mig och som bara finns där. På ett sätt och med en närhet som jag aldrig riktigt tycks förmå att uppnå i verkligheten. För jag menar inte bara med människor som jag endast umgås med över nätet, utan alla. Det är som att jag kan uppskatta människor mer över nätet. Som att jag kan ta till mig av det jag får lättare, men också kanske har lättare för att ge.

Iverkliga livet är jag nästan lite blockerad. Kan inte ta till mig och kan inte heller ge på ett sätt som känns naturligt och normalt för mig. Det känns nästan lite tragiskt och verklighetsfrånvänt. Men vad gör man åt sånt?

Casa de Hanna är kallt idag. 17 grader för tillfället. Ute är det på minussidan. Tidigare idag föll det snöflingor stora som snöbollar (och kameran var hemma). De största jag sett. Inne är elementen iskalla.

Imorgon kanske de kommer igång igen. Om Aga vill.

Jag tycks ha höst.



Min utsikt på morgonen.



Min utsikt på eftermiddagen



Min utsikt från sängen.

På familjesidan i DN brukar man önska en kändis grattis på en mer eller mindre jämn födelsedag. Idag Ellinor Persson. Under intressen står det: "är väldigt duktig på att ta semester."

Vad jag gillar såna människor! Det känns som att normen idag är att arbeta ihjäl sig. Vet inte hur många gånger människor har uppmanat mig att jag inte ska jobba ihjäl mig. Jag kan inte klandra dem, de känner mig ju inte. Men jag känner att det inte är någon större risk.

Men är det nästan inte lite tabu att vara duktig på att vara ledig, att ta vara på och prioritera sin fritid? Jag har ofta känt det. Förutom eventuellt om man har barn, då verkar det vara lite mer acceptabelt.

Vem skulle tacka mig för att jag arbetade ihjäl mig?

I fredags var jag ut på klubb. Ni vet lokal, dans, grym musik och hänga med människor från olika hörn av världen. Fick nästan känslan av att jag själv var ute och reste för att jag kommunicerade på engelska, samt var i en helt ny miljö. Det var en bra känsla. Tant var dock mycket trött framåt 2.

Igår målade jag naglarna och tänkte: "I have no party to go to, and no friends in this town." Inte sentimentalt, men kanske lite kärlekskrankt.

Idag har jag vaknat av att solstrålar kittlade mig i ansiktet. Så jag begav mig till älven. På många sätt känns det lite som att hänga vid Årstaviken - och det var inte fy skam.

För övrigt är det en svart helg i mitt antikonsumtionistiska liv.

Något annat jag lagt märke till är att mina helger nästan är mer fullbokade här än de varit i Stockholm de senaste åren.




Jag och älven. Jag fick ett enormt badsug.



Solen!

- Tvätta - check
- Göra pumpasoppa - check
- Rösta - check
- Träna
- Sy om klänning
- Läsa
- Be till högre makter över utfallet i valet

Oväntat tillägg
- Städa tvättstugan, inte ett vackert jobb, men någon måste ju göra det åtminstone en gång i år. Förstår inte att människor vågat hänga sina kläder i det grovt smutsade torkrummet. Medelst smutsiga städattiraljer har jag nu kommit igenom åtminstone två lager smuts, men minst ett återstår.

Brrr... Känner mig smutsig. Dessutom har jag ju sett SD:s röstsedlar och bara det gjorde att jag kände mig smutsig.

Hur hinner människor med?

Heltidsjobb, träna, handla mat, laga mat, städa, egen tid med typ läsning, nedvarvning, blogga, uträtta ärenden.

När ska jag hinna hitta ett socialt umgänge? Behöver jag ens det som det ser ut just nu?

Så mycket har hänt på bara en vecka. Det känns som en hel månad, särskilt när jag tittar på bilderna från sista timmarna i Stockholm i sol och värme och minns vad jag gjorde då.

Här kommer storyn. Den är lång. Häng med.



Flyttgubbarna kom och hämtade mitt bohag. När det stod där i trappen kom jag på mig själv med att tycka att det är jäkligt snyggt. Ena killen började prata om min nya hemstad i Västerbotten och sa att han bott i Säffle förut, som ligger precis utanför min hemstad. Jag tittade på honom och undrade vart mitt bohag skulle bli av. Värmland vs Västerbotten.



När bohaget var borta hade jag fortfarande några timmar kvar i mitt hem. Jag spenderade dem framför datorn, med EM i simning. Jag kröp ihop i (numera) Malins soffa och hejade på svenskar.



Tittade ut på min gata och kände mig klar med den. På väg därifrån slog jag på i-poden, i lurarna dök New years day med U2 upp. Passande eftersom jag på nyår kläckte ut en inbjudan till min boning i norr inför nästa nyår. Något som kom att besannas. "I will be with you again" Stockholm.



Efter en natt med y-bussen kom jag till min nya stad. Efter några timmars sömn vågade jag mig ut på stan. På jakt efter en termometer. Hittade även nya kökshanddukar på loppis på vägen.

När bohaget till slut dök upp gjorde det det med endast en flyttgubbe. Så trots att jag betalt för flytt fick jag snällt hjälpa till att flytta in mitt bohag. Inga problem, jag gillar att bära. Men hur tänkte de?

Första dagen i stan råkade jag förstås springa på en bekant från Söder. Vi har inte setts på länge.



Första middagen jag orkade laga sjäv blev en omelett. Den intogs på balkongen tillsammans med en flaska bubblande fläder, inköpt på Meretes. Biodynamiskt förstås.



