Love undone
Det var otroligt länge sen, minst ett halvt liv sen, jag hade någon som jag berättade saker för. Alltså små saker i vardagen. Saker som jag reagerar på eller bara något fånigt om min dag. Alltså jag var liten, ett barn, senast det hände. De senaste åren poppar de där sakerna upp hela tiden. Jag har forfarande ingen att berätta för, men jag har ändå berättat det - för ingen. På bloggen, på twitter, på fejjan. På internet kan ingen höra dig skrika. Eller någon hör ju. Men det finns inget ansvar. Visst är jag glad för sociala medier, det är bättre än inget. Men vad har det gjort med mig?
Ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut utan sociala medier. Jag tror förstås inte att det skulle vara bättre (snarare tvärtom). Men just nu känner jag mig så uppgiven över så mycket att jag måste ifrågasätta allt. Så mycket känns meningslöst.
Under tiden fortsätter jag plöja Freud.
Du menar den där känslan av att sitta i en bubbla och ha saker man vill säga, men när det inte finns någon att säga det till försvinner sakerna man vill säga, och till slut finns inget att säga? Den konstiga känslan av att folk kan vara så nära men kännas som om de vore i ett annat universum? Ensamhetskänslan som blir större ju fler människor som finns runt omkring? Vet i så fall vad du menar! Kram!
Fia: Ja, lite så. I de där rummen med mycket folk som alla tycks ha saker att säga varandra känner jag mig som absolut ensammast. Kram!
Men Hanna! Nu får jag lust att packa väska och bebis och fara norrut! Fast jag förstår att det kanske på något vis är kontinuiteten i det lyssnade som saknas.
Ester: Jag blev väldigt rörd av din omtänksamhet.
Fia har rätt - man kan aldrig känna sig så ensam som i ett rum fullt med folk...
Känner med dig. Hoppas att du hittar ett sammanhang där i norr där det finns någon att dela saker med. (Själv brukar jag gå runt på stan och prata för mig själv. Får ofta konstiga blickar...)
Vad bra du skriver. Detta är något jag går och tänker mycket på nu också. Jag är så van vid att ha någon där, någon att komma hem till. Men nu är det bara tomt. Det är småsakerna du nämner som gör ensamheten så påtaglig.
Vi som läser hör dig. Klart att det är bättre än ingenting. Jag känner ett oerhört stöd i alla ni klocka som läser och kommenterar. Det finns lite kärlek i bloggvärlden trots allt.
Känn den.
Btw, låten är ju underbar. UNDERBAR!
Jag hör dig! Och lyssnar. Och önskar art jag var där.
Även om man är två eller fler så kan man känna sig ensam. För egen del handlar det om att våga och vilja vara två, att dela med sig. Ibland går det bra och ibland inte. Men jag övar, varje dag. På att berätta men också på att lyssna.
Kram.
Känslan av ensamhet kan vara överväldigande..svår att hantera. Känner mig ofta ensam fast kanske på annat sätt. Jag har ju någon men är liksom ensam i mig själv. Svårt att förklara.
Önskar dig någon självklar. Annat än på nätet även om jag också tycker att den kontakten ger mig mycket. Utan den...huga!
Saknar dig på twitter btw. Du har varit så osynlig där.
Karin: Det gör jag också. Märker inte ens de konstiga blickarna :)
Cosmic: Det finns otroligt mycket kärlek i bloggvärlden. Jag slås av det varje dag. Ja, älska den låten!
Jazz: Det krävs verkligen övning. Jag är otroligt dålig på det.
Frö: Ibland tror jag att jag kanske känner mig ensam i onödan. För att jag liksom inte vet exakt vad jag ska känna och för vem. Det finns uppenbarligen en massa människor där ute som jag är nära, men det är så lätt att försvinna i sig själv. Kram