I samma anda har jag nu äntligen orkat pimpa perkulatorn som tidigare rostat igen. Krav- och rättvisemärkt kaffe fyller numer dess sil och aromen konstant mitt hem.



På Myrorna blev jag som galen. Jag förstod helt enkelt inte hur andra snabbt kunde passera denna godbit. Jag gjorde snabbt två inköp och väntar nu på att de ska frakta hem mina nya kompisar.

Sen var det dags att hälsa på/börja på nya jobbet. Aldrig har jag känt mig så välkommen och rent utav efterlängtad. Och som att jag faktiskt är på rätt ställe.



Första lördagen var det dags att besöka Bondens marknad. Jag kom förstås hem med en stor påse grönsaker. Har aldrig lyckats köpa lika goda morötter, potatisar och rödbetor. De fullkomligen smalt i munnen (tillsammans med smör eller chevre).

Idag kom äntligen en trevlig herre och löste mina kontaktproblem. Ja, telekom alltså. Dessutom besökte jag min närmaste affär - en med kontorsmaterial. Kunde inte varit bättre. Jag älskar att botanisera i kontorsmaterial. Höll på att förköpa mig redan vid första besöket. Men jag besinnade mig. Nu ska jag inventera mitt behov och gå dit igen imorgon.

Så var jag på plats. Utan internet, tv och morgontidning har jag försmäktat i tre dagar.

Nä, konstigt nog inte. Dagarna har fyllts av uppackning, organiserande och städande. Utforskande av ny stad förstås. Men sånt är mycket frustrerande när man inte kan kolla upp saker snabbt som tusan med hjälp av internet. Jag har dessutom ingen aning om vad som hänt i världen, vare sig den stora eller den lilla.

Dag 2 på cykeln: Punka. Har man inte internet, ja då måste man i alla fall ha cykel. Så jag (ehum) köpte en ny. Mycket nöjd.



Några reflektioner från slottet kommer här.

♥ Mitt hem luktar articifiell jordgubb. Vad har de gjort här innan mig? (Jordgubbsglassfabrik?)
♥ Jag behöver inte nya glas!
♥ Hur lång tid tar det att arbeta bort tix/muskelminnen? (Jag slår i saker och skär mig hela tiden eftersom jag är van vid mitt gamla kök.)
♥ Ska jag bli coopare nu? Jag som alltid varit Icare.
♥ Det känns som att jag flyttat hemifrån - men på ett bra sätt.
♥ Mitt första inköp i nya hemstaden: en termometer. Man måste veta hur många grader det är ute.
♥ Jag håller för gott på att avsluta den blå eran. Mattan, soffan samt annat blått småplock is no more in my home. Jag behöver en ny era i detta nya decennium och i denna nya stad.

Förhoppningsvis ska Telia snart frälsa mig med sitt internet så jag slipper blogga från ett hotell (som mer luktar som ett ålderdomshem).

Puss och kram
Jag mår bra!




På balkongen.

Jag har hjälpt ganska många att flytta i mina dar. Jag gillar det: bära möbler & kartonger, liksom kroppsjobba samtidigt som man umgås och dessutom gör nytta. Som ett gigantiskt kinderägg.

Själv har jag aldrig gjort någon stor flytt. Flyttade hemifrån, det var jag och mina föräldrar som bar mina fyra kartonger samt några få möbler. Det gick fort och var enkelt avklarat.

Nu gör jag en ganska stor flytt, en hel del saker ska transporteras ganska långt. Då gör jag det själv. Jag är glad över flytten, men jag kan känna mig lite sorgsen över att det som brukar vara ett stort socialt evenemang blir en självgrej. Jag kommer att vara själv när jag lämnar min lägenhet för sista gången, själv när jag vinkar av det som varit min hemstad de senaste tio åren, flyttmaten kommer jag att inta själv på mitt nya köksgolv.

På något vis känns det symptomatiskt för mitt liv att jag gör det som är viktigt för mig helt på egen hand.

Jag tror att det har blivit dags att summera mina 10 år i Stockholm, som spelar på sista fiolsträngarna.

Sysselsättning
Anställd: 4,5 år
Pluggat: 4 år
Övrigt: 1,5 år

Kärlek
0 flickvänner
0 pojkvänner
3 brorsdöttrar
okänt antal hångel (men ganska många, i alla fall när jag var ung)

Boende
1 stadsdel
1 lägenhet

2000
Livet lekte. Jag levde för fredagspubar på jobbet.

2001
Mitt mest kärleksfulla och kärlekslösa år. Jag stack till Australien, NZ och Bali.

2002
Brunbränd. Det var rockfestival i Danmark och ballonger i håret.

2003
Från spyflyga i Champoluc till studentska med kammad lugg.

2004
Jag minns inte det året. Jo, jag tuggade tuggummi på betald tid hela sommaren. Huvudvärk på det.

2005
Jag skrev två bejublade uppsatser. Hanna ♥ genus = sant.

2006
OS i Turin. Samtidigt klippte jag i dagstidningar. Men skickade inga brev.

2007
Färdig med skolan och helt enkelt färdig.

2008
Jag lämnade yrkeslivet för andra gången. Kände mig glad, tiny dancer.

2009
Jorden runt på 103 dagar. Livet var en dator när bergen tog slut, som de alltid gör.

2010
Planerade fylla året med kärlek, fyllde det istället med dans och en gnutta ångest.

Jag hinner bli nåt stort än! Växa några meter innan sommaren blir oktober.